Tag Archives: Anton Tjechov

Nr 376: A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

26 Okt

215px-HollywoodUkraine
A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

West End 1979, 168 föreställningar
Broadway 1980, 588 föreställningar
Musik: Frank Lazarus, Jerry Herman, Trevor Lyttleton & Richard Whiting
Sångtexter: Dick Vosburgh, Jerry Herman m fl
Libretto: Dick Vosburgh. A Night In The Ukraine är baserad på Anton Tjechovs pjäs Björnen (1888).
Jag har lyssnat på 1980-års Broadway castinspelning.

”A smile-a-minute, songsational, musical mirthquake!”

Your angelic face I regard
As the face of a Saint…Bernard
– advokaten Samovar (Groucho) till Fru Pavlenko.

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine is a musical comedy consisting of two essentially independent one-act plays.
A DAY IN HOLLYWOOD is the first half of this entertainment which takes us to the lobby of Grauman’s Chinese Theatre in the 30s where 6 members of the ushering staff sing a musical tribute to the screen stars and productions of that magical era.
A NIGHT IN THE UKRAINE, a Marx Brothers movie the brothers never made, is based on  Anton Chekhov’s one-act play The Bear. It is set in the stately mansion of Mrs Pavlenko, a wealthy Ukrainian widow and introduces us to typical character types as featured in the Marx Brothers’ films. We have the crooked lawyer (Groucho) who tries to swindle the widow (the Margaret Dumont part) of her money, a faithful Italian footman who’s incredible at the piano (Chico), a maid-chasing mute gardener with a taxi-cab horn and great slapstick skills (Harpo) and finally there are the two young lovers.

Det här är en härlig liten platta att lyssna på. Roliga sånger med bra och väldigt vitsiga texter, det mesta framfört till bara pianoackompanjemang. Det är dessutom aktörerna själva som står för musicerandet också.

Musiken spretar en aning men det är inte så konstigt för när musikalen anlände till Broadway (den började sitt liv i London) så ville Tommy Tune (som både regisserade och koreograferade den och fick en Tony för sin koreografi) höja klassen på det musikaliska materialet en aning och man bad därför Jerry Herman att bidra med tre sånger till första akten. Och det går inte att komma ifrån att hans bidrag håller en helt annan klass än Lazarus bidrag – inte för att Lazarus sånger är dåliga men Hermans är liksom mera Broadway och det är hans sånger som är mina favvisar: Just Go To The Movies; Nelson – en elak beskrivning av operettfilmstjärnan Nelson Eddy och där följande rader finns: ”A picture of strength, and good breeding of course, and of passion and warmth (I’m discussing his horse)…” – och The Best in the World om hur snabbt lyckan kan komma och gå i ”Tinsel Town”.
Men jag gillar också I Love a Film Cliché, titeln säger allt, Famous Feet om hur traditionen med hand- och fotavtrycken utanför Grauman’s Chinese Theatre uppkom och en ljuvlig framsjungen trailer för andraaktsshowen A Night in the Ukraine.
Överlag så gillar jag fösta aktens material mycket bättre än den andra, med undantag för Samovar the Lawyer, en typisk Grouchosång.
Rekommenderas.

”But why am I telling YOU all this? And you, a perfect stranger!”

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll och bästa koreografi.
1 Drama Desk Award för bästa koreografi.
1 Theatre World Award för bästa nykomling

Föreställningen var Tommy Tunes första som både regissör och koreograf och den blev hans stora genombrott. Efter denna så regisserade/koreograferade han shower som Nine, Grand Hotel (se Dag 217) och The Will Rogers Follies (se Dag 337)

Priscilla Lopez vann birolls Tonyn för sin insats som Harpo i andra akten av showen. Priscilla var tidigare Tonynominerad för sin insats i A Chorus Line 1976 (se Dag 232). Där spelade hon Diana Morales som bl a sjunger sången Nothing, en sång som är till stora delar självbiografisk för den handlar om Priscillas upplevelser när hon gick på en teaterskola. Men den gången vann hon inte.

Bröderna Marx var från början 5 bröder. Kärnan i deras scenföreställningar var de tre äldsta bröderna: Chico, Harpo och Groucho (här listade i den ordning de föddes), de två yngre Gummo och Zeppo lyckades aldrig skapa lika utvecklade och renodlade karaktärer som sina storebröder.
Gummo var inte med i någon av brödernas berömda filmer och Zeppo var bara med i de 5 första och där spelade han nästan alltid den romantiske (icke rolige) hjälten. Fast Zeppo sägs ha varit den roligaste av bröderna ”off stage” och han kunde härma sina bröder så bra att om nån av dem blev sjuka så kunde han hoppa in och spela deras roll till perfektion på scenen.
För det var på scenen som Bröderna Marxs började och nådde sina första stora framgångar. De var stora först inom vaudeville och hade senare även stora framgångar på Broadway under 1920-talet: först med revyn I’ll Say She Is (1924–1925) och senare med 2 musikaler  The Cocoanuts (1925–1926) and Animal Crackers (1928–1929). De två sistnämnda filmades och den förstnämnda finns det planer på att sätta upp igen.

Det finns en musikal som handlar om Brödernas tidiga karriär och framförallt om deras mamma Minnie, den heter därför passande nog Minnie’s Boys, den kom 1970 och floppade (se Dag 24).

Pressklipp:
What can one say? A Day in Hollywood – A Night in the Ukraine, which opened last night, is worth a month in the country. It is crazy, zany magic…

It all comes together as a smashing show, classy, sassy nostalgia combined with the zip and zap of the day after tomorrow.

This show is probably the funniest thing to hit New York since pastrami.
– Clive Barnes, Post

 Videosar:
Doin’ the Production Code från The Tony Awards
Nelson
Natasha
The Best in the World
I Love a Film Cliché

A-Day-in-Hollywood-a-Night-in-the-Ukraine-Playbill-07-80

Dag 306: Birds Of Paradise

7 Okt

717PEyWHHML
Birds Of Paradise (1987), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik: David Evands
Sångtexter: Winnie Holzman
Libretto: David Evands & Winnie Holzman

I en en liten kuststad repar ett amatörsällskap en musikalversion av Tjechovs Måsen, fast placerad i en framtida istid och med 3 pingviner som en slags ”grekisk” kör.
En av stadens söner, Lawrence Wood, som blivit stor och framgångsrik skådespelare, kommer på besök till staden. Han blir övertalad till att titta på en repetition med teaterruppen. Han gillar det han ser, speciellt blir han förtjust i en av skådespelarna, Julia. Han bestämmer sig för att inte bara regissera uppsättningen utan även ta över huvudrollen.
Vi får följa repetitionerna ända till genrepet då Wood får ett telefonsamtal där hans agent berättar att han fått en stor roll. Wood lämnar genast staden och där står gruppen utan sin huvudrollspelare. Först är de förkrossade men sakta men säkert så sätter de igång och försöker reparera och fixa vad som fixas kan så att de kan få premiär i alla fall.

Det här är en liten flopp som försvann fort 1987 utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Showen var säkert trist och tråkig som recensionerna påstår men som castskiva är det här rätt så kul. Här finns många saker att gilla. Många sånger är otroligt bra och texterna är smarta och innehåller en hel del humor.
Jag blev faktiskt överraskad över hur pass bra det här var, framförallt med tanke på hur okänd detta verk är.
Kanske inget glömt mästerverk men definitivt en kul och intressant liten platta väl värd att bli upptäckt av fler.
Me like och rekommenderar den verkligen.

Rekomenderade sånger:
So Many Nights, Imagining You, It’s Only a Play, Penguins Must Sing

Kuriosa:
Winnie Holzman som skrev librettot hade kanse ingen tur Off-Broadway men hennes första Broadwaylibretto blev en desto större framgång. Broadwayshowen vars libretto hon skrev heter Wicked.

Föreställningen regiserades av Arthur Laurents, mannen som skrev librettot till klassiska musikaler som West Side Story (se dag 100) och Gypsy (se dag 288).

Pressklipp:
Birds of Paradise, … , must rate as a miss – a dull, earnest and sappy little musical. Sort of like the penguins it tries lamely to spoof in one unfunny number, the show just doesn’t fly. The problem lies in the book, a turgid tale of unrequited love and unrealized ambition with a particularly unlikable lead character.
… Birds of Paradise is a creature of decidedly drab plumage.
– Michael Kuchwara, Associated Press

In olden days, as the reappearance of Anything Goes sparklingly reminds us, a glimpse of plot was something hot, but today, as the appearance of Birds of Paradise flatly confirms, anything no longer goes in a musical, not, anyhow, without Cole Porter to fill in the deficiencies.

… all eight characters are in love or out of love with somebody or with themselves or with The Theater, and now and then they sing about it. The plot is as sparsely furnished as the rehearsal room, the relationships as dusty… Lacking support from the script, the cast … flaps around like a wounded bird.
They can all sing, however, and the songs, though not champagne, provide a little kick.
Walter Goodman, The New York Times

%d bloggare gillar detta: