Nr 400: Holiday Inn

1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
– Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.
– Charles Isherwood, The New York Times

Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.
…
This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.
…
If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
– Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
–Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer