Nr 438: Your Own Thing

 

 

Your Own Thing (1968),
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola.  Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
– Clive Barnes, The New York Times

”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.
…
(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post

It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.
– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

Nr 379: Redhead

Redhead (1959), 452 föreställningar
Music: Albert Hague
Lyrics: Dorothy Fields
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields, Sidney Sheldon, David Shaw

Set in London in the 1880s, around the time of Jack the Ripper, the musical is a murder mystery in the setting of a wax museum.
When a young actress is murdered the enterprising Simpson Sisters’ Waxworks installs a tableau of the grisly deed. Muscle man Tom Baxter, the actress’ friend, comes to complain, and there he meets Essie Whimple, a plain girl with a hyperactive imagination.
Smitten with Tom, Essie pretends to have been attacked by the murderer, as well, and hijinks ensue – complete with cunning disguises, spine-tingling chases, and an ill-fated show at the Odeon Musical Hall!

En charmig liten musikalbagatell. Den vann en massa Tonys när det begav sig men spelas så gott som aldrig längre. Var en riktig stjärnmusikal och stjärnan var Gwen Verdon, en av de bästa ”tripel-threats” Broadway nånsin haft.

Musiken är typiskt 50-tals Broadway med lite engelsk Music Hall influenser.
Underhållande för stunden men inget man direkt kommer ihåg.
Inga ”hits”.

Bra nummer:
Merely Marvelous, She’s Not Enough Woman for Me, Erbie Fitch’s Twitch, I’ll Try

Kuriosa:
Föreställningen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll, koreografi samt för kostymerna.

Från början hette verket The Works och var en deckare som var tänkt att utspela sig på  Madame Tussauds och den skrevs specifikt för aktrisen Beatrice Lillie.

En av författarna bakom verket hette Sidney Sheldon och han skulle bli en bestsellerförfattare av stora mått främst på 70/80-talen med titlar som The Other Side of Midnight, Bloodline , Rage of Angels och Master of the Game.

Albert Hague (kompositören till showen) spelade rollen som musikläraren  Benjamin Shorofsky  i både filmen Fame och i den efterföljande tv-serien.

Gwen Verdon, som var den stora stjärnan i showen, hade som krav att om hon skulle medverka så skulle hennes pojkvän vara både koreograf och regissör. Hans namn var Bob Fosse och detta blev den första musikal han regisserade.
Gwen och Bob gifte sig senare.

Gwens roll är enormt stor (hon sjöng och dansade i 12 nummer) och eftersom man spelade showen 8 gånger i veckan så medförde det, efter ett tag, att hon inte alltid orkade framföra alla nummer och hon började därför hoppa över sånger under vissa föreställningar. Varje dag fick de medverkande ta reda på vilka sånger som hon tänkte framföra eller hade valt att stryka just den dagen. Så stickrepliker och scener fick flyttas runt för att anpassas till hennes dagliga sångval. Som värst strök hon 7 sånger under ett framträdande!

En triple-threat är en artist som är fenomenalt skicklig oavsett om hen dansar, sjunger eller agerar. Hen klarar allt lika bra. Extremt ovanlig förmåga, de flesta klarar av två av de tre.

Press:
She is on stage almost every minute, dancing, singing, joking, talking, being tossed, being threatened, getting a skinful, losing her man, regaining him, eluding a strangler – this tiny, lovely demon jams at least a week of hard, inspired labor into about 2 1/2 hours. She is a rocketing, endearing success. Her hair is as pretty and pink as a broiled salmon steak, and lots more appetizing.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

The book is as complicated as an income-tax return and just about as entertaining…
Mr. Fosse has written one of his best comic ballets… Perhaps in the future all musical comedies should be written by choreographers.
– Brooks Atkinson, Times

A sort of pink-champagne-and-black-thights murder mystery…
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Two Faces In The Dark (high school performance)
I’ll Try

Dag 345: Make Mine Manhattan

Make Mine Manhattan (1948), 429 föreställningar
Jag har lyssnat på Ben Bagleys studioinspelning av sångerna
Musik: Richard Lewine
Sångtexter & sketcher: Arnold B. Horwitt med lite ”förslag” från Moss Hart

En revy som använde sig av New York som sammanhållande tema.
Den tar upp fördelarna och nackdelarna med att bo i ”staden som aldrig sover”.

Föreställningen är idag kanske mest känd för att det var i den som komikern Sid Caesar debuterade. Han skulle bara nått år senare bli en av de största tidiga tv-komikerna i USA med hjälp av sketchshowen Your Show of Shows (1950 – 54).

Eftersom det här är en en studioinspelning och inspelad flera decennier efter att showen gick på Broadway så vet jag inte hur korrekta de musikaliska eller vokala arren är men det är ändå kul att få höra dessa sånger från en idag bortglömd, men på sin tid framgångsrik, föreställning.

Sångerna är överlag njutbara och behagliga att lyssna på. Inga oförglömliga verk kanske men klart godkända.
Det är bra Broadwayartister, av den gamla skolan, som står för sånginsatserna: Estelle Parsons, Arthur Siegel och Helen Gallagher bland annat.

Favvisar:
Anything Can Happen In New York, Phil The Fiddler, Saturday Night In Central Park, My Brudder And Me, Noises In The Street

Pressklipp:
Manhattan is everything a revue should be. … It is yopung and full of high spirits; it is topical as this copy of today’s paper; it is wonderfully funny, and witty , too; its tunes have bounce and so do its dancers: its pace is the pace of New York – quick and busy every minute. Hassard Short (regissören) has driven the show from the opening to the closing like Ben Hur winning the big chariot race…
– John Chapman, Daily News

Sid Caesar appears so many times that he might as well have been starred. No great show comic would let himself be spotted so often. He would know it would kill him, artistically if not physically. It nearly does both to Caesar.
…
He is certainly not untalented, but misguided.
– William Hawkins, World-Telegram

Ljudis:
Saturday Night In Central Park

Videosar:
I Gotta Have You
My Brudder And Me

Dag 301: Damn Yankees

Damn Yankees (1955), 1019 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 1994 års Broadway revival (718 föreställningar)
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Douglass Wallop, baserad på Wallops roman The Year the Yankees Lost the Pennant.

En modern version av Faustlegenden.
Joe Boyd, en medelålders fastighetsmäklare, är en stor fan till Washington Senators basebollag. Problemet är bara att laget hela tiden förlorar sina matcher. Joe är övertygad att om de bara kunde få en riktigt bra spelare (en ”long ball hitter”) så skulle lagets lycka kunna vändas. Han blir så frustrerad över matchresultaten att han en dag bara slänger ur sig att han skulle kunna sälja sin själ för att de ska få sin braiga spelare.
Som av en slump så dyker i samma stund en sofistikerad affärsman som heter Mr Applegate upp.  Mr Applegate, som i själva verket är djävulen, erbjuder Joe att förvandlas till ”Joe Hardy” lagets nya 22 åriga stjärnspelare – i utbyte mot hans själ naturligtvis. Joe går med på erbjudandet, även om det betyder att han måste lämna sin fru, men han lyckas få till en inhiberingsklausul som innebär att han kan annullera kontraktet om han gör det senast kl 21 kvällen innan den stora finalmatchen.
Med Joes hjälp så tar sig the Washington Senators hela vägen till final. Men Joe har under resans gång upptäckt att han saknar sin fru och börjar överväga att hoppa av sitt kontrakt. Då skickar Mr Appelgate efter världens främsta förförerska, Lola, med hennes hjälp ska han se till att Joes själ blir hans…

Jag bara älskar denna musikal. Musiken är fantastisk, sångtexterna smarta och roliga och om man tittar på filmversionen så får man dessutom se Gwen Verdons underbara, av Bob Fosse, koreograferade dansnummer.
Det här är en liten pärla till musikal.
1994 års version är lite annorlunda mot originlet, dels är det nya arr och så finns här, förutom alla sångerna, också en del av balettmusiken med samt ett flertal korta scener som gör att det blir enkelt att följa med i handlingen.
Rekommenderas å det varmaste.

Favvisar:
Heart, Two Lost Souls, Whatever Lola Wants, Who’s Got The Pain?, The Game

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, partitur, dirigent/musikalisk ledning, koreografi och scenarbetare.
Revivaln vann en Tony för bästa manliga biroll, plus en Drama Desk Award för bästa manliga biroll samt 2 Theatre World Awards.

Musikalen har filmats två gånger.
Först kom en bioversion 1958 som behöll stora delar av Broadwaycasten (fast rollen som Joe Hardy gavs till tonårsidolen Tab Hunter) samt var väldigt trogen scenversionen.
1967 gjordes en tv-version med Phil Silvers som Applegate och Lee Remick som Lola.

Jerry Lewis spelade Applegate i revivaln.
Vincent Price spelade Applegate i flera sommarproduktioner under 70-talet.

Sången Heart översattes i Sverige till Låt Hjärtat Va’ Me’ och blev signatursången för den älskade tv-serien Jubel i busken.

Pressklipp:
In short, Damn Yankees has an appealing idea, a couple of first-rate performers, and an intermittent flair for raising the roof. What it hasn’t got is staying power, a knack for hanging onto its gains and snowballing them into hilarity.
– Walter Kerr, Herald Tribune

The new song-and-dance sockeroo. Baseball is the great national pastime, and we predict that Damn Yankees will become a great national entertainment. It’s packed with power all down the line, from lead-off man to the pitcher. There isn’t a weak spot in the lineup. Here’s a pennant winner if we ever saw one. A real champ!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Whatever Lola Wants med Gwen Verdon
Whatever Lola Wants med bl a  Jerry Lewis och en hysteriskt rolig Susan Ann Taylor
Who’s Got The Pain? med Bob Fosse & Gwen Verdon
Heart
Two Lost Souls – Jane Krakowski & Cheyenne Jackson
At the Tony Awards: Shoeless Joe
Damn Yankees at Paper Mill Playhouse

Dag 282: Kiss Me, Kate

Kiss Me, Kate (1948), 1077 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av Broadway revivaln från 1999
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Bella & Samuel Spewack, i manuset har man även inkorporerat delar av William Shakespeares Så tuktas en argbigga

Föreställningen handlar om en teatergrupp som ska spela en musikalversion av Shakespeares Så tuktas en argbigga.
Vi får vara med om alla konflikter som sker båda på och bakom scenen  mellan Fred Graham, showens regissör, producent och stjärna, och hans primadonna tillika ex-fru Lilli Vanessi.
Här finns också en sekundär intrig som handlar om Lois Lane, skådespelerskan spelar Bianca och hennes hasardspelande pojkvän, Bill. Han har lyckats skuldsätta sig å det kraftigaste hos en lokal gangster, men han har uppgett att hans namn är Fred Graham.  Gangstern skickar några underhuggare till teatern för att kräva in pengarna och en massa missförstånd och roliga situationer uppstår.

Kanske en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats, med ett otroligt välskrivet och hysteriskt roligt manus av Bella & Samuel Spewack och några av de bästa sångerna Cole Porter skrev under hela sin karriär.
Det här var en succé från den första try-outföreställningen.
En av de få föreställningarna som anlände till New York i samma skick som den var i när den började sin ”prov” turné. Allt klaffade från första början så det var inget som behövdes rättas till.
Den är magisk att se på scen och även magisk att bara lyssna på.
Denna revivalinspelning är ljuvlig med en fantastiska ensemble med starka röster och härlig komisk tajmning.
Tempot på sångerna är lite högre än de var på 40-talet och det kan säkert störa puritaner men jag tycker det ger en stuns och fräschet till denna version.
Sen så bjuder de på nya orkestreringar också och de är härliga, smarta och även de fyllda av komik – inte ofta man får höra en orkester med komisktajmning.
Allt som allt så känns det nästan som att jag lyssnar på  showen för första gången och inte för den hundranåntinge gången.
Me like! A lot!
Den här musikalen är en av de bästa musikalerna ever och om man inte lyssnat på den eller känner till den så har man inte rätt att kalla sig musikalälskare! So ere bara!

Favvisar:
Allt!

Kuriosa:
Det här är nog Cole Porters största succé och den enda av hans musikaler som kom att spelas över 1000 gånger på Broadway i sin originaluppsättning.
1999 år revival spelades 881 gånger.

Kiss Me, Kate var den första musikalen som vann en Tony Award (priset skapades 1947) för bästa musikal.
Förutom den så vann den Tony’s för bästa libretto, partitur, kostym och bästa musikalproducent.

Revivaln 1999 vann Tony’s för bästa revival, manliga huvudroll, orkestreringar, regi och kostym.
Den fick dessutom 4 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, orkestreringar och scenografi.

Svensk premiär hade Kiss me, Kate på Oscarsteatern 1951 med Ulla Sallert och Per Grundén i huvudrollerna.

Filmversionen kom 1953 och skiljer sig bara lite från scenversionen. Den största skillnaden är att man lagt in en scen i inledningen som utgör en slags förtydligande av Freds & Lillis gemensamma bakgrund.
För en gångs skull så kom nästan alla av sångerna från scenversionen med, fast man var tvungen att tona ned de snuskigare insinuationerna i Porters texter.
Fast man fick igenom en liten snuskighet, det är i sången Tom, Dick or Harry där Ann Miller sjunger a-dick-a-dick-a-dick-a-dick och censorerna inte förstod att det namnet kan betyda nått helt annat beroende på sammanhang…
Man la till en extra sång till filmen, From This Moment On, som kom från Porters mindre framgångsrika musikal Out Of This World från 1950.
Bob Fosse spelade en av Biancas tre friare. Det är han som bland annat hänger från en pelare i From This Moment On.
Filmen släpptes från början som en 3-D film.

Pressklipp:
Occasionelly by some baffling miracle, everything seems to drop gracefully into its appointed place in the composition of a song show, and that is the case here.
– Brooks Atkinson, The New York Times

If Kiss Me, Kate isn’t the best musical-comedy I ever saw, I don’t remember what the best musical-comedy I ever saw was called. It has everything.
– Robert Garland, Journal-American

Kiss Me, Kate struck gold last night. This new and festive musical comedy is the best song-and-dance show of the season and one of the best Broadway has had in ten years.
– Ward Morehouse, Sun

From the opening number it was obvious to everybody that the first-nighters were seeing a smash hit of epic proportions, and nothing occurred throughout the evening to let them down.
– Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Too Darn Hot från London Revivaln 2001
So in Love från The Tony Awards
Another Op’ning, Another Show från Macy’s Thanksgiving Parade
Tom, Dick or Harry från filmversionen
From This Moment On
Brush Up Your Shakespeare från live inspelningen av Londonrevivaln
Trailer till filmen

Dag 228: The Little Prince

The Little Prince (1974), musikalfilm
Musik: Frederick Loewe
Manus & sångtexter: Alan Jay Lerner baserad på fabeln Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry

Det här är berättelsen om en pilot som tvingas nödlanda mitt i Saharaöknen. Där träffar han på en liten pojke. Det visar sig att han är en liten prins som kommer från Asteroid B-612. Prinsen har rest runt i rymden och träffat på en massa olika konstiga människor och varelser på mängder av olika små miniplaneter.
Prinsen berättar om alla sina äventyr för piloten.
Här på jorden kommer prinsen att lära att: Man ser tydligt bara med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat. Eller som det står i boken: On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

Det är lika bra att säga det direkt: filmen är fruktansvärd! Den är rent plågsam att försöka se från början till slut.
Men musiken är faktiskt helt ok. Speciellt om man bara lyssnar på den och slipper se på diverse småpinsamma iscensättningar samtidigt.
Här finns härliga svepande melodier och ganska så kul sångtexter. Inget mästerverk kanske men klart godkänt.
Och som bonus på cd:n får man ett bortklippt nummer, en alternativ ouvertyr samt ett par förlängda sångnummer.

Favvisar:
I Need Air, I’m On Your Side, I Never Met a Rose, Closer and Closer and Closer, A Snake in the Grass

Kuriosa:
Detta var det första Lerner/Loewe samarbetet sen de skrev musikalen Camelot (1960).
För er som inte riktigt vet vilka dess bägge herrar är så säger jag bara musikalen My Fair Lady och filmmusikalen Gigi.

Berättelsen om den lilla princen är inspirerad av en verklig händelse.
1935 försökte Saint-Exupéry tillsammans med en mekaniker slå hastighetsrekordet på flygsträckan Paris till Saigon. Efter 19 timmar i luften så kraschade de i närheten av Wadi Natrundalen i Nildeltat.
De överlevde kraschen men hade ingen aning om var de befann sig. Allt de hade att klara sig på var lite kaffe, två apelsiner, några kex och en skvätt vin.
Hettan i öknen gjorde att de snabbt började bli uttorkade, de såg hägringar och fick först hörselhallucinationer som sen följdes av visuella hallucinationer. På den tredje dagen så var de så uttorkade att de slutade att svettas.
Först på fjärde dagen så hittades de av en beduin och det var tack vara honom som de överlevde.

Filmen var nominerad till två Academy Awards för sin musik men vann ingen.
Den fick dock en Golden Globe för bästa partitur.

Pressklipp:
The Little Prince … is a very exasperating experience. It’s the kind of movie that refers to adults as grown-ups to show us where it means its sympathies to be. Yet it’s too abstract and sophisticated to be of interest to most children, and too simple-mindedly mystic and smug to charm even the most indulgent adult. You don’t have to be W.C. Fields to want to swat it.
…
I doubt that anyone could make a really satisfactory movie out of the tiny Saint Exupéry book …  nothing much happens. So little happens, in fact, that the movie, which is stretched out with the Lerner-Loewe music, lasts only 88 minutes and seems at least five times that long.
…
Bob Fosse, an extraordinarily talented actor-director-dancer-choreographer, shows up in one sequence as the personification of the poisonous snake who finally provides the Little Prince with transportation home. What a child might make of this scene I can’t imagine; Mr. Fosse, dressed like a 19th-century Chicago pimp, dances around the Sahara in those marvelously eccentric movements that look great when done by Gwen Verdon but embarrassing in this context.
Less peculiar but not much more effective is Gene Wilder as a fox who hands on to the Little Prince one of the nuggets of wisdom that is supposed to make the movie meaningful. What is essential, says the fox, is invisible to the eye. Another variation is that ”it’s only with the heart that one can see clearly.”

This is the sort of gimcracky wisdom that only a self-absorbed adult could conceive of as being comprehensible to a child.
…
There are lots of pleasures that children and adults can share: zoos, circuses, Alice in Wonderland, Charlie Brown, roller coasters, hot dogs between meals. The Little Prince is not one of them.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
I never met a rose
The Little Prince Trailer
It’s a hat
Your a Child
Bob Fosse som ormen i Snake In The Grass
Gene Wilder som räven i Closer and Closer and Closer

Dag 185: Pippin

Pippin (1972), 1 944 föreställningar
Baserar mitt omdömme på 2013 års Broadway revivalinspelning. Den spelas fortfarande.
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Roger O. Hirson, delvis inspirerad av händelser i Pépin le Bossus (767 – 811) liv.

Det här är lite av en metateater/musikalföreställning.
Föreställningen startar med att en samling skådespelare, under ledning av ”den ledande skådespelaren”, hälsar publiken välkommen och därefter börjar ensemblen gemensamt berätta historien om Pippin. De bryter hela tiden ”den fjärde väggen” och kommunicerar ofta direkt till publiken.
Berättelsen de återger är den om unge prins Pippin, son till Kung Karl den Store, som ger sig ut på en resa för att finna meningen med sin tillvaro. Under vägen kommer han att uppleva svek, krig, mord och kärlek (i alla dess former) för att till sist ställas inför valet: ett enkelt men lyckligt liv eller riskera allt för ett kort ögonblick av ära och berömmelse?

Har alltid haft ett lite ambivalent förhållande till denna musikal. Jag gillar, och gillar verkligen mycket, musiken i första akten medan jag tycker att andra aktens musik till största delen är ointressant.
Eller första och andra akten förresten. Från början framfördes föreställningen i en akt, utan paus. Men numera så har man lagt in en paus vilken gör att det finns en Entr’acte på denna inspelning som inte fanns med på originalet.
I övrigt är det ingen skillnad på låtar på den här jämfört med originalcastplattan. Versionerna här är i regel en aning längre och lite modernare i sitt sound men i övrigt ganska så identiska. För att fylla ut cd:n så har man lagt dit kareokeversioner på fyra av sångerna. Just det känns kanske inte som ett försäljningsargument.
Vilken version man ska ta är en smaksak. Har man sett den här nya cirkusinspirerade versionen så är denna nyinspelning det självklara valet, i övrigt… Bägge är bra, gedigna inspelningar och kul att lyssna på. I den gamla får man Ben Vereen som den ledande skådespelaren och på denna får man Patina Miller, det vill säga en kvinnlig version av samma roll.  Hon är en bättre sångare än han men han har kanske mer känsla i sin röst.
Jag gillar den här popmusikalen i bägge versionerna och anser att den absolut hör till kategorin ”musikaler man bör känna till och ha hört”.

Favvisar:
Magic to Do, Corner of the Sky, War Is a Science, Simple Joys, No Time at All, Extraordinary

Kuriosa:
Original uppsättningen fick 5 Tony Awards 1973: bästa manlig huvudroll i en musikal (Ben Vereen som The Lead Player), bästa regi och bästa koreografi (Bob Fosse fick bägge), bästa scenografi och bästa ljus.
Den fick också 4 Drama Desk Award: bästa regi, koreografi, scenografi och ljus.

2013 års revival har vunnit 4 Tonys: bästa revival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa regi.
Den fick en Drama League Award för bästa revival.
4 st Drama Desk Awards: bästa revival av en musikal, bästa regi, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa koreografi.
Den har också fått 7 Outer Critics Circle Awards: bästa musikalrevival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.

Det här var den första musikal som effektivt använde sig av tv-reklam i sin marknadsföring. Istället för att koncentrera sig på att sälja en stjärna (som brukligt var) så valde man att sälja själva föreställningen. Sättet man gjorde det på var att man bjöd tv-tittarna på ett litet smakprov från showen.
Den 60 sekunder långa reklamspotten började med en speaker som sa: ”Here’s a free minute from Pippin, Broadways musical comedy sensation, directed by Bob Fosse”. Sen visade man en snutt ur ”The Manson Trio” dansnumret och taglinen efter var: ”You can see the other 119 minutes of Pippin live at the Imperial Theatre, without commercial interruption”.
Spotten blev enormt uppmärksammad och medverkade till att göra showen till en megahit.

Musikalen Pippin försöker inte på något vis återberätta en historiskt akurat berättelse, det mesta är skrönor och påhitt men flera av personerna som finns med har funnits i verkligheten. Karl den Store var en av de stora härskarna under medeltiden och hans rike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Han fick minst tre barn där den första döptes till Pépin le Bossus eller Pippin puckelryggen. Han skulle komma att konspirera mot sin far (nått som finns med i musikalen) vilket ledde till att han skickades i exil till ett kloster i Prüm som straff.
Namnet Pippin gav då Karl till sin yngste son istället som från början döpts till Karloman.
Namnet Pippin var även Karl den Stores fars namn.

Det här är faktiskt inte den första showen som har fått namnet Pippin. Redan 1870 gick en pjäs med samma namn i New York. Den hade underrubriken ”The King Of The Gold Mines” och beskrevs som en “burlesque, extravaganza, spectacle.”
Hmmm, låter ju lite som en beskrivning av denna show…

Pressklipp om originalet:
It is, I felt, a trite and uninteresting story with aspirations to a seriousness it never for one moment fulfills; a commonplace set to rock music. I must say I found most of the music somewhat characterless. It contains a few rock ballads that could prove memorable. What will certainly be memorable is the staging by Bob Fosse. This is fantastic. It takes a painfully ordinary little show and launches it into space.
– Clive Barnes, The New York Times

Pippin is a musical of enormous style and I hail it. Staged by Bob Fosse within an inch of its life, last nights arrival at the Imperial survives – nay, triumphs – by reason of its grace, humor, imagination and, yes, its very cleverness.
– Douglas Watt, Daily News

Pressklipp om revivaln:
As for the 99-pound musical that’s at the center of this muscle-bound circus — the one about the starry-eyed son of Charlemagne who has a bad case of a Middle Ages identity crisis — it’s there, too, if you choose to look for it. And if you choose not to, that’s fine. You can just sit back and let this exhaustingly energetic team work you over until you’re either all tingly or all numb.
…
Ms. Paulus’s Pippin is in its way a natural extension of Fosse’s, pushing the musical from seduction into sensory assault. This is a Pippin for the 21st century, when it takes more than style to hold the attention of a restless, sensation-hungry audience.
…the show has been given a busy big-top setting and costumes that emphasize muscle tone. This is also a Pippin for the age of the gym bunny.
Fosse’s original dancing is evoked, largely stripped of its sensuality, by the choreographer Chet Walker. Even when it’s executed by a body as supple and sexy as that of Charlotte d’Amboise, it’s not the main event. And the connection between storytelling and style, between performer and self-expression, is only occasionally in evidence.
…
And I would argue that in courting its audience, this Pippin is ultimately more cynical than Fosse’s.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Pippin TV Commercial (från 1972)
Pippin ´73, 3 nummer med original Bob fosse koreografi
Pippin 2013 – Highlights
Magic to Do ” Corner of the Sky – tv-versionen fr 1981
War Is a Science
No Time At All
Glory + Manson Trio
Pippin 2013 från Letterman

Dag 182: The Pajama Game

The Pajama Game (1954), 1 063 föreställningar.
Baserar mitt omdöme på 2006 års Broadway revival (129 föreställningar).
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Richard Bissell baserad på boken  7½ Cents av Richard Bissell som i sin tur är löst baserad på hans erfarenheter som vice VD på en pyjamasfabrik.

Arbetarna på Sleep-Tite pyjamasfabrik vill få en löneökning på 7½ cent i timmen.
Ledningen säger nej.
Facket uppmanar de anställda till maskning.
Kämpande för fackets räkning hittar vi Babe, på ledningens sida hittar vi Sid den nyanställde arbetsledaren.
Dessa två argumenterar för sina respektive sidor men det blir mer än argumentering dem emellan, de blir förälskade i varandra…

En riktig, äkta Broadway klassiker och en av mina absoluta favorit musikaler.
Det här är en musikal som innehåller mer minnesvärda sånger än de flesta verken. Riktiga klassiker som Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There och A New Town Is A Blue Town samsas med komiska pärlor som I’m Not At All In Love och I’ll Never Be Jealous Again.
Jag pratar om fartfyllda, starka melodier med otroligt komiska och snyggt skrivna sångtexter.
En av de bästa musikalerna ever!
Det här blir den tredje versionen av showen som jag har.
Som vanligt när det gäller revivalcastskivorna från senare år så innehåller den här en massa musik som inte funnits med på de tidigare utgåvorna. Här hittar jag ett par sånger som inte fick plats på originalinspelningen (och som ströks för filmversionen), de långa dans-breaken som man tog bort per automatik vid inspelningar (mest uppseendeväckande för mig är Once A Year Day vars dansparti är otroligt mycket längre här än på någon tidigare version med både rock och Doo-wop inslag) och dessutom så har man lagt till tre sånger för att Sid ska få nått att sjunga i andra akten. En av dem är en sång som ströks inför originalets premiär och de andra två är nyskrivna av Richard Adler för 1973 års revival.
Det låter bra om den här skivan. Och om man inte har nån inspelning av showen så är det här en bra start. Min favvoversion är nog filmversionen.
Det enda jag inte är helt nöjd med är Harry Connick Jr’s insats som Sid. Han är en otroligt duktig crooner och hans röst är som sammet och påminner inte så lite om Frank Sinatras men den är lite i smooth-aste laget. Han verkar mer mån om att det ska låta bra än att berätta nått med sången. På en konsertscen så kan det funka men i en musikal så är röstagerandet väldigt viktigt – speciellt på en inspelning. Hans insatser är snygga men helt menlösa och tillför inget. Tvärtom faktiskt för man undrar hur det kommer sig att nån så vital som Babe kan falla för denna snygga tråkmåns.
I övrigt gör de flesta bra vokalainsatser och många tar fasta på de härliga sångtexter som erbjuds.
Musikalen är ett måste i varje sann musikalälskares samling!

Favvisar:
I’m Not At All In Love, I’ll Never Be Jealous Again, Hernando’s Hideaway, Steam Heat, Hey There

Kuriosa:
Detta var den första musikal som Bob Fosse koreograferade.

Richard Adler & Jerry Ross samarbetade både vad gäller musiken och sångtexterna.
Detta var deras första Broadway musikal.
Innan hade de bidragit med sånger till Broadwayrevyn John Murray Anderson’s Almanac (1953).
De skulle bara hinna skriva en musikal till (Damn Yankees 1955) innan Jerry Ross dog i sviterna efter att ha drabbats av bronkit.

Adler & Ross hade inledningsvis Frank Loesser som mentor och det påstås att Loesser bidrog, utan att få cred, med två av låtarna i showen: There Once Was a Man och A New Town Is a Blue Town

Original uppsättningen vann ett flertal Tony Awards: Bl a för bästa musikal, bästa kvinnliga biroll, bästa musik, bästa manus och bästa koreografi.
2006 år revival vann:
Två Tony’s för bästa revival och bästa koreografi.
En Theatre World Award för Harry Connick, Jr.
En Outer Critics Circle Award och en Drama Desk Award för bästa koreografi.

Under originalproduktionens gång skapades en av de mest klassiska Broadway anekdoterna:
Carol Haney som vann en Tony för sin insats i originalet bröt ankeln under produktionens spelperiod. Hennes understudy fick då hoppa in i hennes ställe. Denna ersättare var relativt okänd vid den tiden men det var henne som regissören och producenten Hal B. Wallis såg på scenen och det var hon som, tack vara det, fick ett Hollywoodkontrakt.
Hennes namn? Shirley MacLaine!

Till filmversionen (1957) så behöll man de flesta av skådespelarna från Broadwayversionen. Den enda huvudroll som byttes ut var Janis Paige som spelat Babe och vars roll gick till Doris Day.

Filmversionen är en relativt trogen återgivning av scenversionen, bl a är Fosses koreografier intakta.

En av dansarna i Steam Heat numret är Peter Gennaro (kvinnan är Carol Haney för er som blivit nyfikna på henne) som senare skulle bli framgångsrik koreograf själv bla som assistent till Jerome Robbins på West Side Story (det var han som skapade America och Mambonumren).
Andra musikaler han koreograferat är bl a Annie, Fiorello och Bar Mitzvah Boy

Richard Bissell skulle komma att skriva en bok om allt som hände när hans bok  7½ Cents förvandlades till musikal. Boken fick namnet Say, Darling.
Say, Darling skulle i sin tur förvandlas till en pjäs med musikinslag (se dag 73 av denna blogg) med manus av Bissel och musik av Jule Styne och den fick premiär 1958 på Broadway.

Pressklipp:
A sure-fire winner. A deliriously daffy delight! A royal flush and a grand slam rolled into one!
– Robert Coleman, Daily Mirror

Broadway looks well in pajamas.
…
It’s a show that takes a whole barrelful of gleaming new talents, and a handful of stimulating ideas as well, and sends them tumbling in happy profusion over the footlights. The Pajama Game has a fresh and winning grin on its face from the onset. The dances bt Bob Fosse are fast, funny when they ought to be, and neatly dovetailed into a hard-driving book.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Steam Heat fr filmen
Pajama Game Performance at the Tony’s 2006
Doris Day – I’m Not At All in Love
I’ll Never Be Jealous Again
Once A Year Day
Hernando’s Hideaway (med bla Carol Haney & John Raitt)

Dag 135: New Girl In Town

New Girl In Town (1957), 431 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: George Abbott, baserad på Eugene O’Neills pjäs Anna Christie

Ven I valse, jumpi dumpi dum

Anna, en tuberkulossjuk  f d prostituerad, flyttar hem till New York för att bo hos sin gamla far efter att ha tillbringat 15 år säljande sin kropp i St. Paul, Minnesota.
Pappan är helt omedveten om sin dotters yrke.
Till en början så tas hon emot med öppna armar av både fadern och alla hans vänner. Hon inleder ett förhållande med en sjöman men håller det hemligt för sin far.
Annas förgångna avslöjas dock av pappans nya fru.
Annas sjömannen mönstrar på ett fartyg och lämnar staden.
Anna känner att hennes chanser till att få leva ett normalt liv är krossade så hon lämnar New York och flyttar till Staten Island där hon blir jordbrukare.
Sjömannen kommer så småningom tillbaka till staden och när han får reda på var Anna befinner sig så far han genast dit och de älskande tu förenas i en kyss.

Det här är en gammal hederlig, härlig musikal musikal, om jag säger så.
En skön blandning av svepande melodier, komiska sånger, valser, smäktande ballader och lite music-hallinspirerade nummer.
Det är ingen stor musikal och innehåller kanske inte några riktiga hits eller standards men den är oerhört njutbart att lyssna på och svengelskan som Annas pappa sjunger på är så charmig om så lite konstig.
Väl värd att lyssna igenom.

Favvisar:
Roll Yer Socks Up, On the Farm, It’s Good to Be Alive, Look at ‘Er, Ven I Valse

Kuriosa:
Gwen Verdon som Anna och Thelma Ritter som pappans nya fru fick dela på det årets Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Showen fick tre Tony nomineringar till men inga vinster. Bland annat så nominerades Bob Fosses koreografi.

Anna spelades av Gwen Verdon, en av de bästa dansarna Broadway nånsin haft. Problemet med denna show var att Gwen fick visa upp att hon var en bra skådespelerska och sångerska men det fanns inget direkt utrymme för några dansnummer.
För att lösa det problemet så koreograferade Bob Fosse en drömsekvens som hon kunde släppas loss i.
Sekvensen utspelade sig på en bordell och det var Annas mardröm om att åter var tillbaka i sitt gamla yrke. Koreografin var så sensuell och förförisk att polisen i New Haven ansåg det nödvändigt att stänga teatern och tvinga produktionsteamet att lägga ner showen om man inte tog bort numret eller gjorde drastiska bearbetningar av det.
Ändringarna genomfördes och polisen lät showen spela klart sin try out.
När showen sen kom till Boston så ansåg producenterna att den nya versionen också var tvungen att strykas eftersom den framställde Annas förflutna som så otroligt mycket attraktivare än hennes nuvarande livssituation. För att vara säkra på att ingen skulle försök smyga tillbaka snusket så brändes scenografin.
Men när de kom till New York så kom hela bordelldrömsekvensen tillbaka, intakt. Somliga kritiker gillade den och somliga blev förfärade. Men kvar blev den.

Bob Merrill som skrev både musik och sångtexterna är kanske mest känd för sångerna: (How Much Is) That Doggie in the Window? och Mambo Italiano och för att han skrev sångtexterna till musikalen Funny Girl (1964).

Videosar:
Snuttar från Irish Repertory Theatre version av showen
How Much Is That Doggy In The Window med Patti Page
Greta Garbo i Anna Christie (1930), hennes första repliker i en talfilm!
Gwen Verdon original Roxy i Chicago (1975) plus Chita m fl. Bara snuttar och från typ 8 mm, men ändå! Makalöst fynd!