Dag 323: The Apple Tree

The Apple Tree (1966), 463 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerry Bock, Sheldon Harnick & Jerome Coopersmith, baserad på The Diary of Adam and Eve av Mark Twain, The Lady or the Tiger? av Frank R. Stockton och Passionella av Jules Feiffer

Det här är inte en 1 musikal utan 3 små enaktsmusikaler som samlats ihop till en helkväll.

1. The Diary of Adam and Eve som handlar om Adam och Eva, om hur de möts i Edens lustgård, hur de till en början ogillar varandra men så småningom blir attraherade av varann, hur Eva lockas av ormen till att äta äpplet från Kunskapens Träd, hur de kastas ut ur Eden, födseln av Kain och Abel, om hur Kain dödar sin bror och berättelsen avslutas med att Eva dör.

2. The Lady or the Tiger? I ett gammalt barabariskt kungadöme har man ett sätt att avgöra om en fånge är skyldig eller oskyldig. I en stor arena finns två dörrar, bakom den ena finns en vacker kvinna och bakom den andra en hungrig tiger. Beroende vilken dörr han väljer så anses han skyldig (och blir dödad av tigern) eller oskyldig (och bortgift med kvinnan).
Kungen avslöjar en dag att hans dotter har ett förhållande med en kapten i hans armé. Kaptenen blir dömd till att genomgå dörrprovet. Prinsessan som är beredd att göra allt för att rädda sin älskare lyckas övertyga tigerskötaren till att avslöja bakom vilken dörr tigern är gömd. Men hon inser plötsligt att om kaptenen öppnar den ”säkra” dörren så kommer han att giftas bort med en annan kvinna.
Innan kaptenen leds ut till arenan så frågar han sin prinsessa vilken dörr som han ska öppna. Hon pekar på en av dem. Men pekar hon på den som kommer att leda till döden eller på den som kommer leda till att hon förlorar sin älskade till en annan? Det avslöjas aldrig utan det är upp till publiken att fundera ut.

3. Passionella handlar om Ella som är en skorstensfejare. Hon drömmer om att bli rik och berömd. En dag dyker hennes vänliga gudmoder upp och säger att hon ska uppfylla Ellas önskan och vips så är hon gudomligt vacker. Hennes vackra alter ego heter Passionella men denna varelse kan bara existera mellan kl 19 och 4 varje natt.
Passionella blir direkt upptäckt av en producent och hon blir världsberömd över en natt.
Alla män åtrår henne och alla kvinnor vill va henne men hon är ändå inte lycklig för hon saknar äkta kärlek.
Då träffar hon på Flip en framgångsrik sångare och hippie och blir ögonblickligen förälskad i honom men han ratar henne för att hon inte är ”äkta”.
Hon bestämmer sig då för att spela en skorstensfejare i sin nästa film det leder till att hon får en Oscar som bästa skådespelerska. Det är Flip som ska lämna över priset till henne och när han gör det så inser han att han älskar henne och friar på studs. Detta leder till att paret börjar älska framför kamerorna och glömmer bort tiden.
Plötsligt är klockan över 4 på morgonen och Passionella är åter bara Ella, men det visar sig då att även Flip har förvandlats och att han egentligen heter George.
Nu när de sett varandras äkta jag så blir de förälskade på riktigt och lever lyckliga i alla sina dagar.

En ganska kul men otroligt ojämn samling musikaler. Det finns ett par nummer i varje del som jag gillar men också en massa som känns som utfyllnad.
Del 1 och del 3 är de bästa enligt mitt tycke. I Edenberättelsen finns både ett par riktigt bra komiska nummer och ett par snygga ballader och i den sista delen finns de mest Broadwayaktiga shownumren. Mellanmusikalen lämnar mig ganska så oberörd.

Rekommenderade sånger:
The Apple Tree (Forbidden Fruit), It’s A Fish, Oh To Be A Movie Star, Gorgeous, Wealth, You Are Not Real

Kuriosa:
Originalet vann en Tony Award till Barbara Harris för bästa kvinnliga huvudroll.

Alan Alda, mest känd kanske som ”Hawkeye” i tv-serien M*A*S*H spelade den manliga huvudrollen

Showen fick en revival 2006, den spelades 99 gånger. Librettot ansågs ha åldrats mycket och kändes oerhört dammigt och att musiken var intressant men oinspirerad. Den enda som fick lovord var Kristin Chenoweth som spelade den kvinnliga huvudrollen i alla tre minimusikaler.

En version av berättelsen om Passionella fanns också med i revyn The World Of Jules Feiffer en föreställning som The Apple Trees regissör regisserade 1962 som sommarteater. Den versionens sånger var skrivna av Stephen Sondheim.

Pressklipp:
The music, the story, the dance, the movement, the shape and the basis and manner of The Apple Tree hang, like so many apples, never forming a tree and, even separately never amount to much.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Let’s face it: three musicals – and such musicals – for the price of one is the greatest innovation in the musical theatre since plot, not to mention one of the best bargains.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

The most gratifying revelation made by The Apple Tree is that Eve, the mother of us all, was Barbara Harris. It is also a little chastening, because with such a head start the human race should have done better with itself.
– Richard Watts, JR., Post

Videosar:
The Tony Awards – 1967
Here In Eden – Kristin Chenoweth
High Lights från revivaln
Kristin Chenoweth – What Makes Me Love Him
Kristin Chenoweth sjunger Gorgeous

Dag 319: Two by Two

Two by Two (1970), 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
– Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You

Dag 172: Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves)

Sacred Cows: A New Beginning (The Story of Adame and Yves) (1993), demoinspelning
Musik & sångtexter: Bob Golden, Paul Scott Goodman, Jonathan Larson, Rusty Magee,  Jeremy Roberts

En dag har Gud bestämt sig för att förgöra den ”gamla världen” som han är så otroligt trött på. Men änglarna vill att han ska skapa världen på nytt.  Eftersom Han just den dagen de frågar är uttråkad så går Han med på det.
Det nya Paradiset skapas på en gammal parkeringsplats och där placerar Gud sin första varelse Adame, en modern alpha-hona med en förkärlek för popkonst.
Trots att hon lever i Paradiset så klagar hon på att hon inte kan ringa till några tjejkompisar, få tag på bra indisktkäk och framförallt på att hon inte kan få sex och hon kräver att att få sexuell tillfredsställelse och det NU DIREKT!
Då tar Gud ett av hennes revben och skapar Yves –  en naken hippie. Yves är helt nöjd med en loj och stilla tillvaro och föredrar att spela folkmusik framför att ha sex.
Då dyker ormen upp! Det är en trehövdad reklamman som lockar de nya människorna till Kunskapens Träd (som består av ett berg av tv-apparater, cd-skivor, VHS-kassetter och tv-spel). Ormen får dem att prova på allt som finns i trädet men Gud upptäcker detta och straffar Adame och Yves. De kastas dock inte ut från Paradiset utan Gud gör istället om det till en trädgård helt utan stimulanser. Där får de nu tillbringa evigheten tillsammans med ormen, för evigt understimulerade och uttråkade.

Det här var tänkt som piloten för en kabel-tvserie som skulle gå under namnet Sacred Cows i vilken man varje vecka skulle ta en biblisk eller mytologisk berättelse och återberätta den i en modern, hip och 90-talsaktig version.
Men det här var lite väl före sin tid. I början på 90-talet så var ingen intresserad av en serie som skulle driva med religion och andra av den tidens ”heliga kor”. Så det blev avslag. Inte ens hippa och fräcka kabelkanaler som MTV och Comedy Central var intresserade. Det skulle dröja några år till innan den här typen av tv-shower skulle bli populära.

Bakom denna musikal stor en kvintett av musikskapare som alla fortfarande var i början av sina karriärer. Den mest kända av dem är nog Jonathan Larson som vid den här tiden precis hade avslutat det första utkastet till en musikal han jobbade på som han kallat Rent… Han spelar förresten rollen som Gud på inspelningen.

Den här plattan består alltså av studiodemon som dessa 5 herrar gjorde för att spela upp för olika producenter. Så det är upphovsmännen själva som framför allt.

Det känns ganska så fantastiskt att denna demo har släppts, för det är inte ofta man får höra en musikal i en så här avskalad och rå version.
Så är den nått att ha?
Absolut. Detta är både kul och bra. Och känns fortfarande förvånansvärt fräsch och fräck.
Musiken är en blandning av hårdrock (för Gud), country (för Yves), pop/rap (för Adame), jazz (för ormen), eterisk pop (för Ärkeänglarna) och 50-talsaktiga reklamjinglar. Den spretar alltså åt alla möjliga håll och jag måste erkänna att jag blev lite splittrad och bara halvroad till en början men, som vanligt, musiken växer med varje genomlyssning.
Nu går den på repeat. Inte nått stort verk kanske men rolig, intressant och före sin tid.
Och så får man en liten försmak av vad dessa män skulle komma att skapa under de kommande åren. Om inte annat så är den värd att lyssna på bara för det.

Favvisar:
Prologue/A New Beginning, In Paradise , The Tree Montage, In Eden

Dag 113: Godspell

Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Favvisar:
Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Kuriosa:
Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My Side ( Vid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Videosar:
Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell