Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Dag 353: Hazel Flagg

Hazel Flagg (1953), 190 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Bob Hilliard
Libretto: Ben Hecht baserad på hans manus till filmen Nothing Sacred (1937) som i sin tur var baserad på novellen A Letter to the Editor (1937) av James H. Street.

En journalist på tidningen Everywhere Magazine föreslår för sin redaktör att de borde skriva en artikel om en småstadsflicka som heter Hazel Flagg. Hennes jobb var att måla den självlysande färgen på siffrorna på armbandsklockors urtavlor och som på grund av det blivit radiumförgiftad vilket lett till att hon nu är döende. De bjuder henne på en resa till New York för att intervjua henne samtidigt som hon får vara med om ett sista litet äventyr innan hon dör.
Hazel accepterar tacksamt inbjudan men upptäcker strax efteråt att hon blivit feldiagnostiserad och inte alls är döende. Men eftersom hon längtat så efter att få besöka en riktig storstad så väljer hon att resa dit utan att avslöja att hon egentligen är frisk.
Alla tycker så synd om den stackars döende unga flickan och hon blir genast medias och lokalbefolkningens älskling. Och Hazel är inte sen att utnyttja all uppmärksamhet och passar på att leva livet för hon vet att förr eller senare så kommer hon att avslöjas…

En charmig liten femtiotalare. Inget speciellt, ingen bortglömd pärla, inte jätte bra men den har musik av Jule Styne och då är man ju alltid garanterad ett gäng bra melodier. Så även här.
Showen fick två riktiga hits: Every Street’s A Boulevard In Old New York och How Do You Speak To An Angel?.
Som sagt en charmig liten sak som definitivt är värd en genomlyssning men lika snabbt som man lyssnat igenom den så glömmer man den.
Kanske mest för oss nördar som vill ha hört allt.
Och naturligtvis för alla som gillar Stynes musik – och vem gör väl inte det??

Favvisar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York, You’re Gonna Dance With Me Willie, Everybody Loves To Take A Bow, I Feel Like I’m Gonna Live Forever, Salome

Kuriosa:
Det här var tänkt att bli den show som en gång för alla skulle förvandla Helen Gallagher till stjärna men tyvärr så var manuset svagare än sångerna och den las ned efter bara 190 föreställningar och Helens stjärna dalade snabbt. Hon fick dock en storartad comeback 1971 då hon vann en Tony Award för sin insats i revivaln av No, No, Nanette (se Dag 313)

Showen vann 2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll i en musikal och kostymer.  Showen vann också en Theatre World Award.

Thomas Mitchell som vann Tonyn för bästa manliga huvudroll i en musikal sjöng inte i föreställningen utan hans roll var en ren talroll.

Pressklipp:
Hazel Flagg represents some sort of triumph of noise and tempo over logic; it will stand (for some time, I believe) as a monument of how best to louse up a pretty good idea and still get away with an acceptable theatrical venture.
– John McClain, Journal-American

Ljudis:
How Do You Speak To An Angel med Eddie Fisher

Videosar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York med Michael Feinstein
Nothing Sacred Movie Trailer

Dag 101: Windy City

Windy City (1982), 250 föreställningar
Musik: Tony Macaulay
Sångtexter & libretto: Dick Vosburgh baserad på pjäsen The Front Page av Ben Hecht & Charles MacArthur.

Föreställningen utspelar sig 1929 i Chicago (the windy city).
Stjärnreporetrn Hildy Johnson har sagt upp sig från sitt jobb på The Chicago Examiner för att gifta sig med sin färstmö Esther Stone. Hennes pappa äger ett filmbolag i Hollywood och nu ska paret ta tåget dit så Hildy kan börja jobba som screenwriter där.
Hildys chef, den fullständigt skrupelfria chefredaktören Walter Burns är inte alls glad åt detta.
Precis innan Hildy ska borda tåget så ringer Walter upp honom och berättar att mördaren Earl Williams har rymt från fängelset han suttit i och att hans fästmö Mollie avslöjat att han gömt sig på fängelsedirektörens kontor. I hans ”roll top” skrivbord närmare bestämt. Detta kan bli ett scoop som Hildy bara inte kan tänka sig att missa. Så han ska bara ta detta sista jobb och sen blir det Hollywood.
Tror han ja, men Walter har ett antal ess i sin ärm som han tänker använda för att få Hildy att missa tåget…
En klassisk screw-ball komedi, i fängelsemiljö denna gång.

Oj, vem kunde ana att det gömde sig en makalöst bra och melodiös musikal bakom detta oansenliga skivkonvolut.
Redan från de första takterna i overtyren så fattar jag att det här kommer jag att gilla. Sen kommer nummer efter nummer, det ena bättre än det andra. Jag är helt såld. Det finns några svaga nummer men majoriteten är starka och, väldigt ofta, roliga.
Dennis Waterman som spelar Hildy har en väldigt speciell, lite halvhes röst som är otroligt tilltalande och han har dessutom en bra tajming i textandet. Även Diane Langton som Molly är asbra. Hennes roll som horan med ett hjärta av guld fungerar och hon glider inte över till att bli varken en kliché eller ett offer.
Musiken är småpoppig med lite jazzinslag och en klar 80-tals storbandskänsla. Väldigt skön att lyssna på är den och texterna är bra med en ibland lite elak men ändå charmerande glimt i tonen.
Lite svårt att förstå att den bara var en halvdan succé i London och aldrig fick en chans på Broadway. Kanske berodde det på manuset, för musiken är det då rakt inget fel på – tvärt om. Det här är en riktigt gammaldags musikal i en lätt moderniserad skrud.
Jag är charmad och väldigt nöjd med den. Rekomenderas å det starkaste.

Favvisar:
Hey Hallelujah!, Waltz For Mollie, Long Night Again Tonight, Water Under The Bridge, I Can Just Imagine It

Kuriosa:
Dick Vosburgh som skrev manus till musikalen var en komiker och författare. Han har jobbat med flera av de största engelska komikerna under 60- och 70-talen och han medverkade även i de första avsnitten av  Monty Python’s Flying Circus.
Innan Windy City så skrev han librettot och sångtexterna till musikalen A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine. Den bestod av två enskilda akter där den första utspelade sig på 30-talet bland de anställda på  Grauman’s Chinese Theatre i Hollywood och den andra var en ”okänd” Bröderna Marx film baserad på Tjeckovs pjäs Björnen som fick namnet En natt i Ukraina. Den var hyfsat framgångsrik i London och spelades även på Broadway där den framfördes över 500 gånger. I en av huvudrollerna fann man Priscilla Lopez (hon spelade bland annat ”Harpo” och fick en Tony Award för sin insats) som spelade Diane Morales i originalensemblen till A Chorus Line. Det är hon som sjunger sångerna Nothing och What I Did For Love.

Pjäsen The Front Page som musikalen är baserad på anses vara en av de bästa komedier som skrivits. Den har haft tre revivals på Broadway och även filmats ett flertal gånger, bl a som His Girl Friday (1940) med Cary Grant and Rosalind Russell i regi av Howard Hawks.  Här hade man bytt kön på Hildy så man kunde få in mer romantik.
Själv såg jag som liten versionen som kom 1974 i regi av Billy Wilder med Jack Lemmon och Walter Matthau som Hildy respektive Burns.

Videosar:
The Production Code från A Day In Hollywood… 1980 års Tony Award
Trailer för His Girl Friday
The Front Page 1974 trailer