Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain. I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy
I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja.
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den.
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.
Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa
”Dirty red”. Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.
Favvisar:
Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh
Kuriosa:
I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.
Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.
Pressklipp:
The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times
Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News
We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American
Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post
Videosar:
Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura
Musikalipedia - musikalblogg 