Tag Archives: Bruce Weber

Dag 357: Urinetown – The Musical

10 Dec

41nZgLB84fL
Urinetown – the musical (2001)
, Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Favvisar:
Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Kuriosa:
Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

Pressklipp:
What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.

 

Dag 231: A Class Act

24 Jul

518LkndqeOL
A Class Act (2000), började Off-Broadway, flyttade till Broadway 2001, 105 föreställningar
Musik & sångtexter: Edward Kleban
Libretto: Linda Kline & Lonny Price löst baserad på Edward Klebans (1939 – 1987) liv.

Scared of everything,
So neurotic and temperamental
A hypochondriac
After Chorus Line something happened ’cause
After Chorus Line nothing happened

Året är 1988, på Schubert Teatern i New York håller man en minneshögtid för kompositören Ed Kleban.
Eds ande dyker  upp på högtiden. Han hör sina vänner och kolleger minnas honom och återberätta minnen.
Ed glider i sina tankar bakåt i tiden, han återupplever händelser och möten med olika personer i sitt liv. Han minns sina ambitioner, framgångar, misslyckanden och olika kärleksrelationer.

Edward Kleben var ett relativt okänt namn för mig tills jag kom på att det faktiskt var han som skrev sångtexterna till A Chorus Line.
Hans dröm var att skriva både musiken och texterna till sånger som skulle framföras ”in a large building, in a central part of town, as part of a play, with a lot of people listening, who have all paid a great deal to get in.”
Hans dröm skulle inte slå in under hans livstid men 13 år efter hans död så skapades denna lilla kammarmusikal som bara innehöll material som han skrivit både musiken och texterna till – med undantag av ett par takter från sången One ur A Chorus Line.
Och det är en ljuvlig liten samling sånger, fyllda av humor, ”sanningar” och stora, starka känslor. Jag får faktiskt en tår i ögat av ett par av dem. Inte illa från en ren ljudinspelning.
Hans texter är otroligt bra, hans musik har kanske inte samma ”hit” potential som hans samarbetspartner Marvin Hamlischs musik hade men det är bra små låtar. De ligger en bit över genomsnittet och jag har redan hittat flera bitar som jag skulle vilja sjunga själv. Det är ett gott betyg.
Den här lär jag spela många gånger till.

Favvisar:
Light on My Feet, Better, Charm Song, Gauguin’s Shoes, Friday At Four / Bobby’s Song

Kuriosa:
I sitt testamente så donerade Kleben alla framtida inkomster från A Chorus Line: ”To create a foundation to encourage talented young songwriters who aspire to write for the theatre – a highly endangered species.”

Många tog för givet att han var gay och dog av komplikationer av AIDS men så var inte fallet. Han var straight och dog av strupcancer.

Pressklipp:
In the confinement of the Manhattan Theater Club the show gave off a restiveness, an impatience to burst into greater view. That was certainly appropriate to Kleban’s personality, but it contributed to the show’s breast beating. At the Ambassador it feels more like the little show that could, and the sense of aspiration against the odds, which Kleban also held fiercely, is far more welcoming. In this day and age you can’t help but be sympathetic to a musical that relies entirely on such old-fashioned pillars as song and dance and story to support the contention that yes, this is entertainment.
Equally important, with adjustments in the book that make Kleban less of an icon and more of an Everyman, the show has become less of a glorifying monument to the man and more of a tribute to the human qualities he embodied: passion, yearning, the desperate craving to create meaning in a life.

And hope, after all, is something that real musical theater, like ”A Class Act,” does best.
– Bruce Weber, The New York Times

This is the first show of any genre I’ve seen this season that brought a lump to my throat and tears to my eyes. It also left me filled with admiration for the eight talented performers who deserve a standing ovation for turning this small musical into a big treat for the eye, the ear and the heart.

And the show lives up to its title in every way.

While the musical is very much a class act, it is not perfect in that Ed’s kvetching neurotic story tends towards repetition instead of a more leisurely development of the theme of the artist who is crippled by the need to be the best in everything instead of building on his strengths. Happily, A Class Act, unlike its subject, does not let its imperfections prevent its strengths from carrying the day.
– Elyse Sommer, curtainup.com

Videosar:
Från The Tony Awards
Scintillating Sophie
At the ballet
Gaugin’s Shoes
When the dawn breaks


%d bloggare gillar detta: