Tag Archives: Andrew Lippa

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

1 Feb

1200x630bb
The Wild Party (2000)

Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.

As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 

(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times


The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.


His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?

The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
Charles Isherwood, Variety


The Wild Party
may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.

– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

Annonser

Dag 174: The Addams Family

28 Maj

61CaBU39sJL
The Addams Family (2010), 725 föreställningar
Musik & sångtexter: Andrew Lippa
Libretto: Marshall Brickman & Rick Elice baserad på skämtteckningarna av Charles Addams

Wednesday Addams, den ultimata gothflickan och dotter till Gomez och Morticia Addams, har gått och blivit kär i en vanlig, söt och smart pojke från en ”respektabel familj. Hon vill nu bjuda in honom och hans familj på middag i det Addamska hemmet.
Hon bönfaller alla i familjen att för en enda kväll försöka uppträda ”naturligt” och ”normalt”.
Men det som anses som normalt i detta hushåll kan nog ses som ganska onaturligt för folk utifrån och trots att Gomez, Morticia och de andra gör sitt bästa för att vara ”vanliga” så utbryter det naturligtvis kaos.
Men vad annat hade man väntat sig med en betjänt som Lurch, en hjälpande hand som The Thing, en förälskad bläckfisk, farbror Fester och ett stort antal levande, döda och levande döda förfäder och släktingar.

Rent musikaliskt tycker jag det här är både roligt och bra.
Intrigen verkar lite i tunnaste laget men det spelar ju ingen roll när man bara lyssnar på musiken.
Andrew Lippa har skapat en samling sånger som både luktar Addams och samtidigt är väldigt Broadwayska.
Musiken är överlag väldigt bouncy och glad och texterna småkul och lite ”konstiga” och det är väl som det ska, fast de hade gärna fått vara ännu lite ”sjukare” för min del. Har ju alltid gillat just det bisarra/morbida som naturlig vardag i den Addamska världen.
Mina favorittolkare av Gomez och Morticia är utan tvekan Raul Julia och Angelica Houston som gestaltade dem i ett antal filmer. Nathan Lane och Bebe Neuwirth i rollerna är okej men inte mycket mer. Nathans dialekt är både här och där och överallt och det enda konstanta med den är att den inte är det. Men han har mycket charm ändå och han fungerar bra som röstskådespelare. Bebe’s röst däremot är så wobbly, läckande och har ett sånt hysteriskt vibrato att man knappt hör vad hon sjunger (undrar om hennes stämband nånsin möts) och det gör att hon låter gammal, ja rent uråldig och inte det minsta sexig.
Krysta Rodriguez och Kevin Chamberlin som Wednesday respektive Uncle Fester är däremot klockrena.
Det finns en up beat känsla över hela plattan och musiken är väldigt varierad, så jag kan lugnt rekommendera den till folk. Inget mästerverk och utan nån riktigt saftig hitsång men definitivt kul för stunden.

Favvisar:
When You’re An Addams, One Normal Night, Full Disclosure, Death Is Just Around The Corner, Let’s Not Talk About Anything Else But Love

Kuriosa:
När showen hade sin try out i Chicago så fick den generellt ganska så dålig kritik så man beslöt sig för att göra stora om- och bearbetningar av stycket innan den fick sin Broadway premiär.
Fyra sånger byttes ut och ett halvdussin blev ordentligt bearbetade. Även manuset fick sig en ordentlig genomgång.
Efter att den spelats färdigt på Broadway så har showen varit på turné över hela USA.
Turnéversionen är väldigt olik showen som gick på Broadway. Återigen så har ett antal sånger bytts ut och man har även gjort ordentliga ändringar i manuset igen.
Vilken av de tre versionerna (try out, Broadway eller turné) som är den som för närvarande spelas i Sverige vet jag inte. Vilket ju ger mig en anledning att åka och kolla efter i Göteborg i höst. Yay!
Fast nu vet jag. Tog mig en spontan snabbtripp ner till Linköping och såg en av de sista föreställningarna av ÖstgötaTeaterns version och de körde turnéversionen. Så nu vet ni det!

Föreställningen vann både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för bästa scenografi.
Nathan Lane och Bebe Neuwirth fick varsin Drama League Award.

Pressklipp:
A glitzy-gloomy musical in which the quick and the dead are equally full of character, especially the chorus of ancestors that exhibits wonderful esprit de corpse.
– John Simon, The Bloomberg News

A tepid goulash of vaudeville song-and-dance routines, Borscht Belt jokes, stingless sitcom zingers and homey romantic plotlines.
– Ben Brantley, The New York Times

If you’re a New Yorker with children, or if you’re bringing the family to Manhattan this summer, you’ll have to go to The Addams Family. It won’t kill you. You’ll laugh a lot, though never during the unmemorable songs, which are supposed to be funny but aren’t. You’re more than likely to spend a considerable part of the evening wondering how much the set cost. And as you depart the theater, you’ll probably catch yourself wondering whether it was really, truly worth it to take your kids to a goodish musical whose tickets are so expensive that you can buy an iPad for less than the price of four orchestra seats.
– Terry Teachout, Wall Street Journal

If you want to know why musical comedy is such a difficult art form to master, a prime example is now on display at Broadway’s Lunt-Fontanne Theatre where The Addams Family has fitfully burst into story and song. In attempting to give Charles Addams’ macabre characters a life beyond the brilliant single-panel cartoons that appeared for years in The New Yorker, the creators of this schizophrenic musical have made them more audience friendly. But in a perverse way, they’re not as much fun.
– Michael Kuchwara, Associated Press

Videosar:
The Addams Family Musical (national tour versionen) – Trailer
When You’re An Addams
Clandango (inledningsnumret under try out-en i Chicago, det ströks och ersattes av When You’re An Addams)
One Normal Night
Tango de Amor!

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

21 Maj

You're A Good Man, Charlie Brown
You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.

Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime

Dag 148: john & jen

2 Maj

John++Jen
john & jen (1995)
Musik: Andrew Lippa
Sångtexter: Tom Greenwald
Libretto: Andrew Lippa & Tom Greenwald

Det här är en liten intim 2 persons musikal.
Den är uppdelad i två akter där den första akten utspelar sig under 50- och 60-talen och handlar om relationen mellan två syskon: storasyster Jen och hennes lilebror John. Vi får följa dem från de var små tills de skiljs åt då Jen börjar plugga på college och John tar värvning och skickas till Vietnam.
Första akten slutar med att Jen sitter bredvid sin brors kista sörjande honom och det faktum att de skildes åt i ilska.
Akt två utspelar sig under 70- och 80-talen. Jen är nu en ensamstående mor med en son som hon döpt till John för att hedra broderns minne. Hon försöker ge sonen det beskydd och den trygghet hon känner att hon aldrig kunde ge sin lillebror. Men resultatet blir istället att hon nästan kväver sin son med sitt överbeskyddande och i det närmast maniska sätt hon försöker få honom att älska allt det som hennes bror gillade. Akten slutar med att John ska börja på universitetet och Jen inser att hon måste släppa taget om det förflutna och minnet av sin bror. I och med det beslutet så kan hon och hennes son ta de första små stegen mot en bättre framtid, både var för sig och tillsammans.

Det här är en väldigt emotionellt stark liten musikal.
Kan direkt säga att det är Jens resa som berör mig mest. Att få följa en kvinna från det hon var sex, via pubertet, college, sin brors död, livet som ensamstående mor ända tills hennes son flyttar hemifrån är helt fantastiskt och Carolee Carmello är helt självlysande i rollen. Hennes röst… Lyssna och njut är allt jag kan säga.
Musiken är vacker, enkel och känns kanske lite enformig första gången man lyssnar på den men ge den en chans för den växer för varje genomlyssning.
Förutom de vackra och emotionella balladerna finns här också ett par bra dramatiska duetter och , gudskelov, ett par riktigt roliga bitar också.
Kan ibland känna mig ganska så manipulerad rent emotionellt av musiken, och texterna försöker ibland lite för mycket att vara djupa och fyllda av mening, men jag låter mig gärna manipuleras när det låter så snyggt om det som det bitvis gör här.
Orkestern består bara av tre instrument, piano, cello och slagverk, och det bidrar till att göra verket så starkt emotionellt drabbande.

Favvisar:
Think Big, Run And Hide, Talk Show, Bye Room

Kuriosa:
Det är Jason Robert Brown som har gjort orkestreringarna.

Videosar:
It Took Me Awhile
Think Big
Run and Hide/End of Act 1
Bye Room/ Talk Show

%d bloggare gillar detta: