Nr 403: Do I Hear A Waltz?

Do I Hear A Waltz? (1965)
Broadway: 220 föreställningar
Bearbetad version på Pasadena Playhouse, Kalifornien 2001
Encores! konsertversion på New York City Center 2016

Music: Richard Rodgers
Lyrics: Stephen Sondheim
Book: Arthur Laurents, baserad på hans pjäs The Time of the Cuckoo från 1952

Leona, an unmarried American secretary ‘of a certain age,’ goes on a dream vacation to Venice, Italy.  She stays at the Pensione Fioria, run by the flirtatious Signora Fioria. At the Pensione, she meets two couples, the Yeagers and the McIlhennies. While the McIlhennies enjoy a relatively normal vacation, Eddie Yeager ends up having a brief affair with Signora Fioria.
Under the spell of that enchanted city, Leona falls in love. The gentleman is an attractive, middle-aged shopkeeper, whose attentions give flight to her deepest dreams of romance. Too soon, however, he openly informs her that he is a contented family man, and Leona’s hopes are dashed. She can, for a short time, harness romance, yet realizes that such a relationship would have nowhere to go. Still, might it be better than never having loved at all? The two eventually decide to just be friends.
In the end, the Yeagers, the McIlhennies, and Leona all leave the Pensione and a new flock of visitors start their vacations.

En charmig liten musikal. Storymässigt kanske lite i tunnaste laget men fylld av härlig Richard Rodgers musik och vassa, roliga sångtexter av Stephen Sondheim. Flera av sångerna hör till mina favoriter och titelsången var den första sången som jag framförde inför publik på en masterclass i sång och var även den sång jag framförde på min första musikalaudition så den har en speciell plats i mitt hjärta.
Överlag så är det här en musikal som fungerar bra även av att bara höras, handlingen och de olika karaktärerna framträder tydligt (med lite fantasi från lyssnarens håll) och de små intrigbitar som talscenerna bidrar med känns inte så nödvändiga för att man ska kunna njuta av detta verk.
Ingen musikal som skriker efter att sättas upp igen men absolut en liten pärla som förtjänar att lyssnas på.

Kuriosa:
Den här musikalen markerade Richard Rodgers första samarbete med en annan sångtextförfattare (lyricist) efter Oscar Hammersteins död 1960. För musikalen No Strings (1962), som var det första verk Rodgers skrev efter Oscars död, stod han själv för både musik och sångtexter.
Samarbetet mellan Rodgers och Sondheim var inte friktionsfritt. Sondheim hade bl a svårt för Rodgers vägran att skriva om sånger så att de skulle fungera bättre i sina sammanhang och bli mer intressanta ur en rent musikalisk synpunkt – istället blev många av dem vad Sondheim skulle kalla för ”mekaniska” sånger, d v s väldigt repetitiva och statiska.
Han ogillade också Rodgers vägran att prova på nya och okonventionella sätt att skriva musikal, ett exempel är Sondheims tanke att huvudpersonen Leona inte skulle sjunga förrän i musikalens slut då hon vuxit och nått nya insikter om sig själv och sin syn på kärlek. Rodgers vägrade.
Den mest kända konflikten mellan dem är den som gäller sångtexter och speciellt sångtexten till en sång i andra akten. Sondheim är ju känd för sina kvicka och ofta väldigt cyniska texter och betraktelser av livet och han är i sitt esse i originaltexten till We’re Gonna Be Alright: i den dissekerar ett par sitt äktenskap och kommer bland annat fram till att det kan vara ok både med att ha älskare och små homosexuella äventyr för att hålla äktenskapet vid liv – åsikter som var väldigt vågade för sin tid.  Så här berättar Sondheim själv: I wrote lyrics which had some bite to them and Dick Rodgers thought the song was wonderful. Next day he called a lunch and kept slamming the lyrics against my forearm and saying, ”This will not do, this will not do”, and I kept asking, ”Why?” The truth was, he’d shown the lyrics to his wife and she did not like it. He probably showed it to her out of enthusiasm. But you know, it’s got stuff about sexuality in it.” Det är den censurerade versionen som man hittar på castinspelningen från -65, men den sjungs numera alltid med texten så som Sondheim skrev den från början.
Rodgers för sin del kände sig gammal och ”out of touch” med musikalscenen och var dessutom rädd för att han hade förlorat sin förmåga att skriva bra musik. Det senare behövde han inte oroa sig för för Do I innehåller ett flertal typiska, starka  och helt ljuvliga Rodgers melodier.
För mer om musikalens tillblivelse se bland videosarna nedan där det finns länkar till en intervju med Sondheim och Laurents som gjordes för tv 1965.

Rodgers var väldigt dominerande och försökte (och lyckades oftast) hela tiden tvinga igenom sina idéer och åsikter. Han var så illa omtyckt av produktionsteamet att de kallade honom för Godzilla bakom hans rygg.

”I watched him grow from an attractive little boy to a monster”, sa Rodgers om Sondheim under en intervju. Det var menat som en komplimang!
I samma intervju sa Sondheim, diplomatiskt, att han ”was taking a back seat because the best man for this score is Dick. ”I’d be the last one to dispute that”, svarade den legenden Rodgers.

En av anledningarna till att musikalen inte blev en större framgång var att den i Sondheims ord var en ”Why? musikal”, d v s en musikal baserad på bra material som inte skriker efter att musikaliseras. Om musiken inte tillför nått till grundmaterialet så finns risken att den istället känns eller blir urvattnad av tillförseln av sånger och om inte karaktärerna har så starka passionerade ögonblick som liksom kräver att de ska brista ut i sång för att kunna uttrycka allt de känner inombords så finns det ingen anledning för dem att brista ut i sång och då blir det också liksom fel. Att The Time of the Cuckoo är en bra pjäs ser man i filmversionen från 1955 med Katharine Hepburn i rollen som Leona men behövde den musikaliskas? Troligtvis inte.  Filmen heter Summertime.

1997 fick Sondheim en inspelning av en konsertversion av musikalen som man gjort i London, han insåg då att det här inte alls var en ”Why? musikal” utan att Laurents pjäs mycket väl lämpar sig som material till en musikal och att det var Rodgers musik som var fel för verket.
Genast så började Laurents och Sondheim att bearbeta materialet, man skrev om delar av librettot, tog tillbaka strukna sånger och ändrade i sångtexterna.
Den första reviderade versionen av showen fick sin premiär 1999 på George Street Playhouse i New Brunswick, New Jersey.
Sen sattes den upp på Pasadena Playhouse i Pasadena, Kalifornien 2001, där den blev en framgång och det gjorde att man gav ut en ny castinspelning.
2016 blev den en av musikalerna i Encores! konsertserie på New York City Center.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway:

Do I Hear a Waltz is an entirely serious and very dry musical about an American tourist who goes to Venice and doesn’t have any fun.
…
But there is – as the play is saying – an emotional drought in Venice, and while musical comedy asceticism is a rare and perhaps admirable thing it cannot, and does not, do much for the evening’s pulse.
– Walter Kerr, The Herald Tribune

The authors . . . have accomplished their conversion from the play with tact and grace. They have not attempted a complete transformation. On the other hand, they have not cheapened or falsified the play . . . They were wise not to overload the musical with production numbers; their taste was unexceptionable when they chose not to turn their work into a brash, noisy affair, which would have been out of keeping with their theme. At the same time one cannot suppress a regret that they failed to be bolder. For there are times, particularly in the early stages, when the songs are merely a decoration. They give the impression that they are there because a musical requires music. They do not translate the story into the fresh and marvelous language that the rich resources of the musical stage make possible.

Do I Hear a Waltz? is not a great musical. It does not make Venice materialize in spirit as it might. But it has the courage to abjure garishness and stridency. It speaks and sings in a low key. It is faithful to the sentimental tale that is its source.
– Howard Taubman, The New York Times

Om Encores! version:
“Waltz” still comes across as a show about the pursuit of passion that has little passionate urgency itself. As it charts the bumpy course of Leona’s summer love affair, the show feels as anxiously ambivalent as its heroine. Its odds of ever being reborn as a commercial Broadway success are slight.
…
But the program’s inestimable value lies in its presentation of shows we might otherwise never see — and of talented performers stretching muscles they rarely have a chance to use. I can’t say that this “Waltz” ever thrilled me. But I was fascinated by every second of it, and by the unresolved conflict of talents it embodies.
…
As in much of Laurents’s work, the tone of “Waltz” wobbles between sentimentality and cynicism. The same tension is felt in the songs, with Rodgers and Mr. Sondheim tugging in different directions and ending up in a rather listless draw. Rodgers’s score, although beautifully performed by the Encores! orchestra (directed with charm by Rob Berman), mostly seems to float up a lazy canal, with surprisingly unvaried rhythms.
Only occasionally do you hear Mr. Sondheim wielding words with the dexterity for which he is famous.
– Ben Brantley, The New York Times

 

Do I Hear a Waltz? is the one with lyrics by Rodgers family-friend Stephen Sondheim, whose arm doesn’t need to be twisted in order to have him go on about how unhappy the brief partnership was. Apparently it was, although this reviewer wasn’t there to corroborate.
What can be said is that the results are right up there with some of the best scores Rodgers helped turn out — and Sondheim’s agile words are also among his most devilishly clever. So it wasn’t that element that led to the musical’s short stay. (Maximizing the score’s beauty is conductor Rob Berman and his 31-musician orchestra in which harpist Susan Jolles has plenty to do.)
Surely, it you ever want to hear a waltz this side of Johann Strauss, it’s a Rodgers waltz you want, and the tuner’s title song fills the bill, or as Sondheim pens, “Such lovely blue Danube-y music/How can you be/Still?” (That query might be in the Top 10 of Sondheim rhymes.)
…
Do I hear a waltz? You bet I do. I can’t get it out of my head, nor do I want to. Not a bad thing to say about a musical, and something always said when Richard Rodgers is at hand.
– David Finkle, The Huffington Post

Videos:
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 1
Intervju med Sondheim och Laurents om musikalen fr 1965 pt 2
Highlights från Encores! Konsert 2016
Dress rehearsal från Encores!
Bilder från en repetition av original uppsättningen 1965
Everybody Loves Leona från Pasadena uppsättningen 2001

Dag 306: Birds Of Paradise

Birds Of Paradise (1987), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik: David Evands
Sångtexter: Winnie Holzman
Libretto: David Evands & Winnie Holzman

I en en liten kuststad repar ett amatörsällskap en musikalversion av Tjechovs Måsen, fast placerad i en framtida istid och med 3 pingviner som en slags ”grekisk” kör.
En av stadens söner, Lawrence Wood, som blivit stor och framgångsrik skådespelare, kommer på besök till staden. Han blir övertalad till att titta på en repetition med teaterruppen. Han gillar det han ser, speciellt blir han förtjust i en av skådespelarna, Julia. Han bestämmer sig för att inte bara regissera uppsättningen utan även ta över huvudrollen.
Vi får följa repetitionerna ända till genrepet då Wood får ett telefonsamtal där hans agent berättar att han fått en stor roll. Wood lämnar genast staden och där står gruppen utan sin huvudrollspelare. Först är de förkrossade men sakta men säkert så sätter de igång och försöker reparera och fixa vad som fixas kan så att de kan få premiär i alla fall.

Det här är en liten flopp som försvann fort 1987 utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Showen var säkert trist och tråkig som recensionerna påstår men som castskiva är det här rätt så kul. Här finns många saker att gilla. Många sånger är otroligt bra och texterna är smarta och innehåller en hel del humor.
Jag blev faktiskt överraskad över hur pass bra det här var, framförallt med tanke på hur okänd detta verk är.
Kanske inget glömt mästerverk men definitivt en kul och intressant liten platta väl värd att bli upptäckt av fler.
Me like och rekommenderar den verkligen.

Rekomenderade sånger:
So Many Nights, Imagining You, It’s Only a Play, Penguins Must Sing

Kuriosa:
Winnie Holzman som skrev librettot hade kanse ingen tur Off-Broadway men hennes första Broadwaylibretto blev en desto större framgång. Broadwayshowen vars libretto hon skrev heter Wicked.

Föreställningen regiserades av Arthur Laurents, mannen som skrev librettot till klassiska musikaler som West Side Story (se dag 100) och Gypsy (se dag 288).

Pressklipp:
Birds of Paradise, … , must rate as a miss – a dull, earnest and sappy little musical. Sort of like the penguins it tries lamely to spoof in one unfunny number, the show just doesn’t fly. The problem lies in the book, a turgid tale of unrequited love and unrealized ambition with a particularly unlikable lead character.
… Birds of Paradise is a creature of decidedly drab plumage.
– Michael Kuchwara, Associated Press

In olden days, as the reappearance of Anything Goes sparklingly reminds us, a glimpse of plot was something hot, but today, as the appearance of Birds of Paradise flatly confirms, anything no longer goes in a musical, not, anyhow, without Cole Porter to fill in the deficiencies.
…
… all eight characters are in love or out of love with somebody or with themselves or with The Theater, and now and then they sing about it. The plot is as sparsely furnished as the rehearsal room, the relationships as dusty… Lacking support from the script, the cast … flaps around like a wounded bird.
They can all sing, however, and the songs, though not champagne, provide a little kick.
– Walter Goodman, The New York Times

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

Gypsy Rose Lee

Dag 279: Nick & Nora

Nick & Nora (1991), 9 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.
Libretto: Arthur Laurents, inspirerad av Dashiell Hammets Thin Man berättelser om Nick och Nora Charles, ett välbärgat societetspar som löser mord och mixar matinis i 30-talets New York.

Nick och Nora befinner sig i Hollywood. Där ska de försöka ta reda på vem som mördade bokhållaren som hade hand om ekonomin till en storfilm som en av  Noras gamla skolkamrater är stjärna i.
Samtidigt så har det blivit en liten fnurra på tråden i deras äktenskap och de ska försöka lösa det problemet samtidigt.
Intrigen är för komplicerad och har för många vändningar, återblickar och alternativa lösningar för att återberätta här men låt mig bara säga att här finns ett gäng elaka undrevärlden typer, en Carmen Miranda-aktig sångerska, en polislöjtnant med en fotfetischism, en japansk trädgårdsmästare, heta latinska go-go-dansare, en filmstjärna på dekis och en producent och hans  puritanska Boston-katolska fru.
Och i den stora upplösningen så kommer det att ske fler mord, vi kommer få uppleva professionell desperation och så hittar paret Charles’ terrier en klocka med ett monogram på.

Den här showen har jag försökt att ta mig igenom i många, många år men aldrig lyckats. Men nu så fanns det ju ingen återvändo så det var bara att slänga på den på cd-pelaren, trycka på play och luta sig tillbaka och börja lyssna…
Det jag fann var en musikal med en del bra låtar och rätt så mycket som lämnade mig helt kall. Tycker många sånger har en bra inledning men som inte leder nånstans, de liksom bara pågår och så plötsligt så är de slut.
Här finns som sagt några undantag men på det stora hela så är det här förvånandsvärt ointressant och då har vi ändå som musikaliska upphovsmakare Strouse och Maltby och de brukar ju kunna leverera, och de gör det ibland här med men på tok för sällan. Och vilken samling fantastiska skådespelare de har med: som Nick hittar vi Barry Bostwick (fick en Tony som original Danny i Grease), som Nora Joanna Gleason (som fick en Tony för sin insats som bagarens fru i Into The Woods) lägg till det en trio av Broadways bästa kvinnliga musikalkomedianter: Christine Baranski, Faith Prince och Debra Monk. Om inte den här samlingen kan göra guld av ett medelmåttigt material så kan ingen.
Inget jag direkt kan rekommendera.

Favvisar:
Men, May the Best Man Win, Is There Anything Better Than Dancing?

Kuriosa:
Den här showen verkade ha det förspänt med en fantastisk samling skådespelare och musik av Charles Strouse och baserad på Dashiell Hammets populära deckarpar.
Så vad gick fel.
Det finns många olika teorier men en sak alla verkar överens om är att producenterna gjorde ett fatalt misstag när de inte lät showen provspela i andra städer innan den kom till New York. De valde att ha sina provföreställningar och sina publikrep på Broadway. Inte så smart med tanke på att det brukar finnas en massa saker som är fel och behöver fixas när man ska få ihop en ny originalmusikal.
Och massor gick åt skogen. Bland annat så sparkade man librettisten och regissören Arthur Laurents valde att själv skriva ett nytt manus.
Sånger ströks, nya skrevs, intrigen ändrades etc etc och allt detta inför öppen ridå.
Och ryktet spred sig över stan att det här, det var riktigt uselt.
71 provföreställningar hade de innan det var dags för premiär, så det var många som hann sprida sin galla. Faktum är att ryktet om denna show var så illa att man kunde höra många i premiärpubliken säga: ”Well, it’s not nearly as bad as they said it would be.”
Recensionerna var dock förödande och showen las ned efter bara en dryg vecka…

Pressklipp:
Like the less-than-gifted celebrity who is famous for being famous, this musical will no doubt always be remembered, and not without fondness, for its troubled preview period, its much-postponed opening, its hassles with snooping journalists and its conflict with the city’s Consumer Affairs Commissioner. Indeed, the story of ”Nick and Nora” in previews, should it ever be fully known, might in itself make for a riotous, 1930’s-style screwball-comedy musical. But the plodding show that has emerged from all this tumult is, a few bright spots notwithstanding, an almost instantly forgettable mediocrity.
…

In the meantime, there is no escaping the unfortunate fact that the liveliest thing in Nick & Nora is a corpse.
– Frank Rich, THe New York Times

There may be a precedent for this somewhere, but I’m darned if I know what it is: At least 20 minutes before they tuck the very last loose end into place in Nick & Nora, the show stops being a musical altogether.
Let me be clear about this. It’s not that the music recedes in volume, or loses its lilt, or otherwise fails to insist on its rightful place in the evening’s proceedings. It’s that there isn’t any. None. Zero.
…
If you didn’t know that playwright Arthur Laurents, who wrote this whodunit-with-music from characters created by Dashiell Hammett, was also director Arthur Laurents, the man in charge of the evening’s overall shape, these last moments are a dead giveaway. It’s probably churlish to complain about a contemporary musical’s having too much plot, since some of them barely manage to get from A to B, but truth will out: In Nick & Nora, director Laurents has fallen in love with playwright Laurents’ creation.

You know what happens next. The lovesick swain hasn’t eyes for anyone or anything else, which in this instance means the music of Charles Strouse, the lyrics of Richard Maltby Jr., and ultimately the patience of the audience.
…
There are good things in Nick & Nora, and at intermission the show still seems to have a chance. By the end, however, one staggers into the night under the weight of all that plot and asks a simple question: Deep down, did Arthur Laurents really want to make a musical at all?
– Clifford A. Ridley, Inquirer

Videosar:
As Long As You’re Happy
Swell 
Everybody Wants To Do A Musical
Nick & Nora commercial

Dag 100: West Side Story

West Side Story (1957), 732 föreställningar.
Har lyssnat på 2009 års revivalinspelning för detta inlägg.
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents baserad på William Shakespeares pjäs Romeo & Julia

Tror nog att de flesta känner till berättelsen i denna moderna version av tragedin om Romeo & Julia.
Det blodiga bråket mellan släktena Capulet och Montague i femtonhundratalets Verona har här förvandlats till ett gängkrig mellan Puertoricaner och vita arbetarklass amerikanare i femtiotalets New York.
Helylle-amerikanska Tony blir blixtförälskad i Maria som precis anlänt från Puerto Rico. Kärleken är besvarad. Denna kärlek över gränserna är redan på förhand dömd att sluta i tragedi och det är runt den berättelsen utspelar sig.

Vad kan jag säga som inte redan sagts om detta mästerverk? Inget.
Jag har älskat Bernsteins hetsiga, storstadsmässiga och jazziga musik ända sen första gången jag hörde den. Den är bara så makalöst bra. Lika vass, engagerande och nyskapande idag som den måste ha känts när den hade sin premiär för 56 år sedan.
56 år sedan…! Otroligt. Och känns fortfarande så fräsch? Det är kvalité det!

Det som är nytt och originellt i 2009-års version av musikalen är att man låter Sharkgänget sjunga en del av sina sånger på spanska. Det ger en fördjupning av karaktärerna och dessutom så blir de kulturella motsättningarna mellan gängen än tydligare.
På minussidan, för min del i alla fall, är Matt Cavenaughs Tony som jag tycker är rent förfärlig. Han är väldigt  smörig och insmickrande men känns samtidigt både torr och ansträngd rent vokalt. Lägg till det en hysterisk vibrato, en otroligt nasal ton och en obehaglig falsett. Han är en urtrist, tråkig och helt charmlös Tony.
I övrigt gillar jag denna inspelning. Och speciellt de spanska delarna.

Favvisar:
Me Siento Hermosa (I Feel Pretty), Un Hombre Asi (A Boy Like That), Tonight (Quintet), Dance At The Gym. Egentligen så älskar jag all musik i musikalen utom två nummer, men vilka de är tänker jag inte säga.

Kuriosa:
Initiativtagare till musikalen var koreografen Jerome Robbins, som fick idén i slutet av 1940-talet, när en vän frågat honom om hur han skulle tänka sig en nytolkning av just Romeo och Julia. Han tog kontakt med Laurents och Bernstein, som han arbetat med på skilda håll förut, men projektet fick ställas in på grund av tidsbrist. Ursprungligen hade tanken varit att placera musikalen på Manhattans östra sida, med även vuxna familjemedlemmar involverade i konflikten, som skulle vara mellan judar och katoliker. Femtiotalets växande problem med ungdomsgäng fick dock upphovsmännen att tänka om – och börja om arbetet igen.

Musikalen blev nominerad för fem Tony Awards men vann bara 2: bästa koreografi och bästa scenografi.
Filmversionen från 1961 fick elva Oscarsnomineringar och vann 10 av dem, bl a för bästa film, bästa manliga och kvinnliga biroll.
Revivaln 1980 gav en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll till Debbie Allen som Anita
Revivaln 2009 vann 1 Tony för bästa kvinnliga biroll.

Peter Gennaro var Robbins koreografiassistent på musikalen. Det är en öppen hemlighet att det var han som till största delen skapade koreografierna för America och Mambo numren, dock utan att få kred för det.
Han har efter det gjort originalkoreografierna till bl a Annie (1977), just den fick han en Drama Desk Award för.

2007, till den årliga välgörenhetsgalan Gypsy Of The Year, så hade man med anledning av West Sides 50 årsjubileum, samlat ihop alla överlevande medlemmarna från originaluppsättningen.
Länk till en inspelning från repetitionen. Måste ses! Carol Lawrence, 75 vid tillfället, (original Maria) är rörrande och Chita Rivera, 74 vid inspelningen,(original Anita) är sanslöst fantastisk!

Lin-Manuel Miranda skrev de spanska dialogpartierna och samarbetade med Sondheim vad gäller de spanska sångtexterna till 2009-års version.
Lin-Manuel är själv både kompositör och textförfattare och hans musikal In The Heights hade sin Broadway premiär 2008. Han spelade själv huvudrollen i den.
Föreställningen vann det årets Tonys för både bästa musikal och bästa musikalpartitur.

Eftersom filmer var hårdare censurerade än teaterscenen var på sextiotalet så fick man göra vissa ändringar i sångtexter och manus när musikalen skulle filmas.
Ett exempel på det är Anitas rader i Quintet.
När hon sjunger om Bernardo i scenversionen:
He’ll come home hot and tired, so what?
No matter if he’s tired, as long as he’s hot
I filmversionen blev det:
He’ll come home hot and tired, poor dear.
No matter if he’s tired, as long as he’s here.
Och Tonys och Riffs vänskapsslogan är Womb to tomb. Sperm to worm på scen och Womb to tomb. Birth to earth i filmen.

Ett tag hade man tänkt att låta Elvis spela Tony i filmversionen men hans manager, Colonel Tom Parker, ansåg att rollen var helt fel för honom. Han ville inte att Elvis skulle associeras med knivar och gängbråk och fick honom att tacka nej.
Andra som provspelade för rollen var bl a  Warren Beatty,  Anthony Perkins, Burt Reynolds, Richard Chamberlain och Dennis Hopper.

Natalie Wood var ihop med Warren Beatty när han skulle provfilma och som en tjänst till honom hängde hon med och agerade motspelare åt honom. Det slutade med att det var hon som fick jobb i filmen, inte han…
Hon blev filmens Maria.

Audrey Hepburn var en av dem som sökte jobbet som Maria men hon drog sig ur när hon blev gravid.

Både Tony och Marias röster är dubbade i filmen.
Natalie trodde att de skulle använda sig av hennes inspelningar av Marias sånger. Man hade gjort inspelningar där man mixat hennes röst (i de lägre partierna) med Marnie Nixons röst (i de högre partierna), men i slutändan så valde man att bara använda sig av Marnies röst.

Rita Morero (som Anita) blev dubbad av Betty Wand i de partier som var för låga för henne. Av en slump så blev Rita sjuk när man skulle spela in de sista delarna av hennes stämma i Quintet. Hennes dubbare var också sjuk den dan så man lät Marnie Nixon dubba även Anitas bitar så egentligen är Quintet bitvis bara en kvartett för Marnie sjunger ibland både Marias och Anitas insatser.

Marnie Nixon har dubbat många filmstjärnors sångröster.
Ett urval:
Marilyn Monroes höga toner i Diamonds Are A Girls Best Friend från filmen Gentlemen fördrar blondiner (1953).
Deborah Kerr i Kungen & jag (1956)
Audrey Hepburn i My Fair Lady (1964)

Den första svenska uppsättningen hade sin premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1965 med bl a Lill Lindfors i rollen som Anita.

Karl Dyall som spelar Bernardo för tillfället i Stockholms Stadsteaters uppsättning spelade samma roll även i uppsättningen på Oscarsteatern 1997.

Pressklipp (om originaluppsättningen 1957):
This is one of those occasions when theatre people, egrossed in an original project, are all in top form. The subject is not beautiful. But what West Side Story draws out of it is beautiful.
– John Chapman, Daily News

The American theatre took a venturesome forward step last evening. This is a bold new kind of musical theatre – a juke-box Manhattan opera. The various fine skills of show business are put to new tests, and as a result a different kind of musical har emerged.
…
It takes up the American musical idiom where it was left when George Gershwin died. It is fascinatingly tricky and melodically beguiling.
– Walter Kerr, Herald Tribune

… Jerome Robbins has put together, and then blasted apart, the most savage, restless, electrifying dance patterns we’ve been exposed to in a dozen seasons. He never runs out of original explosive life-force.
…
This show is, in general, not well sung. It is rushingly acted. And it is, apart from the spinetingling velocity of the dances, almost never emotionally affecting. The evening hurtles headlong past whatever endearing simplicities may be hidden in Arthur Laurent’s text or Steophen Sondheim’s lyrics. This is a show that could have danced all night, and nearly did. But the dancing is it. Don’t look for laughter or – for that matter – tears.
– John McClain, Journal-American

The most exciting thing that has come to town since My Fair Lady.
…
West Side Story is something quite new in the theatre, and it is just great.
-Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
West Side Story 2009 på The Tony Awards
America 2009
Prologue från filmen
 West Side Story Flash Mob – New York City Times Square
Från repetitionen till Gypsy Of The Year 2007