Tag Archives: Benedict Nightingale

Nr 421: Notre-Dame de Paris

9 Jan

 

Notre-Dame de Paris (1998)
Musik: Riccardo Cocciante
Libretto & sångtexter:  Luc Plamandon, baserad på Notre-Dame de Paris skriven av Victor Hugo 1831.

Paris i slutet av 1400-talet.
Utanför stadens stora katedral, Notre Dame, befinner sig mängder av flyktingar och hemlösa som alla ber om att få hjälp och asyl i kyrkan. Det blir upplopp och ärkediakonen Claude Frollo ber Phoebus, kapten för den kungliga vaktstyrkan, att skingra folket. När Phoebus och hans mannar börjar slå ner och arrestera folk så ser han plötsligt Esmeralda, en underskön rom som dansar framför katedralen. Han blir omedelbart starkt attraherad av henne och väljer att låta henne gå.
Men det är inte bara han som har uppmärksammad Esmeralda, även Frollo och hans adoptivson, Quasimodo, har sett henne och de har blivit förälskade de med.
Quasimodo är klockringaren i katedralen, en puckeryggig, halt och enögd ung man. Föraktad och hånad av folket i stan, så är han medveten om att ingen kan älska nån så grotesk som han. Men han dyrkar Esmeralda på avstånd.
Phoebus får ihop det med Esmeralda vilket väcker Frollos hat. Han följer vid ett tillfälle efter paret och gömmer sig i garderoben i Esmeraldas bostad. Frollo hugger ner Phoebus när han och Esmeralda börjar älska. Hon svimmar och när hon vaknar upp så anklagas hon för att ha försök mörda Phoebus. Han har överlevt attacken och har återgått till sin trolovade Fleur-de-Lys.
I fängelset erbjuder Frollo Esmeralda nåd om hon gifter sig med honom. Hon vägrar. På morgonen när hon ska avrättas räddas hon i sista stund av Quasimodo som låter henne komma in i kyrkan. Där är hon säker eftersom man får fristad om man är inom kyrkans väggar.
Romerna i staden bestämmer sig för att de ska frita Esmeralda ur kyrkan och hjälpa henne fly ut ur staden. Fritagningen misslyckas och leder istället till att hon fångas och avrättas.
Frollo kan inte dölja sin glädje när han från ett av tornen ser hur hon hängs och Quasimodo inser då att det är Frollo som ligger bakom överfallet på Phoebus. Han knuffar ner Frollo från kyrktornet. Frollo dör och Quasimodo ger sig ut och hämtar Esmeraldas kropp och över den sjunger han en avslutande powerballad.

Boken som musikalen baseras på är en myllrande skildring av Paris mot slutet av 1400-talet, den har en mängd bifigurer och bihistorier men den mest kända delen är historien om Esmeralda, Quasimodo och Frollo.
Boken är en av den franska litteraturens stora klassiker och i Frankrike så kan man sina klassiker. Och ser man denna musikal så måste åskådaren verkligen kunna den för vid många tillfällen så tas det för givet att man vet vad som hänt mellan olika scener, vad som lett fram till olika beslut som tas och vem som är vem och deras inbördes relationer. För det får man inte reda på mycket av i denna show. Mest är det folk som står och tittar ut mot publiken med en ”djup blick” medan de med stort allvar sjunger innerliga powerballader där de berättar om sina känslor.
Rent dramaturgiskt lämnar denna show en hel del övrigt att önska.

Rent musikaliskt så är det dock en annan historia. Om man bara lyssnar på musiken så får man en helt okej samling sånger. Det är fransk pop/rock med lite chansonkänsla, en skvätt spanska toner – Esmeralda ska komma från Andalusien sägs det – och även en touch av indisk musik, vilket ju är snyggt då romerna sägs ha utvandrat från Indien på 900-talet.
Det är många powerballader och jag menar verkligen mååååånga! Ballad är föreställningens främsta sångstil, några rockigare låtar och ett par nästan uptempolåtar finns men mest är det ballader. Jag tror att fransmän har en viss förkärlek för den typen av sånger, men det kanske bara är mina fördomar. Men det är i alla fall fall väldigt snygga ballader. Om jag ska nämna några så är det Belle,  Les sans-papiersDanse mon Esmeralda och min absoluta favorit Le Temps des Cathédrales.

Musiken är som sagt helt okej, sångtexterna däremot suger. Det är banala, ytliga, klichéfyllda och illa rimmade alster. Tur att det är på franska och att man kan stänga av undertexten när det blir för illa.

Jag gillar många av sångarnas röster. De flesta har så där lite småraspiga rockröster som jag gillar, speciellt gäller detta Garou, en kanadensisk rocksångare som spelar Quasimodo.
Men störst avtryck på den vokala fronten gör Bruno Pelletier som spelar poeten Gringoire och sjunger den tidigare nämnda Le Temps des Cathédrale. Shit vilken pipa den mannen har. Gåshud!

Förutom huvudpersonerna så kryllar det av dansare och akrobater på scenen som energiskt hoppar, skuttar, voltar, klättrar på scenografin, hipp-hoppar och gör sitt bästa för att ge föreställningen lite välbehövd energi. Dock tillför inte koreografin ett dyft och verkar ofta inte ens riktigt hänga ihop med sångerna.

 

Kuriosa:
Föreställningen är genomsjungen.

Föreställningen, som är något av ett arenaspektakel, började sitt liv på Palais des Congrès i Paris 1998.  Scenen där är enorm, scenografin de använde sig av var 20 meter bred och över 8 meter hög – och det fanns fortfarande plats både på sidorna och ovanför! Salongen rymmer 3700 åskådare.
Denna enorma skådeplats förklarar lite varför det fanns så många som 16 dansare på scen – de behövdes för att fylla den – och även varför de var så energiska och kryllade runt som myror på amfetamin.
Även skådespelarnas stelhet beror till viss del på scenens och salongens enorma utrymme. Regissören valde att göra mer av en iscensatt konsert än en dynamisk- och handlingsdriven föreställning. Och så var de flesta av huvudrollerna mer rena sångare än skådespelare.

Man använde sig av förinspelad musik och även all bakgrundskörande var förinspelat. Det var bara solisterna som sjöng live.

Notre-Dame har översatts till 7 olika språk och har även spelats i London, Las Vegas, Syd-Korea, Ryssland, Japan, Belgien, Kanada och ett gäng länder till. Dock aldrig i norden – men läste nånstans att det ska finnas en svensk översättning.

Sången Belle blev årets låt i Frankrike 1998, den sålde över 2,5 miljoner ex, och nominerades till ”Århundrades Låt” – men vann inte.
Den franska kompletta inspelningen av showen sålde ”diamant” i Frankrike och i Kanada blev det dubbel ”platinum”.

Det har gjorts 17 olika castinspelningar av musikalen och även 3 dvdinspelningar av den kompletta showen – den franska originalshowen, den italienska versionen samt den ryska.

Rom är på romernas språk romani, eller romani chib, en benämning på en romsk vuxen man; för en romsk vuxen kvinna används romni. Ordet rom heter på romani roma. Ordet roma kommer ursprungligen av ordet dom och betyder ‘en människa’, ‘en person’.
Den äldre benämningen ”zigenare” om romer kommer ursprungligen från ordet ”tsigan” som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder ‘de som inte rör’ eftersom romerna på den tiden inte hälsade med handslag utan med händerna ihop.

Press: (för London versionen)
Anglo-Gallic relations are dealt a serious blow by “Notre-Dame de Paris,” the arena show premiered 18 months ago in Paris that has set up a West End home at the Dominion Theater where such Euroshlock looks unlikely to be domiciled for long.
Have there been worse London musicals? Bien sur, some of which are still running. (Others have in the past played this very theater: “Time,” anyone?) But I’m not sure I’ve ever seen a $ 7 million production of such astonishing vacuity that it makes the Disney stage treatment of the same material — unveiled last summer in Berlin — look like “Gypsy” by comparison.

Phoebus may be singing of a fiercely divided heart in the ludicrous non-showstopper, “Torn Apart,” but one’s eyes remain fixed on the five gyrating figures behind him who — not for the first time — do everything short of pass out in a (vain) effort to shake the show into life. Whatever else choreographer Martino Muller (from the Netherlands Dance Theater) is or is not, and imagination wouldn’t seem to figure high on his list of attributes, he’s clearly a tireless taskmaster.
– Matt Wolf, Variety

 

This is one of the most stupefying awful musicals I have seen in two decades. Why do we have such high-octane foreign garbage when, as the other fellow once said, we have plenty of low-octane British garbage of our own.
– John Peters, The Sunday Times

 

There are occasional imaginative production touches: huge bells with writhing, upside-down humans for clappers, for instance. But if the show’s creators aspire to mount a telling attack on an unjust, hypocritical, brutal society they have some way to go. Another Les Mis this isn’t.
– Benedict Nightingale, The Times
Unfortunately, this is an awful production, which is such a shame because the music is superb!! The show is a hit and miss affair with only drops of quality seeping out. The choreography does not compliment the story at all.

In the second act when the priest was singing, there were three big stone blocks following him that were so precise that I became more interested in following the stones than becoming emotionally involved in the song!!
– Darren Dalglish, London Theatre Guide


Video:
Belle
Le Temps des Cathédrales
Les sans-papiers
Le Val D’Amour
Liberes
Les Cloches
Tentative D’enlevement

Annonser

Dag 246: Sister Act

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
West End 2009 – ca 512 föreställningar, Broadway 2011- 561 föreställningar
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

%d bloggare gillar detta: