Tag Archives: back stage musical

Nr 449: Applause (1970)

31 Aug

Applause Original Cast Album
Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)


Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.

Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?

Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.

So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan

Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Annonser

Nr 397: The Broadway Melody

11 Jan

broadway_melody_poster
The Broadway Melody (1929), Film
Manus: Norman Houston and James Gleason, baserad på berättelsen Whoopee av Edmund Goulding
Musik & Sångtexter: i huvudsak av Arthur Freed & Nacio Herb Brown, 1 sång hade text & musik av Willard Robison
Regi: Harry Beaumont

Eddie, a smalltime vaudeville hoofer, writes a hit song and is hired by Broadway producer Zanfield to perform in one of his revues. Having long been in love with ”Hank” Mahoney, the older member of a vaudeville sister act, Eddie persuades her to leave her current show and come to New York with her sister, Queenie.
When Eddie sees Queenie he immediately falls in love with her and she falls for him. But since Eddie is engaged to Hank and Queenie doesn’t want to steal her sisters boy friend they try to ignore their feelings.
Queenie, who is the younger and prettier of the sisters, catches the eye of one of the backers – a very nasty man. He promises her a Rolls Royce, an apartment and jewels if she is ”nice” to him. Since she can’t have the man she loves she decides that she’ll do what he wants…
But by that time Hank has discovered that Eddie and her sister are in love and persuades Eddie to take Queenie away from the backer.
Eddie saves Queenie and they get married.
Hank, who is broken hearted, leaves New York to start touring in Vaudeville again with a new ”sister”. But she swears that in 6 months time she’ll be back and playing The Palace!
The End.

Oj, oj, oj en riktigt gammal klassiker med betoning på gammal. Denna film har inte åldrats så hiskeligt bra.
Fast inledningen är strålande med flygfoton över New York till George M Cohens klassiska låt Give My Regards To Broadway. Och inledningsscenerna från ”Tin Pan Alley” där filmens manlige hjälte för första gången framför Broadway Melody är underbara. Speciellt de ”diggade” åhörarna – just love them! Och presentationen av de två systrarna när de checkar in på sitt hotellrum är både rolig och vass.
Det är tyvärr sen som filmen börjar sin långsamma resa från kul ”back stage-are” till seg kärleksmelodram och det mår den inte så bra av.

Tempot i filmen känns sååååå långsamt för oss moderna människor men man ska veta att 1929 var publiken fascinerad av hur effektivt och snabbt filmen berättade sin historia. Och det är nått man hela tiden måste komma ihåg, att det som känns segt, klichétyngt och uttjatat faktiskt var nytt och fräscht när filmen hade sin premiär.
Nu ansågs det väl inte vara en jättebra eller ens originell film när den kom men tekniskt var den ett mirakel och folk älskade sångnumren och att den var en helt igenom ljudlagd film – fast det är en sanning med modifikation för det finns ett par transportsträckor som är ljudlösa men i övrigt så. Och ljudet var ovanligt bra för att vara en så här tidig film – man kunde både höra allt som sades och rösterna lät så gott som normala.

Även skådespeleriet är bitvis riktigt hyfsat, speciellt Bessie Love som storasystern ”Hank”. Hon har en scen mot slutet av filmen där hon ska sminka av sig efter att hon förstått att hennes trolovade är förälskad i hennes syster och hon bryter samman och pendlar mellan skratt och gråt på ett både gripande och trovärdigt sätt.

Det här är dessutom en ”pre-code” film (det vill säga innan man började hårdcensurera filmernas innehåll) så språket och handlingen är ganska (för sin tid) fräck. Älskar speciellt slangen de använder sig av, som like cream in a can om nått man tycker är riktigt positivt. Fast det fanns kritiker som tyckte att det var osmakligt att se vackra flickor ta såna vulgariteter i sin mun…

Kuriosa:
Den här filmen har ett gäng ”1:a gången” på sin lista:

1. Det var den första musikalen som filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer producerade.
2. Det var den första filmmusikal som hade ljud genomgående både vad gäller dialoger och sång. Fram till denna film så kunde ”ljud”filmerna vara mer som stumfilmer men med några längre eller kortare ljudsekvenser inlagda lite här och var.
3. Det var den första ljudfilmen som vann Oscarstatyetten för Bästa film.
4. Det var därmed också den första musikal som fått det priset.
5. Det var till denna film som PR-avdelningen kom på den tidens mest legendariska, klassiska och använda filmslogan: All Talking! All Singing! All Dancing!
6. Den var också den första musikalfilm där man använde sig av playback i ett sångnummer. Numera är det ju standard att köra playback i musikaler men i ljudfilmens barndom så spelades musiknumren in ”live” med en orkester som satt vid sidan av scenen. Det gjorde man även i denna film men när producenten Irving Thalberg såg hur shownumret The Wedding of the Painted Doll hade filmats så sa han ifrån. Man hade nämligen bara filmat av numret rakt framifrån, som om man filmat en scenföreställning,  med bara en kamerainställning och det ansåg han var tråkigt och inte ”filmiskt”. Han ville att numret skulle filmas ur flera olika vinklar så det blev dynamiskt och intressant. Man beslöt sig för att göra en nyinspelning. Men ljudteknikern, Douglas Shearer, ansåg att det inte var nått fel på ljudinspelningen de hade gjort och eftersom sångaren inte syntes i bild så föreslog han att de skulle bara filma om numret utan sångare eller orkester och sen lägga på det ljud de redan hade. Det gjorde de och så blev det det första playback numret på film. Man fortsatte med ”live” inspelning av sång och musik ett tag till bland filmmakarna men så småningom tog playbacken över och blev det rådande sättet att spela in musikalnummer på.
7. Sen var det också den första filmen där alla de tidiga musikalfilmernas, så småningom,  otroligt uttjatade klichéer dök upp för första gången. Exempelvis: den okända flickan som får hoppa in istället för en stjärna som skadat sig (i det här fallet en ung halvnaken kvinna som faller ner från fören på en båt i filmens absolut tråkigaste sångnummer) och direkt blir showens stora nya sensation. Här hittar vi den avundsjuka kollegan som gör sitt bästa för att sabotera för våra unga hjältinnor. Vi har den komiska ”side kicken”, i det här fallet en hysteriskt stammande teateragent och sist men inte minst så har vi den fjolliga påklädaren. I originalmanuset så skulle en av tjejerna säga till sina kolleger, när han stod och  var hysterisk över hur de behandlade hans hattar,: Don’t mind him! She’s just one of us. Fast den repliken kom inte med i slutversionen. Men han blev den första, och därmed den standardiserade, urtypen för ”teaterfjollan” på film.

På den här tiden så delade man ut Oscars för filmer som var släppta från augusti till juli året innan. Så 1930 belönades filmer som var släppta mellan 1 augusti 1928 och 31 juli 1929. Det var först 1935 som man ändrade det till att ge priserna till filmer som släppts det senaste kallenderåret så som vi är vana vid numera.

Filmen släpptes i 2 versioner, en med ljud och en stum, detta för att många biografer på den här tiden ännu inte hade hunnit eller haft råd att installera ljudanläggningar.

I början kallades ljudfilmer för ”talkers” det var först efter nått år som begreppet ”talkies” blev det vanliga.

Från början fanns det färgsekvenser i filmen men tyvärr så har de förlorats och man kan numera bara se den i den svart/vita versionen.

Filmen var en megasuccé och spelade in över $4 miljoner (i den tidens penningvärde), en sanslöst stor summa på den tiden. Och den var den mest inkomstbringande filmen för hela 1929.

Filmen fick 3 uppföljare, om inte till innehåll så till namn. Berättelserna var nya men temat detsamma för alla var back-stage musikaler. De 3 är: Broadway Melody of 1936, Broadway Melody of 1938 och Broadway Melody of 1940.
1944 så gjorde man en nyinspelning av Broadway Melody som då döptes till Two Girls on Broadway.

Press:
It has everything a silent picture should have outside of its dialog. A basic story with some sense to it, action, excellent direction, laughs, a tear, a couple of great performances and plenty of sex.
– Variety

This picture is great. It will revolutionize the talkies. The direction is an amazing indication of what can be done in the new medium.
– Edwin Schallert, Motion Picture News

Although the audible devices worked exceedingly well in most instances, it is questionable whether it would not have been wiser to leave some of the voices to the imagination, or, at least to have refrained from having a pretty girl volleying slang at her colleagues.Om Anita Page som spelade Queenie skrevs detta:
Her acting, especially her voice, does not enhance her personality. Notwithstanding, it must be admitted that there are girls who talk as she is made to for the screen. Miss Page, however, fails to give one an impression of spontaneity, for she recites rather than speaks her lines.
Mordaunt Hall, The New York Times

The stage background allows opportunity for one or two musical interpolations, and no one is more glad than we that the talkies charmingly succeed in a very pleasant ballet. Because of that we shall try to forget the dialogue of the play, and that James Gleason ever wanted to take any credit for it.
John Mosher, The New Yorker

Videosar:
Broadway Melody – Broadwayvarianten
Boy Friend
The Wedding of the Painted Doll
Broadway Melody – Tin Pan Alley varianten 

Dag 364: Dames At Sea

27 Dec

51H62RY3SRL
Dames at Sea (1966)
, Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 304: Very Warm For May

5 Okt

51bBwN7Wb6L
Very Warm For May (1939)
, 59 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Mary Graham, en societetsflicka från Long Island, hotas av att bli kidnappad av gangsters. Hon flyr och gömmer sig hos en liten avant-gardeinriktad sommarteatergrupp i Connecticut, men gangsterna är henne snart på spåren… Kärlek, komik och ljuv musik uppstår.
Så var originalintrigen till denna show och det var den showen som kritikerna och publiken älskade när den hade sin try out premiär.
Producenten Max Gordon hade varit upptagen med annat när man repade in showen och han såg resultatet för första gången på denna premiär.
Han hatade det han såg.
Så trots de enormt goda recensionerna så krävde han att föreställningen skulle göras om och speciellt att hela intrigdelen med gangsters och kidnappning skulle bort.
Kvar blev en show som handlade om en avant-gardeinspirerad teatergrupp som ska sätta upp en surrealistisk musikal i en lada hos en tossig rik Long Island dam.
Den showen ogillades av New York kritikerna och publiken hade redan sett en liknande musikal nått år innan (Rodgers & Harts Babes In Arms från 1937), så de valde bort showen till förmån för andra föreställningar.
Så efter bara 59 föreställningar: Ridå!

Den här skivan består av utdrag från radioteaterversionen från 1939. Så det är ingen äkta castplatta även om flera av originalcastmedlemmarna är med på den.
När man hittade materialet och gav ut denna platta 1984 så blev den nominerad för en Grammy som årets bästa Castinspelning. Men som sagt det är ingen riktig castplatta eftersom en hel del av sångerna inte finns med och det är en radioinspelning. Hade den varit en äkta castinspelning så skulle den ha varit den äldsta castinspelningen som existerar.
Men bara att den finns är helt otroligt för denna show med sin fantastiska musik är i det närmaste ospelad och okänd. En anledning till det var att Oscar Hammerstein förbjöd nya uppsättningar av den efter originalfiaskot. Det dröjde ända till 1985 innan den fick sättas upp igen.
Flera konsertversioner har gjorts av showen. Intrigen anses så tom och ointressant att den sänker showen och den enda anledningen till att man vill framföra verket är Kerns ljuvliga musik. Det är i denna show som en av Kerns absolut vackraste sånger, All The Things You Are, gjorde sin debut.
Skivans ljudkvalité är inte den bästa men med hjälp av modern teknik så är resultatet ändå absolut njutbart. Och vilken underbar musik det är. Magnifik!

Med på plattan finns också några små spelscener, som inte direkt tillför nått plus ett antal orkesterverk där man spelar klassiska stycken (typ Wilhelm Tell ouvertyren och Humlans flykt) i ”upp-poppade” versioner och där dragspel är det dominerande instrumentet. Det hela är ytterst bisarrt, men dessa nummer ska ha varit med i scenversionen också – kanske ett exempel på hur avant-gard gruppen var?

Favvisar:
All The Things You Are, Heaven In My Arms, All In Fun

Kuriosa:
Det var Vincente Minnelli som regisserade denna show. Han var en scenograf som avancerade till att bli regissör och är kanske mest känd för filmer som Meet Me In St Louis,  An American In Paris och Gigi och för att han är Liza Minnellis pappa.

I rollistan kunde man hitta blivande stjärnor som June Allyson, Eve Arden och Vera-Ellen

Stephen Sondheim har berättat att han vid 9 års ålder såg denna show och att den var en av orsakerna till att ville ägna sig åt musikteater.

Ljudis:
All The Things You Are i originalorkestrering för kör och solister. En av de vackraste inspelningar jag vet.

Video:
All the Things You Are

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 286: Me and Juliet

17 Sep

3f46228348a0a5b976154110.L
Me and Juliet (1953)
, 358 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Det här är en back stage musical, det vill säga den utspelar sig bakom kulisserna på en teater. Eller snarare, precis som i Kiss Me, Kate, både framför och bakom kulisserna.
Här handlar det om Jeanie, en tjej i ensemblen på succémusikalen Me and Juliet, som har ett förhållande med Bob, elektrikern på teatern.
Bob är ett riktigt svin som behandlar henne som skit.
Larry inspicientassistenten på teatern är förälskad i Jeanie.
Så småningom blir hon förälskad i Larry och de två gifter sig i hemlighet.
När Bob får reda på det försöker han mörda Jeanie.
Han misslyckas.

Denna show fyllde faktiskt 60 år i år. Grattis i efterskott.
Det är en av Rodgers & Hammerstains 3 floppmusikaler och den av dem som gick bäst. I normala fall talar man ju knappast om flopp när nått spelas över 350 föreställningar men med tanke på R&H’s enorma samling med megasuccéer så var det här ett  fiasko. En av de andra, Pipe Dream, kan man läsa om på Dag 31.
Så är det en flopp? Njä, inte riktigt.
Problemet med showen är väl mest att den inte når, rent musikaliskt, upp till R&H’s normala höga nivå. Den låter lite som vilken liten musikal som helst, lite profillös och anonym alltså men här finns fortfarande mycket att glädja sig åt.
Min absoluta favorit är Intermission Talk där man får höra publiken pausreaktioner på första akten av showen i showen och där de även passar på att beklaga sig över hur folk beter sig när de går på teater. Väldigt rolig liten låt.
Men här finns också ett par bra och komiska uptempolåtar och några, för R&H, så typiskt svepande romantiska ballader.
Inget är direkt dåligt men lämnar heller inte kvar nått större intryck.

Ethan Mordden uttryckte problemet med showen så här i sin bok om Rodgers & Hammerstein:
[Me and Juliet] was the first of their plays without a powerful sense of destiny, of characters consequentially interconnected. In Oklahoma!CarouselSouth Pacific and The King and I especially, the principals—whether noble or weak, just or impetuous—change each other’s lives. Me and Juliet’s characters appear to be thrown together by chance and—except for the lovers—will part company unaffected by each other as soon as the show closes. This left Hammerstein with nothing to seek out in his people, and Rodgers with nothing to illustrate.

Favvisar:
That’s the Way It Happens, Keep It Gay, Intermission Talk, It’s Me

Kuriosa:
Perry Como fick en toppliste 1:a med den enda hitsången ur musikalen: No Other Love

Pressklipp:
To tell the truth, Me and Juliet looks a little like a rehearsal – beautiful, talented, full of good things, but still disorganized. As the tired sages of show business invariably remark as though one phrase could solev everything: ”It needs work.”
– Brooks Atkinson, The New York Times

We kept saying over and over to ourselves: ”Dick Rodgers and Oc Hammerstein didn’t do it. They couldn’t have done it. They’d have taken this one off in Boston for revamping.”
– Robert Coleman, Daily Mirror

They want to say so much, they want to say it so burstingly, they want to be sure that no heartfelt endearment is omitted anywhere, that they wind up gasping for breath and making slightly disconnected sounds. Me and Juliet is a dizzying collection of independent attractive fragments, so-eager to embrace everything that half its treasures slip through its outstretched arms.
Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
Perry Como – No Other Love

Videosar: 
That’s The Way It Happens
It’s Me

 

Dag 282: Kiss Me, Kate

13 Sep

81kUTFHZs1L
Kiss Me, Kate (1948), 1077 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av Broadway revivaln från 1999
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Bella & Samuel Spewack, i manuset har man även inkorporerat delar av William Shakespeares Så tuktas en argbigga

Föreställningen handlar om en teatergrupp som ska spela en musikalversion av Shakespeares Så tuktas en argbigga.
Vi får vara med om alla konflikter som sker båda på och bakom scenen  mellan Fred Graham, showens regissör, producent och stjärna, och hans primadonna tillika ex-fru Lilli Vanessi.
Här finns också en sekundär intrig som handlar om Lois Lane, skådespelerskan spelar Bianca och hennes hasardspelande pojkvän, Bill. Han har lyckats skuldsätta sig å det kraftigaste hos en lokal gangster, men han har uppgett att hans namn är Fred Graham.  Gangstern skickar några underhuggare till teatern för att kräva in pengarna och en massa missförstånd och roliga situationer uppstår.

Kanske en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats, med ett otroligt välskrivet och hysteriskt roligt manus av Bella & Samuel Spewack och några av de bästa sångerna Cole Porter skrev under hela sin karriär.
Det här var en succé från den första try-outföreställningen.
En av de få föreställningarna som anlände till New York i samma skick som den var i när den började sin ”prov” turné. Allt klaffade från första början så det var inget som behövdes rättas till.
Den är magisk att se på scen och även magisk att bara lyssna på.
Denna revivalinspelning är ljuvlig med en fantastiska ensemble med starka röster och härlig komisk tajmning.
Tempot på sångerna är lite högre än de var på 40-talet och det kan säkert störa puritaner men jag tycker det ger en stuns och fräschet till denna version.
Sen så bjuder de på nya orkestreringar också och de är härliga, smarta och även de fyllda av komik – inte ofta man får höra en orkester med komisktajmning.
Allt som allt så känns det nästan som att jag lyssnar på  showen för första gången och inte för den hundranåntinge gången.
Me like! A lot!
Den här musikalen är en av de bästa musikalerna ever och om man inte lyssnat på den eller känner till den så har man inte rätt att kalla sig musikalälskare! So ere bara!

Favvisar:
Allt!

Kuriosa:
Det här är nog Cole Porters största succé och den enda av hans musikaler som kom att spelas över 1000 gånger på Broadway i sin originaluppsättning.
1999 år revival spelades 881 gånger.

Kiss Me, Kate var den första musikalen som vann en Tony Award (priset skapades 1947) för bästa musikal.
Förutom den så vann den Tony’s för bästa libretto, partitur, kostym och bästa musikalproducent.

Revivaln 1999 vann Tony’s för bästa revival, manliga huvudroll, orkestreringar, regi och kostym.
Den fick dessutom 4 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, orkestreringar och scenografi.

Svensk premiär hade Kiss me, Kate på Oscarsteatern 1951 med Ulla Sallert och Per Grundén i huvudrollerna.

Filmversionen kom 1953 och skiljer sig bara lite från scenversionen. Den största skillnaden är att man lagt in en scen i inledningen som utgör en slags förtydligande av Freds & Lillis gemensamma bakgrund.
För en gångs skull så kom nästan alla av sångerna från scenversionen med, fast man var tvungen att tona ned de snuskigare insinuationerna i Porters texter.
Fast man fick igenom en liten snuskighet, det är i sången Tom, Dick or Harry där Ann Miller sjunger a-dick-a-dick-a-dick-a-dick och censorerna inte förstod att det namnet kan betyda nått helt annat beroende på sammanhang…
Man la till en extra sång till filmen, From This Moment On, som kom från Porters mindre framgångsrika musikal Out Of This World från 1950.
Bob Fosse spelade en av Biancas tre friare. Det är han som bland annat hänger från en pelare i From This Moment On.
Filmen släpptes från början som en 3-D film.

Pressklipp:
Occasionelly by some baffling miracle, everything seems to drop gracefully into its appointed place in the composition of a song show, and that is the case here.
– Brooks Atkinson, The New York Times

If Kiss Me, Kate isn’t the best musical-comedy I ever saw, I don’t remember what the best musical-comedy I ever saw was called. It has everything.
– Robert Garland, Journal-American

Kiss Me, Kate struck gold last night. This new and festive musical comedy is the best song-and-dance show of the season and one of the best Broadway has had in ten years.
– Ward Morehouse, Sun

From the opening number it was obvious to everybody that the first-nighters were seeing a smash hit of epic proportions, and nothing occurred throughout the evening to let them down.
– Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Too Darn Hot från London Revivaln 2001
So in Love från The Tony Awards
Another Op’ning, Another Show från Macy’s Thanksgiving Parade
Tom, Dick or Harry från filmversionen
From This Moment On
Brush Up Your Shakespeare från live inspelningen av Londonrevivaln
Trailer till filmen

%d bloggare gillar detta: