Tag Archives: Bertolt Brecht

Dag 357: Urinetown – The Musical

10 Dec

41nZgLB84fL
Urinetown – the musical (2001)
, Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Favvisar:
Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Kuriosa:
Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

Pressklipp:
What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.

 

Dag 340: Days Of Hope

23 Nov

mzi.klkqhhzv.170x170-75
Days Of Hope (1991), urpremiär i Oxford 1990, en reviderad version turnerade över hela England 1991 och spelades även i London och det är en inspelning av den versionen som getts ut på cd.
Musik & sångtexter: Howard Goodall
Libretto: Renata Allen

Föreställningen utspelar sig i Spanien 1939 under det Spanska inbördeskrigets sista dagar.
En familj firar bröllopet mellan dottern och en engelsk frivilligsoldat. Men stämningen under middagen är fylld av ilska mot Franco och hans fascister.
Familjen har tänkt sig att fly till England denna natt tillsammans med bruden och engelsmannen. Men under kvällens gång så kommer ett flertal olika besökare och de ger alla sin version och åsikt om det pågående kriget, om Franco, om Mussilinis och Hitlers ingripande och om Storbritanniens icke-ingripande i det hela.
Detta leder till en schism inom familjen och de blir tveksamma till vad de ska göra, om de ska fly eller stanna och slåss.

Jisses, vilken överraskning det här var.
Det är en ganska stillsam musikal, med stark folkvisekänsla (av det spanska slaget). En liten ensemble som bara kompas av piano, 2 gitarrer och ibland lite kastanjetter. Men det låter ändå fylligt och alldeles perfekt.
Blir gripen av musiken, texterna och intensiteten hos sångarna och satt tyst, stilla och bara lyssnade när jag hörde på verket vid den första genomlyssningen. Vet inte när det hände senast.
Det här är nog inte nått som alla faller för men just idag och i just den sinnesstämningen jag var i så var det här perfekt. Och helt otippat.
Tycker mycket om det här. Kommer att återkomma till den med jämna mellanrum, det är jag övertygad om.

Favvisar:
Harvest, Long Live Death, Democracy, Say Gypsy Say, Song Of The Brigades

Kuriosa:
Howard Goodall om var han fick inspiration till verket och varför han placerade den just i det Spanska inbördeskriget:
I felt that that the best way to look at freedom and democracy was to look at it when it was collapsing and failing. A year ago [in 1990] everybody was writing plays about the eruption of freedom and I wanted to go back and ask questions. Why did democracy fail in Spain in 1939? What did we do to invite fascism on ourselves all over Europe?

Det här är ingen konventionell musikal utan snarare en pjäs med kommenterande sånger. Sångerna sjungs inte till eller mellan olika personer på scenen utan de framförs direkt till publiken, lite i Brecht & Weill traditionen.

Dag 305: LoveMusik

6 Okt

1848828fd7a0c5f6b2686110.L
LoveMusik (2007),
60 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Libretto: Alfred Uhry, baserad på Speak Low (When You Speak Love): The Letters of Kurt Weill and Lotte Lenya, sammanställt och översatta av Lys Symonette & Kim H. Kowalke

En föreställning som handlar om den komplicerade relationen mellan kompositören Kurt Weill och skådespelerskan Lotte Lenya.

I akt 1 möts de, blir förälskade, gifter sig, Kurt sammarbetar med Brecht men samarbetet tar slut på grund av Brechts stora ego och politiska sympatier, Lotte och Kurt skiljer sig, gifter om sig och tvingas fly från Tyskland när nazisterna tar makten.
I akt 2 så har Kurt haft framgångar både på Broadway och i Hollywood, han och Lotte har ett ”öppet” äktenskap som tillåter bägge att ha utomäktenskapliga affärer, han är arbetsnarkoman och dör 1950, Lotte är förkrossad men återvänder till scenen för att medverka i 1954 år klassiska Off-Broadway uppsättning av Tolvskillingsoperan.

Det  här är en jukeboxmusikal med bara Weillsk musik. Jag har alltid varit väldigt förtjust i hans verk så denna ”Greatest Hits” platta är ett härligt tillskott till min samling.
Både Michael Cerveris som Kurt och Donna Murphy som Lotte är starka och säkra artister och de gör musiken rättvisa även om jag inte är så förtjust i deras tyska brytning.
En perfekt platta som introduktion till Weills musik och en trevlig castskiva i sig själv också.

Favvisar:
Schickelgruber, Buddy On the Night Shift, The Illusion Wedding Show, Speak Low

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa orkestreringar.
Plus 2 Outer Critics Circle Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Pressklipp:
This bio-musical about the marital and professional relationship of the German-born composer Kurt Weill and the actress Lotte Lenya, directed by Harold Prince, is sluggish, tedious and (hold your breath) unmissable — at least for anyone who cherishes stars who mold songs into thrilling windows of revelation.

How you wish, though, that they weren’t trapped in the struggle between Alfred Uhry’s conventionally sentimental book and Mr. Prince’s self-consciously jaded staging. It’s as if Bertolt Brecht, the master of the theater of alienation and Weill’s most effective collaborator, had directed one of those hoary old Hollywood scripts about great composers that had titles like A Song to Remember.
Ben Brantley, The New York Times

Any theatrical dramatization of Weill and Lenya’s marriage, such as LoveMusik, should really be about two things: a performer’s allure and an artist’s thought process. Neither, however, is inherently dramatic, and Alfred Uhry, who wrote LoveMusik, and the legendary Harold Prince, who directed it, rely on a great deal of explication to get their points across. Employing techniques that Brecht made famous in his Epic Theatre—projecting slides that announce the setting for the action we are about to see, punctuating the drama with Weill’s songs—Prince clearly knows what he’s doing. But one can’t help feeling that, for the most part, he’s dressing up a turkey. LoveMusik, despite its great performers, great music, and great director, is pure packaging.

… we sit in a kind of funk, imagining what LoveMusik might have been. The show as it is seems to have been inspired less by what Lenya and Weill had to say about their world than by Mel Brooks’s Springtime for Hitler.
– Hilton Als, The New Yorker

Videosar:
LoveMusik Trailer
Surabaya Johnny

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

%d bloggare gillar detta: