Nr 462: American Psycho (2013)

American Psycho
2013: London
2016: Broadway, 54 perf
2019: Sydney

Music & Lyrics: Duncan Sheik
Book: Roberto Aguirre-Sacasa, based on the novel by Bret Easton Ellis

Based on the best-selling novel by Bret Easton Ellis, and set in the epicenter of excess: 1980s Manhattan, American Psycho tells the story of 26-year-old Wall Street investment banker Patrick Bateman, young and handsome with impeccable taste and unquenchable desires. Patrick and his elite group of friends spend their days in chic restaurants, exclusive clubs and designer labels. It’s a world where appearance trumps substance, greed is good, and one’s purpose in life is to crush the competition at all costs. But underneath his smooth and suave exterior lies a psychopath with bottomless blood-lust for getting what he wants and wanting what he can’t get.
When he finds out that one of his coworkers, Paul Owen, not only has secured the exclusive and highly sought after Fisher account, but also has managed to get a reservation at the new elite restaurant Dorsia, AND has a better looking business card, the inner monster flashes his teeth. 
Patrick invites Paul to his apartment before a party. Patrick spikes Owen’s drink, puts on a raincoat and begins a long one-sided analysis of the artistic and commercial merits of the band Huey Lewis and the News. After stating that ”the world is better off with some people gone”, Patrick slaughters Owen with an ax.
Afterwards, he lets himself into Paul’s apartment and stages his disappearance by resetting his voicemail and packing many of his possessions into a suitcase.
Months pass. Having made sure to make people believe that Paul is in London Patrick appropriates Paul’s apartment as a place to host and kill more victims, beginning with 2 hookers…

 This is a rather uneven show. I found the first act to be laugh out funny, sharp, edgy, witty, a little scary, and at the same time a little nostalgic since I lived through that era, and with a perfect first act finale: the bloody murder of Paul Owens. I really couldn’t wait for the second act to begin but… I didn’t really like that act. The music was still good, some numbers amazing but the murdering got a bit tedious and the piece didn’t really go anywhere. And I hated the end of the musical which has him marrying his girlfriend and resigning himself to a pointless existence in which the punishment and notoriety that he craves will forever be denied him. While the book ends as it began, with Bateman and his colleagues at a new club on a Friday night, engaging in banal conversation. A much more cynical and frightening end, I think.

The music is, of course, for the most part synth music, and quite hard synth I might add, which I love. I think mr Sheik has done a brilliant jobb in giving us a batch of new synth hits. There are also some covers of 80s hits like Hip to Be Square, Don’t You Love Me Baby and In the Air Tonight all performed in new exiting versions that differ quite a lot from the originals.
All in all, I like the cast album a lot, the show itself… well, it isn’t bad but there could be improvements made…

And speaking of American psychos… Patrick Bateman and his friends idolize Donald Trump…

Duncan Sheik is perhaps best known for writing the music to the Tony Award winning Broadway musical Spring Awakening (2006).

In London the part of Patrick Bateman was played by Matt Smith, maybe most famous for being the youngest actor ever to portray the title character in the BBC sci-fi series Doctor Who and he also portrayed Prince Philip in the two first seasons of the Netflix series The Crown.

The Broadway version of the show won 3 Drama Desk Awards: Outstanding Lighting Design, Projection Design and Sound Design in a musical.
And 2 Outer Critics Circle Awards for Outstanding Lighting Design and Projection Design.
It was nominated for two Tony Awards but didn’t win.

Press:
Though it is spattered with stage blood from beginning to end and features the sort of carnage associated with Eli Roth movies, “American Psycho” turns out to be one of those musicals that send your thoughts awandering, even as you watch them. So while this show’s title character takes a gleaming ax or chain saw to his co-stars, you may find yourself fixating on the following questions: Collectively, how many hours   of gym time per week does the incredibly buff cast embody? … Did those auditioning for “American Psycho” have to submit ab shots instead of head shots? And before they set foot onstage each night, are they required to pass a body mass index test?
If such queries do indeed fill your head during the long and decoratively gory duration of “American Psycho,” … then it could be argued that the show’s creators have done their job.
…
Of course, it could be argued that the “American Psycho” team has done its job too well, since you’re also likely to identify with Patrick when, shortly before he crucifies a young woman with a nail gun, he concludes solemnly that there’s “not one clear, identifiable emotion within me.”
…
Characters snort cocaine in dance clubs; have meaningless sex; order silly-sounding, elaborately named fusion dishes at overpriced restaurants; and recite designer clothing labels as if they were holy mantras, and make fun of those who are less of-the-minute than they are.
In other words, New York hasn’t changed all that much. Yet “American Psycho” treats the ’80s with the condescending nostalgia associated with decade-defining clip-compilation shows on lesser cable channels. And with a couple of signal exceptions, this musical treats its inhabitants as shrill cartoons (to laugh at) and sculpted sides of meat (to ogle).
…
Mostly, though, this psycho is neither scary nor sexy, nor is the show in which he appears. This may be good news for concerned citizens who feared the musical might present a nastily irresistible role model to impressionable young ’uns. Not to worry. In “American Psycho,” there’s little that’s lusty in blood lust.
– Ben Brantley, The New York Times

If you can resign yourself to the story’s innate ambiguity, you’re in for a perversely enjoyable experience.
…
The music is totally ’80s as well: Sheik’s bizarrely catchy, entirely electronic score – far from the usual Broadway fare….
…
And as for the violence – it’s simply part of the story, usually a joke, and often part of a stunning stage picture.
– Melissa Rose Bernardo, Entertainment Weekly

The second act flags…but the score is strong…Duncan Sheik’s synthesizer-heavy music – radical by Broadway standards…finally delivers a worthy follow-up to his ”Spring Awakening.” A comic ”American Psycho” you can dance to? Somehow, it works.
– Elisabeth Vincentelli, The New York Post

Videos:
Selling Out
You Are What You Wear
Cards
Hip To Be Square
Killing Spree
Trailer

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)
Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.
– Michael Coveney,  Financial Times 

Om Broadwayuppsättningen:

In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.
– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…
…
Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
– John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 

Dag 263: Mack & Mabel

Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
– Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
– Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

Dag 190: Marigold

Marigold (1959), West End, 77 föreställningar
Musik: Charles Zwar
Sångtexter & libretto: Alan Melville baserad på pjäsen med samma namn (1914) av F. R. Pryor & Lizzie Allen Harker

De Skotska högländerna 1842.
Marigold är en ung, självständig flicka.
Eftersom hennes mamma dog när hon var liten så bor hon hos sin förmyndare Mrs. Pringle.
Hon har blivit trolovad till den urtråkige och väldigt puritanske Mr Payton.
Men Marigold vill få ut mer av livet än att sitta och skvallra och sy med syföreningen – hon vill hitta kärleken.
I byn finns också den mystiska franska damen Madame Marly som inte bara lär ut moderna danser som polkan utan också ger Marigold råd om kärlek.
När drottning Victoria en dag ska komma på besök till Edinburgh så rymmer Marigold hemifrån för att få se henne.
Väl i Edinburgh så försöker hon få tag på en biljett så att hon kan få gå på festen på Edinburgh Castle och där skaka hand med drottningen.
Dessutom så träffar hon och blir förälskad i en ung löjtnant.
Och så småningom så visar det sig att Madame Marly är hennes mamma.
Så i slutändan får hon en mor, sin stora kärlek och som bonus så kommer till och med drottningen på besök.
Allt är otroligt oskyldigt och verkar utspela sig i ett idylliskt och idealiserat Skottland vars like förmodligen aldrig existerat utanför operettens förlovade land.

Mycket mer än så kan jag inte berätta, för det visade sig vara väldigt svårt att hitta uppgifter om denna 50-tals flopperett.
Jag vet dock att librettisten för denna show ville skapa något av en motpol till den tidens moderna musikaler som West Side Story, och det går inte komma ifrån att både storyn och musiken känns som tagna från en betydligt tidigare era än det femtiotal då den skrevs.
Därmed inte sagt att den är dålig eller tråkig. Absolut inte.
Musiken är operetta-light och har starka melodier och väldigt bra sånginsatser.
Det känns som att alla medverkande hade väldigt kul medan plattan spelades in för här finns det en smittande entusiasm som liksom kastar sig över lyssnaren.
En glad överraskning, en 50-tals flopp som lämnat ett fint musikaliskt arv till en 2010-tals lyssnare.

Favvisar:
According To Mr. Payton, Her Majesty’s Health, Princes Street, Reel, Fashionable Pair

Kuriosa:
Pjäsen Marigold som musikalen är baserad på var faktiskt den första pjäs som blev tv-sänd.
BBC var först i världen med regelbundna offentliga tv-sändningar.
Första sändningsdagen var den 2:a november 1936 och Marigold sändes redan den 6:e samma månad.
Föreställningen visades även i repris på eftermiddagen och kvällen den 30:e november.
Nu kunde man ju inte spela in programmen på den tiden så alla föreställningarna skedde i direktsändning.
Den första sändningen kostade hela £50 för skådespelarnas medverkan, kostymer, scenerier och rättigheter.
De dubbla reprissändningarna gick loss på £75.

Dag 186: Kinky Boots

Kinky Boots (2013), spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Cyndi Lauper
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på filmen med samma namn från 2005 som var skriven av Geoff Deane & Tim Firth och baserad på verkliga händelser: historien om Divine så som den hade berättats i BBC dokumentären Trouble at the Top.

Charlie Parks ärver en skofabrik efter sin far.
Fabriken är på väg att gå i konkurs eftersom den bara tillverkar ”funktionella” skor – nått som inte är så efterfrågat längre.
Lauren som arbetar på fabriken (och är förälskad i Charlie) föreslår att de ska börja tillverka skor för dragqueens, en ännu inte exploaterad del av skomarknaden.
Charlie går motvilligt med på idén och det gör att den konservative Charlie möter den extravaganta dragshowartisten Lola och hennes kolleger ”The Angels”.
Tillsammans slår de ihop sina påsar och bestämmer sig för att försöka marknadsföra en serie extraordinärt glamorösa och extrema skor och stövlar som klara av att bära upp även den störste av män.

En feel good komedi med drugor? Såna har vi sett ett flertal av de senaste åren (Pricilla – öknens drottning, La Cage Aux Folles m fl), finns det behov av en till?
Absolut, åtminstone så länge som showerna har så bra musik som den här har.
Cyndi Lauper står bakom musiken och hon visar att hon fortfarande har kvar sin förmåga att skriva bra låtar.
Här blandas starka poplåtar med en dos pubrock, lite glamdisco, syntpop, R&B, soul och rock. Det är en väldigt vital och härlig samling sånger.
Jag blev omedelbart otroligt förtjust i den här skivan. Musiken är lika feel good-ig som showens handling är.
Rekommenderas för både Cyndi och Broadway fans.
Den skönaste nya musikal jag hört på länge.

Favvisar:
Take What You Got, Step One, Everybody Say Yeah, Raise You Up / Just Be

Kuriosa:
Showen har vunnit:
6 Tony Awards : Bästa musikal, bästa musik,  bästa manliga huvudroll i en musikal, bästa koreografi, bästa orkestreringar och bästa ljuddesign
En Drama League Award för Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Tre Outer Critics Circle Awards: bästa nya musikal, bästa manlige skådespelare i en musikal och bästa musik.
Plus en Drama Desk Award för bästa manliga skådespelare.

Castskivan debuterade på 1:a plats på Billboards Cast Albums Chart och på plats 51 på Top 200 listan.

Harvey Fierstein som skrev librettot är en av två (den andre är regissören/koreografen/skådespelaren Tommy Tune) som vunnit Tony Awards inom 4 olika kategorier.
Han vann 2 Tonys 1983: bästa pjäs och bästa manliga huvudroll i en pjäs för Torch Song Trilogy (Arnold heter den svenska översättningen, aktuell i höst på Stockholms stadsteater med Rikard Wolff i titelrollen).
Han vann en Tony för sitt libretto för musikalen La Cage Aux Folles 1984.
Och sen fick han en Tony för bästa manliga huvudroll i en musikal för sin insats som mamman, Edna Turnblad i musikalen Hairspray 2003.

Pressklipp:
They’re dazzling, dangerous and devil-red. They’re the infamous footwear giving Broadway’s ever-joyful but sometimes too pointed new musical “Kinky Boots” its name.
Thanks to director-choreographer Jerry Mitchell, the high-heeled traffic-stoppers make their first appearance in head-turning fashion. It’s like a “Hello, Dolly” star entrance, but instead of a staircase, it’s a factory conveyor belt. Hello, Kinky.
…
It’s another reminder of what musicals have in common with shoes: They can both lift you up. Even with some stumbles, Kinky Boots is a high time.
– Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

(Cyndi Lauper)…this storied singer has created a love- and heat-seeking score that performs like a pop star on Ecstasy. Try to resist if you must. But for at least the first act of this tale of lost souls in the shoe business, you might as well just give it up to the audience-hugging charisma of her songs.
Kinky Boots, with a book by Harvey Fierstein and directed by Jerry Mitchell, is a reminder that you don’t always have to be a masochist to enjoy being smashed by a steamroller. From the outset, this show comes rushing at you head-on, all but screaming: “Love me! Love me!” It’s a shameless emotional button pusher, presided over — be warned — by that most weary of latter-day Broadway archetypes, a strong and sassy drag queen who dispenses life lessons like an automated fortune cookie.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Kinky Boots on Broadway
Från filmen Kinky Boots: These Boots Are Made For Walking