Tag Archives: Anthony Newley

Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

27 Jan

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966

Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…

Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

 

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.

Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.

– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

 

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.

What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 

But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

 

 

Annonser

Dag 318: Charlie And The Chocolate Factory

1 Nov

71pmBRPjQSL._SL1425_
Charlie And The Chocolate Factory (2013)
, West End, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: David Graig baserad på Roald Dahls bok med samma namn från 1964.

Charlie Bucket bor med sina föräldrar i stadens fattigaste kvarter. Hans favoritgodis är chokladen från fabriken i samma stad men det är inte ofta han har råd att köpa någon. En dag får de veta att chokladfabrikens ägare Willy Wonka har lagt guldbiljetter i fem av chokladkakorna. Den som hittar en biljett bjuds på en rundvandring i den hemlighetsfulla fabriken och får gratis choklad för resten av livet.
En vecka innan Charlie fyller år får han en chokladkaka men tyvärr innehåller den ingen vinst. Men så hittar Charlie en 10 dollars-sedel på gatan, köper en ny chokladbit och i den ligger en av vinsterna.
Tillsammans med de fyra andra pristagarna får Charlie och hans farfar nu vara med om rundvandringen i fabriken. De övriga vinnarna är en tjock pojke som älskar choklad, en bortskämd flicka som får allt hon pekar på av sin rika pappa, en målinriktad rappande flicka som är bäst i världen på att tugga samma tuggummi längst tid och en TVspels-beroende, aggressiv pojke.
Under rundvandringen så råkar barnen ut för en mängd olyckor och till sist finns bara en kvar och hen kommer att få sitt livs överaskning…

Jag såg den här showen i somras och jag blev imponerad och lätt överväldigad av de makalösa scenografierna, kläderna och alla sanslösa special effekter men minns att jag tyckte musiken var ointressant och att showen aldrig berörde eller riktigt engagerade mig. Kändes mest som ett påkostat men tomt spektakel.
Till min förvåning upptäcker jag när jag satte på cd:n att musiken faktiskt är ganska så bra. Fattar inte riktigt hur jag kunde missa så många kul låtar när jag såg showen, men det blir kanske så när man fläskar på för mycket på scen, man kan liksom inte ta in allt och i detta fall blev musiken lidande.
Det känns som en väldigt engelsk musikal med starka influenser från music hall traditionen plus små inslag av soulmusik, rapp, techno, folkmusik och så en skvätt Broadway. Musiken stretar alltså åt många olika håll och får aldrig en riktig egen profil. Men den är kul att lyssna på.
Värd att ge en genomlyssning och om man vill se ett riktigt påkostat teaterspektakel så är även showen värd ett besök. Var dock beredd på att första akten är ganska så seg, det är i andra akten det roliga börjar.

Rekommenderade sånger:
The Amazing Fantastical History Of Mr. Willy Wonka, More Of Him To Love, It Must Be Believed To Be Seen, A Little Me, Strike That Reverse It

Kuriosa:
Man har av nån anledning lånat in en av sångerna från 1971 års filmversion till musikalen. Det är numret Pure Imagination som skrevs av Anthony Newley och Leslie Bricusse.

Marc Shaiman & Scott Wittman som skrev musiken och sångtexterna är också männen bakom Broadwaysuccén Hairspray.

Pressklipp:
Very engaging but rarely elating, this show is a skillful confection that doesn’t quite produce the inspired sugar-rush of magic that’s required.
Paul Taylor, The Independent

The real problem is I didn’t feel moved.
The original story is pretty heartless – greedy children are killed off without mourning or chance of redemption and sickly sweet virtue is rewarded not with happiness but with riches beyond the dreams of avarice.
That’s not a context where you’ll find much emotional truth, and it may be too much to expect a celebration of chocolate to provide all-round nourishment.
But it explains why this sumptuous evening feels a couple of strawberry creams short of the full box.
Simon Edge, Daily Express

The first half is as slow as cold treacle and most of the songs – which include an ironic techno-beat number – are duds. On the positive side we can enter clever special effects (a good gag with a shrunken child) and a much better second half. But a really good musical gives you a sugar rush of emotional involvement. You care about the characters. That is absent.
Quentin Letts, Daily Mail

The various calamities are staged with panache, and the special effects involving killer squirrels and those fearsome pygmies the Oompa-Loompas are highly ingenious.
But there is no disguising the fact that the show is repetitive and, with the exception of Charlie and his game old Grandpa Joe, heartless.
Charles Spencer, Daily Telegraph

For a show that celebrates fantasy, Charlie and the Chocolate Factory doesn’t put much trust in its audience’s imagination. This blindingly flashy new musical is as jammed with games and gadgets as a Toys “R” Us warehouse. Behemoth playthings are forced upon you in such relentless abundance that you wind up feeling like a spoiled, benumbed child on Christmas morning, drowning in a sea of presents and yearning to flee back to bed.
Giant Rube Goldberg-like contraptions, landscapes that suggest Disney doing Dalí, elaborate video simulations, costumes that inflate and glow in the dark, automaton squirrels and Jetsons-style robots: the visual spectacle never stops in the second act of this cluttered adaptation of Roald Dahl’s 1964 novel for children. Like the greedy little youngsters it portrays, who meet dire fates in a candy factory run by one Willy Wonka, this production is devoured by people-eating gimmicks.
Ben Brantley, The New York Times

Video:
Show reel
The cast recording
Rehearsals Sneak Peek

Charlie and the Chocolate Factory, with Douglas Hodge as Willy Wonka

Dag 244: The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd

6 Aug

516PFmU8cOL
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd (1964 UK turné, 1965 Broadway och 231 föreställningar där)
Musik, sångtexter & libretto: Leslie Bricusse & Anthony Newley

Denna show är en allegori över den engelska över- och underklassen och de rigida regler som gäller i relationen dem emellan.
Föreställningen utspelar sig på en liten arenaliknande scen där Sir och Cocky spelar livets spel.
Cocky, den lille mannen, spelar alltid enligt reglerna, medan den beräknande Sir alltid ignorerar dem, skapar egna regler och gör som han vill. Detta leder till att oavsett vad Cocky gör -och oavsett om de spelar om makt, pengar eller kärlek- så drar han alltid det kortaste strået.
Sir har en adept som heter Kid som är väldigt angelägen om att lära sig Sirs visa råd om hur man håller Cocky på sin plats.
Men Cocky får också hjälp, av The negro. Han får Cocky att inse att all världens Sirs inte klarar sig utan sina Cockys och att han därför också har makt att påverka Sir.
Detta leder till att Sir och Cocky bestämmer att spelet ska sluta oavgjort.

Rent intrigmässigt så låter det här rätt så pretentiöst och småtrist. Kanske därför som den inte spelas så ofta.
Musiken däremot är bitvis helt ljuvlig. Här finns underbara ballader, roliga uptemposånger och några bra mittemellan bitar.
Det låter väldigt brittpopisk 60-tal musikal om det här med lite John Barry influenser instoppade här och där.
Me like.
Och showen innehåller åtminstone två sånger som blivit riktiga klassiker: Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) och Feeling Good.
En musikal värd att återupptäcka, åtminstone rent musikaliskt.

Favvisar:
A Wonderful Day Like Today, Where Would You Be Without Me, The Joker, Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me), Feeling Good

Kuriosa:
Denna musikal började sitt liv på Theatre Royal i Nottingham i England. Därifrån gick den ut på en turné runt England innan det var tänkt att den skulle få sin West End premiär. Tyvärr så visade det sig att intresset för denna show var minimal och det blev ingen Londonpremiär.
Broadwayproducenten David Merrick såg föreställningen i Liverpool och insåg att det här var en produktion som var billig att sätta upp med tanke på den enkla scenografin och det låga antalet skådespelare. Han tog showen till USA och lät den åka landet runt på turné innan den fick sin Broadwaypremiär.
Han såg till att en castskiva gavs ut medan den turnerade.
Sångaren Tony Bennett fick en hit med en av sångerna i showen, Who Can I Turn To?, och det gjorde att showen fick en massa uppmärksamhet vilket medförde att uppsättningen hade gått med vinst redan innan den nådde Broadway.
Där spelades den sen 231 gånger.

För koreografin stod Gillian Lynne för som idag nog är mest känd för originalkoreografin till Cats (1981) och The Phantom Of The Opera (1986).

I den engelska turnéversionen gjorde Elaine Paige sin professionella teaterdebut.

Pressklipp:
The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd is third-rate commerce masquerading as art. Everything that works in The Roar of the Greasepaint is old-hat. What hurts is the facade of freshness, greasepaint smeared on the wrong face.
– Walter Kerr, Herald Tribune

This show needs Newley to lift its ordinary material out of the ordinary … In all situations, his sense of showmanship is an asset; without it, this musical would not measure large – with it, it at least looks bigger.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

The sad fact is that nearly everything Greasepaint touches is either belittled by the obviousness of the treatment or cheapened by the vulgarity of the humor. … the name of Greasepaint‘s game is Banality.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Anthony Newley : Who Can I Turn To
Where Would You Be
Michael Bublé – Feeling Good
Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) med Tony Bennett och Gloria Estefan
The Joker

Dag 206: Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness?

25 Jun

3
Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness? (1969), Filmmusikal
Musik: Anthony Newley
Sångtexter: Anthony Newley & Herbert Kretzmer
Manus: Anthony Newley & Herman Raucher

Heironymus Merkin, en framgångsrik sångare och entertainer, har just fyllt fyrtio och han inser att halva livet har gått.
Han står på en strand tillsammans med sin mor och sina två barn och börjar för dem berätta om sitt liv och hur han kom att bli den han blev.
Vi får reda på att han som barn hade två ambitioner:
1. Att lyckas inom showbiz.
Och 2. Att älska med så många kvinnor som det överhuvudtaget är möjligt.
Med den andra ambitionen får han hjälp av Goodtime Eddie Filth, en av djävulens glada demoner, och lite av en hallickarnas hallick.
Trots att han snart är både rik, framgångsrik och omgiven av kvinnor så kan han inte känna sig lycklig. Hans konstanta erövrande av kvinnor gör att inga förhållanden kan hålla och de två kvinnorna han faktiskt gifter sig med, skiljer sig snabbt från honom.
Den enda kvinna han bara inte kan glömma är den oskuldsfulla Mercy Humppe.
Allt detta berättar han för dem som står på stranden med honom. Fast där finns inte bara mamman och barnen utan även ett filmteam som tycker att han håller på och snackar för mycket och för länge och som vill att han ska komma på ett lämpligt lyckligt slut och det å det snaraste.
Även ett par filmkritiker lämnar sarkastiska kommentarer om vad som är fel med den här filmen i voice over och så finns det en ”närvaro” en man i vit kostym som dyker upp när nån föds eller dör och drar en massa dåliga skämt…

Anthoney Newley är duktig på att skriva låtar som både kan klibba sig fast i ditt minne och även, vid tillfälle, beröra dig på ett emotionellt plan.
Den här gången har han dock bara lyckats med att skriva några halvdana, hyfsat trallvänliga låtar.
Jag känner dock genast igen att det här är en musikal skriven av Newley. Men mest beror det på att jag tycker mig känna igen allt – de låter nämligen som ganska svaga kopior på sånt han själv skrivit framgångsrikare versioner av tidigare.
Det är fortfarande kul låtar, rent musikmässigt, men det känns lite som att han gått på rutin till största delen här.
Den här gången har han haft hjälp med sångtexterna, av  Herbert Kretzmer som nog är mest känd för sina engelska sångtexter till Les Miz.
Jag vet inte om de samarbetade på de här sångerna eller om Kretzmer kom med i bilden för att rädda Newleys egna försök eller om Newley vill ”fördjupa” Kretzmers texter. Spelar ingen roll för texterna är fruktansvärda. Inte bara så kryllar det av urusla nödrim, dessutom är de sååååå djupa – NOT!  Speciellt två av balladerna har texter som är nästintill olidliga att lyssna på.
Om man kan stå ut med de textliga pekoralen så finns det en del kul låtar att hämta här, trots allt.  Förvänta er inga mästerverk utan bara några halvkul barn av sin tid skapade av en kompositör med ett enormt ego.

Favvisar:
If All The World’s A Stage, Oh, What A Son Of A Bitch I Am, Once Upon A Time, When You Gotta Go

Kuriosa:
Förutom massor av sång och dansnummer så förekommer det så mycket sex i filmen att den fick en ”X-rating” när det hade sin premiär. Detta är normalt reserverat för rena porrfilmer och eftersom de flesta amerikanska dagstidningar inte tar in annonser för såna filmer så klippte man lite i den för att få ner ratingen till ett ”R”.

Nepotismen frodades i castingen av denna film, exempelvis så spelades barnen i filmen av Anthoney Newleys egna barn, hans andra fru i filmen var hans andra fru i verkligheten etc.

Anthony skrev inte bara musiken, var medförfattare till både sångtexterna och manuset utan han producerade även filmen, regiserade den och spelade självklart huvudrollen också.

Jag älskar de övertydliga och ganska så hysteriska namn personerna i hans liv har:
Mannen som får honom att satsa på showbiz heter Limelight i efternamn.
Djävulsfiguren heter Goodtime Eddie Filth
Och kvinnorna i hans liv heter bl a:
Polyester Poontang
Mercy Humppe
Maidenhead Fern
Trampolena Whambang
Filigree Fondle

Pressklipp:
It is strange, wonderful, original, and not quite successful. It is just about the first attempt in English to make the sort of personal film Fellini and Godard have been experimenting with in their very different ways. It is not as great as 8 1/2 but it has the same honesty and self-mocking quality.

But what also emerges, on reflection, is a movie that sags under the weight of too much invention, rather than too little. The miracle is that Newley is able to keep all the pieces somehow related, and to get them to add up to a statement, or at least a feeling, about the nature of life. The result may be more of a juggling feat than a directorial triumph, but it’s a good act while it’s onstage
– Roger Ebert, känd filmkritiker

Newley leaves no psychedelic/art film cliche unturned, and circus sets, Sgt. Pepper costumes, obtrusive symbols, gratuitous nudity, and, of course, stock footage, all make their requisite appearances. He also treats his audience to multiple metafictional interruptions, which increase in frequency as the film progresses. We have Heironymus telling the story of his life to his children, an off-screen narrator interrupting with deliberately pompous commentary, and the movie’s producers, writers, and critics barging in to condemn and question the oddness of it all.

The rest is a cheesily-acted ego/acid-trip about a fairly dull cad. Certain bizarre features give it a kind of ”road accident” appeal, but really, there are better ways to get your kicks.

You probably won’t find true happiness, but you’ll be happier than you would be watching ”Can Heironymus…?”
– Jeff DeLuzio,bmn.com (bad movie night.com)

Videosar:
Princess Trampolina
Chalk and Cheese med Joan Collins
Intros of Death and the Devil
Trailern

%d bloggare gillar detta: