Tag Archives: Beppe Wolgers

Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

21 Maj

You're A Good Man, Charlie Brown
You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.

Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime

Dag 86: I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road

1 Mar

J540

I’m Getting My Act Together And Taking It On The Road (1978), 1165 föreställningar
Musik: Nancy Ford
Sångtexter & libretto: Gretchen Cryer
Svenska versionen: Det är ju min show (1982), översättning Beppe Wolgers

På sin 39-årsdag repeterar Heather Jones sin nya show tillsammans med sitt nya band The Liberated Man’s Band.
Hennes manager Joe dyker upp för att lyssna på materialet och blir förvånad och irriterad när han upptäcker att Heather har bytt stil och nu sjunger om starka kvinnor och om kvinnligfrigörelse. Joe anser att den här typen av sånger kommer att stöta bort hennes gamla fans men det skiter Heather i för hon känner att hon anpassat sig till ”medelklass-Amerikas” värderingar och önskningar tillräckligt länge. Nu är det dags att hon vågar stå för det hon tror på och att hon accepteras för den hon är: en stark och oberoende kvinna.
Joe klarar inte av denna nya kvinna och lämnar rasande lokalen. Heather stannar kvar med sitt band och firar inte bara sin födelsedag utan även sin pånyttfödelse för från och med idag så börjar hennes nya liv!

En mellow rockmusikal från slutet av sjuttiotalet fylld av självupptäckter, spruckna drömmar, women’s lib och förvånandsvärt mycket humor.
Jag gillar faktiskt det här. Trodde inte jag skulle göra det. Så åter har jag blivit glatt överraskad av en platta jag ”glömt”. Det här är en av de äldsta skivor som varit olyssnade hos mig, jag köpte den när den kom 1979! Det är faktiskt tack vare att jag nyligen hittade den svenska versionen med Lill-Babs som jag plockade fram denna dammiga lp.
Tycker nog lite bättre om det amerikanska originalet än den svenska versionen men den svenska är fortfarande bra och ett måste för alla Lill-Babs fans för den visar upp en annan sida av henne. Ja, för mig är det en annan sida i alla fall.
Den amerikanska är lite rockigare medan den svenska (som kom 1982) har lite mer syntkänsla, lite segare tempo och är lite mer utslätad. Men jag gillar Lill-Babs vokala insatser bäst. Gretchen Cryer är kanske mer personlig men känns också lite tråkigare.
Texterna är verkligen barn av sin tid med typiska fraser som ”celebration of me” och sin lite naiva världssyn, men grundtanken om att våga vara ärlig mot den man är och att våga stå för det man tror på känns fortfarande aktuellt och sant. Och Beppes svenska översättningar fångar originalets intentioner perfekt.
En helt ok liten show.

Favvisar:
Natural High (Musiken lever jag i), Old Friend (Till en vän), Strong Woman Number (Den urstarka kvinnan)

Kuriosa:
Gretchen Cryer är mamma till Jon Cryer som är den lite mesiga brorsan i den extremt populära komediserien 2 1/2 män.

Den svenska cd-versionen av denna show är eftertraktad i USA. För tillfället ligger priset på $ 116 för ett ex.

Videosar:
Natural High
Old Friend
Smile

%d bloggare gillar detta: