Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)
Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.
– Michael Coveney,  Financial Times 

Om Broadwayuppsättningen:

In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.
– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…
…
Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
– John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 

Dag 364: Dames At Sea

Dames at Sea (1966), Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 278: George M!

George M! (1968), 427 föreställningar
Musik: George M. Cohan
Sångtexter: George M. Cohan, bearbetade för musikalen av hans dotter Mary Cohan
Libretto: Michael Stewart, John Pascal & Francine Pasca, baserad på George M. Cohans liv och karriär

Det här är en biografimusikal. Så den handlar helt enkelt bara om George M. Cohan och hans liv.
Han startade sin karriär bara ett par år gammal som en del av The Four Cohans som turnerade inom Vaudeville.
Så småningom skulle George lämna Vaudeville och etablera sig på Broadway.
Little Johnny Jones som kom 1904  (George var 26 år då) var hans första stora framgång. Han skrev manus, alla sångerna, spelade huvudrollen och producerade showen själv.
Under de närmaste decennierna skulle han skriva, producera eller medverka i över 3 dussin Broadwayshower. Han kallades under en period för ”mannen som ägde Broadway”.
Så småningom så blev hans sätt att framträda och hans typ av sånger gammalmodiga och han drog sig då tillbaka från showbiz.
Hans sista jobb var som skådespelare, han spelade Amerikas president Franklin D. Roosevelt, i Rodgers & Hart’s I’d Rather Be Right 1937.

Det bästa med den här musikalen är att man får höra så många sånger ur George M. Cohans sångkatalog. En del som Yankee Doodle Dandy och Give My Regards To Broadway kände jag till men mycket av materialet här var mer eller mindre helt okänt för mig. Sånt gillar jag.
Sen så får jag erkänna att jag inte gillar materialet i sig själv så där hiskeligt mycket. Det är riktigt gamla låtar och de har inte åldrats så där hemskt bra. Men bitvis kul är det. Och han kunde skriva catch-iga låtar, det kunde han George, och superpatriotiska dessutom, var länge sen jag hörde så mycket om ”red, white and blue” som här.
Eftersom Cohan är en så viktig del av Broadways historia så är den här plattan ett perfekt sätt att bekanta sig med honom på. Och som sagt det är catchiga låtar om så lite mossiga.
Sen så finns både Joel Grey (Emcee i Cabaret, både i originaluppsättningen på scen och i filmversionen) och en ung Bernadette Peters med på skivan som George respektive hans syster Josie Cohan.  Så man får lite Broadwayhistoria på en platta fylld med Broadwayhistoria.

Favvisar:
Twentieth Century Love, Give My Regards To Broadway, Medley: Yankee Doodle Dandy/Nellie Kelly I Love You/Harrigan/Over There/You’re a Grand Old Flag, Epilogue: Dancing Our Worries Away/The Great Easter Sunday Parade/Hannah’s a Hummer

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa koreografi.
Den vann 2 Outer Critics Circle Awrds för bäste musikal och till Joel Grey för bästa manliga huvudroll.
Bernadett Peters vann en Theatre World Award för sin insats
Enligt ett födelsebevis så var George född den 3:e juli men föräldrarna hävdade att det var en miss och att han egentligen var född på den 4:e juli, Amerikas nationaldag. Detta var något som  även George själv skulle hävda under hela sitt liv. Han marknadsförde sig själv som den mest patriotiske och amerikanske amerikanen ever, The original Yankee Doodle Dandy.

Man gjorde en film om hans liv, Yankee Doodle Dandy (1942), som vann en Oscar som det årets bästa film. James Cagney spelade Cohan.

Han står som staty på Times Square i New York.

Pressklipp:
George M! in fact, has a lot going for it. With the book it is burdened by, it needs every bit of it. The musical is a scrappy, ill-prepared, mediocrely written account of George M. Cohan, his life, career, loves and songs. It does one very smart thing to begin with – it uses many, many of the old Cohan songs.
– Clive Barnes, The New York Times

An entertainment in showbiz clichés, not really a musical about Cohan but a musical about musicals about Cohan, if you know what I mean.
…
In short, this is one of the weirdest musicals I’ve ever seen. And one of the noisiest. And one of the more confused.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
At the Tonys
The Yankee Doodle Boy
James Cagney – You’re a Grand Old Flag
Westchester Broadway Theatre presents George M!
PBS Broadway George M Cohan All The Gang at 42nd Street

George anno 1906

Statyn på Times Square

Dag 263: Mack & Mabel

Mack & Mabel (1974), 66 föreställningar
Baserar min bedömning på välgörenhetskonsertinspelningen från Theatre Royal Drury Lane i London 1988
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Michael Stewart, löst baserad på Mabel Normand och Mack Sennets liv

Showen börjar med att stumfilmsregissören Mack Sennett går runt i sin gamla filmstudio i Brooklyn 1938. Han tänker tillbaka på hur allt startade och så förflyttas vi till 1911 och filmindustrins barndom.
I centrum har vi den stormiga romans som uppstod mellan Mack och servitrisen Mabel Normand.
Han upptäcker henne, ger henne jobb som skådespelerska och hon blir den stora stjärnan i hans filmkomedier under många år.
Vi får följa paret under 20 år fram till hennes död 1930. Hon har vid det laget blivit gravt drogberoende, prostituerad och dör, bokstavligen, i rännstenen av tuberkulos.
På köpet får publiken historien om skapandet av Keystone Studios med sina berömda Keystone Cops och Sennett’s Bathing Beauties.

Jag har haft den här konsertinspelningen ända sen den kom ut för över 20 år sedan men aldrig känt nått behov av att lyssna på den. Jag menar jag har ju originalet (på cd numera för LPn har spelats så många gånger att den till sist gick sönder).
Men nu var det alltså dags och jag har verkligen njutit.
På denna platta så framförs verket inte bara med full orkester utan kompositören själv sitter vid pianot och inleder flera av sångerna.
Eftersom det är en välgörenhetskonsert så låter man flera olika artister dela på rollerna. Min favvis Debbie Gravitte Shapiro finns med och det gör även gamla Broadway legender som Stubby Kaye.
Det är en påkostad produktion som också innehåller en sång som ströks från originalet.
Inte kan den jämföras med originalinspelningen som är oöverträffad i allt (från rollsättningen med Robert Preston och Bernadette Peters i titelrollerna till de makalösa orkestreringarna) men denna version är mer än ok. Och musikalen i sig är så jävla underbar att varje inspelning inte kan bli annat än ljuvlig.
Denna musikal skall finnas i varje musikalfans skivsamling och varje låt skall kunnas utantill. Så är det bara!

Favvisar:
Allt, men Overture, Look What Happened to Mabel, Wherever He Ain’t och Time Heals Everything lite extra mycket.

Kuriosa:
Det här är showen som startade allt för mig.
Innan jag köpte denna platta så visste jag knappt om att det fanns scenmusikaler, jag kände bara till de gamla Hollywoodmusikalerna som gått på tv.
Jag var väldigt tveksam till att köpa skivan för jag tyckte omslaget var så fult men den var kraftigt nedsatt, på gränsen till gratis, och jag tänkte att va fan, i värsta fall så slänger jag den bara.
Jag minns fortfarande min reaktion när de första takterna av ouvertyren strömmade ur högtalarna. Jag blev helt frälst. Sen svepte låt efter låt över mig. Den ena bättre än den andra.
Nått så här bra hade jag aldrig hört förut. Jag var helt förstummad. Och jag kände instinktivt att i denna stund så vändes ett blad och en ny era i mitt liv inleddes.
Efter att ha lyssnat igenom plattan minst 10 gånger på raken så visste jag att från och med nu så var det musikal som gällde för mig.

Den här showen dog mest på grund av ett väldigt dåligt libretto. Men musiken är otroligt älskad, castinspelningen har nått kultstatus och man har försökt sätta upp musikalen ett flertal gånger (främst i England där den fortfarande är stor), alltid med ett kraftigt omarbetat libretto. Man har till och med ändrat det tragiska slutet till ett lyckligt slut där Mack och Mabel återförenas, men inte ens det har hjälpt.

Det engelska isdansparet Torvill & Dean valde ouvertyren till Mack & Mabel som bakgrundsmusik till sin tävlingsdans. De vann 1982 års guldmedalj på  World Figure Skating Championships med den låten och dansen.
När BBC valde att visa deras dans i repris under 1984 års olympiska spel så fick den engelska befolkningen smak för musiken och efterfrågan på Mack & Mabelplattan blev så stor att man gav ut den igen. Skivan hamnade som bäst på 6:e plats på den engelska topplistan.

Pressklipp:
We all have seen a musical with book trouble before, but this one has book trouble so bad taht it is practically library trouble.
– Clive Barnes, Times

The show’s feel is basically noise trying to pass for enthusiasm and is exemplified by an amplification imbalance that drowns out the singing with the knowledgeable but harsh, Broadway-cliché orchestrations of Philip J. Lang. The show’s look is expense without point. The show’s quality is professionalism without identity.
– Martin Gottfried, Post

An amaible fool of a musical så desperately anxious to tickle our funnybones and touch our hearts that it succeeds in doing neither. I spent the evening feeling sorry for it.
– Douglas Watt, Daily News

Loaded with all the zip of a wet, very dead flounder.
– Richard Coe, The Washington Post

Videosar:
Movies Were Movies
I Won’t Send Roses
Helen Sjöholm – Wherever He Ain’t
Tap Your Troubles Away
Torvill and Deans guldmedaljvinnande isdans från 1982 till ouvertyren från Mack & Mabel. Gåshud!
Mabel Normand filmsnuttar
Fatty and the Bathing Beauties (1913) med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand
Keystone Cops

Dag 259: Bombshell

Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Favvisar:
Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

Kuriosa:
I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Videosar:
Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

     

Dag 214: Ruthless!

Ruthless! (1992), Off-Broadway, 342 föreställningar
Musik: Marvin Laird
Sångtexter & libretto: Joel Paley

Judy Denmark, en vanlig liten hemmafru, har en dotter som heter Tina. Tina är en ovanligt begåvad 8-årig musikalartist med tydliga Shirley Temple komplex.
En dag dyker talangscouten Sylvia St. Croix upp i det Denmarkska hemmet, hon har bestämt sig för att hjälpa Tina att bli stjärna.
Första steget är att se till att hon får huvudrollen i Pippi i Tahiti, årets teateruppsättning i Tinas lågstadieklass.
Problem uppstår när Tina bara blir understudy till rollen som Pippi Långstrump.
Men Tina är inte den som låter sådana petitesser stå i vägen för ambition.
Innan premiären så hittas Louise, som fått rollen som Pippi, hängd.  Ingen vet hur det gått till och man anser att det varit en olyckshändelse.
I och med det så är rollen plötsligt Tinas.
Till premiären kommer teaterkritikern tillika Judys adoptivmamma Lita Encore (som har en tendens att sjunga som Ethel Merman). Lita berättar att Judys riktiga mamma var Broadwaystjärnan Ruth Del Marco som tog livet av sig efter att fått dåliga recensioner.
Så småningom förstår man att det är Tina som ligger bakom dödsfallet och hon åker dit för mordet och skickas till The Daisy Clover School for Psychopathic Ingenues.
Med Tina borta så inser Judy plötsligt att hon inte är en liten grå mus till hemmafru utan att hon är begåvad hon med, otroligt begåvad till och med.
Och med det så är första akten slut.
Andra akten utspelar sig ett par år senare och Judy är nu Broadwaydivan Ginger Del Marco.
Och nu börjar det bli invecklat för under aktens gång så kommer det visa sig att ingen är den de utgett sig för att vara, alla har ett förflutet de försöker dölja, Tina kommer tillbaka och är rehabiliterad (?), släktband uppdagas, folk mördas och det visar sig att det alla har gemensamt är en fullständigt hänsynslös ambition att nå sina mål.

Det här är en hysteriskt rolig drift med allt vad ”back-stage” musikal heter. Tänk er en blandning av filmerna All About Eve och  The Bad Seed med musikalerna Gypsy och Mame och ni börjar närma er denna show.
Musik och sångtexter är fulla av blinkningar och referenser till andra shower  (speciellt Gypsy) och ju mer man kan desto roligare har man, men man behöver inte kunna sin Broadwaytrivia för att  kunna njuta av denna show för den är väldigt rolig i sig själv också.
Musiken är glad, up tempo och typisk Braodwayiansk om så på ett parodiskt sätt och i liten skala – vi pratar om ett komp bestående av två pianon och slagverk.
Det är inte den största eller bästa av musikaler men den är otroligt underhållande och absolut värd en lyssning.

Favvisar:
Tina’s Mother, I Hate Musicals, Teaching Third Grade, Angel Mom, Unkie’s Muncle

Kuriosa:
Showen har bara sex roller och alla är skrivna för kvinnor men det har blivit lite av en tradition att låta en man i drag spela Sylvia St. Croix. Anledningen till detta är att när man hade audition för denna roll till originaluppsättningen så var det en dragartist som gjorde den bästa auditionen så han fick rollen.

I originaluppsättningen spelades rollen som Tina av en 10-årig Laura Bell Bundy. Hon skulle så småningom skapa rollen som Amber Von Tussle i musikalen Hairspray och var även original Elle Woods i Legally Blond – The Musical.
Hennes understudies i Ruthless var Natalie Portman och Britney Spears!

Föreställningen vann en Outer Critics Circle Award 1993 som årets bästa Off-Broadway musical.

Pressklipp:
Ruthless, at the Players Theater, belongs to a theatrical genre exemplified by the comedies of Charles Busch, in which almost everything has a show-business reference. Shirley Temple movies, Gypsy, Mildred Pierce and All About Eve are among the most obvious touchstones for a spoof that has enough absurd plot twists and multiple identities to fill several old movies.
Such shows stand or fall on their humor. And until it nearly runs amok late in the second act, Ruthless, …  delivers a fairly steady quotient of laughs. The songs, which are mostly generic show-business anthems of the brassier sort, are uneven. The one attempt at a comic show stopper, I Hate Musicals, falls apart on such too-obvious lines as ”I hate musicals, but not as much as I hate the words to this song!”
Most of the fun comes from the sheer brazenness of the caricatures. They include Tina’s loopy third-grade teacher, a pretentious drama critic named Lita Encore, a monstrous Broadway prima donna and her scheming, sycophantic assistant, Eave. The performance that holds things together is Ms. Bundy’s Tina. Through her parody of a psychopathic latter-day Shirley Temple, the golden-locked young actress with a big piping voice projects an engaging sweetness.
– Stephen Holden, The New York Times

Videosar:
Trailer för showen
Tina’s Mother
Angel Mom med Bernadette Peters
I Hate Musicals!
It Will Never Be That Way Again med Bernadette Peters
Born to Entertain
To Play This Part

Dag 63: The Goodbye Girl – Broadway

The Goodbye Girl (1993), 188 föreställningar
Musik: Marvin Hamlisch
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Neil Simon baserad på hans manus till filmen med samma namn från 1977.

Den väldigt självupptagne skådespelaren Elliot Garfield har hyrt en väns lägenhet i andra hand. När han kommer dit så upptäcker han att vännens f d flickvän, Paula, fortfarande bor kvar där tillsammans med sin snart tonåriga dotter.
Elliot och Paula tycker omedelbart oerhört illa om varandra men de kommer överens om att de trots detta ska försöka dela lägenhet.
Bägge kämpar för att slå sig fram inom sina respektive områden (hon är dansare) och trots deras olika temperament och värderingar så börjar det sakta men säkert uppstå kärlek dem emellan…

Den här föreställningen trodde man skulle bli den stora succén för säsongen 92/93, men så blev det inte.
Problemen började redan under try-out perioden i Chicago då regissören Gene Saks fick sparken och ersattes av Michael Kidd. Anledningen uppgavs vara ”creative differences” som det brukar heta när det är stort gräl mellan de olika upphovsmännen.
När föreställningen väl nådde Broadway så möttes den av övervägande negativa recensioner och det visade sig att publiken inte heller var så roade så när de publikdragande stjärnorna Bernadette Peters och Martin Shorts kontrakt löpte ut så valde man att lägga ner hela föreställningen.

Jag tycker ganska mycket om musiken. Det hörs att det är Hamlisch som ligger bakom den, framför allt i låten A Beat Behind som kunde ha tagits direkt från A Chorus Line.
Bernadettes röst är inte helt till sin fördel här men hon har ett par starka ballader som hon beltar ut med mycket energi.
Martin Short har ett väldigt speciellt och affekterat sätt att sjunga på som jag ibland kan finna väldigt irriterande men här kommer han till sin rätt. Han har fått de stora komiska numren och även några av de bästa up tempo låtarna.
Musiken är en blandning av både ”Broadway” och mer poppiga rytmer och på det stora hela väldigt lättlyssnad och smeksam mot örat. Texterna är överlag väldigt roliga, smarta och välskrivna.

En typisk musikal av ”mittemellan” klass (kanske lite över mitten), inte dålig men inget jätte speciellt heller. Den har ett par riktigt bra nummer och inga som är riktigt ultrakassa så jag kommer nog att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
No More, Elliot Garfield Grant, Good News Bad News, Richard Interred, 2 Good 2 B Bad

Kuriosa:
I den här musikalen har man gått till väga lite bakofram eftersom man lagt Paulas stora dramatiska sång No More som första nummer i föreställningen. Såna här stora emotionella sånger brukar komma normalt först mot slutet av andra akten, de kallas då för 11 o’clock numbers.  Det är en snygg sång men kanske inte den bästa att starta en komedi med eftersom hon är väldigt bitter och besviken i den.
Många tror att beslutet att lägga sången i början tillsammans med andra liknande dåliga beslut (som att Paula framställs som en väldigt gnällig och osympatisk person) var orsaken till att publiken ogillade showen.

Richard Dreyfuss som spelade Elliot i filmversionen fick en Oscar för sin insats. Han var då den yngste man som fått en Oscar för bästa manliga huvudroll och det var han ända fram tills Adrian Brody fick en för sin insats i Pianisten 2003. Richard var 30 år och fyra månader gammal när han fick sin Oscar och Adrian var 29 år och elva månader!

Pressklipp:
The bottom line: Big stars, boffo story, but bad judgments turn a much anticipated show into an amiable disappointment.
– William A. Henry III, Time

Even if you don’t share my conviction that Bernadette Peters and Martin Short are among the most winning of performers, you still might admire how they play the losing hand they’ve been dealt in The Goodbye Girl.
In their heroic and tireless effort to put over the dull musical at the Marquis, these stars would serve the audience dinner and fill out its 1040 forms if given the chance. Ms. Peters goes so far as to dress up as a plate of french fries with ketchup on top – don’t ask why because no explanation is forthcoming – and Mr. Short hobbles about in golden Mary Pickford curls and matching lame tights for an Act I finale that requires him to play Richard III in drag. Both stars cheerfully contend with agressive child actors and garish band arrangements that could drown out Ethel Merman, not to mention a nausea-inducing turntable that is the centerpiece of the most hideously designed big-budget musical in years.
…
This long evening is full of extraneous numbers begging to be cut, and Mr. Simon, usually a master of comic construction, allows the show to go on for four windy scenes’ worth of tedious complications after Elliot and Paula have finally got together
-Frank Rich, New York Times

Videosar:
Paula med Martin Short & Bernadette Peters
Richard Dreyfuss får sin Oscar.