Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966
Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…
Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.
…
Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.
– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.
…
What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 
…
But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.
…
Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime