Nr 401: Romance, Romance

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.
However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.
…
A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.
…
Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times

Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Dag 197: Olympus On My Mind

Olympus On My Mind (1986), Off-Broadway, 297 föreställningar
Musik: Grant Sturiale
Sångtexter & libretto: Barry Harman baserad på Heinrich Von Kleist pjäs Amphitryon från 1808 som var baserad på Molières pjäs med samma namn från 1668 som i sin tur var inspirerad av Titus Maccius Plautus pjäs även den med samma namn skriven nånstans omkring 190 – 185 f kr.

Guden Jupiter är uttråkad uppe på Olympos och bestämmer sig för att komma ner till jorden i mänsklig form för att förföra en kvinna. Denna kvinna är princessan Alceme, hustru till general Amphitryon. Eftersom han för tillfället är borta och krigar lite så förvandlar Jupiter sig till generalen.
Förförandet går strålande och allt är perfekt tills den riktige Amphitryon plötsligt dyker upp.
Samtidigt så har Jupiters son Merkurius förvandlat sig till Amphitryons slav Sosia för att få ihop det med dennes fru.
Även Sosia dyker naturligtvis upp tillsammans med sin herre och nu börjar en förväxlingsfars där ingen till sist, utom publiken, vet vem som är vem och vad som egentligen är bäst, gudomlig kärlek eller den mänskliga motsvarigheten.
Det enda man kan säkert veta är att kören består av Tom, Dick, Horace och (eftersom hela showen är sponsrad av hennes man, Murray the Furrier) Delores och att dessa bland annat utför en steppdans iförda sandaler…

En härligt knasig liten show.
Med förvånansvärt bra musik.
Det här är en sån där välskriven (både vad gäller musik och sångtexter) liten bagatell som jag blir så glad över att hitta.
Och det låter väldigt bra om den. Välsjunget med glimten i ögat och med en relativt stor orkester som kompar.
Det påminner inte så lite om en 30-tals musikal, både vad gäller musik och innehåll. Kommer rätt ofta att tänka på Rodgers & Hart, fast lite rockigare. Men det är samma känsla.
En härlig ny upptäckt och som bonus upptäckte jag att en av mina absoluta favvisar bland manliga sångare, Jason Graae spelade Merkurius.

Favvisar:
Welcome to Greece, Love-What a Concept, It Was Me, At Library in Thebes, Something of Yourself

Kuriosa:
Ett av de genomgående skämten i showen är att den är sponsrad av Murray the Furrier, en man som handlar i begagnade pälsar. Han är ”suger daddy” till den fullständigt talanglösa Delores i kören och enda anledningen till att hon fått en roll överhuvudtaget i musikalen. Hon förevisar ett flertal av hans ”bästa specialpris” pälsar under showens gång.
Det är stipulerat i förlagskontraktet när man köper rättigheterna till denna show att Murray the Furriers ska stå med som en av producenterna både i programbladet och i all annonsering. Lite meta humor.
Delores själv har bara en enda replik i föreställningen, som hon naturligtvis lyckas fibbla bort totalt. Dock så småpratar hon med och kommenterar till publiken under hela showens gång.

Pressklipp:
From Rodgers and Hart’s The Boys From Syracuse and By Jupiter to Cole Porter’s Out of This World to Stephen Sondheim’s A Funny Thing Happened on the Way to the Forum, the bed-hopping of ancient Greece and Rome has been fertile ground for musical comedy.
Olympus on My Mind, which opened Wednesday at off-Broadway’s Actors Outlet Theater, subscribes to that style of musical fun without a message. It may not be of the same caliber as those four classy shows, but it proves to be diverting and frisky musical entertainment that even manages to produce a few belly laughs.
…
Olympus on My Mind slips at times into foolishness but its frivolity is never less than fun. Isn’t that what musical comedy is all about?
– Michael Kuchwara, The Associated Press

Videosar/ljudisar:
Reklamsnutt för musikalen från förlaget
Something Of Yourself
Wonderful