Dag 279: Nick & Nora

Nick & Nora (1991), 9 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Richard Maltby, Jr.
Libretto: Arthur Laurents, inspirerad av Dashiell Hammets Thin Man berättelser om Nick och Nora Charles, ett välbärgat societetspar som löser mord och mixar matinis i 30-talets New York.

Nick och Nora befinner sig i Hollywood. Där ska de försöka ta reda på vem som mördade bokhållaren som hade hand om ekonomin till en storfilm som en av  Noras gamla skolkamrater är stjärna i.
Samtidigt så har det blivit en liten fnurra på tråden i deras äktenskap och de ska försöka lösa det problemet samtidigt.
Intrigen är för komplicerad och har för många vändningar, återblickar och alternativa lösningar för att återberätta här men låt mig bara säga att här finns ett gäng elaka undrevärlden typer, en Carmen Miranda-aktig sångerska, en polislöjtnant med en fotfetischism, en japansk trädgårdsmästare, heta latinska go-go-dansare, en filmstjärna på dekis och en producent och hans  puritanska Boston-katolska fru.
Och i den stora upplösningen så kommer det att ske fler mord, vi kommer få uppleva professionell desperation och så hittar paret Charles’ terrier en klocka med ett monogram på.

Den här showen har jag försökt att ta mig igenom i många, många år men aldrig lyckats. Men nu så fanns det ju ingen återvändo så det var bara att slänga på den på cd-pelaren, trycka på play och luta sig tillbaka och börja lyssna…
Det jag fann var en musikal med en del bra låtar och rätt så mycket som lämnade mig helt kall. Tycker många sånger har en bra inledning men som inte leder nånstans, de liksom bara pågår och så plötsligt så är de slut.
Här finns som sagt några undantag men på det stora hela så är det här förvånandsvärt ointressant och då har vi ändå som musikaliska upphovsmakare Strouse och Maltby och de brukar ju kunna leverera, och de gör det ibland här med men på tok för sällan. Och vilken samling fantastiska skådespelare de har med: som Nick hittar vi Barry Bostwick (fick en Tony som original Danny i Grease), som Nora Joanna Gleason (som fick en Tony för sin insats som bagarens fru i Into The Woods) lägg till det en trio av Broadways bästa kvinnliga musikalkomedianter: Christine Baranski, Faith Prince och Debra Monk. Om inte den här samlingen kan göra guld av ett medelmåttigt material så kan ingen.
Inget jag direkt kan rekommendera.

Favvisar:
Men, May the Best Man Win, Is There Anything Better Than Dancing?

Kuriosa:
Den här showen verkade ha det förspänt med en fantastisk samling skådespelare och musik av Charles Strouse och baserad på Dashiell Hammets populära deckarpar.
Så vad gick fel.
Det finns många olika teorier men en sak alla verkar överens om är att producenterna gjorde ett fatalt misstag när de inte lät showen provspela i andra städer innan den kom till New York. De valde att ha sina provföreställningar och sina publikrep på Broadway. Inte så smart med tanke på att det brukar finnas en massa saker som är fel och behöver fixas när man ska få ihop en ny originalmusikal.
Och massor gick åt skogen. Bland annat så sparkade man librettisten och regissören Arthur Laurents valde att själv skriva ett nytt manus.
Sånger ströks, nya skrevs, intrigen ändrades etc etc och allt detta inför öppen ridå.
Och ryktet spred sig över stan att det här, det var riktigt uselt.
71 provföreställningar hade de innan det var dags för premiär, så det var många som hann sprida sin galla. Faktum är att ryktet om denna show var så illa att man kunde höra många i premiärpubliken säga: ”Well, it’s not nearly as bad as they said it would be.”
Recensionerna var dock förödande och showen las ned efter bara en dryg vecka…

Pressklipp:
Like the less-than-gifted celebrity who is famous for being famous, this musical will no doubt always be remembered, and not without fondness, for its troubled preview period, its much-postponed opening, its hassles with snooping journalists and its conflict with the city’s Consumer Affairs Commissioner. Indeed, the story of ”Nick and Nora” in previews, should it ever be fully known, might in itself make for a riotous, 1930’s-style screwball-comedy musical. But the plodding show that has emerged from all this tumult is, a few bright spots notwithstanding, an almost instantly forgettable mediocrity.
…

In the meantime, there is no escaping the unfortunate fact that the liveliest thing in Nick & Nora is a corpse.
– Frank Rich, THe New York Times

There may be a precedent for this somewhere, but I’m darned if I know what it is: At least 20 minutes before they tuck the very last loose end into place in Nick & Nora, the show stops being a musical altogether.
Let me be clear about this. It’s not that the music recedes in volume, or loses its lilt, or otherwise fails to insist on its rightful place in the evening’s proceedings. It’s that there isn’t any. None. Zero.
…
If you didn’t know that playwright Arthur Laurents, who wrote this whodunit-with-music from characters created by Dashiell Hammett, was also director Arthur Laurents, the man in charge of the evening’s overall shape, these last moments are a dead giveaway. It’s probably churlish to complain about a contemporary musical’s having too much plot, since some of them barely manage to get from A to B, but truth will out: In Nick & Nora, director Laurents has fallen in love with playwright Laurents’ creation.

You know what happens next. The lovesick swain hasn’t eyes for anyone or anything else, which in this instance means the music of Charles Strouse, the lyrics of Richard Maltby Jr., and ultimately the patience of the audience.
…
There are good things in Nick & Nora, and at intermission the show still seems to have a chance. By the end, however, one staggers into the night under the weight of all that plot and asks a simple question: Deep down, did Arthur Laurents really want to make a musical at all?
– Clifford A. Ridley, Inquirer

Videosar:
As Long As You’re Happy
Swell 
Everybody Wants To Do A Musical
Nick & Nora commercial

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.