Dag 270: A Tree Grows In Brooklyn

A Tree Grows In Brooklyn (1951), 267 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: George Abbott & Betty Smith, baserad på Betty Smiths bok med samma namn från 1943

I denna show får vi följa ett antal individer som bor i närheten av Brooklyn Bridge under en 15-årsperiod i början av 1900-talet.
Systrarna Cissy och Katie står i centrum.
Cissy kommer under showens gång att få ihop det med ett antal olika män. Hon kallar dem alla för ”Harry” efter sin första stora kärlek, en man som övergav henne för att återvända till sin fru.
Katie får ihop det med den sjungande servitören Johnny.
Johnny och Katie gifter sig och får en dotter som de döper till Francie.
Johnny har stora planer och ambitioner, bland annat blir han fackrepresentant, men han har en tendens att spendera alla familjens pengar på den lokala baren.
När andra akten börjar så har tolv år förflutit. Johnny är nu en kronisk alkoholist som varken har jobb eller pengar.
Francie vill sluta skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta får Johnny att vakna till ur sina spritdimmor. Han vill inte att hon ska bli en outbildad loser som han så han nyktrar till och tar ett jobb vid ett tunnelbygge. Efter att ha jobbat där ett halvår så kollapsar han och dör.
På våren slutar Francie åttan och blir därmed den första i familjen som fått en grundskoleexamen.
Och Cissy har blivit gravid med sin nuvarande ”Harry”.

Mmmm, det här är sån där härlig gammaldags musikal.
Musiken är bitvis ljuvlig. Här finns härligt sentimentala sånger, några komiska pärlor och en hel del svepande och glada melodier.
Shirley Booth, som Cissy, med sin karaktäristiska lite kraxiga och ”boopidoo-iga” röst är helt bedårande och visar dessutom hur man levererar komiska nummer. Johnny Johnston som Johnny låter som en typisk 50-tals musikal-crooner med en sammetslenröst som gjord för att sjunka tilbaka i stolen och bara låta den skölja över en.
Ingen stor musikal men ett gott hantverk, med bra solistinsatser. En liten pärla alltså och definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
I’m Like A New Broom, Look Who’s Dancing, Love Is The Reason, He Had Refinement

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt Marcia Van Dyke som spelade Katie.
Shirley Booth vann en Donaldson Award som bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal.

The Donaldson Awards var ett teaterpris som skapades 1944. Den delades ut fram till 1955 då den helt överskuggats av the Antoinette Perry Awards, ett pris som idag är mest känd som en Tony Award.

Pressklipp:
Had a lovely, lovely tima at the Alvin last night. Wish you were there. A Tree Grows In Brooklyn is unique in what it can do to an audience. Practically all the time, you stifle pleasant, sentimental tears, yet you are constantly laughing. It is a terribly rare combination of heart and craftmanship and exquisite taste that makes you love being the target of its emotions. I have rarely had more fun laughing, and never had more fun crying.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

There are two shows within the stage version of A Tree Grows In Brooklyn, and by far the better one is Shirley Booth singing and carrying on as a somewhat faded good-time girl. The other, a watery hymn of failure with musical hope shining through the musical tears…
– Otis L. Guernsey Jr , Herald Tribune

Videosar:
He Had Refinement
I’ll Buy You a Star

Dag 196: Jennie

Jennie (1963), 82 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: Arnold Schulman, mycket löst baserad på biografin Laurette som handlar om aktrisen Laurette Taylors (1883-1946) liv, skriven av hennes dotter Marguerite Courtney

Jennie är en skådespelerska som turnerar över hela USA tillsammans med sin man i tidstypiska melodramatiska spektakel.
Så småningom så lämnar hon honom.
En engelsk författare av s k ”drawing-room plays” ger henne jobb och hon inleder ett förhållande med honom.
Ja, mycket mer än så här verkar inte showen har haft som intrig.

Det här är en gammaldags musikal.
Jag menar riktigt gammaldags.
Jag trodde nämligen att det var en 40-tals musikal jag satt på när jag började lyssna på den. För den låter som det. Men icke, den är från 60-talet.
Nu gör det inte mig nått.
Det viktigaste är ju att musiken är bra och det är den här.
Härliga melodier, hyfsade texter och bra sånginsatser.
En glad överraskning för mig som definitivt inte förväntat mig nått speciellt.
Med ett bättre manus så hade det här nog kunnat bli en semi-klassiker i alla fall.
Definitivt värd att leta upp!

Favvisar:
Waitin’ for the Evening Train, When You’re Far Away from New York Town, Sauce Diable, High Is Better Than Low , Lonely Nights

Kuriosa:
Det showen levde på var dels stjärnan, Mary Martin (South Pacific, Sound Of Music m m), dels storslagna pastischer på den tidens melodramer med titlar som The Mountie Gets His Man, or Chang Lu, King of the White Slaver eller The Sultan’s 50th Bride plus att den har en behaglig samling sånger.
Men det räckte inte så långt.
Faktum är att inte stjärnan själv ens trodde på showen. Hon och hennes man, som stod för halva produktionskostnaderna, ville lägga ner den redan under try out perioden.
Men nu var det så att Mary’s namn hade gjort att förhandsbokningen hade gått väldigt bra. Det hade beställts biljetter för närmare $1 350 000, så upphovsmännen krävde att showen skulle få sin Broadwaypremiär, för i annat fall så hotade de att stämma Mary och hennes man på samma belopp.
Så showen kom till New York men stämningen var inte den bästa bland de medverkande. Faktum är att Mary och hennes man vägrade att ens gå på premiärfesten.

Mary Martin var erbjuden både rollen som Dolly Levy i Hello, Dolly och Fanny Brice i Funny Girl men tackade nej till bägge för att göra denna show…

Mary var en ganska så pryd dam – officiellt i alla fall. Hon vägrade att sjunga textraden:
Before I go to meet my maker
        
I want to use the salt left in the shaker
Eftersom hon ansåg att den var snuskig.

Musikalen var från början tänkt att vara baserad på skådespelerskans Laurette Taylors liv så som den beskrivits av hennes dotter i en biografi.
Men efter ett första försök så bestämde man sig för att istället basera pjäsen på Laurettes son Dwights biografi över sin far och tanken var att Mary skulle spela alla de olika kvinnorna i hans liv.
Även det manuset övergavs och till sist så skrev man en påhittade historia med påhittade personer som inte hade allt för mycket att göra med det ursprungliga materialet. Därav att musikalen fick titeln Jennie istället för Laurette som det var tänkt från början.
En annan titel man lekte med var: Blood and Thunder.

Pressklipp:
Imagine having Mary Martin play an entire show with the corners of her mouth down! It’s like using the moon not to make love by. Poor brave Mary. She is brave in and out of character. In character, as a young mother roaming the tank-towns at the turn of the century in the claptrap melodramas dear to the period, she is to be seen suffering nightly, suffering from White Slavers, suffering from roaring waterfalls, suffering from great grizzly bears. The last time we observed her being tied to the scenery she is a prisoner of The Sultan, who has strapped her fair form to a kind of revolving weenie-roast, with cobras streaking their tongues at her each time she goes by.
…
She won’t tell the sultan what he wants to know, and, steadfast girl that she is, she’ll probably never tell the rest of us why she did Jennie, either. (For Jennie is a woeful tale of some woeful people told in a woeful way)
…
Miss Martin forever, but not as Jennie
.
– Walter Kerr, Herald Tribune



For more years than a gentleman should mention my heart has belonged to Mary Martin. But Jennie does not make it easy to remain faithful.
– Howard Taubman, Times

Laurette Taylor 1914

Dag 177: Onward Victoria

Onward Victoria (1980), 1 föreställning.
Musik: Keith Herrmann
Sångtexter & libretto: Charlotte Anker & Irene Rosenberg baserad på Victoria Woodhulls liv.

En biografimusikal om Victoria Woodhull (1838- 1927) som bland annat var en den första kvinnliga aktiemäklaren på Wall Street, hon var också den första kvinnan som startade en egen tidning (Woodhull & Claflin’s Weekly), hon var en förespråkare för ”fri kärlek” och lika rättigheter mellan män och kvinnor (i allt, från affärsvärlden till sänghalmens aktiviteter), dessutom den första kvinnliga presidentkandidaten och en förkämpe för arbetarnas rättigheter mot den, som hon såg det, korrumperade kapitalistiska eliten.
Man kan väl lugnt påstå att hennes åsikter var extremt kontroversiella för sin tid.
Men även en så här aktiv person behöver lite kärlek för att det ska bli en riktig musikal så man har hittat på att hon hade en romans med en gift präst vid namn Henry Ward Beecher. Även han har funnits i verkligheten och var en abolitionist och stöttade även olika sociala reformrörelser som den kvinnliga suffragerörelsen och nykterhetsrörelsen. Han anklagades för otrohet i en otroligt uppmärksammad rättegång 1875. Denna rättegång finns med i musikalen och ger Victoria en chans att framföra ett slags burlesknummer där hon berättar att Henrys församling borde vara glada för att de har en så viril präst som är beredd att dela med sig av sin kärlek till hela församlingen och att ”vara bra i sängen” inte är orsak till att dra nån inför rätta. Som bonus lägger hon till:

Here is a man who has a gift
He offers us divine uplift
Plymouth Church should be very proud
To have a preacher so well endowed

Jag hade förväntat mig en katastrofalt dålig musikal, speciellt med tanke på att den las ned samma kväll som den hade sin premiär, men jag är bitvis ganska road faktiskt.
Musiken pendlar mellan mjuk Barry Manilow-aktig pop och stora körnummer som försöker låta som om de hörde hemma i ett slags 1940-tals Broadway-iansk version av hur det kunde låta på 1800-talet. Om ni förstår vad jag menar… Ibland är musiken modern, ibland gammaldags i sin stil, ibland typisk Broadway (ouvertyren låter som om den kom från en Charles Strouse musikal exempelvis) och ibland mer 1980-tals pop.
Jag förstår inte riktigt hur kompositören tänkte men det ger i alla fall en platta med stor variation i musikspråket och jag är sällan uttråkad även om jag inte heller blir helt road.
Jag har ingen aning om hur det kommer sig att man spelade in den här musikalen på skiva (och även gav ut den på cd för en massa år sedan) med tanke på hur hårt den floppade men jag är glad att de gjorde det och tar tacksamt emot den. För här finns ett par riktigt bra nummer och verket är i vart fall värt att lyssna på åtminstone ett par gånger – om inte annat så för numret som jag citerat ovan.

Favvisar:
Unescorted Women, Every Day I Do A Little Something For The Lord, Respectable, Beecher’s Defense

Kuriosa:
Det var två hemmafruar från Washington, DC som bestämde sig för att skriva en Broadwaymusikal.
De framförde den som en ”reading” på Manhattan Theatre Club vilket ledde till att den sattes upp och spelades off-off-Broadway under tre veckor 1979. Då hette den Unescorted Women.
På nått sätt lyckades producenten få ihop tillräckligt med pengar för att flytta showen till Broadway. Där spelade man 23 provföreställningar innan den hade sin premiär tillika sista föreställning den 14:e december 1980.

Under provföreställningarna så upptäckte man att showen var för lång, men istället för att stryka i sånger och scener (som brukligt är) så ökade man tempot ganska så ordentligt i vissa sångnummer för att på så sätt korta föreställningen. Detta var troligen anledningen till att en kritiker undrade om showen var på väg att få ett nervsammanbrott…

Det här var inte den första musikalen om Victoria Woodhul.
Redan 1972 så annonserade man om att det skulle komma en musikal med namnet Vicky for President med Carol Channing i rollen som Victoria, med musik av Arthur Schwartz, sångtexter av ”Yip” Harburg och ett libretto av Burt Shevelove och Herb Sargent men den blev aldrig färdigskriven.

Henry Ward Beechers syster hette Harriet Beecher Stowe och skrev den klassiska romanen Oncle Toms Stuga (1852) som väckte stor opinion mot slaveriet.

Pressklipp:
What’s going on? It’s hard to say for sure, but Onward Victoria just may be the first Broadway musical to suffer a nervous breakdown. If so, that’s the evening’s only distinction. This show casts a pall over the audience from the moment the curtain rises on William Ritman’s gray, threadbare set, and the whole enterprice slides effortlessly downhill from there. The book and lyrics battle to a standoff as they attempt to top each other in witlessness. The scrip is full of hoary double-entendre jokes and sweaty liaisons that are apparently intended to dramatize Victoria’s then-pioneering view of female sexuality. Such is the flat, smirky tone of the writing that the heroine comes off as a pioneering vulgarian instead.
…
Julianne Boyd’s direction and Michael Shawn’s choreography are, respectively, laughable and lame. Almost every scene looks the same – like a static tea party populated by mannekins – and an uncommon number of them end with characters embracing.
– Frank Rich, Times

Onward Victoria loses ground så steadily that after awhile it seems to be going backward.
…
… several of the members of Friday’s preview audience opted for the freedom of the streets at intermission.
– Douglas Watt, Daily News

Video:
Om showen, sångerna Changes och Unescorted Women

Victoria Wood Hull, c 1860

Wife, carrying heavy burden of children and drunk husband, admonishing Mrs Satan (Victoria Woodhull), ”I’d rather travel the hardest path of matrimony than follow your footsteps.” Mrs. Satan’s sign reads, ”Be saved by free love.”
Karikatyr av Thomas Nast, 1872

Dag 112: By The Beautiful Sea

By The Beautiful Sea (1954), 270 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Föreställningen utspelar sig 1907 och centralpunkten är ett pensionat för vaudeville artister och skådespelare som ligger i närheten av havet på Coney Island.
Stället ägs av Lottie Gibson, en medelålders artist.
Hon blir förälskad i Shakespeare-skådespelaren Dennis Emery som bor på pensionatet.
Knappt har hon lyckats få ihop det med honom innan hans dotter Betsy, som han inte träffat på åratal, dyker upp.
Samtidigt så upptäcker Lottie att hennes far ”investerat” alla hennes sparpengar i en åkattraktion på ett tivoli i närheten.
Men allt löser sig och lagom till finalen så har Lottie fått tillbaka sina pengar och dessutom förlovat sig med Dennis och även hans dotter Betsy har hittat kärleken i form av en sjungande servitör.

Bara för att en musikal kommer från den ”gyllene eran” så betyder det inte att den är bra. Detta är ett tydligt exempel på det.
En mer anonym och ointressant castskiva var det länge sen jag lyssnade på. Allt åker in genom ena örat och åker ut genom det andra utan att lämna några större spår. Fel, utan att lämna några spår.
Ok, jag överdriver lite för Shirley Booths röst är väldigt speciell och sticker verkligen ut och lägg till det en fantastisk komisk tajming som kan lyfta även de mest oinspirerade sångtexterna, och det finns en uppsjö av såna här.
Det finns några småcharmiga spår men i huvudsak så blir jag uttråkad av det här.
En skiva mest för oss som känner att vi måste ha allt!

Favvisar:
Hang Up, Old Enough to Love, Throw the Anchor Away

Pressklipp:
If you want to know what really being a star is, see Shirley Booth in By The Beautiful Sea. She is a million dollar value in show business. This musical often tucks that gold into a sock under a mattress, instead of investing it.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

In By The Beautiful Sea there is a splendid balloon, designed by Jo Mielziner, that sails right off the ground. There is also a book by Herbert and Dorothy Fields that never does.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Dag 48: The Band Wagon

The Band Wagon (1931), 260 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Howard Dietz
Libretto: George S. Kaufman & Howard Dietz

Revyn var ett väldigt populärt format under 10 och 20-talen på Broadway. Klassen på föreställningarna kunde variera nått otroligt från exklusiva och påkostade Ziegfeld Follies spektakel till riktiga botten napp.
1931 hade The Band Wagon premiär och här hade vi en föreställning som av både kritiker och publik ansågs vara den perfekta, fulländade revyn. Den bestod inte bara av förstklassiga sketcher och musiknummer utan även scenografin var nått helt nytt: man hade en dubbel roterande scen. Den var alltså delad så att den kunde rotera åt olika håll samtidigt. Nått liknande hade aldrig tidigare setts på Broadway.

Det jag lyssnat på idag är nog så nära man kan komma en ”äkta” castinspelning från denna föreställning. Det här är nämligen en experimentell inspelning på ett nytt format, en long playing program transcription!

Den 5 oktober 1931 släppte RCA Victor denna dubbelsidiga inspelning av melodier från showen. Det var en av de första skivorna man gav ut på den nya hastigheten 33 1/3 varv i minuten. Denna platta krävde därför en ny typ av skivspelare som klarade både detta och det vanliga 78 varvs formatet. Vilket betydde att om man som konsument ville ha en sån här ny skiva behövde man köpa en ny grammofon också. Nu skedde detta försök mitt i den djupaste depressionen så blev det ingen hit och bolagen behöll 78 varvarna till slutet av fyrtiotalet. Då gjorde man ett nytt lanseringsförsök och den gången funkade det och LPn var född.

På skivan kan man höra en medley av sånger och dansmusik från showen framförda av Leo Reismans orkester och med vokala insatser av Fred och Adle Astair, dessutom finns kompositören Arthur Schwartz med och kompar på White Heat.

Det här är helt otroligt häftigt att få höra. Ljudkvalitén är kanske inte den bästa men man får njuta av originalorkestreringarna och syskonen Astairs vokala insatser. Och bara det räcker för att göra mig lycklig.

Skivan består alltså av ett medley som är uppdelat på två sidor, en för varje akt.
Sid 1:   Overture / Sweet Music / High And Low / Hoops / Confessions / New Sun In The Sky / I Love Louisa.
Sid 2:  Ballet Music / Beggars Waltz / White Heat / Dancing In the Dark

Faviis: Hoops mest för att det är bara här Adele är med och sjunger.

Kuriosa:
Det här var den sista föreställningen som Fred och hans syster Adele gjorde ihop. De hade dansat ihop som team ända sedan de var barn och nått stora framgångar både på Broadway och i London.
Efter denna show flyttade Adele till England och gifte sig med en engelsk lord.
Eftersom det ansågs att det var Adele som var stjärnan i deras dansteam så trodde man att det inte skulle gå så bra för Fred men… Det var nu han kom att hitta sin egen stil och det blev startskottet för hans fantastiska karriär i Hollywood.

Videosar:
Från 1953 års filmersion,
Dancing In The Dark
I Love Louisa
Bara för att hon var så fantastisk (och med i The Band Wagon filmen): Cyd Charisse homage

Fred & Adele Astair