Tag Archives: Angela Lansbury

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 412: The Visit

18 Apr

TheVisit-rev2-1600

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.

That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 

It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times


The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.

– Alexis Soloski, The Guardian


“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,


Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…

But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety


A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.


The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…

One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 21: Mrs Santa Claus

26 Dec

61ymD5El7aL

Mrs Santa Claus (1996) Tv-musikal
Musik & Sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Mark Saltzman

Året är 1910. Det är dagarna innan jul och jultomten håller som bäst på med att läsa alla barns önskebrev. Hans fru har funderat ut en ny och effektivare resväg åt honom eftersom det finns fler barn än nånsin som ska hinna besökas och få julklappar på julafton. Hon bestämmer sig för att testflyga rutten men råkar ut för en snöstorm och tvingas landa i New York. En av renarna  skadas vid landningen och behöver vila ett par dagar. Mrs North (som Fru Jultomte kallar sig själv för att vara inkognito) hyr ett rum i det fattiga och mångkulturella området kring Avenue A. Under de följande dagarna så får hon många nya vänner bland barnen och folket som bor i kvarteren och hon hjälper dem att få bättre arbetsförhållanden, hitta kärlek och engagera sig i den nya kvinnorörelsen.
När hon efter ett par dagar kommer tillbaka till nordpolen så har paret Claus upptäckt hur mycket de har saknat varandra och för första gången nånsin så får fru Claus följa med tomten på hans resa runt jorden på julafton.

Det finns knappast nån kompositör som är så bra på att skriva ”catchy” sånger som Jerry Herman, tänk bara på Hello, Dolly (fr Hello, Dolly) eller Vår Bästa Tid är Nu (fr La Cage Aux Folles) så förstår ni vad jag menar. Här har han åter skapat en musikal fylld av attraktiva och härliga melodier. Musiken är så typisk ”Jerry Hermansk” att det nästan är parodiskt. Inte är det en särskilt nyskapande eller originell musikal han skapat men när den får mig att genast börja stampa takten, svänga med i kroppen och dessutom ger mig ett leende på läpparna, ja vem bryr sig då om att den kanske är lite väl standardiserad.
En glad och kul bagatell

Favvisar: Mrs Santa Claus, Avenue A, Almost Young, We Don’t Go Together At All och Whistle

Kuriosa:

Programmet vann en Emmy för bästa frisyrer.

Det här var tredje gången kompositören Jerry Herman och skådespelerskan Angela Lansbury samarbetade. Först var hon med i Mame (1966,) och fick en Tony Award för sin insats och sen kom Dear World (1969) som hon också fick en Tony för.

Koreografin stod bl a Rob Marshall för. Han skulle 6 år senare både regissera och koreografera den Oscarvinnande filmversionen av musikalen Chicago.

%d bloggare gillar detta: