Nr 378: Andy Capp

Andy Capp (1982), 120 föreställningar
Musik: Alan Price
Sångtexter: Alan Price and Trevor Peacock
Libretto: Trevor Peacock baserad på dagstidningsserien Andy Capp av Reginald Smythe

The story is essentially a narrative setting an upcoming wedding (of Raquel and Elvis) against the ongoing fracas in Andy and Flo’s household. The musical adaptation is a faithful evocation of the cartoon, full of mother-in-law jokes, drunken escapades, big-bosomed, mini-skirted women wielding rolling pins and paunchy, cloth-capped men stomping around in boots.

Sällan har jag hört en musikal som låter så genuint brittisk som denna.
Det är som om man satt på en pub en lördagskväll och lyssnar när det lokala bandet spelar. Det är gemytligt, ”comfy”, ”cozy”, allsångsinspirerande och oerhört välkomnande.
Musiken består av en blandning av 50/60-tals brittpop och pubmusik och är väl inte så nyskapande eller spännande men jag blir fånigt glad av sånt här. Det är inte nödvändigtvis så att sångerna fastnar men helheten är ”nice”, varm och känns familjär och ”trygg” på nått sätt.
Och man känner så tydligt igen att det är skrivet av Alan Price.
När jag var liten hittade jag ett kassetband med musiken till filmen O Lucky Man bland mina storasyskons saker. Jag fullständigt älskade låtarna på bandet och det var just herr Price som hade skrivit dem. Stilen från det kassetbandet går igen i nästan varenda låt här och kanske är det därför jag fullständigt charmats av denna platta.
Jag såg så småningom filmen O Lucky Man men den gillade jag inte alls.

Detta är kanske ingen stor musikal varken musikaliskt eller innehållsmässigt men den har charm och det kommer den långt på.

Kuriosa:
Andy Capp hette Tuffa Viktor i Sverige.
Serien skapad 1957 av Reginald Smythe. Serien skapades som en drift med brittisk underklass i norra England. Andy och hans vänner talar med utpräglad nordengelsk arbetardialekt.
Serien innehöll från början skämt om ämnen som våld inom familjen, arbetslöshet, alkoholism, otrohet, ekonomiska problem med mera. Den visade egentligen upp en stark misär, grepp som tonades ned efter att serien blev en internationell succé, och har kritiserats för sin lättsamma skildring av allvarliga sociala problem.

Som mest publicerades den i över 1700 olika dagstidningar världen över, vilket gör den till en av de mest framgångsrika dagstidningsserierna nånsin.

Andy och hans fru Flo sägs vara inspirerad av serieskaparens egna föräldrar.
De bor på Durham Street 37 i den nordengelska hamnstaden Hartlepool, Smythes egen hemstad.

Namnet ”Andy Capp” är en lek med ordet ”handicap”, uttalat på typisk nordengelsk arbetardialekt.

I Sverige har Tuffa Viktor varit publicerad i bl a Aftonbladet och Göteborgs-Tidningen.

I Hartlepool finns numera en staty av Andy Capp. Den skapades av Jane Robbins, skulptris från Shropshire, och avtäcktes 28 juni 2007.

En inofficiell son till Andy introducerades 1960, han fick namnet Buster. Han fick en egen serie, ursprungligen under titeln Buster Capp, Son of Andy Capp. På grund av copyrightkonflikter slutade man snart att hänvisa till Buster som Andys son, men spår av grundidén märks än idag; bland annat kan man tydligt se att Busters mamma är en lätt reviderad version av Flo.
I Sverige fick Buster en egen serietidning som publicerades mellan 1967 – 2005. Från början var den fylld av äventyrsserier men specialiserade sig så småningom på sportserier.

Pressklipp:
… a fat slice of accessible folk history which audiences can immediately relate to, and sends you out with a warm satisfied glow and a lot to think about.
– Jack Tinker, Daily Mail

Videosar:
I Ought To Be Ashamed Of Myself
Points Of View
Snutt ur tv-serien
O, Lucky Man med Alan Price
Trailer till O Lucky Man

Statyn i Hartlepool

                                             
Buster som han såg ut från början,         Så såg tidningen ut i original i Sverige
nog är han lik sin far alltid.

Långt senare möter han sin far…

Dag 186: Kinky Boots

Kinky Boots (2013), spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Cyndi Lauper
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på filmen med samma namn från 2005 som var skriven av Geoff Deane & Tim Firth och baserad på verkliga händelser: historien om Divine så som den hade berättats i BBC dokumentären Trouble at the Top.

Charlie Parks ärver en skofabrik efter sin far.
Fabriken är på väg att gå i konkurs eftersom den bara tillverkar ”funktionella” skor – nått som inte är så efterfrågat längre.
Lauren som arbetar på fabriken (och är förälskad i Charlie) föreslår att de ska börja tillverka skor för dragqueens, en ännu inte exploaterad del av skomarknaden.
Charlie går motvilligt med på idén och det gör att den konservative Charlie möter den extravaganta dragshowartisten Lola och hennes kolleger ”The Angels”.
Tillsammans slår de ihop sina påsar och bestämmer sig för att försöka marknadsföra en serie extraordinärt glamorösa och extrema skor och stövlar som klara av att bära upp även den störste av män.

En feel good komedi med drugor? Såna har vi sett ett flertal av de senaste åren (Pricilla – öknens drottning, La Cage Aux Folles m fl), finns det behov av en till?
Absolut, åtminstone så länge som showerna har så bra musik som den här har.
Cyndi Lauper står bakom musiken och hon visar att hon fortfarande har kvar sin förmåga att skriva bra låtar.
Här blandas starka poplåtar med en dos pubrock, lite glamdisco, syntpop, R&B, soul och rock. Det är en väldigt vital och härlig samling sånger.
Jag blev omedelbart otroligt förtjust i den här skivan. Musiken är lika feel good-ig som showens handling är.
Rekommenderas för både Cyndi och Broadway fans.
Den skönaste nya musikal jag hört på länge.

Favvisar:
Take What You Got, Step One, Everybody Say Yeah, Raise You Up / Just Be

Kuriosa:
Showen har vunnit:
6 Tony Awards : Bästa musikal, bästa musik,  bästa manliga huvudroll i en musikal, bästa koreografi, bästa orkestreringar och bästa ljuddesign
En Drama League Award för Outstanding Production of a Broadway or Off-Broadway Musical
Tre Outer Critics Circle Awards: bästa nya musikal, bästa manlige skådespelare i en musikal och bästa musik.
Plus en Drama Desk Award för bästa manliga skådespelare.

Castskivan debuterade på 1:a plats på Billboards Cast Albums Chart och på plats 51 på Top 200 listan.

Harvey Fierstein som skrev librettot är en av två (den andre är regissören/koreografen/skådespelaren Tommy Tune) som vunnit Tony Awards inom 4 olika kategorier.
Han vann 2 Tonys 1983: bästa pjäs och bästa manliga huvudroll i en pjäs för Torch Song Trilogy (Arnold heter den svenska översättningen, aktuell i höst på Stockholms stadsteater med Rikard Wolff i titelrollen).
Han vann en Tony för sitt libretto för musikalen La Cage Aux Folles 1984.
Och sen fick han en Tony för bästa manliga huvudroll i en musikal för sin insats som mamman, Edna Turnblad i musikalen Hairspray 2003.

Pressklipp:
They’re dazzling, dangerous and devil-red. They’re the infamous footwear giving Broadway’s ever-joyful but sometimes too pointed new musical “Kinky Boots” its name.
Thanks to director-choreographer Jerry Mitchell, the high-heeled traffic-stoppers make their first appearance in head-turning fashion. It’s like a “Hello, Dolly” star entrance, but instead of a staircase, it’s a factory conveyor belt. Hello, Kinky.
…
It’s another reminder of what musicals have in common with shoes: They can both lift you up. Even with some stumbles, Kinky Boots is a high time.
– Joe Dziemianowicz, The New York Daily News

(Cyndi Lauper)…this storied singer has created a love- and heat-seeking score that performs like a pop star on Ecstasy. Try to resist if you must. But for at least the first act of this tale of lost souls in the shoe business, you might as well just give it up to the audience-hugging charisma of her songs.
Kinky Boots, with a book by Harvey Fierstein and directed by Jerry Mitchell, is a reminder that you don’t always have to be a masochist to enjoy being smashed by a steamroller. From the outset, this show comes rushing at you head-on, all but screaming: “Love me! Love me!” It’s a shameless emotional button pusher, presided over — be warned — by that most weary of latter-day Broadway archetypes, a strong and sassy drag queen who dispenses life lessons like an automated fortune cookie.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Kinky Boots on Broadway
Från filmen Kinky Boots: These Boots Are Made For Walking

Dag 15: Departure Lounge

Departure Lounge (2010)
Musik, sångtexter, libretto: Dougal Irvine

Handling: Fyra engelska killar i 18-årsåldern sitter på en flygplats i Spanien och väntar på att deras flyg (som hela tiden försenas av olika anledningar) ska ta dem hem. De har tillbringat en vecka i Malaga och i form av tillbakablickar får vi reda på vad som hände under den veckan.

Det här är en riktigt liten musikal i ordets verkliga betydelse: en enkel scenografi (att döma av bilderna på hemsidan, en stiliserat  avgångshall med fyra stolar, that’s it), en ensemble bestående av 4 killar och 1 tjej (vars roll verkar vara pytteliten, hon förekommer bara i en sång av totalt 14) och all musik framförs av två akustiska gitarrer.

Det här är väldigt skön musik att lyssna till, kanske inte att lyssna aktivt till men perfekt att ha på i bakgrunden, lite lounge känsla över den.
Killarna låter väldigt mycket som ett ”boy band” och det här kunde vara typ One Direction unplugged. Det är menat som en komplimang för grabbarna sjunger bra och gör jäkligt snygga harmonier ihop.
Låtarna har bra melodier och är som balsam för örat. Trots att det bara är gitarrer som kompar så känns den varierad och fullödig. Det finns ett par roliga uptempobitar men mest är det soft musik. Jag kan höra lite Jonathan Larson över en del av låtarna så jag tror att om man gillade Rent så gillar man den här.
Inte dum alls.

Favvisar: Brits On Tour, Left Spain och Do You Know What I Think Of You?

Föreställningen har bl a spelats på Edinburgh Fringe Festival, The Summer Play Festival i New York och i London på The New Waterloo East Theatre.