Tag Archives: Barbara Cook

Nr 453: Candide (1956)

5 Okt

 

 

Candide, 1956

Föreställningar i urval:
1956: Broadway, 73 föreställningar
1959: West End
1974: Broadway, revival, 740 föreställningar
1988: Scottish Opera version
2006: Théâtre du Châtelet, Paris
2008: Wermland Opera
2020: Stockholmsoperan

Music: Leonard Bernstein
Lyrics: Lillian Hellman, John Latouche, Richard Wilbur, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, Felicia Bernstein, Stephen Sondheim, John Mauceri, John Wells
Book: Lillian Hellman for the original version, Hugh Wheeler for the 1974 revivel. Based on Voltaire’s satire from 1758.

Candide takes the audience on a round-the-world romp of idealistic optimism as it clashes with a series of absurdly unfortunate events.
The young and naïve title character is the bastard cousin of Cunegonde, the Baron of Westphalia’s beautiful daughter. He lives with the Baron and his family and is in love with Cunegonde and she is in love with him.  They, along with the maid Paquette and Cunegonde’s brother Maximilian, all subscribe firmly to the doctrine that has been instilled in them by their teacher Dr. Pangloss: that everything that occurs is for the best, no matter what. Their existence seems to be perfect.
Throughout the course of the show, however, this doctrine is constantly called into question as Candide is exiled, forced into the Bulgarian army, caught up in the Spanish Inquisition, cheated out of a fabulous fortune, shipwrecked on a remote island, and generally being relentlessly torn apart from his love, Cunegonde.
Candide is a witty and wacky satire of an operetta.

Från början hade Lillian Hellman tänkt att Candide skulle bli en pjäs med bakgrundsmusik skriven av Bernstein. De hade samarbetat tidigare när hon gjorde en engelsk bearbetning av Jean Anouilh pjäs om Jeanne d’Arc från 1952 L’Alouette (The Lark, 1955), som han skrev musik till.
Men Bernstein gillade idén så mycket att han övertalade henne att förvandla Candide till en komisk operett istället. Hon gick med på det.

Candide hade sin premiär  1:a december 1956. Verket fick överlag ganska så blandade recensioner, men musiken hyllades, men vad hjälper fantastisk musik om publiken uteblir. Efter 74 föreställningar lades den ned.

Harold Prince ville göra en revival av föreställningen i början på 70-talet, men Lillian Hellman vägrade att låta dem använda sig av hennes original-libretto. Så Prince beställde ett nytt libretto av Hugh Wheeler. Det enda man behöll från Hellmans manus var namnet Maximilian som hon gett till Cunégondes bror, i novellen är han namnlös.
Föreställningen, som var en 105 minuter lång enaktsversion av verket, hade sin premiär på Brooklyn Academy of Music 1973. Den blev en stor framgång och flyttades till Broadway 1974 där den sen spelades i nästan 2 år.

Candide har sen dess spelats på både teater- och operascener över hela världen.
Manuset har bearbetats flera gånger. Efter Hellmans död så har man åter plockat in delar av hennes libretto när man sätter upp showen och efter Wheelers död så har bl a John Caird gjort en ny bearbetning av hans text.
Jag tror att verket kommer att genomgå många varianter till innan man hittar den ultimata versionen – om man nu nånsin kommer att göra det.

Jag måste säga att jag verkligen älskar den här musikalen. Mest för musikens skull. Tycker att manuset spretar så mycket åt alla håll att den aldrig riktigt lyckats fånga mig. Det är ett roligt manus, med en mängd roliga och intressanta figurer i men det är kanske just det: för många roliga figurer och för mycket handling ska pressas in på ett par timmar och det blir på bekostnad av huvudrollerna och deras utveckling. Jag blir aldrig engagerad i dem och deras öden.
Men strunt i det när musiken svävar, är så varierad, så rolig, smart och underbar.
Denna show är ett måste att lyssna på.

Själv gillar jag inspelningen från 1974-års revivel bäst.
Men original castplattan från -56 är ljuvlig den med, med en fantastisk Barbara Cook som Cunegonde. Hennes version av Glitter and Be Gay är nog den ultimata.

1989 så gjorde Bernstein en bearbetning av all musik i verket. Han ändrade på en del orkestreringar, kastade om ordningen på en del nummer och tweekade lite här och lite där. Han kallade denna version för sin ”final revised version”. Den spelades in och gavs ut på cd samma år. På den kan man bl a hitta vår egen Nicolai Gedda i den komiska rollen som Guvenören av Buenos Aires.
Alla 3 versioner finns på Spotify.

Kuriosa:
Reviveln 1974 vann:

4 Tony Awards: bästa libretto (book), regi, scenografi och kostym.
5 Drama Desk Awards: Bästa libretto, regi, koreografi, scenografi och kostym.
1997 års Broadway revival vann:
1 Tony Award för bästa kostym
London reviveln 1999 vann 2 Laurence Olivier Awards för bästa revival och manliga skådespelare.

Overtyren, som skrevs av Bernstein själv, innehåller 4 melodier från föreställningen och resten är specialskrivet just för stycket.
Första gången man spelade enbart overtyren som konsertstycke var 26:e januari 1957. Det var New York Philharmonic Orchestra som framförde den med Bernstein själv som dirigent. Sen dess så har stycket blivit otroligt populärt att framföra på olika orkesterkonserter.

Den mest berömda arian ur verket är utan tvekan koloraturarian Glitter and Be Gay. Ett riktigt mästarprov för en sopran. Inte bara ska hon klara av 3 höga E:n, en gäng höga C:n och D:n, den kräver också en enorm komisk tajming.
För er som undrar vad den handlar om så är det Cunegondas sång när hon arbetar på bordell i Paris. Hon har bara 2 kunder, Paris Ärkebiskop och Överrabbi, och de överöser henne med presenter och smycken. Hon lider, men som hon själv uttrycker det: om man ändå ska lida så lider man behagligare och trevligare om man är omgiven av juveler…

Press:
When Voltaire is ironic and bland, [Hellman] is explicit and vigorous. When he makes lightning, rapier thrusts, she provides body blows. Where he is diabolical, [she] is humanitarian … the libretto … seems too serious for the verve and mocking lyricism of Leonard Bernstein’s score which, without being strictly 18th century, maintains, with its gay pastiche of past styles and forms, a period quality.
New York Times

Sixty seconds after conductor Samuel Krachmalnick brought down his baton for the overture, one sensed that here was going to be an evening of uncommon quality. It developed into an artistic triumph – the best light opera, I think, since Richard Strauss wrote Der Rosenkavalier in 1911.

Generally speaking, the music achieves an 18th-Century effect with remarkably modern methods. It is a work of genius.
Now all I can hope is that Broadway, which is unpredictable and which does not always like to be jogged out of its routine, will cherish it as it should be cherished.
– John Chapman, Daily News

To get the big news out in a hurry, Leonard Bernstein’s music is lush, lovely, and electric. When it isn’t voluptuous as velvet, it is frostily pretty as a diamond bell. It is easily the best score Mr. Bernstein has written for the theatre. To go a step further, it is one of the most attractive scores anyone has written for the theatre.
– Tom Donnelly, World-Telegram & Sun

Three of the most talented people our theatre possesses – Lillian Hellman, Leonard Bernstein, Tyrone Guthrie (regissören, min anmärkning) – have joined hands to transform Voltaire’s Candide into a really spectacular disaster. Who is mostly responsible for the great ghostly wreck that sails like a Flying Dutchman across the fogbound stage of the Martin Beck? That would be hard to say, the honors are so evenly distributed.

Satire, as I understand it, is a matter of humor – partly of good humor, partly of snappish wit. Miss Hellman’s attack on it is academic, blunt, and barefaced. Pessimism is the order of the evening.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Glitter and Be Gay
Overtyren under Bernsteins dirigering. 1960
We Are Women
The Best of All Possible Worlds
Life is Happiness Indeed
I Am Easily Assimilated

 

Dag 277: The Grass Harp

8 Sep

b6ba228348a03af66cb9e010.L
The Grass Harp (1971), 7 föreställningar
Musik:  Claibe Richardson
Sångtexter & libretto: Kenward Elmslie baserad på Truman Capotes långnovell med samma namn.

Djupt nere i den amerikanska södern bor två äldre ungmöer, Dolly och Verena, tillsammans med sin tonåriga och föräldralösa systersonen Colin.
Colin fungerar lite som berättare och ciceron i denna show.
Dolly har blivit känd i trakten för en medicinsk elixir som hon säljer lokalt.
Verena vill föröka utöka försäljningen av det så att de kan tjäna lite mera pengar och slår sig därför ihop med en lurendrejare som låtsas vara en doktor.
Dolly vägrar att sälja sitt recept och lämnar det gemensamma hemmet för att istället bosätta sig i ett trädhus. Colin flyttar med henne och det gör även den svarta hushållerskan som är övertygad om att hon är indian och därför klär och uppför sig som det anstår en Native American.
Så småningom så ansluter sig även en kvinnlig väckelsepastor vid namn Babylove som naturligtvis har en massa barn, en excentrisk domare som heter Cool och en hypokondrisk sheriff.
Så småningom så avslöjas bedragaren och hans plan för att komma över Dollys recept och allt slutar lyckligt.

Det här är en riktigt bortglömd men ändå otroligt älskad liten show.
Jag läser lite överallt på nätet hur folk har den här skivan som en av sina absoluta favoriter och de hypar den enormt.
Jag kan bitvis förstå det.
Till att börja med så var det här den underbara sopranen Barbara Cooks sista Broadwaymusikal och bara det gör att den till ett måste att äga. Att höra hennes röst på en platta gör mig alltid lite smålycklig. Vilken underbar röst hon hade – och har, för hon ger fortfarande konserter, 85 år gammal och är lika njutningsbar nu som hon var då, om så på ett annat sätt. För er som inte känner till henne säger jag bara: spotify-a eller införskaffa allt med henne på direkten!!!! Hon är kanske inte en av de mest kända men hon är en av de riktigt stora Broadwayrösterna!!
Sen så är musiken ganska så bra också. Här finns några riktiga toppar, ett par ljuvliga ballader, ett par komiska nummer och en otroligt medryckande march men, här finns också en hel del nummer som jag klart kunnat klara mig utan. Det de mindre attraktiva numren, enligt mig, alla har gemensamt är att de låter som om de var skrivna av Burt Bacharach – men det är de inte utan de är bara bleka kopior av hans musik och de passar inte riktigt in i showen. Det är den tonårige pojken Colin som fått de flesta av dem på sin lott och de är väl tänkta att representera ungdom men, de känns bara som om de hörde till en annan show…
Den här kommer nog inte att hamna i nån favvishög hos mig men den är en trevllig bekantskap och jag är verkligen glad över att ha fått chansen att lyssna på den.
Värt ett besök.

Favvisar:
The Babylove Miracle Show, Yellow Drum, Marry With Me, Indien Blues, Chain Of Love

Kuriosa:
Inget skivbolag var intresserad av att spela in den här castplattan så upphovsmännen tog saken i egna händer, de kontaktade ett litet oberoende skivbolag och gjorde en lågbudget inspelning. Fast det hörs inte, det låter fullödigt om verket.
För att hålla nere inspelningskostnaderna så lät de en tysk orkester, i Köln, spela in musiken, för det blev otroligt mycket billigare än att låta amerikanska musiker göra det. Sen så skickades banden till USA och ensemblen sjöng mot de inspelade bakgrunderna. Det fungerar alldeles utmärkt.

Med tanke på de starka sångrösterna som var med i föreställningen så valde man att spela showen utan röstförstärkning. Det här var den sista omickade musikalen som spelades på Broadway.
Alla tyckte inte att det var ett bra beslut, Truman Capotes sista ord efter att han lämnade en provföreställning var: ”mike it!”

Novellen The Grass Harp filmades 1995 med bl a  Sissy Spacek och Walter Matthau i huvudrollerna.

Pressklipp:
The Grass Harp is unpretentious – understandably unpretentious. … The musical is also folksy and fey, in so far as it has any real character at all, for it is the kind of show that is almost as difficult to dislike as to like.
– Clive Barnes, The New York Times

The Grass Harp is an hour and a half long, which is short for a musical but, in this case, nowhere short enough.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Rubrik: Good Cast Climbs Goo-Goo Tree to Play Stringless Grass Harp
Cloying nonsense, a lopsided ball of cotton candy. There was, I gather, an appealing poetic quality about the misfits in the novel and the play Capote later extracted from it. Here, though, they seem little more than a small band of crazies.
– Douglas Watt, Daily News

Ljudisar:
Barbara Cook  Liveupptagning från showen 6/11 1971
Carol Brice Liveupptagning från showen 6/11 1971

Videosar:
Chain Of Love
Floozies

Dag 243: Flahooley

5 Aug

41MJGYTXJAL
Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain.  I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy

I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja. 
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den. 
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.

Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa 
”Dirty red”.  Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.

Favvisar:
Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh

Kuriosa:
I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.

Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.

Pressklipp:
The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times

Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News

We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American

Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura

Dag 238: She Loves Me

31 Jul

41VM8TQJMBL
She Loves Me (1963), 302 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Joe Masteroff baserad på Miklós Lászlós (född Nicholaus Leitner) pjäs Illatszertár (Parfumeriet) från 1937

Handlingen utpelar sig i Budapest och handlar om två av de butikanställda på ett litet parfymeri, Georg Nowack och Amalia Balash.  De är inte de bästa av kolleger om man säger så. Tvärtom så är de ständigt irriterade på varandra och grälar om det mesta.
De är också brevvänner. Men det vet de inte om. De har börjat brevväxla genom en kontaktannons och brevväxlingen sker till en början helt anonymt. De kallar varandra bara för ”Kära Vän” och breven hämtas i en postbox. De blir bägge förälskade i sina anonyma brevskrivare.
Så småningom så kommer allt att lösa sig till det bästa.
Känns intrigen igen? Inte så konstigt i så fall för pjäsen har varit underlag till inte mindre än tre filmer varav den senaste hette You’ve Got Mail, hade Tom Hanks och Meg Ryan i rollerna och kom 1998.

Det här är en av de charmigaste och underbaraste musikaler jag vet. Jag upptäckte den när man gav ut revivalinspelningen 1993. Hur mycket gillar jag den? Låt mig bara säga så här:  jag har 5 olika versioner.

Jag hade kunnat upptäcka denna musikal långt tidigare än jag gjorde, för faktum är att jag såg titeln i en katalog när jag skulle beställa Broadwayskivor från USA via skivbutiken Sterlings i Stockholm för 30 år sedan. Men av nån anledning så trodde jag att She Loves Me skulle vara en jukeboxmusikal baserad på Beatleslåtar så jag beställde den aldrig…

Denna original castinspelning från 1963 är nått så ovanligt som en dubbel-lp. Det hörde inte till vanligheterna att man gav ut såna för Broadwayshower på den tiden men det bevisar väl hur bra man ansåg att musiken var för här skulle så mycket som möjligt erbjudas skivpubliken.
Mitt exemplar hittade jag i en second-hand butik för 15 år sedan. De hade just fått in 2 stora flyttkartonger fyllda med bara castskivor från nått sterbhus och jag kan lova att jag köpte det mesta, för här fanns det en massa rariteter. Flera hade dessutom teaterprogram och biljettsnibbar instoppade i konvoluten. En bonus jag upptäckte först när jag kom hem, vilket ju var tur för annars hade nog priset gått upp ett par snäpp.
Men lat som jag är så höll jag mig till mina cd-plattor och först nu har jag gett originalinspelningen en chans.

Det här är helt ljuvligt. Jag blir så där fånigt lycklig när jag lyssnar på plattan. Detta måste vara en av de mest perfekta små musikaler som nånsin skrivits.
Här finns inslag av operett, klassisk musik (Ravels Bolero citeras exempelvis i ett nummer) och ungerska takter och samtidigt så är musikalen så Broadwayskt som man bara kan önska. Sångtexterna är bitvis helt geniala och känns fullständigt självklara tillsammans med musiken.
Den här musikalen är en liten pärla och jag rekommenderar den å det starkaste.
Dags att den sätts upp i Sverige tycker jag.

Favvisar:
Good Morning Good Day, Tonight At Eight, Romantic Atmosphere, Ice Cream, She Loves Me, A Trip To The Library, Twelve Days To Christmas, Grand Knowing You

Kuriosa:
Det gjordes en rätt hemsk tv-version av showen för engelsk tv 1978.

Originalet vann 1 Tony Award för bästa manliga biroll.
1993 års revival vann 1 Tony för bästa manliga huvudroll. Den fick också två Drama Desk Awards för bästa revival och manliga huvudroll

1994 års London Revival vann 5 Laurence Olivier Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll,  biroll och regi.

Pressklipp:
So charming, so deft, so light, and so right that it makes all the other music-shows in the big Broadway shops look like clodhoppers. This was an evening in which everything came together.
Johan Chapman, Daily News

She Loves Me has, at the very least, the courage to cling to its small story and to pursue its methods resolutely. No doubt it should be respected for that. But the clinging itself is clumsily managed, making things seem a little shopworn around the corner.
Walter Kerr, Herald Tribune

A musical play with which everyone can fall in love. She Loves Me (aptly named) is that rare theatrical jewel, an intimate musical that affectionately enfolds an audience instead of shouting it down. It is dear, charming, and wholeheartedly romantic.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

A bonbon of a musical has been put on display, and it should delight who knows how many a sweet tooth.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
Barbara Cook – Vanilla ice cream
Tonight at Eight
She Loves Me
Från The Tony Awards
A Trip to the Library

Dag 161: The Music Man

15 Maj

The Music Man [2000 Broadway Revival Cast Recording]
The Music Man (1957), 1375 föreställningar
Baserar mitt omdömme på inspelningen av revivaln från 2000 (699 föreställningar)
Musik & sångtexter: Meredith Willson
Libretto: Meredith Willson & Franklin Lacey inspirerad av Wilsons självbiografi And There I Stood With My Piccolo från 1948.

Sommaren 1912 kommer bedragaren Harold Hill till den lilla staden River City i Iowa. Han låtsas vara musikproffessor och påstår att han leder, organiserar samt säljer instrument och uniformer till orkestrar för barn. Vad han egentligen gör är att han duperar den naiva lokala befolkningen, tar upp beställning, samlar in pengarna och drar så fort han bara kan till nästa stad där han sen upprepar processen.
Men i River City så blir pianolärarinnan Marian Paroo misstänksam.
Harold försöker då förföra henne för att få henne att sluta undersöka honom och hans förehavanden.
Men hans plan slår fel då han faktiskt blir förälskad på riktigt.
När han sen hjälper Marions blyge och läspande lillebror att komma över sin blyghet så börjar hon inse att det faktiskt finns nått gott i denne man och hon blir förälskad i honom.
Men han  har redan satt igång sitt lurendrejeri, folket har beställt och betalat, och nu måste han hitta ett sätt att leverera allt han utlovat…

Det här är pur charm och en äkta Broadwayklassiker.
En ljuvlig musikal med bra melodier, välskrivna texter, en solid intrig och ordentligt integrerade sånger -flera av dem har formen av diskussioner eller dialoger som i det närmaste rappas fram, eller pratsjunges i alla fall och många av texterna känns som repliker snarare än sångtexter.
Och här finns också en riktigt klassisk megahitsång (Seventy Six Trombones).
Den är i stort en ganska så fulländad musikal och det är svårt att fatta att det är kompositörens debutmusikal.
Originalcastplattan har jag haft i min ego i decennier och den har alltid legat högt på min favvislista.
Det första jag märker som skiljer min gamla inspelning från den här modernare är att på den nya finns ouvertyren med. De flesta sångerna är också längre eftersom man haft plats för att ta med både repriser och dansmusik.
De skryter på omslaget med att detta är första gången som hela partituret getts ut på skiva. Och det stämmer säkert, för jag har fått många glada överraskningar här. Me like!
Musiken är en skön blandning av marscher, showmusik, ragtime, kontrapunktiska sånger och barbershop.
Jag kan sakna Robert Prestons charmiga röst och suveräna röstskådespeleri och även Brabra Cooks kristallklara sopran från originalet (det var dom som spelade huvudrollerna 1957) men jag gillar även de som kreerar rollerna här och med tanke på all extra musik som finns med så kan jag inte annat än rekommendera denna version.
Tempot på de flesta låtarna har ökats en aning och de nya orkesterringarna ser till att musikalen känns modern trots de 56 år den har på nacken.
Jag skulle vilja ha den här versionen fast med Robert Preston och Barbara Cook i huvudrollerna – det skulle vara den ultimata versionen.
Ett måste!

Favvisar:
Iowa Stubborn, (Ya Got) Trouble, Piano Lesson, Seventy-six Trombones, Marian The Librarian, Pick-a-little – Talk-a-little

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards 1958: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll och bästa dirigent/kapellmästare.
Den vann också en Tony 1959 för bästa scentekniker.

Den vann en Theatre World Award 1958

1980-års revival vann en Theatre World Award och det gjorde också 2000-års revival.

En filmversion av showen gjordes 1962. Robert Preston från scenversionen var återigen Prof Harold Hill.
Filmen vann en Oscar (Best Musical Score adaptation or treatment) och 5 nomineringar varav en för årets bästa film (Lawrence of Arabia vann).

I filmversionen så spelades Marians läspande lillebror av Ron Howard.
Ron var senare med i filmer som American Graffiti (Sista natten med gänget, 1973) och i TV-serien Happy Days där han spelade Richie Cunningham.
Det senaste decennierna har han haft en extremt framgångsrik karriär som regissör. Bland hans titlar kan jag nämna: Splash, Cocoon, Willow, Apollo 13, A Beautiful Mind (som gav honom en Oscar som bäste regissör) och The Da Vinci Code.

En tv-version gjordes 2003 med Matthew Broderick som Hill och Kristin Chenoweth som Marian.

Sången Goodnight, My Someone har samma melodi som Seventy-six Trombones men den går i långsam valstakt i motsats till den senares snabba marschtakt.

Videosar:
Ya Got Trouble från filmversionen
76 Trombones‘ at the Tony Awards 2000
Marian The Librarian från tv-versionen
Piano Lesson & Goodnight My Someone
Ron Howard sjunger Gary, Indiana

%d bloggare gillar detta: