Nr 454: Big Fish (2014)

Big Fish (2014)
Broadway, 98 föreställningar
Sverigepremiär på Uppsala Stadsteater 2019
Music & Lyrics: Andrew Lippa
Book: John August baserad på hans manus till filmen med samma namn från 2003, i sin tur baserad på  Daniel Wallaces roman  Big Fish: A Novel of Mythic Proportions från 1998.

Edward Bloom is a traveling salesman who lives life to its fullest… and then some! Edward’s incredible, larger-than-life stories thrill everyone around him – most of all, his devoted wife Sandra. But their son Will, about to have a child of his own, is determined to find the truth behind his father’s epic tales.
The story shifts between two timelines.
In the present-day real world, sixty-year-old Edward Bloom faces his mortality while Will prepares to become a father himself.
In the storybook past, Edward ages from teenager, encountering a Witch, a Giant, a Mermaid, and the love of his life, Sandra.
The stories meet in the present-day as Will discovers the secret his father never revealed.

En musikal som jag inte riktigt blir klok på.
Gillade Broadwayversionen och var förvånad över att den floppade men samtidigt så ogillade jag verkligen den svenska varianten som jag tyckte var ofokuserad, luddig och ganska så ointressant.
På Broadway charmad och i Uppsala lite uttråkad.
Så en musikal som genom olika uppsättningar ger 2 totalt olika intryck.
Och det är ju lite intressant i sig.

Musiken är av typen klassisk Broadwaymusikal men med lite countryinspiration. Några catchiga bitar, inte dålig på nått sätt men inte heller så intressant att den fastnar eller inspirerar till omlyssning.

Press:
Norbert Leo Butz is cutting loose in another one of his don’t-dare-miss-this perfs in ‘Big Fish,’ a show that speaks to anyone pining for a studiously heart-warming musical about the efforts of a dying man to justify a lifetime of lousy parenting to his alienated son.
– Marilyn Stasio, Variety

This final Broadway version of ”Big Fish” has changed considerably, and improved in leaps and bounds, from the version audiences saw in Chicago, especially in the radically different first act.
. . .
With the indefatigable, deeply engaged and seemingly irreplaceable Norbert Leo Butz driving its storytelling and willing the show’s crucial emotional subtext into being by sheer force of talent and will, ”Big Fish” arrives on Broadway as an earnest, family-friendly, heart-warming and mostly successful new American musical-
– Chris Jones, The Chicago Tribune

Here, though, [Director Susan Stroman] seems to be drawing almost randomly from her bottomless bag of tricks. Yes, her use of dancers to embody an enchanted forest and a campfire is delightful. And it’s hard not to chuckle when those two-stepping elephants make a cameo appearance. But if the show is all about the need for personal myths, it has to let its leading mythmaker take charge.
– Ben Brantley, The New York Times

Wholesomeness gets a bad rap on Broadway these days, usually regarded as the kind of unbearably sweet and inoffensive entertainment that sophisticated theatergoers must endure while taking their conservative grandmas out for a night on the town. […] But Big Fish, the new musical that tattoos its heart on its arm, displays no fear in plopping its unabashed wholesomeness right in your lap. Its spirit is steeped in Rodgers and Hammerstein decency that propels an evening that’s adventurous, romantic and, yeah, kinda hip.
– Michael Dale, BroadwayWorld.com

It’s no spoiler to say that imagination wins out, particularly in director-choreographer Susan Stroman’s visually lavish production, which boasts dancing circus elephants, a mermaid who pops up from the orchestra pit, and tree trunks that ingeniously morph into a coven of witches. Don Holder’s lighting, William Ivey Long’s costumes, and Benjamin Pearcy’s projections are often wondrous to behold
. . .
For the most part, though, Big Fish finds theatrically inventive ways to reel audiences into its central love story. In this case, it isn’t boy-meets-girl but father-hooks-son. And Edward Bloom is quite a catch.
– Thom Geler, Entertainment Weekly

Om den svenska versionen skrev pressen:

Ytterst professionellt iscensatt, men sockrat sentimental – ”Big fish” på Uppsala stadsteater öser på med allt. Det uppstår en mättnadskänsla i denna fantasimusikal om konflikten mellan en fabulerande far och en sanningssökande son.
– Karin Helander, Svenska Dagbladet

Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst.
…
Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar.
– Leif Zern, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Uppsala Stadsteaterversionen
High Lights Broadway
Time Stops
Daffodils
Be The Hero

Nr 427: Ambassador

Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.
…
This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times

Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.
…
The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.
…
It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily

Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
– Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 396: Once on This Island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.
As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.
A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.
…
Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 395: Shrek

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 
Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.
…
…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.
…
..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.
…
The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

Omslaget till första utgåvan

Nr 393: Aladdin (Disney)

Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin
Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.
Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.

Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.
…
Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.
…
“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.
…
Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.
…
It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
–Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).
…
Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
– Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.
…
It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.
…
…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
–Andrzej Lukowski, Time Out

Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast

 

Nr 380: Subways Are For Sleeping

Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
– John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Nr 377: A Gentleman’s Guide To Love And Murder

A Gentleman’s Guide To Love And Murder (2013), 905 föreställningar
Musik:  Steven Lutvak
Sångtexter: Robert L. Freedman &  Steven Lutvak
Libretto: Robert L. Freedman baserad på Roy Hornimans bok Israel Rank: the Autobiography of a Criminal från 1907.

Why are all the D’Ysquiths dying?
Whoever’s next, I swear, I won’t be coming back!
I’m utterly exhausted keeping track.
And most of all, I’m sick of wearing black!

This is the uproarious story of Monty Navarro, the black sheep of the D’Ysquith family, who, when he find out that he is ninth in line to inherit a dukedom, decides to eliminate the other eight pesky relatives who stand in his way.
All the while, Monty has to juggle his mistress (she’s after more than just love), his fiancée (she’s his cousin but who’s keeping track?), and the constant threat of landing behind bars!
Of course, it will all be worth it if he can slay his way to his inheritance… and be done in time for tea.

En riktigt, riktigt rolig liten musikal.
Visuellt är den underbar att titta på då allt utspelar sig på en viktoriansk scen som byggts på scenen, en scen på scenen liksom.
Här finns underbara kläder, roliga ”platta” gammaldags kulisser mixade med ”state of the art” teaterteknik från idag, ett fantastiskt spelhumör och bäst av allt ett bra, roligt och smart manus – inte nått som man är direkt bortskämd med bland dagens nya musikaler.

Musiken är en pastisch på förra sekelskiftets engelska ”music hall” musik blandat med Gilbert & Sullivan-aktiga pattersånger och lite sekelskiftes operett à la Sigmund Romberg. Musiken är glad, behaglig att lyssna på men, tyvärr, ganska så anonym. Inga sånger att nynna på på väg hem, alltså. Inte dålig musik, bara lite för lik sina förlagor eller inspirationskällor och utan att få en tydlig egen profil.

Nej, musiken är inte det bästa med denna castskiva utan det är istället sångtexterna, där firas det triumfer. Kan inte minnas när jag senast hörde så här roliga, intelligenta, ”witty-ga”, överraskande och på alla plan fantastiska texter. Här hör man, precis som i musiken, tydliga referenser till Gilbert & Sullivans Savoyoperetter men i motsats till musiken så har texterna karaktär och en egen stil som lånar från sin inspirationskälla men gör något helt eget och genialiskt av den.
Texterna är ömsom vulgära, genuint kvicka, garanterat icke-PKiga, anakronistiska och fyllda av överraskande rim, insinuationer, ordvitsar och fantastiska vändningar. De känns både genuina från eran men samtidigt moderna. Geniala är det enda ord jag kan finna för dem.
Som när den snobbige  och rike Lord Adalbert D’Ysquith beklagar sig över de fattiga i I Don’t Understand the Poor:

I don’t understand the poor.
And they’re constantly turning out more.
Every festering slum
In Christendom
Is disgorging its young by the score.
I suppose there are some with ambition
Say, the pickpocket, beggar, or whore
From what I can tell
They do quite well
They’re rising above
And it’s work that they love
But I don’t understand the poor

Här kommer ett annat litet exempel som kommer från  Lady Hyacinth D’Ysquith sång där hon försöker komma på ett nytt välgörenhetsändamål som hon kan skryta med inför sina fina vänner. Kanske en spetälskekoloni kan vara det hon söker?

When we arrive they’ll hobble out to greet us!
Their toothless grins would melt a heart of stone!
And every dilettante
Will envy me and want
A colony of lepers of her own!

Eller vad sägs om en liten by i Afrika:

We’ll civilize a village in the jungle!
It can’t take long to learn their mother tongue!
Of words they have but six,
And five of them are clicks,
And all of them are different words for dung!

Härliga exempel där textförfattarna leker med kolonialtidens självgoda övertygelse om den brittiska rasens (speciellt överklassens) överlägsenheten.

Jag rekommenderar er att köpa CD:n och inte bara lyssna på den på Spotify för ibland är det sånt furiöst tempo i textframspottandet att risken är stor att man missar stora delar av den om man inte har texthäftet framför sig.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, regi och kostymer.
7 Drama Desk Awards: Bäste musikal, libretto, sångtexter, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, regi och bakgrunds projicering.
2 Outer Critics Circle Award: Bästa manliga huvudroll och regi.
1 Drama League Award för bästa musikalproduktion.

Boken blev filmad 1949 under namnet Kind Hearts and Coronets (Sju Hertigar på svenska). I filmen spelades alla de 8 släktingarna som Monty mördar av Alec Guinness.
Samma grepp använder man sig av i musikalversionen där alla mordoffer spelas av Jefferson Mays, han fick både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för sin insats.

Pressklipp:
Despite the high body count, this delightful show will lift the hearts of all those who’ve been pining for what sometimes seems a lost art form: musicals that match streams of memorable melody with fizzily witty turns of phrase. Bloodlust hasn’t sung so sweetly, or provided so much theatrical fun, since Sweeney Todd first wielded his razor with gusto many a long year ago.
– Charles Isherwood, The New York Times

A Gentleman’s Guide to Love and Murder is the new undisputed king of musical comedy. Filled with lunatic sight gags and the wittiest, loveliest show tunes in years, there’s not a weak link in the lively cast, and Darko Tresnjak’s antic, cartoonish staging is ideal.
– David Cote, Time out New York

If you’re tired of apologizing to out-of-town visitors for the shaky state of 21st-century American musical comedy, send them to
A Gentleman’s Guide to Love and Murder and rest assured that they’ll go home happy! It glitters like gold!
– Wall Street Journal

Daring, naughty and ingeniously absurd!
– Variety

Videosar:
I’ve decided to marry you från The Tony Awards
Better With a Man
I Don’t Understand the Poor
A musical preview
I’ve Decided to Marry You
A Little Taste of the Show

Lite skridskoåkning.
Det glada paret anar inte att Monty (som står bakom dem) har sågat ett par hål i isen och att de är på väg mot sin död…

Nr 375: Aida

Aida (2000), 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Kuriosa:
Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
1 Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
5 Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

Pressklipp:
The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.
…
Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.
…
The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far

Nr 374: The Nervous Set

The Nervous Set (1959), 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad på scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.
…
Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
– Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Nr 372: Pousse-Café

Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.
…
The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
– Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.
…
All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.
…
The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Ett exempel på en pousse-café