Nr 410: Cats

Cats (1981)
Uppsättningar i urval:
West End 1981,  8 949 föreställningar
Broadway 1982, 7 485 föreställningar
Stockholm 1987, 324 föreställningar

Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics: T. S. Eliot, Trevor Nunn (for Memory)
Book: T. S. Eliot, baserad på hans diktsamling Old Possum’s Book of Practical Cats från 1939, De knepiga katternas bok på svenska och utgiven här 1949.

Ett antal Jelliclekatter samlas på den årliga Jelliclebalen.
Olika katter sjunger och dansar fram sina historier och med dessa tävlar de om att bli den katt som den vise och högt respekterade katten Old Deuteronomy kommer att skicka till ”The Heaviside Layer” (Himlarnas hus på svenska) för att bli återfödd.

Måste erkänna direkt att jag har alltid haft lite svårt för denna musikal.
Inte på grund av musiken – för den tycker jag till stora delar mycket om – utan som scenföreställning. Detta för att jag alltid blivit så frustrerad över den minst sagt minimala, otroligt krystade och förutsägbara intrigen. Det var först i och med uppsättningen i Stockholm 2009 som jag hittade sättet att se denna show och faktiskt uppskatta den.
Knepet? Se den inte som en ”musikal” utan istället som en slags revy eller en sångcykel. För det är egentligen vad den är, en samling sånger som står på egna ben och bara har ett löst sammanhållande tema.
Med den insikten kunde jag njuta av showen. 
Tycker dock fortfarande att den är för lång som föreställning men det är tur att musiken är så varierad (rock, pop, show etc) för annars hade det nog varit outhärdligt. 

Koreografin i originaluppsättningen var ganska så repetitiv men jag blev imponerad ändå när jag såg den. För på den tiden (1981) var inte engelska musikaler direkt kända för att innehålla spektakulär koreografi och dansarna ansågs betydligt sämre än sina kolleger på andra sidan atlanten – så den här nivån på dansen/dansarna var både nytt och överraskande.
Jag hade tur som lyckades få en biljett bara några månader efter premiären, föreställningen var då den hetaste biljetten i stan, och jag minns hur jag demonstrativt och med souvenirprogrammets omslag mycket synligt placerad ”läste” den på tunnelbanan bara för att njuta av alla avundsjuka blickar jag fick.
Japp, sån var jag i min ungdom!

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen i London vann 2 Laurence Olivier Awards: Bästa nya musikal och ”Outstanding Achievement in a Musical” till koreografen Gillian Lynne.
Broadwayuppsättningen 1982 nominerades till 11 Tony Awards och vann 7: Bästa musikal,  Book (libretto), Score (musik och sångtexter), Regi, Kostym, Ljussättning och Kvinnliga Biroll.

Föreställningen har sats upp över stora delar av världen (drygt 40 olika länder som jag känner till) och verket har översatts till över 20 olika språk.
Den har fått 2 revivals i London (2015 och 2016) och en på Broadway (2016).
I Sverige har den satts upp i Stockholm 1987 och 2009, Göteborg 2006, Malmö 2007 och Växsjö 2013.

Londons originaluppsättning lades ned på sin 21:a födelsedag den 11:e maj 2002.
Sista föreställningen visades i direktsändning från teatern på en enorm bildskärm på Covent Garden, till enorm glädje för alla som inte lyckats få en biljet till föreställningen.

Originaluppsättningen  i London kostade ca 900 000 Pund att producera medan originalet på Broadway (ett år senare) gick loss på $5 000 000.

1998 gavs det ut en inspelad version av musikalen på DVD och Video.

Anledningen till att föreställningen inte har någon egentlig story kommer sig av att Eliots dödsbo krävde, för att de skulle få rättigheterna, att upphovsmännen till musikalen inte skrev nån intrig och enbart använde sig av dikternas texter.

I Eliots verk så beskrivs alla Jelliclekatterna som vanliga svartvita katter men i musikalen så har de alla möjliga färger, täckning och hör till olika raser. 

Från början var det tänkt att Dame Judi Dench skulle spela Grizabella men hon slet av hälsenan under en repetition innan London premiären och blev då ersatt av Elaine Paige.

Dansaren Marlene Danielle spelade (i huvudssak) Bombalurina under hela perioden som showen gick på Broadway, från 1982 till 2000, alltså.

Old Possum’s Book of Practical Cats är en humoristisk samling dikter som behandlar olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar skriven av författaren, diktaren och litteraturkritikern T.S. Eliot. Dikterna samlades och publicerades på engelska första gången 1939.

Författarens pseudonym Old Possum kan härledas till korrespondens mellan Eliot och hans gudbarn, till vilka han i en serie brev under 1930-talet hade inkluderat dikterna.

Sången Memory är den enda sångtexten som inte är skriven av T. S. Eliot. Den är istället baserad på dikten Rhapsody on a Windy Night av Eliot som han doock tyckte var för mörk för att inkluderas i diktsamlingen. Trevor Nunn, regissör till originaluppsättningen, skrev Memorytexten inspirerad av dikten och tog även med delar av den. Så här är Eliots original dikt:

Twelve o’clock. 

Along the reaches of the street

Held in a lunar synthesis,

Whispering lunar incantations

Dissolve the floors of memory

And all its clear relations,

Its divisions and precisions,

Every street lamp that I pass

Beats like a fatalistic drum,

And through the spaces of the dark

Midnight shakes the memory

As a madman shakes a dead geranium.

Half-past one,

The street lamp sputtered,

The street lamp muttered,

The street lamp said, ”Regard that woman

Who hesitates towards you in the light of the door

Which opens on her like a grin.

You see the border of her dress

Is torn and stained with sand,

And you see the corner of her eye

Twists like a crooked pin.”

The memory throws up high and dry

A crowd of twisted things;

A twisted branch upon the beach

Eaten smooth, and polished

As if the world gave up

The secret of its skeleton,

Stiff and white.

A broken spring in a factory yard,

Rust that clings to the form that the strength has left

Hard and curled and ready to snap.

Half-past two,

The street lamp said,

”Remark the cat which flattens itself in the gutter,

Slips out its tongue

And devours a morsel of rancid butter.”

So the hand of a child, automatic,

Slipped out and pocketed a toy that was running along the quay.

I could see nothing behind that child’s eye.

I have seen eyes in the street

Trying to peer through lighted shutters,

And a crab one afternoon in a pool,

An old crab with barnacles on his back,

Gripped the end of a stick which I held him.

Half-past three,

The lamp sputtered,

The lamp muttered in the dark.

The lamp hummed:

”Regard the moon,

La lune ne garde aucune rancune,

She winks a feeble eye,

She smiles into corners.

She smoothes the hair of the grass.

The moon has lost her memory.

A washed-out smallpox cracks her face,

Her hand twists a paper rose,

That smells of dust and old Cologne,

She is alone

With all the old nocturnal smells

That cross and cross across her brain.”

The reminiscence comes

Of sunless dry geraniums

And dust in crevices,

Smells of chestnuts in the streets,

And female smells in shuttered rooms,

And cigarettes in corridors

And cocktail smells in bars.”

The lamp said,

”Four o’clock,

Here is the number on the door.

Memory!

You have the key,

The little lamp spreads a ring on the stair,

Mount.

The bed is open; the tooth-brush hangs on the wall,

Put your shoes at the door, sleep, prepare for life.”

The last twist of the knife.

Och så här går Nunns sångtext:

Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan
Memory
All alone in the moonlight
I can smile happy your days (I can dream of the old days)
Life was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again
Every street lamp seems to beat
A fatalistic warning
Someone mutters and the street lamp gutters
And soon it will be morning
Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I mustn’t give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin

Sången The Moments of Happiness har visserligen text av Eliot men den kommer från diktsamlingen Four Quartets (1943).

The Kennelly–Heaviside layer, named after Arthur E. Kennelly and Oliver Heaviside, also known as the E region or simply the Heaviside layer, is a layer of ionised gas occurring between roughly 90–150 km (56–93 mi) above the ground — one of several layers in the Earth’s ionosphere. It reflects medium-frequency radio waves, and because of this reflection, radio waves can be propagated beyond the horizon.

Heaviside Layer används av Eliot i diktsamlingen som en metafor för Himmelen.
Han refererar också till den i sin pjäs The Family Reunion som tar upp teman om ”livet efter detta” samt ”himmel och helvete”.

Länk till en fansite på nätet som bara handlar om Cats.

Press:
Om Original Londonuppsättningen:
…
With his new show, Mr. Lloyd Webber reveals himself as a daringly diversified contemporary composer, creating a score that remains devotedly faithful to the spirit of Eliot, but avoiding stodginess and whimsy through a youthful blend of disco, rock, country, blues and Latin rhythms. ”Skimbleshanks,” the story of a railroad cat, becomes an American Western, the old Gumbie Cat does a jazz dance, and a song about the mysterious Macavity, the Napoleon of crime, ends with a lowdown beat that would not be inappropriate as striptease music.
The score is top-flight Lloyd Webber, and one number, ”Memory” is sure to become the ”Don’t Cry for Me, Argentina” of ”Cats.”
…
Despite all these attributes, the show is not yet perfect. At nearly three hours, it is too long for its episodic style of presentation, and the evening is imbalanced. The first act seems to revel in eccentricity, but the second act, with a tumble of story songs, should win all but the most confirmed feline-o-phobes. However, the staging and choreography remain tatterdemalion, with the evening ending with Mr. Blessed, looking like Moses, ascending with Miss Paige to a fog-bound heaven on an automobile tire as big as a flying saucer. The moment is, to say the least, overinflated. Before it sets out to conquer Broadway, this most unusual show needs careful editing and the touch of a Jerome Robbins or Bob Fosse.
– Mel Gussow, The New York Times

 

Om original Broadwayuppsättningen:
…
It’s not that this collection of anthropomorphic variety turns is a brilliant musical or that it powerfully stirs the emotions or that it has an idea in its head. Nor is the probable appeal of ”Cats” a function of the publicity that has accompanied the show’s every purr since it first stalked London 17 months ago. No, the reason why people will hunger to see ”Cats” is far more simple and primal than that: it’s a musical that transports the audience into a complete fantasy world that could only exist in the theater and yet, these days, only rarely does. Whatever the other failings and excesses, even banalities, of ”Cats,” it believes in purely theatrical magic, and on that faith it unquestionably delivers.
…
But while the songs are usually sweet and well sung, ”Cats” as a whole sometimes curls up and takes a catnap, particularly in Act I. The stasis is not attributable to the music or the energetic cast, but to the entire show’s lack of spine. While a musical isn’t obligated to tell a story, it must have another form of propulsion (usually dance) if it chooses to do without one. As it happens, ”Cats” does vaguely attempt a story, and it also aspires to become the first British dance musical in the Broadway tradition. In neither effort does it succeed.
– Frank Rich, The New York Times

 

Cats isn’t a great musical but it’s a great show and an ironclad smash. The latest extravaganza from the prolific and gifted British composer, Andrew Lloyd Webber, takes Broadway legit to a new plateau of technologically enhanced spectacle and is an audience stampeder.
…
Nunn and Lynne’s high octane musical staging is impressive in its ingenuity and variety. The choreography isn’t terribly original, relying overmuch on acrobatics, but it’s often mesmerizing. There are too many slow spots in the first act, when some of the extended dance routings seem forced, but Lloyd Webber’s versatile music and the flair of the staging snuffs out impatience.
…
It’s certainly possible to cavail that too much has been made of Eliot’s low-key book of light poetry, that “Cats” is closer to arena spectacle that a legit musical.
The public won’t think so, however, and will relish its size, scope and vitality. There may be an adventurous film in it, certainly a cable tv production, and a scaled down version can tour. Everyone is going to be considerably older before “Cats” scats from the Winter Garden.
– Richard Hummler, Variety

Videosar:
At the Tony Awards 1983
Från Broadway revivaln 2016
Behind the scenes 2016
Delar av koreografin till Jellicle Ball inklusive Gillian Lynnes namn på de olika stegen.
Learning the Jellicle Ball
Länk till alla sångerna från filmversionen

 

Nr 401: Romance, Romance

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.
However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.
…
A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.
…
Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times

Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)
Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.
– Michael Coveney,  Financial Times 

Om Broadwayuppsättningen:

In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.
– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…
…
Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
– John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 

Nr 371: Death Takes A Holiday

Death Takes a Holliday (2011), Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.
…
But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

Nr 366: Stephen Ward

Stephen Ward (2013), West End, still running
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics & book: Don Black & Christopher Hampton, based on the Profumo Affair.

The show deals with the victim of the Profumo Affair – not John Profumo himself, the disgraced Minister for War, but the society osteopath by the name of Stephen Ward whose private libertarian experiments blew up in his own and everyone else’s face.
The show centers on his involvement with the young and beautiful Christine Keeler and their chance meeting in a West End night club, which led to one of the biggest political scandals and most famous trials of the 20th century.

There is always a little excitement in the air when it’s time for a new Lloyd Webber musical. Will it be the new Phantom or will it go the same way his latest musicals have gone, that is to say down Flop Avenue?
Well, judging by the reviews things don’t look to good for the lords latest show.
But the music is nice – not terrific, but nice enough. Some good tunes, a lot of 60’s flavor but I get a feeling that I’ve already heard most of it before. I can detect strong influences from shows like Evita, Joseph and Tell Me on a Sunday, some songs even sound a bit like reworked tunes from those shows.
The songs are for the most part in a medium tempo and sound a bit like lounge music and although they are nice to listen to they don’t really engage the listener – or at least not me.
There are no real up tempo songs, the closest we get is a 60’s pop pastiche called Super Duper Hula Hooper.
Of course we get a couple of typical Webber ballads which are good but they sound so ”Webber-y” that they almost become parodies of his style and also, it’s very obvious that he has written them in the hopes to get a new Music of the Night or Think of Me. And although they’re written in the same mold as the  songs mentioned they are in no way in the same league. They’re just (here’s that word again) nice and rather forgettable.
I don’t get a real ”hit” feeling for this album. You’ll find a couple of good songs, some nice ones and the album is enjoyable enough but don’t expect a classic. But at least it doesn’t feel or sound as pretentious as some of his earlier shows and that in itself is a very good thing.

My favorites:
1963, When You Get To Know Me, Manipulation

A little bit of this and a little bit of that:
The Profumo Affair of 1963 was a British political scandal that originated with a brief sexual liaison between John Profumo, the War Minister in Harold Macmillan’s government, and Christine Keeler, a 19-year-old model and dancer.
In March 1963 Profumo denied any impropriety in a personal statement to the House of Commons, but was forced to admit the truth a few weeks later. He resigned from the government and from parliament.
The sensation surrounding the affair was heightened by the revelation that Keeler had seemingly been simultaneously involved with Captain Yevgeny (Eugene) Ivanov, the Russian naval attaché.
Keeler had met both Profumo and Ivanov through her friendship with Stephen Ward, an osteopath and socialite who had taken her under his wing when she was a 17-year-old nightclub dancer.
The suggestions of a widespread immorality in high places and security concerns arising from the Profumo-Ivanov conjunction drew official attention to the activities of Ward, who was widely depicted as an amoral manipulator. In the highly-charged atmosphere following Profumo’s resignation Ward was tried on a series of immorality offences concerning Keeler, her friend Mandy Rice-Davis, and other women. Perceiving himself as a scapegoat, Ward died, apparently by his own hand, during the final stages of the trial, at which he was found guilty on two counts of living off immoral earnings (that means he was considered being their pimp).

Press clippings:
My hunch is that those who like Lloyd Webber best when he’s doomy-gloomy won’t warm to this show, but that those who have previously found him overwrought will find this sharp, funny – and, at times, genuinely touching – musical highly enjoyable.
Charles Spencer,Telegraph

Videos:
This Side of the Sky
You’ve Never Had It So Good
Human Sacrifice
I’m Hopeless When It Comes to You

Dag 324: Repo! the Genetic Opera

Repo! the Genetic Opera (2008), filmmusikal
Musik, sånger och manus: Terrance Zdunich & Darren Smith, baserad på deras musikaliska pjäs The Necromerchant’s Debt

Året är 2056.
Det multinationella företaget GeneCo lever på att sälja organ till folk vars egna inre organ har lagt av. För rätt summa så kan du få nya lungor, en ny lever, nya ögon eller varför inte ett nytt ansikte. För att göra transplantationer tillgängliga för alla så kan man få sitt nya organ på avbetalning men om man missar en endaste liten betalning så kommer Repo man direkt för att återta det – ofta på bekostnad av ägarens liv.
Detta är grundupplägget för denna skräcksaga om en överbeskyddande far som låtsas vara läkare men egentligen återtar organ i hemlighet om natten, här hittar man också en maktkamp mellan tre syskon om vem som ska få ta över GeneCo, lägg till det en blind operasångerska, en droglangare som heter GraveRobber som skapar en smärtstillande och euforiframkallande drog från döda kroppar, sex, mord, tortyr och plastikkirurgi. Plus bitvis hård, mycket hård, rock musik med inslag av lättare opera och musikal. En ganska så originell liten cocktail om jag säger så.
Och för er som undrar, jo, det är faktiskt en opera, för hela verket är genomsjungen.
Och om ni ser filmen så kommer ni att få se en del fräcka scenografierer, kläder och effekter.

Är den nått bra då?
Tja, bitvis i alla fall.
Det här är inte riktigt min typ av musik och mycket låter ganska lika och det är väääldigt skränigt, gutturalt och metalliskt. Fast nånstans så är det ganska skönt att  rensa öronen med sånt här ibland, för kan bli lite väl mycket likriktad Broadwaymusik eller balladträsk här på bloggen – till och med för en musikalnörd som jag.
Så kanske inte för alla smaker men jag har hittat en del låtar som jag gärna kommer att sätta på igen. Och vem vill inte släppa loss sin inre hårdrockare ibland…

Rekommenderade sånger:
At The Opera Tonight, Night Surgeon, Seventeen, Chase The Morning, I Didn’t Know I’d Love You So Much

Kuriosa:
Det finns en hel del kändisar med i ensemblen bland annat Andrew Lloyd Webbers f d fru Sarah Brightman, det var hon som var Christine Daaé i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera både i London och på Broadway. Naturligtvis är det hon som spelar den blinda operasångerskan.

En annan kändis som är med är Paris Hilton, hon spelar den drog- och plastikkirurgiberoende dottern till VD:n för GeneCo. För sin insats vann hon en Golden Raspberry Award  för årets sämsta kvinnliga biroll. Hon vann faktiskt det året även priset för årets sämsta kvinnliga huvudroll för sin insats i The Hottie and the Nottie.

Pressklipp:
There probably aren’t enough futuristic Goth rock musicals, but Repo! The Genetic Opera is weak on a couple of things a musical needs: music and lyrics.
…
Darren Smith and Terrance Zdunich’s songs, which suggest a childhood spent obsessing equally over Black Sabbath and Andrew Lloyd Webber, too often consist of one heavy-metal riff repeated endlessly as the characters deliver exhaustingly expository lyrics.
– Kyle Smith, The New York Post

Set about 50 years hence, this high-concept, tone-deaf musical imagines a dystopian society afflicted by widespread organ failure, biological black markets and spontaneous outbreaks of painfully monotonous rock ’n’ roll.
…
But when you live by the song, you die by the song. A few catchy melodies, some clever lyrics or even a sense that the score wasn’t just one long, unmodulated track might have energized this singularly inert tale of a young girl  seeking answers to the nature of her peculiar genetic disease and the strange history of an Orwellian biotech firm named GeneCo.
– Nathan Lee, The New York Times

Bombastic and intentionally gross, Repo! The Genetic Opera has a unique style but lacks the wit and substance to be involving.
– rottentomatoes.com

With that much imagination in play, Repo! should be a fun lark, at least deserving of camp classic status if not moderate success in its first theatrical bow. But packed as it is with lugubrious songs, pitiful acting, and a plot that’s sometimes nonsensical, but mostly unoriginal, Repo! is pretty much impossible to recommend. It’s not bloody enough for horror fans, not silly enough for camp fans, and not interesting enough for anyone, really.
– cinemablend.com

Videosar:
Trailer
At the Opera Tonight
Zydrate Anatomy
Night Surgeon
Legal Assassin
21st Century Cure
Come up and try my new parts med Paris Hilton

Dag 269: Starlight Express

Starlight Express (1984), West End, 7 406 föreställningar
Musik: Andrew Lloyd Webber med lite bidrag från David Yazbek och Alistair Lloyd Webber
Sångtexter: Richard Stilgoe med bidrag från Don Black, David Yazbek & Nick Coler
Baserar min bedömning på den reviderade CDversionen kallad The New Starlight Express från 1992

Föreställningen handlar om ett gäng lok (ång-, diesel- och eldrivna) och ett antal tågvagnar, typ restaurangvagn, sovvagn mm. Alla gestaltade av extremt sminkade och stajlade skådespelare på rullskridskor.
Det enda som egentligen händer är att loken tävlar i ett antal tävlingar mot varandra och de drar olika vagnar i de olika tävlingarna. Vagnarna sjunger sånger om vilka de är och om de är kvinnliga vagnar, som ex restaurangvagnen, första klassvagnen och sovvagnen är, så blir de dessutom förälskade i de manliga loken. De manliga vagnarna är naturligtvis främst godsvagnar.
För loken gäller det att ta reda på vem av dem som är det bästa och snabbaste loket i världen.
*OBS!!! SPOILER ALERT!*
Det gamla slitna ångloket vinner sluttävlingen.

I den ”nya” versionen förstår vi att alla lok och vagnar är leksaker och att det är en liten pojkes lek med dem som vi som åskådare får bevittna.

Den största förändringen mellan originalinspelningen och den här versionen hör man direkt för de har lagt till den nya ramberättelsen. Det första som hörs är en mamma som säger till sin son att sluta leka och gå och lägga sig. Men så fort mamman har gått så hör vi hur pojken, viskande, fortsätter sin lek.
Att förklara denna väldigt udda musikal som en lek inne i en liten pojkes huvud är nog ett smart grepp för som jag minns det (har både original cast dubbelalbumet och såg showen nån gång på 80-talet) så hade man ingen förklaring till det som skedde från början utan man skulle bara köpa att man satt och såg på tvåbenta talande och sjungande tåg. Showen kändes som en Cats på hjul, dvs en massa individuella nummer med en väldigt lös ramhandling.
Fast jag kanske minns fel, kanske var det bara så att jag inte fattade att det var en lek och jag var ensam i publiken om att ta denna show som ett allvarligt menat verk?

Starlight Express är nog en av de absolut fånigaste shower jag nånsin sett. Men sånt är ju en smaksak och med tanke på att den spelades under 18 år i London… Vet inte riktigt vad det säger om musikalpublikens smak…

Men musiken då?
Jag tycker inte det är nått fel på själva låtarna. Det är nog Lloyd Webbers mest popinspirerade och 80-talsklingande musikal med mycket syntar, ylande gitarrer och synttrummor, sprinklat med lite rock och en skvätt country.
Sen så finns det ett antal nya låtar på den här plattan, skrivna just till denna ”nya” version. Alla är inte bra men de är ändå intressanta bidrag eftersom de är skrivna typ 8 år efter det övriga materialet och det gör att de innehåller lite annorlunda musikaliska influenser.
Vilket inte skadar för materialet har åldrats rätt så ordentligt men det finns en viss nostalgisk charm att hämta och flera av låtarna tycker jag är riktigt, riktigt bra i all sin 80-talshet – speciellt eftersom man slipper se de kitchiga tåglekarna.
Så ur ett rent musikaliskt perspektiv så är det här mer än ok.
Tyvärr så låter man pojken fortsätta att kommentera en hel del under plattans gång, främst refererar han de olika deltävlingarna, och jag vet sen gammalt att jag ganska snabbt blir trött på att höra samma kommentarer varje gång jag sätter på en platta och det brukar innebära att jag hoppar över just de låtarna. Dessutom så har fått honom att låta nästan parodiskt amerikansk, nått som är extra förvånande med tanke på att detta är den engelska castskivan…

Favvisar:
Rolling Stock, Pumping Iron, Right Place Right Time, One Rock ‘N’ Roll To Many, Starlight Megamix

Kuriosa:
På 70-talet ville Lloyd Webber förvandla Reverend W. Awdrys Railway böcker, med huvudpersonen loket Thomas the Tank Engine, till musikal. Men Awdry vägrade att ge honom rättigheterna eftersom han kände att Lloyd Webber ville ta sig för stora friheter med de olika figurerna.
Då bestämde sig Sir Andrew att istället skapa en egen Askunge-inspirerad historia med  tåg i huvudrollerna. Han tänkte sig Rusty (ångloket) som askungefiguren och Greaseball (dieselloket) och Electra (elloket) som de elaka styvsystrarna och Stalight Express som den goda fén.

I Bochum i Tyskland byggde man en speciell arena enbart för denna show, Starlighthalle.
Där har musikalen spelats sen 1988 och den spelas fortfarande!!!!!
Den firande sitt 25 års jubileum i år.
Över 13 millioner personer har sett den där.

Showen har också haft en isshow variant: Starlight On Ice.
Den åkte runt som en turnéföreställning i USA mot slutet av 90-talet.
Eftersom man inte kunde tävla på de rullskridskoramper som man gör i scenversionen så gjorde man avancerade isdansrörelser mot en förinspelad tävlingsbakgrund som projicerades på stora skärmar.
Föreställningen blev ingen hit och den lades ned efter halvvägs genom turnén.

Broadwayversionen vann en Tony Award för bästa kostymer och 2 Drama Desk Awards för bästa scenografi och kostymer.

Alistair Lloyd Webber är son till sir Andrews och har fått cred för den nya sången I Do som las till 2012.

Showen har fått flera nya sånger och bearbetningar under de år som gått sen urpremiären.
Och bland tågen och vagnarna så kan den uppmärksamme upptäcka att man numera tagit bort rökvagnen.

Videosar:
Starlight Express Bochum Promo Video 2011
Starlight Express Cast on BBC Pebble Mill
Starlight at The Tony’s
I Do

Thomas the Tank Engine

Dag 226: Evita

Evita, konceptinspelning på dubbel-lp 1976, West End scenversionens urpremiär 1978, 3176 föreställningar.
Jag baserar mitt omdömme på Londonrevivaln från 2006
Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice, baserad på Eva Duarte de Perons liv som som den beskrevs i biografin Evita: the woman with a whip av Mary Main.

Föreställningen berättar historien om Eva ”Evita” Duarte de Peron, hustru till Argentinas president Juan Peron.
Vi får följa hennes resa från fattigdom till att bli den mest berömda argentinska kvinnan i historien. Hennes enorma politiska inflytande och välgörenhetsarbete gjorde henne föraktad och fruktad av  millitären och den argentinska överklassen men älskad och nästan helgonförklarad av den fattiga befolkningen.
Hon dog 1952 av livmoderscancer, endast 33 år gammal.

En gammal favorit i ny tappning. Till denna version så har ALW arrat om musiken så att det har fått en betydligt starkare latinamerikansk kryddning. Det doftar tango och Piazzolla om verket nu. Att Evita dessutom sjungs av en argentinsk skådespelerska gör ju inte saken sämre, eller jo kanske lite för jag är inte så förtjust i hennes röst, den är en aning hes och nasal och har inte riktigt rollens krav på omfång vilket medför att hon bitvis skriker fram de högsta tonerna. Och så har hon en saftig brytning som fungerar fint i långsammare partier men som gör att det är bitvis omöjligt att höra vad hon sjunger i de snabbare partierna där hon dessutom har problem med att hålla tempot. Tydligen var hon dock magnifik på scen.
Det är alltid kul att få höra en ny och lite annorlunda version av Evita. Min favoritversion kommer nog alltid att vara konceptinspelningen från 1976 med Julie Covington i titelrollen men den här är absolut värd att lyssna på också.
Enda riktiga kritiken jag har mot inspelningen är att det bara är en singel cd, alltså en highlightsplatta, istället för en dubbel som de flesta andra castinspelningar av denna show är. Jag saknar en del låtar och med tanke på alla nya arr och att man inte gett ut en engelskspråkig castinspelning sen Broadwayversionen 1979 så tycker jag att de kunde kostat på sig och gjort det nu.

Favvisar:
On This Night Of A Thousand Stars/Eva Beware Of The City, Goodnight And Thank You, The Art Of The Possible, Another Suitcase In Another Hall, I’D Be Surprisingly Good For You, Waltz For Eva And Che

Kuriosa:
Eva Perón balsamerades efter sin död av doktor Pedro Ara för 100 000 dollar.

Pressklipp från London Revivaln 2006:
Rice rightly takes the first credit. The musical was his idea, and it’s brilliantly cynical, witty lyrics set the tone for what has become in the new staging a darker show
…
All in all this is a brilliant rediscovery of a show we thought we knew, but whose dark heart we had overlooked.
–  Sheridan Morley, Daily Express

Watching Michael Grandage’s perfectly decent revival, one becomes aware of the dramatic insubstantiality of the show… to do justice to Eva’s story would require a first-rate dramatist. But Rice’s lyrics, even though verbally nimble, never give us enough information and seem torn between contradictory attitudes: admiration for Eva’s starry glamour and dismay at the demagoguery and crypto-fascism of which she was a part.
– Michael Billington in the Guardian

 The piece not only survives but thrives on the violent eruption of reality that comes in the diminutive shape of Elena Roger. As she charts the anti-heroine’s progress from trashy opportunist to second wife (and First Lady) of the fascist Juan Peron and then to folk saint, Roger is simply sensational…
– Paul Taylor, The Independent

I am a touch ashamed to admit I have fallen head over heels for Evita again, with Michael Grandage’s dynamic production offering a charismatic title role performance, ripe for superlatives, by unknown Argentinian Elena Roger… Her performance, which conveys in song and dance the exuberance of a sexual adventuress and the ardour of the presidential saviour she wished to become, brought first nighters to their feet. For me, though, it only takes those famous songs to bowl me over.
– Nicholas de Jongh, Evening Standard 

Videosar:
Evita at 2012 Tony Awards
At the 1980 Tony’s
Patti sjunger Rainbow High 2012
Elena Roger från Olivier Awards 2007

Dag 170: Half A Sixpence

Half A Sixpence (1963), West End, 677 föreställningar.
Spelades även på Broadway, med Tommy Steele, där den fick sin premiär 1965 och spelades 512 gånger.
Musik & sångtexter: David Heneker
Libretto: Beverley Cross baserad på H G Wells roman Kipps: The Story of a Simple Soul (1905)

Arthur Kipps, en föräldralös ung man, bor och arbetar tillsammans med andra lärlingar hos mr Shalford, en elak tygaffärsägare.
Kipps får en dag reda på att han ärvt en förmögenhet.
Han försöker att passa in i överklassen och till och med förlova sig med den förmögna Helen Walsingham. Han känner dock att han inte passar in och har en tendens till att göra bort sig och omedvetet bryta allehanda etikettsregler.
Han inser att hans sanna kärlek är Ann, flickan han älskat ända sedan barndomen.
Kipps lyckas förlora hela sin förmögenhet men tycker det på sitt sätt är rätt skönt för han har förstått att lycka inte kan köpas för pengar. Och Ann bryr sig inte om att han åter blivit fattig och vanlig utan gifter sig med honom ändå. Och de lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag blir glad av såna här musikaler.
Lite gammaldags. Lite oskyldig. Glada och trallvänliga melodier. Och allt framfört av en stor ensemble och en stor orkester.
Mmmmm, det finns nått så otroligt härligt med den här typen av shower. De kan visserligen kännas uråldriga för många som lyssnar på dem men det är en del av charmen, för musiken gör att man förflyttas tillbaka till en till synes oskyldigare och enklare tid. Det är rätt så skönt ibland.
På sextiotalet så skrevs det många väldigt bra musikaler i England. Den engelska music-hall traditionen är stark i dem och alla innehåller de sånger som är som gjorda för allsång. De största framgångarna var Oliver! (1960) och den här. Och bägge gjorde framgångsrika resor över Atlanten och bägge fick påkostade filmversioner.
Det här är verkligen Tommy Steeles musikal. Den skrevs speciellt för honom och det märks för han sjunger i 12 av de 15 numren och det är han som är totalt dominerande i showen.

Favvisar:
All In The Cause Of Economy, Half A Sixpence, If The Rain’s Got To Fall, Flash Bang Wallop!

Kuriosa:
Det här var den sista framgångsrika engelska musikalexporten innan Andrew Lloyd Webber intog Broadway på slutet av sjuttiiotalet.

Till Broadwayversionen så strök man ett flertal av de sånger som Tommy inte var med i, så i den versionen är han ännu mer dominerande än han var i Londonversionen.
Anledningen till strykningarna var att man ville göra plats för ett flertal stora dansnummer som inte finns med i det engelska originalet. Onna White hette koreografen och det var hennes nummer som fick de bästa recensionerna av New York-pressen.
Det skrevs också ett par nya sånger till Broadway.

Musikalen filmades 1967, självklart med Tommy i huvudrollen.

Tommy Steele var Englands svar på Elvis under slutet av 50-talet.
Han var också enormt stor i Sverige och det var nästan ”krig” mellan Elvis och Tommy anhängarna.

Kipps stora kärlek Ann spelades av Marti Webb i London. Hon är kanske mest känd som den som spelade den engelska flickan i Andrew Lloyd Webbers tv-musikal Tell Me on a Sunday (1980).

På Broadway kunde man se John Cleese i en liten men viktig roll, nämligen den som aktiemäklaren som förskingrar hela Kipps arv.
Där var medan han spelade i Halv A Sixpence som han första gången träffade den blivande Monty Pyton-medlemmen Terry Gilliam, han som stod för alla underbara animationer bland annat.
Han träffade också sin blivande hustru Connie Booth där. Hon är kanske mest känd som servitrisen Polly Sherman i tv-serien Fawlty Towers (1975 + 1979).

Videosar:
Trailer till filmen
If The Rain’s Got To Fall
Flash Bang Wallop!
Tommy Steele: Singing The Blues (bilderna på de hysteriska fansen i denna video är från hans Sverigeturné!!!)

Dag 114: Jesus Christ Superstar

Jesus Christ Superstar (1970), konceptinspelningen
Original showen på Broadway (1971) – 711 föreställningar
Original showen i London (1972) – 3358 föreställningar
Baserar min bedömning på DVD.n med inspelningen av förra årets engelska arenaversion.
Musik Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice

Musikalen berättar historien om Jesus sista vecka.
Historien tar sin början under intåget i Jerusalem och slutar med korsfästelsen.
Den är löst baserad på berättelserna ur evangelierna i Nya Testamentet. Den fokuserar både på den politiska maktkampen som skedde bakom kulisserna och på relationen mellan Jesus och Judas Iskariots.
Föreställningen slutar med korsfästelsen och har inte med uppståndelsen.
I mångt och mycket kan man se den som ett modernt passionsspel.

Jag vet, det kan ses som ganska så självklart att välja den här musikalen/rockoperan som ämne på långfredagen.
Den är en av mina absoluta favoritmusikaler. Jag var i det närmaste besatt av den som liten och jag tycker fortfarande att den är otroligt bra.

Förra året så sattes den upp i en extremt stor och påkostad arenaversion som turnerade runt hela UK och spelades på de största arenorna där, ex O2 i London. Och i år så ska samma produktion spelas runt om i Australien.
Startskottet till produktionen skedde genom en enorm tv-sänd talangjakt för att finna den ”nya” Jesus.

I den här versionen så har man flyttat handlingen till ett slags nutid.
Det projiceras bilder på G8 demonstrationer på stora skärmar under overyren.
Jesus och hans anhängare ser ut som ”Occupy” demonstranter och bor i en tältstad.
Prästerskapet påminner om bankdirektörer eller företagsledare.
Pilates är en framgångsrik jurist (inklusive brittisk rättssalsdräkt med snibbkrage, peruk och allt).
Kung Herodes är en flamsig, glittrig talk show ledare.
Judas ringer till prästerna på sin mobiltelefon för att boka tid för sitt förädande.
Mobben som sjunger i The Arrest är tv och mediareportrar.
Jesus verkar hamna på nått Guantanamoliknande fängelse och har på sig såna där knalloranga fängelsekläder när han skickas mellan de olika instanserna innan han döms.
Det sms:as, twittras, filmas med ”paddor” och iPhones etc etc. Herodes exempelvis använder sig av smsröstning för att bestämma: Jesus. Lord or Fraud?

Det kanske verkar fånigt och krystat när man läser beskrivningen ovan men faktum är att det funkar.
Det funkar som bara den.
För mig så är det här den smartaste, mest genomtänkta och fungerande uppdatering av verket som jag sett. Den är klockren.

Den är också välspelad. Jesus är kanske lite fyrkantig och endimensionell men de andra, främst Judas, Pilates och Herodes är grymma. Och gamla Spice flickan Mel C fungerar förvånansvärt bra som Maria Magdalena.

Det enda den här versionen brister på är det musikaliska. Vilket kan tyckas lite konstigt med tanke på att det är en rockopera vi talar om.
Musiken som borde varit storslagen, bombastisk rockarena-pumpig får inte riktigt till det. Den nuvarande Stockholmsversionen är betydligt tyngre rent musikaliskt.
Och vokalt… Nja.. inte är det den bästa versionen jag hört av sångerna. Man använder sig en hel del av autotuning eller vad det heter när man fixar till rösterna via en maskin. Kaifas ger man ett extra djup i basen och Judas får man upp till de högsta lägena tack vare tekniken och det hörs så tydligt.
Tycker också att en del av låtarna har fått ett släpigare tempo.
Det har pillats lite på Tim Rices texter, det har lagts in lite moderna fraser och uttryck här och där. Men det är gudskelov bara marginella ändringar. Nått annat vore nästa brottsligt för hans texter känns fortfarande smarta och vassa.

Så slutomdömet blir: Som show och spektakel så är den här uppsättningen helt fantastisk men vill du höra musiken framföras som bäst så välj en annan version.

Kuriosa:
Tim Rice berättar att han fick sin inspiration till föreställningen av Bob Dylans With God On Our Side från skivan The Times They Are a-Changin (1964).
Den låten fick honom att fundera: “From a very young age I had wondered what I might have done in the situations in which Pontius Pilate and Judas Iscariot found themselves.  How were they to know Jesus would be accorded divine status by millions and that they would as a result be condemned down the ages?”

Till inspelningen av studioalbumet använde man sig av en 56 man stor symfoniorkester, 6 rockmusiker, 11 solister, 16 korister och två körer.
Det tog över 400 timmar att spela in allt.

Lite Jesus Christ Superstar datum:
21/11 1969: Superstar, den första inspelade sången från den blivande konceptplattan släpps.
Den blev 1:a i bland annat Holland, Belgien och Brasilien och hamnade bland topp 10 i Australien och Nya Zealand. Framgången för singeln gjorde att skivbolaget gav gröntljus till Tim Rice och Andrew Lloyd Webber att spela in hela verket.
Mars 1970: större delen av albumet spelas in.
Oktober 1970: Albumet släpps.
21/11 1970: Albumet debuterar på 40:e plats på Billboardlistan.
20/2 1971: Albumet hamnar på Billboards första plats.
12/10 1971: Showen har sin Broadwaypremiär.
18/2 1972: Den svenska urpremiären skedde på Scandinavium i Göteborg. Vilket gör den svenska uppsättningen till en av de första officiella scenversionerna av verket.
8/8 1972: Showen har sin Londonpremiär.
1973: Filmversionen får sin premiär.

I den första svenska versionen hittar vi Agnetha Fältskog i rollen som Maria Magdalena. Hennes understudy var Titti Sjöblom.
Örjan Ramberg spelade Herodes.
Föreställningen spelades 10 gånger i Göteborg och sågs av över 74 000 åskådare.
Den gick sedan på turné till Stockholm, Örebro och Gävle med Titti som Maria och Bruno Winzell som Jesus.

Konvolutet till den svenska originalinspelningen.
Författaren till denna blogg hade nöjet att se föreställningen på dess stopp i Stockholm. Jag var inte så gammal och har för mig att den gick på Johanneshovs istadion men jag kan ha fel. Det enda jag minns med säkerhet är att jag och några kompisar sprang fram mot scenkanten när Jesus var på korset och vi såg då att den korsfäste Jesus satt på en cykelsadel som var fäst på korset. Det är egentligen det enda jag kommer ihåg av föreställningen…

I förra årets arenaversion så spelades Judas av Tim Minchin. Han är en australiensisk komiker, skådespelare och musiker och har även skrivit musiken och sångtexterna till den senaste stora brittiska musikalsuccén: Matilda, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Den showen kommer att få sin Broadwaypremiär den 11/4.

Videosar:
Engelska Turnéversionen 2012:
Jesus Must Die
I Don’t Know How To Love Him
Superstar
King Herods Song
Svenska versionen i Malmö 2008:
Hosanna/Superstar
Göta Lejonversionen:
Getsemane
Trailer
Matilda the musical, the trailer