Tag Archives: blackface

Nr 430: Swing Time

30 Jan

swingtime Swing Time (1936)
Filmmusikal
Music: Jerome Kern
Lyrics:
Dorothy Fields
Book: 
Howard Lindsay, Allan Scott based on a story by Erwin S. Gelsey

A Tune Swept Show of Love on the Go!
America’s dazzling dancing stars explode in a glorious songburst of gayety and gladness!
– Taglines

The story is that of Lucky Garnett (Fred Astaire), a dancer by profession, a gambler by avocation. Late for his wedding with a small-town girl, he is sent packing by her irate father with instructions not to return until he has accumulated $25,000—this serving as proof of his ability to support the young woman in proper style.
With a lucky quarter and a man Friday our hero comes to New York, meets Penny, a dancing instructress (Miss Rogers, of course) and strives thereafter, against Dame Fortune’s constant smiles, to keep his wealth just below the fatally matrimonial $25,000.
Penny and Lucky form a successful dance partnership, but romance is blighted (till the end of the film at least!) by his old attachment to his fiancee Margaret and hers for Ricardo, the band leader who won’t play for them to dance together.

Storyn var gammal, sliten och förutsägbar redan när denna film gjordes. Men handling var inte det viktiga i en Astaire/Rogers rulle, den fanns bara där för att få dem att gå från den ena sången och dansen till nästa. För det är när de dansade som magin uppstod – och den finns där fortfarande, över 80 år senare!
Jag blir alldeles varm inombords när jag ser dem, lekande, luftigt lätt och med en klassisk, tidlös elegans dansa sig igenom spektakulära, ofta art déco inredda miljöer. De bitarna har inte åldrats, inte ett dugg.

Skådespeleriet har dock åldrats. Rejält. Alla spelar stereotyper. Även Astaire och Rogers. Han som den romatiske, lite blyge men samtidigt påstridige och ambitiöse slarvern. Hon som den gatusmarta, sarkastiska, snabbtungade och moderna självständiga kvinnan som i botten längtar efter en man som kan ta hand om henne. Och dom gör det bra.  Fast Fred kör sin vanliga patenterade skådespelarstil, där jag kan känna igen varje gest, min och tonfall. Jag ser dem i alla hans filmer för han upprepade exakta samma saker genom alla åren han jobbade. Ginger däremot är en betydligt mer varierad och intressant skådespelerska. Hennes uttryck känns fortfarande fräscht och intelligent, hon spelar inte vad hon känner utan hon känner det. Hos henne verkar allt uppkomma (mer eller mindre) i stunden. Hennes skådespeleri sitter nästan mest i ögonen, diskret, elegant och effektivt. Det gör att hennes insats inte på långt när har åldrats lika mycket som hans. Jag pratar bara spelscener nu.
Ingen av dem sjunger särskilt bra men vem bryr sig, det fungerar och så har vi ju dansen…

Den här filmen är nog en av de mest hitstinna av alla deras filmer. Här hittar man standards som Never Gonna Dance, Pick Yourself Up,  A Fine Romance och Oscarvinnaren The Way You Look Tonight.

Som bonus får man också se två av 20/30-tales största Broadwaystjärnor: Victor Moore och Helen Broderick.

Kuriosa:
Detta var den 5:e av 10 filmer i vilka teamet Astaire/Rogers dansade ihop. Och det var den sista som blev riktigt framgångsrik.
Den anses vara höjdpunkten på deras partnerskap.

The Way You Look Tonight vann en Oscar för bästa sång i en film.
Fred Astaires inspelning av den toppade den amerikanska hitlistan 1936. Den blev hans mest framgångsrika skiva.

Det tog 8 veckor att förbereda, repa och spela in dansnummren.

Det tog 3 dagar att spela in Bojangles Of Harlem-numret p g a special effekterna där Astaire dansar med 3 skuggor.

Astaire/Rogers dansen till Never Gonna Dance krävde 47 omtagning innan perfektionisten Astaire var nöjd. Och alla gjordes under en och samma dag. Rogers fötter var som råa biffar efteråt och det berättas att man under den senare delen av dagen var tvungen att tömma hennes skor på blod mellan varje tagning.
Man glömmer ofta vad Rogers fick stå ut med under alla dansrutiner. Alla pratar hela tiden om Fred och hans elegans och glömmer att hon utförde exakt samma steg och hopp som han men i högklackat och baklänges!

Detta är den enda filmen där Fred Astaire uppträder i ”blackface”.  Det sker i Bojangles Of Harlem.

Blackface är en typ av teatersminkning som anses skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta. I USA användes blackface oftast inom minstrel-shower där vita skådespelare använde bränd kork och senare färg eller skoputs för att mörka huden och överdriva läpparna. De bar ofta peruk, handskar, slitna kläder med mera för att förstärka karikatyren. Även svarta skådespelare har uppträtt i blackface.

2003 skapades en Broadwaymusikal baserad på filmen: Never Gonna Dance. Den spelade bara 84 gånger.

Press:
That was no riot outside the Music Hall yesterday; it was merely the populace storming the Rockefeller’s cinema citadel for a glimpse of the screen’s nimblest song and dance team, Ginger Rogers and Fred Astaire, in their latest festival, ”Swing Time.” Maybe they felt better about it than we did. We left the theatre feeling definitely let down. The picture is good, of course. It would have to be with that dancing …  the rest it is a disappointment.
Blame it, primarily, upon the music. Jerome Kern has shadowboxed with swing, when he should have been trying to pick out a few companion pieces to ”Smoke Gets in Your Eyes” and ”I Won’t Dance.” Maybe we have no ear for music (do we hear cries of ”No! No!”) but right now we could not even whistle a bar of ”A Fine Romance,” and that’s about the catchiest and brightest melody in the show. The others … are merely adequate, or worse. Neither good Kern nor good swing.

If, by any chance, you are harboring any fears that Mr. Astaire and Miss Rogers have lost their magnificent sense of rhythm, be reassured. Their routines, although slightly more orthodox than usual, still exemplify ballroom technique at its best. And Mr. Astaire’s solo tapping in the Bojangles number, with three giant silhouettes keeping step on the wall in the background, is one of the best things he has done.
– Frank S. Nugent, The New York Times

 

Astaire’s dancing can no longer be classified as mere tap, because it is such a perfect blend of tap, modern and ballet, with a generous share of Astaire’s personality and good humor…Rogers is vastly improved…but she cannot, as yet, vie with Astaire’s amazing agility, superb grace and sophisticated charm. With Astaire one feels, with each succeeding picture, that surely his dancing has reached perfection and marks the end of invention of new steps: and yet he seems to go forward with ease and apparent nonchalance.
– American Dancer, November, 1936

 

Much has been written about Fred Astaire and Ginger Rogers in Swing Time except, perhaps, one thing: Astaire and Rogers are the picture; everything else seems to have been put in to fill the time between swings. Dance routines are fresh and interesting, dance is superb. When Hollywood will learn to make a dance picture as good as the dancing, we cannot even guess.
– Dance Magazine, November, 1936

 

Swing Time is another winner for the Fred Astaire-Ginger Rogers combo. It’s smart, modern, and impressive in every respect, from its boy-loses-girl background to its tunefulness, dancipation, production quality and general high standards.
Perhaps a shade under previous par…

The film’s 103 minutes running time could have been pared to advantage but Swing Time will swing ‘em past the wickets in above-average tempo.
– Variety, 2 September, 1936

Videosar:
Trailer till Swing Time
Pick Yourself Up
Waltz In Swing Time
The Way You Look Tonight
A Fine Romance
Bojangles of Haarlem
Never Gonna Dance
Dansen till Never Gonna Dance

 

Annonser

Dag 333: Jolson

16 Nov

MI0000224589
Jolson (1995), West End, drygt 500 föreställningar
Musik & sångtexter: ett flertal olika av de stora kompositörerna från 10-, 20- och 30-talen, bl a George Gershwin och Irving Berlin.
Libretto: Francis Essex & Rob Bettinson baserad på Al Jolsons liv.

En biografimusikal som handlar om två perioder i Al Jolsons liv. Dels 20-talet då han stod på toppen av sin populäritet och dels 40-talet då han fick en oväntad comback och åter blev en av de populäraste sångarna i USA.
Föreställningen handlar både om hans stora framgångar på scen och om hans misslyckanden i sitt privatliv.
Föreställningen avslutas med en 25 minuter lång konsert, eller snarare ett försök att återskapa en typisk Jolson-konsert med alla hans stora hits.

Det här är en live-inspelning och det är ju alltid kul att både få den där äkta teaterkänslan och samtidigt få höra publikens reaktioner på framträdandet. Publiken är mycket entusiastisk. Jag lite mindre. Till att börja med så är ljudet väldigt dålig på den här inspelningen, låter nästan som om det var en boot-leg men det är det inte. Ljudet är ”ihåligt”, burkigt och tunt och det låter som om man tagit bort all reverb från sångarna så de låter platta.
Sen så pratas det i många recensioner om hur fantastiskt Brian Conley imiterar Jolsons väldigt karaktäristiska röst. Jag håller inte med. Visst låter han en liten aning som Jolson men han är på tok för hes och raspig i rösten för att det ska bli riktigt bra. I en sån här musikal så måste rösten stämma bättre för att illusionen ska fungera.
Hon som spelar Jolsons tredje fru (som var skådespelerskan Ruby Keeler) försöker inte ens låta som henne och på sitt sätt är det bättre men Jolsons röst är en röst som man känner igen direkt så den möjligheten hade Brian nog inte.
Det är kul att få en samling av de sångerna som Jolson hade i sin repertoar och man känner igen så gott som varenda en. Fast de låter inte så 20-talsaktiga som de borde, arren är distinkt moderniserade och det är inte alltid till sångernas fördel.
Det här är väl inte en riktig juke-box musikal men eftersom alla sångerna är förknippade med honom och de inte fyller nån direkt funktion vad gäller handlingen så anser jag nog att det är en i alla fall.
Ska man lyssna på hans repertoar så rekommenderar jag att man istället plockar en av alla de plattor som finns där man har samlat inspelningar med den riktige Jolson. Det här känns lite ”B”.

Favvisar:
Let Me Sing And I’m Happy, Swanee, Toot-Toot-Tootsie Goodbye, Carolina In The Morning, Baby Face

Kuriosa:
Jolson har skrivit in sig i filmhistorien eftersom det var han som spelade huvudrollen i den första filmen med ljudsynkroniserade talscener, The Jazz Singer från 1927. Den brukar anses som den första talfilmen – fast man hade gjort många kortfilmer med tal innan. Jolson inledde den första talscenen med de bevingade orden ”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet”. Detta var en fras som Jolson använt sig av under åratal då han stod på scenen. Frasen ska ha uppkommit då han en dag skulle uppträda efter den berömda tenoren Enrico Caruso. I dennes smattrande applåder ska Jolson ha rusat upp på scenen och sagt den förut nämnda frasen.

Numera så ses Jolson som en kontroversiell artist då hans specialitet var att uppträda i ”blackface”, det vill säga att han sminkade sig så han skulle se ut som en svart man. Eller en nidbild av en svart man för han var svart i ansiktet och hade stora vitsminkade läppar. Den här formen av maskering var väldigt populärt på scenerna inte bara i USA utan även i Europa under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Jolson dubbade sin egen sångröst i biografifilmen The Jolson Story (1946)

Pressklipp:
An incredible phenomenon occurred at the Victoria Palace: the entire audience of the musical Jolson consistently responded to its star Brian Conley as if he were the man himself, and as if Jolson meant everything to them. Admittedly, this was a partial opening-night crowd, but Rob Bettinson and Paul Jury’s second bio-musical collaboration (following the success of Buddy) does, on this showing, seem to have that indefinable ”It”.

Buddy ran for seven years at the Victoria Palace: I would not be surprised if Jolson enjoys similar longevity. When the catchphrase ”You ain’t seen nothin’ yet” rings out, we know that in fact we have seen it all before, but are having so much fun that it doesn’t matter.
Ian Shuttleworth, The Financial Times.

Videosar:
This Is The Army Mr Jones
Baby Face
Swanee
Al Jolson sings April Showers & My Mammy
Al Jolson i blackface sings Toot Toot Tootsie
Snutt ur The Jazz Singer
My Mammy ur filmen The Jolson Story (sång dubbad av Jolson själv)

220px-Al_Jolson_-_publicity
Jolson ca 1925

220px-Jolson_black
Jolson i ”blackface” i filmen The Jazz Singer från 1927

%d bloggare gillar detta: