Nr 391: Hamilton

Hamilton (2015)
Off-Broadway 2015
Broadway 2015
West End 2017

Music, Lyrics & Book: Lin-Manuel Miranda
Inspirerad av biografin om Alexander Hamilton (2004) av Ron Chernov

“Hey, yo, I’m just like my country, I’m young, scrappy and hungry, and I am not throwing away my shot.”

Hamilton, the unlikely founding father determined to make his mark on the new nation as hungry and ambitious as he is.
From bastard orphan to Washington’s right hand man, rebel to war hero, a loving husband caught in the country’s first sex scandal, to the Treasury head who made an untrusting world believe in the American economy.
This is the story of Alexander Hamilton (1755 – 1804),

Med ojämna mellanrum så kommer det en musikal som inte bara blir en sanslös succé utan även blir ett kulturellt fenomen. Den senaste jag kan komma på är nog Rent (1996) och precis som den så kommer Hamilton att introducera en ny generation ungdomar till musikalens underbara värld. Och ett flertal av dess sånger kommer att bli standards och höras på audition efter audition efter audition. Skulle tro att redan i vår så kommer många killar att sjunga You’ll Be Back på sökningar till olika musikalskolor.
Innan nån börjar tjata om ”Men Wicked, då, eller The Book of Mormon”, så vill jag bara säga att visst, de är stora succéer och Wicked är otroligt viktig för många men de är betydligt mer traditionella musikaler både vad gäller musiken och iscensättning. Hamilton, likt exempelvis Rent kommer att sätta en ny standard på hur man skriver, framför, rollsätter och koreograferar musikaler. Det är vad jag anser i alla fall.

Jag vet inte var jag ska börja med denna platta för den är så jäkla bra att det är inte klokt. Redan när jag hörde första sången (Alexander Hamilton)  när jag satte på den första gången så fick jag gåshud och fattade att det här, det här var nått speciellt. Efter denna starka introduktionssång så följer den ena fantastiska låten efter den andra. Och man vet aldrig i vilken stil nästa nummer kommer att vara i för även om den dominerande stilen är otroligt melodiös Hip-Hop så finns här också plats för både pop-, rap- och typiska Broadwaylåtar.

Föreställningen är den mest eftersökta biljetten på Broadway just nu, en uppsjö av falska biljetter finns i cirkulation och att betala över $ 600 (drygt 5000 kr när detta skrivs 160309) för en biljett är snarare standard än ovanligt just nu. Hysteriskt! Och föreställningen är redan slutsåld fram till januari 2017.

Är den värd all uppståndelse som scenföreställning då?  Jag vet inte för jag har inte sett den men av den 10 minuter långa samlingen av pressklipp jag hittat på nätet så ser den definitivt ut att vara det.
Men tills biljettpriserna gått ner en aning och tills den spelas på fler ställen (fast hur intressant den här är för andra länder än USA är väl frågan, kanske England men Sverige… Tveksamt.) så får jag njuta av dubbel CDn och titta på de klipp som finns och längta…
Rekommenderas nått så otroligt!!!

 

Trivia

Hamilton har bl a vunnit:

Som Off-Broadway föreställning:
8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, kvinnliga biroll, regi, musik, sångtexter, manus, ljuddesign samt ett specialpris.
2 Outer Critics Circle Award för bästa musikal och score.
1 Obie Award för Best New American Theatre Work
2016 års Grammy för bästa Musical Theatre Album.

Som Broadway föreställning:
11 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, musik, manlig huvudroll, manlig biroll, kvinnlig biroll, kostym, ljus, regi, koreografi och orkestrering.
Drama League Awards: Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Pulitzer Prize: Drama

Broadwayföreställningen fick 16 Tony Awardnomineringar vilket är nytt rekord för en föreställning. Den vann 11 av dem, vilket placerar föreställningen på 2:a plats vad gäller föreställning som vunnit flest Tonys. The Producers (2001) leder fortfarande med sina 12 vinster (kan tillägga att den ”bara” var nominerad i 12 klasser men vann alltså alla).

Cast albumet debuterade på 12:e plats på Billboard topp 200 listan. Det är den högsta debuten för en cast-skiva sen 1963.
Skivan hamnade som bäst på 1:a platsen på Rap-albumlistan.
Den hamnade på plats 2 på Billboards lista över de 25 bästa albumen för 2015

Lin-Manuel Miranda fick inspirationen till att skriva detta verk när han var på semester. Han köpte en biografi om Hamilton på flygplatsen och insåg snabbt at det här var ett perfekt underlag för en biografimusikal.

Från början kallade Lin-Manuel sin projekt The Hamilton Mixtape. Första sången (Alexander Hamilton) framfördes 2009 i Vita Huset inför president Barack Obama.
Den andra sången som färdigställdes var My Shot och den kom 2010.
Första workshopen för The Hamilton Mixtape skedde 2013 på Vassar College.

Hamilton är den 9:e musikalen som vunnit Pulitzerpriset för Drama. De övriga 8 är: George och Ira Gershwin: Of Thee I Sing (1932)
Rodgers & Hammerstein: South Pacific (1950)
Jerry Bock och Sheldon Harnick: Fiorello! (1960)
Frank Loesser: How to Succeed in Business Without Really Trying (1962)
Marvin Hamlisch, Ed Kleban, James Kirkwood och Nicholas Dante: A Chorus Line (1976) Stephen Sondheim och James Lapine: Sunday in the Park with George (1985)
Jonathan Larson: Rent (1996)
Brian Yorkey och Tom Kitt: Next to Normal (2010).

En pjäs om Hamilton spelades på Broadway 1917.

Press:

Hamilton is the most exciting and significant musical of the decade. Sensationally potent and theatrically vital, it is plugged straight into the wall socket of contemporary music. This show makes me feel hopeful for the future of musical theater.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

The music is exhilarating, but the lyrics are the big surprise. The sense as well as the sound of the sung dialogue has been purposely suited to each character. George Washington, a stately figure in Jackson’s dignified performance, sings in polished prose…
But in the end, Miranda’s impassioned narrative of one man’s story becomes the collective narrative of a nation, a nation built by immigrants who occasionally need to be reminded where they came from.
– Marilyn Stasio, Variety

The conflict between independence and interdependence is not just the show’s subject but also its method: It brings the complexity of forming a union from disparate constituencies right to your ears…. Few are the theatergoers who will be familiar with all of Miranda’s touchstones. I caught the verbal references to Rodgers and Hammerstein, Gilbert and Sullivan, Sondheim, West Side Story, and 1776, but other people had to point out to me the frequent hat-tips to hip-hop…
Whether it’s a watershed, a breakthrough, and a game changer, as some have been saying, is another matter. Miranda is too savvy (and loves his antecedents too much) to try to reinvent all the rules at once….
Those duels, by the way — there are three of them — are superbly handled, the highlights of a riveting if at times overbusy staging by the director Thomas Kail and the choreographer Andy Blankenbuehler.
– Jesse Green, New York Magazine

Rubrik: Yes, it really is that good.
I am loath to tell people to mortgage their houses and lease their children to acquire tickets to a hit Broadway show. But Hamilton, directed by Thomas Kail and starring Mr. Miranda, might just about be worth it— at least to anyone who wants proof that the American musical is not only surviving but also evolving in ways that should allow it to thrive and transmogrify in years to come.
A show about young rebels grabbing and shaping the future of an unformed country, Hamilton is making its own resonant history by changing the language of musicals. And it does so by insisting that the forms of song most frequently heard on pop radio stations in recent years — rap, hip-hop, R&B ballads — have both the narrative force and the emotional interiority to propel a hefty musical about long-dead white men whose solemn faces glower from the green bills in our wallets.
– Ben Brantley, New York Times

I love Hamilton. I love it like I love New York, or Broadway when it gets it right. And this is so right…
A sublime conjunction of radio-ready hip-hop (as well as R&B, Britpop and trad showstoppers), under-dramatized American history and Miranda’s uniquely personal focus as a first-generation Puerto Rican and inexhaustible wordsmith, Hamilton hits multilevel culture buttons, hard…
The work’s human drama and novelistic density remain astonishing.
– David Cote. Time Out New York

Video:
At the 2016 Tony Awards
Reportage om skapelsen av föreställningen och Off-Broadway versionen
Alexander Hamilton Rap, fr The Hamilton Mixtape som  framfördes på A White House Evening of Poetry, Music and the Spoken Word on May 12, 2009
A Cappella version , en medley av låtarna med vocalgruppen Range
Wait For It
You’ll Be Back
Trailer för Off-Braodaway
John Adams Rap (cut song)
The Cast of Les Misérables audition for Hamilton the Musical
Ännu ett reportage
Trailer för Broadway
Opening Night – Cast Prspective
The Schuyler Sisters i en solo a cappella cover

Nr 366: Stephen Ward

Stephen Ward (2013), West End, still running
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics & book: Don Black & Christopher Hampton, based on the Profumo Affair.

The show deals with the victim of the Profumo Affair – not John Profumo himself, the disgraced Minister for War, but the society osteopath by the name of Stephen Ward whose private libertarian experiments blew up in his own and everyone else’s face.
The show centers on his involvement with the young and beautiful Christine Keeler and their chance meeting in a West End night club, which led to one of the biggest political scandals and most famous trials of the 20th century.

There is always a little excitement in the air when it’s time for a new Lloyd Webber musical. Will it be the new Phantom or will it go the same way his latest musicals have gone, that is to say down Flop Avenue?
Well, judging by the reviews things don’t look to good for the lords latest show.
But the music is nice – not terrific, but nice enough. Some good tunes, a lot of 60’s flavor but I get a feeling that I’ve already heard most of it before. I can detect strong influences from shows like Evita, Joseph and Tell Me on a Sunday, some songs even sound a bit like reworked tunes from those shows.
The songs are for the most part in a medium tempo and sound a bit like lounge music and although they are nice to listen to they don’t really engage the listener – or at least not me.
There are no real up tempo songs, the closest we get is a 60’s pop pastiche called Super Duper Hula Hooper.
Of course we get a couple of typical Webber ballads which are good but they sound so ”Webber-y” that they almost become parodies of his style and also, it’s very obvious that he has written them in the hopes to get a new Music of the Night or Think of Me. And although they’re written in the same mold as the  songs mentioned they are in no way in the same league. They’re just (here’s that word again) nice and rather forgettable.
I don’t get a real ”hit” feeling for this album. You’ll find a couple of good songs, some nice ones and the album is enjoyable enough but don’t expect a classic. But at least it doesn’t feel or sound as pretentious as some of his earlier shows and that in itself is a very good thing.

My favorites:
1963, When You Get To Know Me, Manipulation

A little bit of this and a little bit of that:
The Profumo Affair of 1963 was a British political scandal that originated with a brief sexual liaison between John Profumo, the War Minister in Harold Macmillan’s government, and Christine Keeler, a 19-year-old model and dancer.
In March 1963 Profumo denied any impropriety in a personal statement to the House of Commons, but was forced to admit the truth a few weeks later. He resigned from the government and from parliament.
The sensation surrounding the affair was heightened by the revelation that Keeler had seemingly been simultaneously involved with Captain Yevgeny (Eugene) Ivanov, the Russian naval attaché.
Keeler had met both Profumo and Ivanov through her friendship with Stephen Ward, an osteopath and socialite who had taken her under his wing when she was a 17-year-old nightclub dancer.
The suggestions of a widespread immorality in high places and security concerns arising from the Profumo-Ivanov conjunction drew official attention to the activities of Ward, who was widely depicted as an amoral manipulator. In the highly-charged atmosphere following Profumo’s resignation Ward was tried on a series of immorality offences concerning Keeler, her friend Mandy Rice-Davis, and other women. Perceiving himself as a scapegoat, Ward died, apparently by his own hand, during the final stages of the trial, at which he was found guilty on two counts of living off immoral earnings (that means he was considered being their pimp).

Press clippings:
My hunch is that those who like Lloyd Webber best when he’s doomy-gloomy won’t warm to this show, but that those who have previously found him overwrought will find this sharp, funny – and, at times, genuinely touching – musical highly enjoyable.
Charles Spencer,Telegraph

Videos:
This Side of the Sky
You’ve Never Had It So Good
Human Sacrifice
I’m Hopeless When It Comes to You

Dag 363: Fiorello!

Fiorello! (1959), 795 föreställningar
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: Jerome Weidman & George Abbott, baserad på memoaren Life With Fiorello (1955) av Ernest Cuneo som handlade om Fiorello H. LaGuardia som var New Yorks borgmästare  mellan 1934 – 45.

En biografimusikal som handlar om Fiorello La Guardia (1882 – 1947).
I musikalen får man följa honom från 1915 – då han var en advokat som tog sig an pro bono jobb för fattiga som inte hade råd med en advokat – till 1933 då han ställer upp i valet för att bli New Yorks nya borgmästare.
Under denna period så slåss han också mot de korrumperade politiker som härskar i stadshuset, han blir involverad i kärlekshistorier med två olika kvinnor, han blir kongressledamot, kämpar i första världskriget och står hela tiden på den ”lilla människans” sida och kämpar för dennes rätt till rättvisa och ett bättre liv.

En lite bortglömd musikal. Det kan tyckas konstig med tanke på att den både vann ett antal Tony Awards och dessutom en Pulitzer. Men faktum är att den efter sin originaluppsättning inte haft nån revival på Broadway. Den blev inte heller filmad. Enda gångerna den visats i New York sen 60-talet är de 2 gånger Encores! har satt upp den i konsertversion i sin serie med bortglömda och mindre kända musikaler.
Det är synd för det här är en riktigt bra liten show. Musikaliskt i alla fall.
Det här var det andra samarbetet mellan Jerry Bock och Sheldon Harnick. De skulle skapa 8 musikaler ihop och den mest framgångsrika av deras verk var Spelman på taket som kom 1964.
De hör till mina absoluta favoriter vad gäller musikalkompositörer.
Den här showen innehåller både pastischer på sånger från 1910-, 20- och 30-talen samt ”moderna” shownummer. Gemensamt för all nummer är att musiken och melodierna är makalöst bra och att sångtexterna är i det närmaste geniala. Vilken otrolig samling sånger man hittar här. Jag bara älskar det!
Överlag kan jag rekommendera läsaren att söka upp varenda en av dessa båda herrars musikaler för ingen av dem är annat än mycket bra och några (Fiddler och She Loves Me till exempel) är rena mästerverken.
Den här plattan rekommenderas å det starkaste för det är en bortglömd pärla som är väl värd att återupptäckas.

Favvisar:
Politics And Poker, Marie’s Law, The Bum Won, Little Tin Box, The Very Next Man

Kuriosa:
Föreställningen vann the Pulitzer Prize for Drama. Det var den tredje musikalen som vann detta prestigefyllda pris.
Fram till i dag så har bara 8 musikaler vunnit det. De andra musikalerna är Of Thee I Sing (1932), South Pacific (1950), How To Succeed In Business Without Really Trying (1962), A Chorus Line (1976), Sunday in the Park with George (1985), Rent (1996) och Next To Normal (2010).

Showen vann också 3 Tony Awards: Bästa musikal, manliga biroll och regi.
Plus the New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.

Pressklipp:
Fiorello! scored a smashing victory at the polls with humor, heart, and zest. It’s a box-office landslide. Wavering ducat purchasers will be climbing aboard the bandwagon by the time you read this. Griffith and Prince have another champ under their wing. A top ticket for the amusement vote.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
High lights och intervjuer från Encores! konsertversion 2013
Gentleman Jimmy
Little Tin Box
Unfair
The Name’s LaGuardia
When Did I Fall In Love? med Audra McDonald

Dag 350: Taboo

Taboo (2002), West End, drygt 500 föreställningar
Broadway (2003), 100 föreställningar,
London revival (2012), 213 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av Broadwayversionen.
Musik: George O’Dowd (Boy George), Kevan Frost, John Themis & Richie Stevens
Sångtexter: George O’Dowd
Libretto: Mark Davies Markham, kraftigt bearbetad av Charles Busch för Broadway

In my memories, there’s always a mist or, better yet, a heavy fog. Does wonders for the complexion — and the truth…
– Philip Sallon

Föreställningen utspelar sig till stora delar på den legendariska London-nattklubben Taboo som drevs av performanceartisten Leigh Bowery mellan 1985 – 87. Den var själva navet i den sk New Romanticsrörelsen.
På denna klubb får vi möta ett flertal olika figurer, somliga som har funnits i verkligheten och somliga som skapats för denna show.
Bland de verkliga finns Boy George och vi får följa honom från det att han anländer i London tills det att han blir rörelsens största stjärna tillsammans med sin grupp Culture Club. Andra faktiska personer från eran som förekommer är Philip Sallon och Steve Strange (som skulle få en mega hit med Fade To Gray med sin grupp Visage).
På den fiktiva sidan så heter huvudpersonen Billy, han är en aspirerande fotograf som har flytt från småstaden och anlänt till London och det är honom vi får följa när han möter, tar bilder på och sugs in i den brokiga samling av personligheter som frekventerade klubben.

Precis som föreställningen är en blandning av fakta och fiction så är musiken en blandning av existerande hits och nyskrivet. Exempelvis så finns några av Culture Clubs största hits – Do You Really Want To Hurt Me, Church Of The Poison Mind och Karma Chameleon – med.
Jag älskade personligen New Romantics musiken när den var ny så för mig så är det här till största delen helt ljuvligt.
Broadwayversionen känns lite mer polerad och showig än Londonditon som var lite trashigare, råare och kändes mer genuin. Men båda versionerna innehåller en hel del väldigt bra musik.
Tycker dock att första halvan av plattan är intressantare än den andra för där är musiken mer varierad, mot slutet så blir det lite av ett balladträsk med ballad på ballad på ballad.
Me like!

Favvisar:
Freak/Ode To Attention Seekers, Stranger In This World, I ‘ll Have You All, Ich Bin Kunst, Everything Taboo

Kuriosa:
När den amerikanska skådespelerskan och talk show värdinnan Rosie O’Donnell såg showen, som var en stor framgång i London, blev hon så förtjust att hon bestämde sig för att ta showen till Broadway. Hon satsade själv de $10 millioner som behövdes för det.
För att göra den väldigt engelska showen mer begriplig för en amerikansk publik så lät hon pjäsförfattaren Charles Busch bearbeta och till stora delar skriva om librettot. Man bytte också några sånger och skrev ett nytt finalnummer. Den nya finalen användes senare även i London revivaln.
En annan stor skillnad mellan de två versionerna är att i London bestod den andra akten till stor del av en resa till Indien och ett möte med en guru där, den delen är helt struken på Broadway.
Under hela repetitionstiden så rapporterades det i pressen om bråk inom produktionsteamet, mellan skådespelarna och den konstnärliga ledningen. Det fanns skådisar som inte dök upp till förhansvisningarna exempelvis. Bråken var så frekventa och högljudda att många trodde att shown skulle läggas ner innan den ens fått premiär.
Men den fick premiär.
Sågades totalt i pressen.
Hittade inte sin publik.
Las ned efter 100 föreställningar.
Och Rosie förlorade hela sin investering.
Så kan det gå.

Boy George själv medverkade både i London och på Broadway, fast under sin riktiga namn, George O’Dowd. Fast eftersom han var 44 och ganska så fet vid det laget så fick en ung man spela honom som ung och han själv togs sig rollen som Leigh.

I showen så får man intrycket av att Boy George var en av de centrala personligheterna på klubben men i verkligheten så var det väldigt sällsynt att han var där.

London versionen vann en OlivierAward för bästa manliga biroll
Broadway versionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll och så fick Euan Morton som spelade Boy George en Theatre World Award för sin insats.

Pressklipp:
London:
… the New Romantics were always about style over substance. This could so easily have been a vanity project, but while there is plenty of narcissism and self loathing on view as the characters flutter too close to the bright lights, get their wings burned and crash so spectacularly to the ground that most wouldn’t get on the guest list to their own funerals, the evening is sufficiently light and witty and so deliciously bitchy and ironic that you cannot help warming to it.

It also has a heart, that rather suggests that Boy George was not just a New Romantic, but is a romantic through and through.
– Lyn Gardner, The Guardian

Broadway:
The London-based musical about ’80s pop star Boy George … turns out to be a delightful experience – that is, if you leave after the first act. Those who don’t bail out during intermission will be forced to watch a giddy, goodhearted romp degenerate into a preachy melodrama in which drug abuse, AIDS, gay-bashing and the perils of fame are explored with all the imagination of a TV movie-of-the-week.
– Elysa Gardner, USA Today

Aw, look at those frisky, frolicsome creatures up there, in their bright tufted costumes and motley makeup. They sure still are a peppy bunch — leaping, pirouetting, shaking their furry selves to a bouncy Broadway beat. Who would ever have thought that the popular cats of Cats would be restored to us so soon after the end of that musical’s long, long run?
Huh? Oh. Excuse me. I seem to be mixing up my cultural phenonomena from the 1980’s. The revelers to be seen at the beginning of the second act of the embattled Taboo, which limped open last night at the Plymouth Theater, are not the asexual mouse chasers of Andrew Lloyd Webber’s many-lived show. They are the pansexual fame chasers of a club called Taboo, a dressed-up, low-down temple to the holy trinity of sex, drugs and soft rock ‘n’ roll, and the sort of place where good boys and girls go bad real fast. So why do I keep waiting for one of them to step forward and belt out Memory?
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Promo 1
Promo 2
At the Stage Awards
Everything Taboo
Stranger In This World (London)

Dag 337: The Will Rogers Follies: A Life In Revue

The Will Rogers Follies: A Life In Revue (1991), 981 föreställningar Musik: Cy Coleman Sångtexter:  Betty Comden & Adolph Green Libretto: Peter Stone, baserad på Will Rogers (1879-1935) liv och karriär. Will Rogers var en av sin tids mest populära och välbetalda underhållare. Han började som cowboy, jobbade på cirkus, avancerade till Vaudeville innan han så småningom blev stjärnan i ett flertal av Ziegfeld Follies. Till detta kan man lägga att han spelade in 71 filmer (50 stum- och 21 talfilmer), skrev över 4000 tidningskrönikor som publicerades i ett flertal tidningar, han framträdde ofta på radio, han åkte landet runt och höll otroligt populära föreläsningar, han var en globetrotter som åkte runt jorden 3 gånger och han var även politiskt aktiv – så aktiv att han  en gång blev tillfrågad att ställa upp i presidentvalet. Han var en av de populäraste och mest folkkära av USAs artister på 20-0ch 30-talen. Han dog i en flygolycka 1935. Föreställningen handlar om hans liv och hans karriär och varje viktig händelse spelas upp som om de var olika storslagna nummer i en Ziegfeld Follies. Det blir en blandning av dansnummer, djurnummer och påkostade extravaganser. Will presenterar själv de flesta numren och han talar ofta direkt till publiken när han återberättar sitt liv. Mr Ziegfeld, eller snarare hans röst, finns också med på ett hörn. Rösten kommer med invändningar eller förslag när han tycker att Will inte riktigt uppfyller kraven för en riktig Folliesföreställning. Och han kan också ändra lite på fakta så att det bättre ska stämma överens med hur han vill att kvällenb ska fortlöpa, exempelvis så ser han till att Will gifter sig med sin fru senare än han gjorde i verkligheten bara för att man ska kunna sluta första akten med ett bröllopsnummer. Jag gillar det här. Charmiga skådespelarerinsatser, charmig och svängig musik, bra sångtexter och en känsla av fest  genomsyrar hela denna show. Jag blir glad av den. Musiken är en skön blandnings av Broadway och country som fungerar alldeles försträffligt. Cy Coleman visar än en gång vilken skicklig och rent kameleontisk kompositör han är. Han kan verkligen skriva musik som passar varje verk han arbetar på perfekt, hans jazzkänsla finns alltid med i botten men sen så kan den vara popinfluerad, eller cirkusmusikinspirerad eller som här Broadwaycountry. Musiken är aldrig tråkig eller repetitiv utan sprudlande, melodisk och ”toe tappin'”. Comden & Green är ett par som man kan lita på för bra och snygga sångtexter och de levererar även denna gång. Skådepelaren Keith Carradine spelar Will och han har kanske ingen stor röst men den är behaglig och har en skön country twang. Jag är lite småsåld på detta lilla charmstycke. Favvisar: The Big Time, Will-A-Mania, Our Favorite Son, Give A Man Enough Rope, It’s A Boy Kuriosa: Ziegfelds röst i föreställningen spelades in av Gregory Peck. Föreaställningen vann: 6 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, partitur, ljus och kostym. 3 Drama Desk Awards: Bästa musikal, musik och koreografi Klassiska Rogers citat: ”I am not a member of an organized political party. I am a Democrat.” ”I don’t make jokes. I just watch the government and report the facts.” ”When I die, my epitaph, or whatever you call those signs on gravestones, is going to read: ”I joked about every prominent man of my time, but I never met a man I didn’t like.” I am so proud of that, I can hardly wait to die so it can be carved.” Pressklipp: Will Rogers never met a man he didn’t like. Tommy Tune never met a costume he didn’t like. Just how these two great but antithetical American archetypes — the humble cowboy philosopher, the top-hatted impresario of glitz — came to be roped together in a multi-million-dollar Broadway extravaganza is the real drama of The Will Rogers Follies, the most disjointed musical of this or any other season. … What the inspirational Rogers story and the blissfully campy Tune numbers are doing on the same stage is hard to explain and harder to justify, for they fight each other all evening, until finally the book wins and The Will Rogers Follies crash-lands with a whopping thud a good half act or so before Rogers has his fatal airplane crash in Alaska. … If The Will Rogers Follies could only be whittled down to the Tommy Tune Follies, grateful audiences would find a musical twice as buoyant and less than half as long. – Frank Rich, The New York Times It would be nice to say that Rogers is back in town, in spirit if not in body, as the hero of the musical bearing his name. But The Will Rogers Follies … is so lacking in humanity and warmth that it betrays the man it means to celebrate. Smarmy where he was sly, coy where he was genuinely humble, the show feels as if the authors didn’t trust Rogers to appeal to a contemporary audience unless he were tarted up with an unhealthy dose of world-weary cynicism. … Lacking the luxurious spectacle of a real Ziegfeld show or the wit of a good revue, Tommy Tune’s staging comes across as a garish Vegas lounge act (complete with a trained dog that’s more entertaining than much of the rest of the show). – Albert Williams, The Chicago Reader Videosar: At The Tony Awards (speciellt andra delen är sanslöst otrolig) My Unknown Someone Never Met A Man I Didn’t Like En trailer för Will Rogers Follies (ej Broadwayversionen) Steamboat Round The Bend en trailer från 1935 med Will Rodgers Will Rogers

Dag 333: Jolson

Jolson (1995), West End, drygt 500 föreställningar
Musik & sångtexter: ett flertal olika av de stora kompositörerna från 10-, 20- och 30-talen, bl a George Gershwin och Irving Berlin.
Libretto: Francis Essex & Rob Bettinson baserad på Al Jolsons liv.

En biografimusikal som handlar om två perioder i Al Jolsons liv. Dels 20-talet då han stod på toppen av sin populäritet och dels 40-talet då han fick en oväntad comback och åter blev en av de populäraste sångarna i USA.
Föreställningen handlar både om hans stora framgångar på scen och om hans misslyckanden i sitt privatliv.
Föreställningen avslutas med en 25 minuter lång konsert, eller snarare ett försök att återskapa en typisk Jolson-konsert med alla hans stora hits.

Det här är en live-inspelning och det är ju alltid kul att både få den där äkta teaterkänslan och samtidigt få höra publikens reaktioner på framträdandet. Publiken är mycket entusiastisk. Jag lite mindre. Till att börja med så är ljudet väldigt dålig på den här inspelningen, låter nästan som om det var en boot-leg men det är det inte. Ljudet är ”ihåligt”, burkigt och tunt och det låter som om man tagit bort all reverb från sångarna så de låter platta.
Sen så pratas det i många recensioner om hur fantastiskt Brian Conley imiterar Jolsons väldigt karaktäristiska röst. Jag håller inte med. Visst låter han en liten aning som Jolson men han är på tok för hes och raspig i rösten för att det ska bli riktigt bra. I en sån här musikal så måste rösten stämma bättre för att illusionen ska fungera.
Hon som spelar Jolsons tredje fru (som var skådespelerskan Ruby Keeler) försöker inte ens låta som henne och på sitt sätt är det bättre men Jolsons röst är en röst som man känner igen direkt så den möjligheten hade Brian nog inte.
Det är kul att få en samling av de sångerna som Jolson hade i sin repertoar och man känner igen så gott som varenda en. Fast de låter inte så 20-talsaktiga som de borde, arren är distinkt moderniserade och det är inte alltid till sångernas fördel.
Det här är väl inte en riktig juke-box musikal men eftersom alla sångerna är förknippade med honom och de inte fyller nån direkt funktion vad gäller handlingen så anser jag nog att det är en i alla fall.
Ska man lyssna på hans repertoar så rekommenderar jag att man istället plockar en av alla de plattor som finns där man har samlat inspelningar med den riktige Jolson. Det här känns lite ”B”.

Favvisar:
Let Me Sing And I’m Happy, Swanee, Toot-Toot-Tootsie Goodbye, Carolina In The Morning, Baby Face

Kuriosa:
Jolson har skrivit in sig i filmhistorien eftersom det var han som spelade huvudrollen i den första filmen med ljudsynkroniserade talscener, The Jazz Singer från 1927. Den brukar anses som den första talfilmen – fast man hade gjort många kortfilmer med tal innan. Jolson inledde den första talscenen med de bevingade orden ”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet”. Detta var en fras som Jolson använt sig av under åratal då han stod på scenen. Frasen ska ha uppkommit då han en dag skulle uppträda efter den berömda tenoren Enrico Caruso. I dennes smattrande applåder ska Jolson ha rusat upp på scenen och sagt den förut nämnda frasen.

Numera så ses Jolson som en kontroversiell artist då hans specialitet var att uppträda i ”blackface”, det vill säga att han sminkade sig så han skulle se ut som en svart man. Eller en nidbild av en svart man för han var svart i ansiktet och hade stora vitsminkade läppar. Den här formen av maskering var väldigt populärt på scenerna inte bara i USA utan även i Europa under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Jolson dubbade sin egen sångröst i biografifilmen The Jolson Story (1946)

Pressklipp:
An incredible phenomenon occurred at the Victoria Palace: the entire audience of the musical Jolson consistently responded to its star Brian Conley as if he were the man himself, and as if Jolson meant everything to them. Admittedly, this was a partial opening-night crowd, but Rob Bettinson and Paul Jury’s second bio-musical collaboration (following the success of Buddy) does, on this showing, seem to have that indefinable ”It”.
…
Buddy ran for seven years at the Victoria Palace: I would not be surprised if Jolson enjoys similar longevity. When the catchphrase ”You ain’t seen nothin’ yet” rings out, we know that in fact we have seen it all before, but are having so much fun that it doesn’t matter.
– Ian Shuttleworth, The Financial Times.

Videosar:
This Is The Army Mr Jones
Baby Face
Swanee
Al Jolson sings April Showers & My Mammy
Al Jolson i blackface sings Toot Toot Tootsie
Snutt ur The Jazz Singer
My Mammy ur filmen The Jolson Story (sång dubbad av Jolson själv)

Jolson ca 1925

Jolson i ”blackface” i filmen The Jazz Singer från 1927

Dag 329: Thrill Me: The Leopold & Loeb Story

Thrill Me: The Leopold & Loeb Story (2005), Off-Broadway
Musik, sångtexter & libretto: Stephen Dolginoff, baserad på Leopold & Loeb liv.

Året är 1958. Platsen Joliet fängelset i Illinois.
Nathan Leopold står för femte gången framför en frigivningskommite. Åter ansöker han om att bli villkorligt frigiven. Han har bestämt sig för att berätta mer ärligt och detaljerat än någonsin om varför han var med  och begick det som kallats för ”århundradets brott”. Genom tillbakablickar får vi hela historien återberättad.

Chicago 1924.
Nathan Freudenthal Leopold och Richard Albert Loeb är två unga, oerhört intelligenta juridikstudenter i Chicago. De läser Nietzsche och är inspirerade av hans teorier om Übermensch.
Leopold är sexuellt attraherad av Loeb. Loeb gillar att begå brott.
En dag när de båda har tänt eld på en lagerlokal blir Loeb så upphetsad av det de gjort att han har sex med Leopold. Detta leder till att de skriver ett kontrakt där Leopold går med på att hjälpa Loeb i hans brottsliga utövande i utbyte mot att Loeb tillfredställer honom sexuellt.
Brotten blir större och större men trots det så avtar Loebs upphetsning över dem och han behöver större och större kickar för att vilja ha sex.
De två börjar nu planera det perfekta brottet: de ska kidnappa och mörda en ung pojke och sen begära en lösensumma av hans föräldrar.
Deras offer blir den unge millionärssonen Robert Franks (både granne och syssling till Loeb). De mördar honom och gömmer kroppen på ett ställe där de inte tror att han ska hittas och så skriver de ett brev till grabbens föräldrar där de begär en lösensumma för honom.
Till deras skräck så upptäcks dock Roberts kropp redan samma dag och inte bara det, Leopolds glasögon hittas också i närheten. Eftersom det är väldigt speciella glasögon som det bara sålts tre par av i Chicago så riktas misstankarna snabbt mot honom.
Leopold och Loeb ger varandra alibi för kvällen då mordet skedde och de avskrivs från fallet. Loeb bestämmer sig då för att avsluta sitt förhållande med Leopold. Leopold känner sig sviken och anger sig själv till polisen, han sätter även dit Loeb.
De båda döms till livstids fängelse + 99 år.
I fänglset så erkänner Leoplold att han faktiskt medvetet planterade sina glasögon vid Franks kropp, han hade förstått att Loeb tänkte göra slut och det här var hans sätt att garantera att de skulle få vara tillsammans för alltid.
Nu blev det inte riktigt så för Loeb mördades av en medfånge efter bara ett par år.
Leopold blev frisläppt efter 33 år i fängelse.

Det här är en sån där musikal som inte direkt är inbjudande och engagerande vid en första genomlyssning. Inte heller vid en andra men kanske att den kommer att växa på mig. Nånstans känns det som att det kunde vara fallet här.
Men just nu så är jag bara måttligt road, knappt det ens. Tycker att musiken, med vissa undantag, är ganska så tråkig och enformig. Texterna är fyllda av dåliga (nöd)rim och halvkrystade liknelser. Men som sagt kanske att jag kommer att lära mig att gilla det mer efter ett par genomlyssningar till.
Skulle väldigt gärna vilje se en föreställning för jag tror att den här showen tjänar på att ses innan man lyssnar på den.

Favvisar:
Everybody Wants Richard, Written Contract, Nothing Like a Fire,  Thrill Me, Life Plus 99 Years

Kuriosa:
Leopold och Loebs mord har varit inspiration till flera andra konstnärliga verk, exempelvis Hitchcockfilmen Repet.

Leopold flyttade till Puerto Rico efter frigivningen. Där gifte han sig med en änka som drev en blomseterbutik. Han dog av en hjärtattack 1971.

Pressklipp:
The story is familiar, the script and lyrics are not especially innovative, but somehow Thrill Me,Stephen Dolginoff’s pocket musical about the Leopold and Loeb murder case, lands like a well-placed punch, arresting and a bit breathtaking.
…
And every time Mr. Kreeger and Mr. Bauer blend their voices in close harmony, it’s a reminder that evil often looks and sounds beautiful.
– Neil Genzlinger, The New York Times

Dark, eerie, chilling — not the qualities one usually expects in a musical, but in its current staging at the York, Stephen Dolginoff’s fascinating Thrill Me: The Leopold & Loeb Story is all that and more. Any number of musicals have looked at the dark side of the human psyche, but none I know of has dared to delve into the minds of real life murderers. Fair notice to all those who claim an interest in musical theatre — attention must be paid!
–John Kenrick, musicals101.com

Om Londonuppsättningen:
The brushstrokes are broad for a show with such a narrow focus: Loeb is malicious, Leopold needy, and little attempt is made to question or complicate that picture. Dolginoff’s concluding twist adds psychological interest, but lacks credibility. Jye Frasca and George Maguire contribute strongly defined master-and-servant performances and limpid singing voices, though the show’s black humour passes them by. Don’t expect to have the so-called ”crime of the [20th] century” greatly illuminated. But in this boiled-down retelling, it musters a certain headlong power.
– Brian Logan, The Guardian

Videosar:
A Written Contract
Från The Drama Desk Awards
Nothing Like a Fire
High Lights
Way Too Far,I’m Trying to Think (2007 Korean cast)

Dag 305: LoveMusik

LoveMusik (2007), 60 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Libretto: Alfred Uhry, baserad på Speak Low (When You Speak Love): The Letters of Kurt Weill and Lotte Lenya, sammanställt och översatta av Lys Symonette & Kim H. Kowalke

En föreställning som handlar om den komplicerade relationen mellan kompositören Kurt Weill och skådespelerskan Lotte Lenya.

I akt 1 möts de, blir förälskade, gifter sig, Kurt sammarbetar med Brecht men samarbetet tar slut på grund av Brechts stora ego och politiska sympatier, Lotte och Kurt skiljer sig, gifter om sig och tvingas fly från Tyskland när nazisterna tar makten.
I akt 2 så har Kurt haft framgångar både på Broadway och i Hollywood, han och Lotte har ett ”öppet” äktenskap som tillåter bägge att ha utomäktenskapliga affärer, han är arbetsnarkoman och dör 1950, Lotte är förkrossad men återvänder till scenen för att medverka i 1954 år klassiska Off-Broadway uppsättning av Tolvskillingsoperan.

Det  här är en jukeboxmusikal med bara Weillsk musik. Jag har alltid varit väldigt förtjust i hans verk så denna ”Greatest Hits” platta är ett härligt tillskott till min samling.
Både Michael Cerveris som Kurt och Donna Murphy som Lotte är starka och säkra artister och de gör musiken rättvisa även om jag inte är så förtjust i deras tyska brytning.
En perfekt platta som introduktion till Weills musik och en trevlig castskiva i sig själv också.

Favvisar:
Schickelgruber, Buddy On the Night Shift, The Illusion Wedding Show, Speak Low

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa orkestreringar.
Plus 2 Outer Critics Circle Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Pressklipp:
This bio-musical about the marital and professional relationship of the German-born composer Kurt Weill and the actress Lotte Lenya, directed by Harold Prince, is sluggish, tedious and (hold your breath) unmissable — at least for anyone who cherishes stars who mold songs into thrilling windows of revelation.
…
How you wish, though, that they weren’t trapped in the struggle between Alfred Uhry’s conventionally sentimental book and Mr. Prince’s self-consciously jaded staging. It’s as if Bertolt Brecht, the master of the theater of alienation and Weill’s most effective collaborator, had directed one of those hoary old Hollywood scripts about great composers that had titles like A Song to Remember.
– Ben Brantley, The New York Times

Any theatrical dramatization of Weill and Lenya’s marriage, such as LoveMusik, should really be about two things: a performer’s allure and an artist’s thought process. Neither, however, is inherently dramatic, and Alfred Uhry, who wrote LoveMusik, and the legendary Harold Prince, who directed it, rely on a great deal of explication to get their points across. Employing techniques that Brecht made famous in his Epic Theatre—projecting slides that announce the setting for the action we are about to see, punctuating the drama with Weill’s songs—Prince clearly knows what he’s doing. But one can’t help feeling that, for the most part, he’s dressing up a turkey. LoveMusik, despite its great performers, great music, and great director, is pure packaging.
…
… we sit in a kind of funk, imagining what LoveMusik might have been. The show as it is seems to have been inspired less by what Lenya and Weill had to say about their world than by Mel Brooks’s Springtime for Hitler.
– Hilton Als, The New Yorker

Videosar:
LoveMusik Trailer
Surabaya Johnny

Dag 292: The Road To Qatar!

The Road To Qatar! (2011), Off-Broadway

Musik: David Krane
Sångtexter & libretto: Stephen Cole

This is a story about terrorists.
This is a story about musical comedy.
This is a story about musical comedy terrorists.

För fem år sedan fick Cole & Krane ett email där det stod: We want you write musical. How much?
Detta blev startskottet för en resa som skulle ta dessa två super-New Yorkska judar till mellanöstern där de skulle komma att skriva en helt ny musikal att framföras för Emiren av Quatar.
Musikalen handlar helt enkelt om deras resa, kulturkrockarna som uppstod och om tillblivelsen av showen: en mega show som innehöll 100 engelska skådisar, 30 kameler, 20 arabiska fullblod, 17 eldslukare från Kroatien, 30 ryska balletdansare, 5 falkar, breakdansare, luftakrobater och Muhammad Ali. En helt sanslös produktion, ta en titt på dokumentären nedan för att se snuttar ur den.
Naturligtvis har de ändrat på de inblandades namn men berättelsen är, mer eller mindre, helt sann.
Så detta är en slags non-fiction fictional musical, eller nått…

Det här var ganska så kul. Inte hel kul men ganska så.
Inledningsnumret var helt makalöst, både hysteriskt rolig och snygg rent musikaliskt. Tyvärr så tycker jag inte att materialet som följer riktigt håller samma höga klass. Här finns allt för många låtar som bara pågår utan att ha nån bra melodisk hook eller en refräng som man vill höra om och om igen. De är, om man ska vara ärlig, rätt så trista.
Även texterna är oerhört varierande vad gäller kvalitet från makalöst bra till rent ut sagt urusla.
Nått den definitivt inte är så är det PK (politiskt korrekt för er som inte hänger med på förkortningar) och det gillar jag. Här sparkas det åt alla håll och ingen, judar, araber eller västerlänningar kommer undan. Inget ämne är för heligt för att inte drivas med och de går över gränsen vid ett flertal tillfället. Sånt ska uppmuntras.
Jag tror att det här är en show som vinner på att ses. På plattan så har man lagt med så mycket dialog att det är enkelt att hänga med i handlingen men nått saknas ändå för att göra det här till nått jag vill lyssna på igen.

Favvisar:
Opening/Oil, Nazirah’s in London, Aspire

Pressklipp:
There’s good news for those who find hilarity in the idea that people who are not native English-speakers tend to speak English imperfectly: The Road to Qatar! a new musical from the York Theater Company, stands ready to pummel them with that fact for 90 intermissionless minutes. But anyone with a higher threshold for humor, or with a low tolerance for mocking people of different nationalities, will find little to laugh at here.
…
Somehow Mr. Cole and Mr. Krane, with the help of Phillip George’s unimaginative direction, have turned the bizarre experience of a lifetime into something tedious.
– Neil Genzlinger, The New York Times

The Road to Qatar!‘s construction flaws: the bumps of its bumptious score, the potholes of its plot holes, the cracked asphalt of its wisecracks’ faults. (”We are like U.S. Army,” says their Arab employer on the question of their Jewishness. ”We work under ‘Don’t ask, don’t Tel Aviv’ plan.”)
…
”Maybe musical comedy can change the world,” muses Jeffrey, and who knows? Perhaps it can. But meanwhile the world has changed musical comedy, and this show is stuck with an out-of-date map.
– Adam Feldman, Timeout New York

It’s certainly a light-hearted romp through the Middle East and a nice little parable about trusting a dodgy fixer in Dubai to pay you. Yet The Road to Qatar never quite takes off.
It’s an amusing anecdote to tell your friends and family but as a musical, none of the songs, scenes or melodies have enough bite to be memorable.
The ensemble are capable and put in amusing turns.
There’s the odd laugh for an enthusiastic audience but the humour sometimes strays from funny to stereotyping.
Frankly, some of us have stranger experiences nipping to the corner shop for a pint of milk, but then, in August in Edinburgh anything can happen.
– Josie Balfour, Edinburgh Evening News

Videosar:
En dokumentär om tillblivelsen av den äkta showen: del 1.
Del 2.
The Road to Qatar trailer
The Road to Qatar – Meets the Press

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

Gypsy Rose Lee