Dag 211: 1776 (1969)

                                         

1776
1969: Broadway, 1217 föreställningar
1970: west End
1972: Filmversion
1997: Revival Broadway, 333 föreställningar
2016: Encores! City Center staged concert

Music & Lyrics: Sherman Edwards
Book: Peter Stone

Så här på Amerikas nationaldag så tyckte jag det kunde vara lämpligt att ta upp en musikal som handlar om författandet av och även själva undertecknandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen. Det senare skedde den 4:e juli 1776.
För det är allt som denna musikal handlar om.
Man får följa debatterna, bråken, argumenteringen för och emot att bryta sig loss från det engelska styret och omröstningen då det gällde att få majoritet.
Detta är en historielektion i musikalformat.
Men inte det minsta tråkig, stel, vördnadsfull eller mossig.
Tvärtom, det är på många plan just den musical comedy som den marknadsförde sig som.
Med hjälp av smart och rolig dialog så förvandlar man dessa historiska personligheter till människor av kött och blod. De är bångstyriga, med heta temperatment, de kan vara självgoda och har även alla andra brister och förtjänster som gör oss till dem vi är.
Det är starka, välskrivna, dynamiska porträtt som levereras.
Dessutom så är det rent dramatiskt ypperligt skrivet, för trots att vi alla vet hur det hela kommer att sluta så är föreställningen bitvis spännande som en thriller.

Musiken är även den otroligt bra.
Den är skriven i en sorts halvklassisk stil som låter helt rätt och passande för tiden den skildrar.
Texterna är vassa, humoristiska och känns snarare som framsjungna dialoger än som typiska Broadwaysånger.
Det är på många plan en unik föreställning och med ett helt eget och läckert sound.
Jag föll för denna musikal redan första gången jag lyssnade på den.
Revival castens inspelning av materialet skiljer sig inte nämnvärt från origanal casten. Så det är hugget som stucket vilken version man väljer. Bägge visar upp musiken från sin bästa sida och jag kan verkligen rekommendera denna show.

Favvisar:
He Plays The Violin, Momma Look Sharp, Cool Cool Considerate Men, The Egg, The Lees Of Old Virginia, But Mr. Adams

Kuriosa:
Tredje scenen i denna show innehar rekordet som den längsta scen utan musik eller sånginslag i en musikal. Denna talscen pågår i över trettio minuter utan att en endaste liten ton hörs. Detta medförde att för första gången i Broadways historia så fick orkestermedlemmarna lämna orkesterdiket mitt under en pågående akt och ta rast.

Föreställningen är inte, och påstår sig inte heller vara, en historisk ackurat beskrivning av vad som skedde i kongressen under debatterna och vid själva undertecknandet av självständighetsdeklarationen.
Man har tagit sig relativt stora friheter både vad gäller personligheter och ordningen som allt skedde i.
En anledning till detta är att förhandlingar inom kongressen var hemligstämplade på den tiden och man har delvis utgått från memoarer och anteckningar som nedtecknats många, många år senare.

Sherman Edwards, som var historielärare i botten, och som skrev musiken och sångtexterna – och vars idé det varit från början att göra en musikal om signerandet av självständighetsdeklarationen – fick jobba och pitcha hårt i över tio år innan folk nappade på hans verk. Och när den hade premiär så hade man inte sålt allt för mycket biljetter för ingen trodde på showen, men så fort kritiken kom och ”djungeltrumman” sattes igång så förvandlades detta ”säkra fiasko” till 1969 års stora överraskningshit!
Den kom att spelas i över 3 år.

På original castskivan så var det en understudy som sjöng rollen som Ben Franklin eftersom originalskådespelaren (Howard Da Silva, som förresten var original Jud Fry i den första uppsättningen av musikalen Oklahoma! 1943) drabbades av en lättare hjärtinfarkt vid inspelningstillfället.

Originaluppsättningen vann 3 Tony Awards: Bästa musikal, bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann två Drama Desk Awards: Bästa libretto och bästa scenografi.
Och skådespelaren Ken Howard fick en Theatre World Award för sin insats som Thomas Jefferson, manen som författade själva deklarationen.
Revivaln 1997 fick två Drama Desk Awards: Bäste revival och bästa manliga biroll i en musikal.

Showen filmades 1972

William Daniels, som spelade John Adams i originalet (och i filmversionen), blev Tony nominerad för bästa manliga biroll men han vägrade att ta emot nomineringen eftersom han ansåg att Adams var en huvudroll och inte en biroll. 
Anledningen till att han inte kunde bli nominerad för bästa huvudroll var att hans namn stod under föreställningens titel på affischerna och enligt juryn så skulle ens namn stå ovanför titeln för att man skulle kunna bli nominerad för bästa huvudroll. Strange but true!

William Daniels är kanske mest känd för att han spelade Dustin Hoffmans pappa i filmen The Graduate (1967). Han var också rösten till KITT (datorn i bilen) i tv-serien Knight Rider.

Broadwaystjärnan Betty Buckley gjorde sin Broadwaydebut i originaluppsättningen av denna show som Martha Jefferson. Hon är kanske mest för allmänheten som Broadways original Grizabella i musikalen Cats (som hon vann en Tony Award för).

Pressklipp:
On the face of it, few historical incidents seem more unlikely to spawn a Broadway musical than that solemn moment in the history of mankind, the signing of the Declaration of Independence. Yet 1776 most handsomely demonstrated that people who merely go ”on the face of it” are occasionally outrageously wrong.
1776 is a most striking, most gripping musical. I recommend it without reservation. It makes even an Englishman’s heart beat faster. This is a musical with style, humanity, wit and passion.The characterizations are most unusually full for a musical. and even though the outcome of the story is never in very serious doubt, 1776 is consistently exciting and entertaining, for Mr. Stone’s book is literate, urbane and, on occasion, very amusing.
…
William Daniels has given many persuasive performances in the past, but nothing, I think, can have been so effective as his John Adams here. This is a beautiful mixture of pride, ambition, an almost priggish sense of justice and yet – the saving grace of the character – an ironic self-awareness.
– 
Clive Barnes, The New York Times

And in addition to having no title and no stars, it hasn’t got a chorus line. In fact, it hasn’t even got an intermission. And it’s just dandy. Just dandy  precisely because it has a mind of its own. It will not do things anybody else’s way…

Mr Stone’s book has the outline and energy of a hockey game: he’s convinced you it’s fun to keep score. Book and music do what they want to do, not what musical-comedy custom dictates, and they do it confidently and so well that you grin and go along quietly. Am n original. strangely determined, immensely pleasing evening.
– Walter Kerr, Times

This is by no means a historical tract or a sermon on the birth of this nation. It is warm with a life of its own; it is funny, it is moving.
…
Often, as I sat enchanted in my seat, it reminded me of Gilbert and Sullivan in its amused regard of human frailties.
…
The songs and lyrics are, as I have indicated, remarkably original.
– John Chapman, The New York Daily News

What Broadway needed was a patriotic musical, right? I don’t think so. 1776 has thrown in two lines (maybe three) about ”commitment”, as if they referred the show to the current revolutionary movements, but the new musical has as much to do with the present rebellion as a watermelon to a race riot.
…
It is a rather strange production, even aside from the fact that it has no intermission at all, stretching its two hours and twenty minutes from the endless to the eternal. Peter Hunt’s staging left everything to be desired, and then some. His big ending is to leave the signers of the Declaration in a tableau exactly like the famous painting, but since they were more or less glued to those spots all night, it was hardly a feat.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

In this cynical age, it requires courage as well as enterprise to do a musical play that simply deals with the events leading up to the signing of the Declaration of Independence. And 1776 … makes no attempt to be satirical or wander off into modern bypaths. But the rewards of this confidence reposed in the bold conception were abundant. The result is a brilliant and remarkably moving work of theatrical art.
– Richard Watts Jr, The New York Post

Videosar:
Momma, Look Sharp (1969 års Tonys)
Sit Down, John!  (Revivaln på the Tony Awards)
He Plays the Violin
The Lees of Old Virginia
Molasses to Rum
But Mr Adams
Trailer för filmversionen

Dag 183: Triumph Of Love

Triumph Of Love (1997), 85 föreställningar
Musik: Jeffrey Stock  + Van Dyke Parks skrev sången Mr Right och Michael Kosarin skrev sången Have A Little Faith
Sångtexter: Susan Birkenhead
Libretto: James Magruder baserad  på Pierre de Marivaux commedia dell’arte pjäs Le Triomphe de l’Amour från 1732

Prinsessan Leonide av Sparta har blivit hopplöst förälskad i Agis, en ganska korkad men oerhört vacker man och dessutom den rättmätige arvtagaren till riket hon styr.
Agis blir undervisad på en stor egendom av sin farbror Hermocrates och hans syster Hesione, bägge berömda filosofer.
Leonide bestämmer sig för att nästla sig in där.
För att inte väcka misstankar om vem hon egentligen är så klär hon ut sig till en ung man vid namn Phocion.
Agis fattar dock misstankar och då berättar hon för honom att hon egentligen heter Cecile, är en dam av börd som flytt undan från ett tvångsgifte med en äcklig äldre man.
Även Hermocrates ser igenom hennes förklädnad men till honom säger hon att hon heter Aspasie och att hon klätt ut sig för att få en möjlighet att studera för honom ”världens främsta filosof”. För att undvikas att kastas ut så låtsas hon dessutom att hon är passionerat förälskad i honom.
Hesione i sin tur blir helt betuttad i den unge pojken (vi pratar om den förklädda prinsessan nu bara så ni hänger med i alla olika identiteter). När han/hon ser hur sårbar och förtryckt Hesione är så bestämmer sig han/hon för att uppvakta henne.
Leonide lyckas trassla till det mer och mer för sig och det medför att hon till sist tvingas byta identitet, kön och personlighet var och varannan minut, ibland måste hon till och med spela två av sina roller samtidigt…

Det här är en musikal fylld av vacker, dramatisk och rolig musik.
Den spretar dock väldigt mycket åt olika håll: det är lite Sondheim-influenser, lite 30-tals jazz, några dramatiska popballader och ett par stilar till. Detta medför att jag har lite svårt att få ordentligt grepp om showen. Men jag gillar mycket av det jag hör.
En sak är säker, det här är riktigt teatrala sånger. Flera av dem innehåller stora dramatiska skeenden, viktig information eller plötsliga intrigvändningar, så man bör verkligen lyssna på texterna – som är rätt så bra, dessutom. Men det medför också att det inte direkt finns några trallvänliga eller catch-iga låtar här, så denna platta mår bäst av ett aktivt lyssnande. Vilket denna cd också uppmuntrar till då många av de medverkande är otroligt duktiga röstaktörer förutom att de sjunger bra.
F. Murray Abraham (mannen som vann en Oscar 1985 för sin roll som Salieri i filmen Amadeus) visar att han har en liten men mycket behaglig röst.
Broadwaylegenden Betty Buckley är i bra vokalform och här har hennes vibrato ännu inte tagit överhanden som den tyvärr gör allt som oftast nuförtiden.
Bäst är dock Susan Egan som Leonide. Denna sångerska har en väldigt speciell röst som gör att man känner igen henne direkt. Hon är inte bara ypperlig rent vokalt utan hon har dessutom en komisk tajming utöver det vanliga och en fantastisk förmåga att verkligen berätta nått med texten i sina sånger. Makalöst bra är hon!
Känner att de tre genomlyssningar jag hunnit med idag inte riktigt har räckt till, den här måste jag nog lyssna ett par gånger till på. Det är ett rätt så bra betyg tycker jag. Absolut värd att leta upp.

Favvisar:
Anything, Serenity, The Bond That Can’t Be Broken, Mr. Right, Henchmen Are Forgotten, Have A Little Faith

Pressklipp:
You may want to carry earplugs if you go to the Royale Theater to see Triumph of Love, the new, modestly scaled musical adaptation of Pierre Carlet de Chamblain de Marivaux’s 18th-century French comedy. The seven cast members have been so miked that even a whisper could be pumped up to reach every cranny in Yankee Stadium.
…
The sound problem is not the only thing wrong with Triumph of Love, but it typifies the heavy-handedness of a production that held out so much promise when it was initially announced.
…
Triumph of Love has the manner of something put together by academics trying desperately to kick up their heels when their shoes are made of cement. As written, directed and (for the most part) played, the show is jokey instead of witty, busy without being frantic or funny.
…
She (Heidi Ettinger, the scenic designer*) also did the gorgeous gold curtain that, before the show begins, hangs down to the stage, spilling into the orchestra pit in what look to be great, heavy folds. Its suggestion of conspicuous consumption doesn’t have much to do with the show, but the display intrigues. It is an image of elegant indolence, like the sight of a beautiful woman casually dragging a priceless sable coat across the floor at Maxim’s. When the curtain rises, everything that follows is an anticlimax.
– Vincent Canby, The New York Times           *mitt tillägg

Videosar:
Anything
Serenity
You May Call Me Phocion