Tag Archives: Ann Miller

Dag 364: Dames At Sea

27 Dec

51H62RY3SRL
Dames at Sea (1966)
, Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Annonser

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 314: Sugar Babies

28 Okt

51XIrSXg-1L
Sugar Babies (1979), 1208 föreställningar
Musik: Jimmy McHugh
Sångtexter: Dorothy Fields & Al Durbin
Libretto: Ralph G. Allen & Harry Rigby

Det här är en hyllning till den gamla tiders burlesqueföreställningar. Så det är en slags nummerrevy.
Flera av sketcherna består av burlesquerutiner med närmare 60 år på nacken. Även flera av sångerna är standards från eran. Interfolierat med dessa finns några nyskrivna sketcher och sångnummer.
Showen ger exempel på många av de traditionella typen av nummer som man fick om man gick på en sån här show på 10- eller 20-talen: the swing number, the sister act, the fan dance, the dog act m m. Och allt avslutas med ett traditionellt, stort patriotiskt nummer där alla medverkande är klädda i röda, vita och blå kläder och med en stor amerikansk flagga i bakgrunden.

Det här var faktiskt betydligt roligare att lyssna på än jag förväntat mig. Vet inte vad det var jag trodde jag skulle få höra men inte var det ensamling med härliga, medryckande och roliga sånger framförda med sprudlande energi av bra artister med gamla filmstjärnan Ann Miller i spetsen. Lägg till det några småsnuskiga men hyfsat roliga sketcher och man får en platta som är tillräckligt medryckande och varierad för att vara värd ett par återbesök.
Sångerna består av både gamla standards och nyskrivna bitar och alla är så väl integrerade med varandra att det är svårt att veta vad som är nytt och vad som är gammalt – ett bra betyg tycker jag.
Musiken betsår av dixieland jazz, ragtime, gla’ jazz och lite torch songs.
Jag har fallit för plattan och vill absolut rekommendera den. Det här är kul.

Rekommenderade sånger:
Travelin’: In Louisiana, Cuban Love Song, The McHugh Medley, Let Me Be Your Sugar Baby, I’m Keeping Myself Available

Kuriosa:
Mickey Rooneys var en stor barn/ungdomsstjärna i Hollywood på 30-talet och det här var hans Broadwaydebut. Han är kanske mest känd för Andy Hardy filmerna där hans motspelare var en ung Judy Garland.

En Theatre World Award vanns för bästa manliga biroll.

Pressklipp:
Whatever it was that killed burlesque is not all that evident in Sugar Babies. With Mickey Rooney, the mighty atom, at his tumultous best and Ann Miller tip-tapping her way into second-stardom it should prove a sizable Broadway hit, especially as the ideal musical for people who don’t want to go see a musical.
– Clive Barnes, The New York Post

Everybody grins, smiles, struts and walks happy, but it’s mostly in vain. Try as they will, Sugar Babies, like the springer spaniel (in the dog act), refuses to budge most of the time. … Some art forms are deservedly forgotten.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The 1980 Tony Awards
1988 Sugar Babies London, snuttar o intervjuer
Sketch
Cuban Love Song

Dag 235: Hit The Deck

28 Jul

51X5WuLWhyL
Hit The Deck (1927), 352 föreställningar
Baserar mitt omdöme på filmversionen som kom 1955
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Clifford Grey & Leo Robin
Libretto: Herbert Fields, baserad på pjäsen Shore Leave av Hubert Osborne.

Loulou har en liten krog i hamnen.
Hon har fallit för Bilge, en av sjömännen som brukar äta hos henne när de är i hamn. Men Bilge är tveksam till att gifta sig med henne.
När Bilge ger sig av igen så följer Loulou efter honom hela vägen till Kina. Väl där så ser hon till att han faller ordentligt för henne. Allt verkar bra tills han upptäcker att Loulou är en förmögen kvinna. Bilge vill inte känna sig som en hållen karl så han tvekar igen. Men när Loulou lovar att skriva över hela sin förmögenhet på deras förstfödda så ger han med sig i alla fall.

Intrigen ovan är vad jag lyckats snoka upp om ursprungsmusikalen. Filmversionen har en helt annan story.
Det här är ett av de många problem som finns med de tidiga musikalerna när man försöker hitta material från eller om dem.
Om de inte var megasuccéer så finns det relativt lite material att hitta om dem.
Man spelade inte in castskivor.
Om man gjorde en filmversion av showen så var den antingen en stumfilmsversion eller om den blev en ljudfilm så valde man ofta att ta bort musikinslagen.
Och har man otur så är titeln på showen det enda man behållit till filmversionen, allt annat är nytt.

Hit The Deck filmades första gången 1930 och den versionen är troligtvis närmre originalet än den kärleksförväxlingsfars som 50-talsfilmen är. Tyvärr så gjordes den förstnämnda av RKO och MGM (som gjorde 50-talsversionen) köpte upp rättigheterna till den och la den i sitt arkiv. Den har inte visats på över 70 år…

Vad jag kan se när jag jämför sånglistorna från filmen och scenversionen så kom typ 3/4  av showens låtar med i 50-talsversionen och därför så anser jag att jag kan bedöma musikalen rent musikaliskt utifrån den i alla fall.

Det här är en kul show med bra låtar. En sån där musikal som gör mig glad.
Här så kan man njuta av MGMs stora orkester som  i denna digitalt restaurerade version låter helt fantastiskt, lägg till det bra vokala insatser från Tony Martin, Ann Miller, Vic Damone, Debbie Reynolds och Jane Powell och vi pratar rena himmelriket för musikalfilmsfanatiker.
På cd-utgåvan så har man dessutom lagt med borttagna sånger, alternativa tagningar och sånt som inte fick plats på lp-versionen, som ouvertyren.
Rekommenderas

Favvisar:
Hallelujah, What’s A Kiss Among Friends?, Why, Oh Why, Sometimes I’m Happy (Sometimes I’m Blue)

Kuriosa:
Hit the deck är amerikansk militärslang som betyder att förbereda sig för strid (i generella termer) eller att kasta sig på marken och inta stridsposition (som ett försvar gentemot fientlig beskjutning).

Pressklipp: 
Hittade denna recension av 30-tals filmen:

With all the hard work that has evidently gone into the transferring of the musical comedy ”Hit the Deck” to the audible screen, this picture, which was presented last night at the Earl Carroll Theatre by Radio Pictures Corporation, is anything but an inspired entertainment. Except for one or two sequences, the mixing of the story and spectacle doesn’t jell. The fun is labored and the romance is more painful than sympathetic. It is a production that has its serious interludes, but whether audiences are going to take them in the spirit in which they are intended is decidedly problematical.

Luther Reed, director of the pictorial version of ”Rio Rita,” is responsible for this offering. He has also shouldered the burden of the adaptation and therefore he as the director may perhaps frown upon himself as the adapter, for there are passages that are singularly well directed, particularly one depicting negroes offering up their melodious prayers and the singing of ”Hallelujah.” This is quite impressive, but it seems to have been dragged into this yarn of battleships and a crew of Smiths.

In the Technicolor features, Mr. Reed presents some effective stretches of a mermaids’ dance, which he has filmed from a variety of angles with the background of a battleship. The tints in other portions of this ship scene are pleasing, for besides the blue of the men’s uniforms there are the many shades of all colors of the girls’ gowns.

But when Mr. Reed turns his pen to the concocting of romantic lines the result is very apt to arouse mirth. Looloo, the dainty creature who serves ”java” to the bluejackets, falls a speedy victim to ”Bilge” Smith’s manly smile. She is quite attractive, and her sudden love affair is the excuse for songs, some of which are moderately tuneful. Looloo is impersonated by Polly Walker, and this is her vocalized film début. ”Bilge” is portrayed by Jack Oakie, whose only excuse for being in a musical comedy is his pleasing smile. His voice can hardly be described as melodious, but now and again he and Miss Walker are helped out by a chorus.

Ethel Clayton officiates as a Mrs. Payne, who has peculiar ideas about Uncle Sam’s Admirals and while one may take her utterances whence they come, these silly assertions don’t in the least embellish the story any more than does the constant reiteration of the colloquialism, ”Oh, yeah?” The charming scenes aboard the battleship are by no means enhanced when the principals speak, for it is one long flow of slang that grates on one’s ears.

The usual liberties are taken with the demeanor of petty officers, Lieutenants and Admirals, and while these might have been all very well before the footlights, once they come from the screen they are much more out of place. There is the Admiral who would pardon ”Bilge” if Looloo wishes, but who orders ”Bilge” to the brig when the sailor repeatedly avers that he won’t accept any favors from Looloo because she is wealthy.

It is so trite and one realizes that it needs a gale of telling wit, which would atone for all sorts of absurdities. The hifalutin Mrs. Payne’s willingness to pay a fortune for an heirloom bequeathed to Looloo by her mariner father might easily have been made really amusing, and the same applies to Looloo’s heartfelt desire to gratify her sailor sweetheart by buying a freighter for him.

Roger Gray, Franker Woods and Harry Sweet do their best to bring a note of cheer to some of the episodes, as does also Marguerita Padula, who figures as the negress Levina.
– Mordaunt Hall, The New York Times

Ljudis:
Hallelujah, inspelning från 1927

Videosar, alla från filmen från 1955
Trailer
A Kiss Or Two
Why Oh Why
Lucky Bird
Sometimes I’m Happy
Hallelujah

%d bloggare gillar detta: