Tag Archives: Burt Shevelove

Dag 313: No, No, Nanette

27 Okt

51PRkaVXMPL
No, No, Nanette (1925)
, hade premiär både på West End (665 föreställningar) och på Broadway (321 föreställningar) samma år.
Har lyssnat på inspelningen av Broadwayrevivaln från 1971 (861 föreställningar)
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Irving Ceasar & Otto Harbach
Libretto: Otto Harback & Frank Mandel baserad på Frank Mandels pjäs My Lady Friends från 1919.
Revivalns libretto bearbetade av Burt Shevelove

En gift förmögen bibelförsäljare, hans likaledes gifta advokat och försäljarens unga skyddsling Nanette, lyckas bli inblandade i olika trassliga romatiska situationer i 1920-talets Atlantic City.
Intrigen kryllar av missförstånd, miljonärer, missförstådda äkta hälftar, unga oskyldiga förälskade flickor, vackra fala kvinnor, svek, humor och hysteriska mängder steppdans.
Som vanligt i den här tidens musikaler så är själva ramverket inte så viktigt och intrigen är både så tom och så komplicerad på samma gång att jag faktiskt inte bryr mig om att ens försöka återge den.

Men en kul liten show är det. Musikaliskt i alla fall.
Jag älskar ju 20- och 30-tals jazz och här får jag en redig dos. Hits som Tea For Two och I Want To Be Happy är grädden på moset i en samling med sånger som är helt ljuvliga.
Jag bara älskar det här.
Och på denna cd så har man lagt till både dansmusik, ett par sånger som man var tvungen att stryka från lp-versionen p g a platsbrist samt intervjuer med flera av de medverkande.
En cd som gör mig glad. Det är svårt att sitta still och bara lyssna på den, för energin och den sprudlande glädje som strömmar ut genom högtalarna får mig att leka steppdansare i mitt eget vardagsrum.
Rekommenderas å det kraftigaste.

Kuriosa:
När originaluppsättningen åkte ut på sin try-out turné så blev showen så framgångsrik och populär att turnén kom att pågå i över ett år och resulterade i att flera av sångerna redan hade blivit hits och nästan kändes uttjatade innan den ens haft sin Broadwaypremiär.
Detta medförde att showen även hann få premiär i London innan den öppnade i New York.

Revivaln fylldes med gamla showbiz namn.
Gamle filmregissören Busby Berkeley stod som ”production supervised by” på affischen. Från början var det tänkt att han skulle regisserat showen men han var så gammal att han mest satt och sov under repetitionerna så han ersattes av Burt Shevelove som också reviderade och fräschade till manuset.
I en av huvudrollerna hittade man gamla 30-tals filmstjärnan Ruby Keeler.

Revivaln vann 4 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostymer och koreografi.
Den vann också 4 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, libretto, kostym och koreografi.
Den vann också en Theatre World Award

Pressklipp
För originaluppsättningen 1925:
We had a preconceived notion that No, No, Nanette! was a pretty dull show, probably because it had been running so long before it came to New York. … No, No, Nanette! is really very amusing.
Robert C. Benchley, Life Magazine

För revivaln:
For everyone who wishes the world were 50 years younger – and in particularly, I suspect, for those who remember it when it was 50 years younger – the revival of the 1925 musical No, No, Nanette should provide a delightful, carefree evening. … This is far closer to a musical of the twenties than anything New York has seen since the twenties, but it is seen through a contemporary sensibility.
– Clive Barnes, The New York Times

No, No, Nanette was the first show this season to come into town with ”hit” written all over it, but whoever did the writing must have gone so long without a super-musical that he forgot what the real thing was like.

Somewhere along the way, Burt Shevelove decided to make this show ”nice” and instead of the potentiall brilliant he settled for the vacantly agreeable. As such, it is sometimes amusing, sometimes not so amusing, very easy to look at and with a couple of genuinely thrilling production numbers.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Teh roars that went up during the opening-night curtain calls … were part nostalgia, part astonishment, part pain, part delight. Pain? Yes, a kind of mourning, not for our lost innocence but for our lost pleasure. By insisting on the innocence, and not taking too superior an attitude toward it, No, No, Nanette har restored the pleasure. For wich, many thanks.
– Walter Kerr, Times

The show is a copious delight, but it has a sizable temperamental flaw. No strict decision was made as to whether it should be played straight or campy.
– T. E. Kalem, Time Magazine

Videosar:
At the 1972 Tony Awards
High lights från Encores! konsertversion
I Want To Be Happy
Tea For Two
Exempel på Busby Berkeleys berömda filmkoreografistil på 30-talet
Ruby Keeler sjunger titelsången till filmen 42nd St från 1932

Annonser

Dag 303: A Funny Thing Happened on the Way to the Forum

4 Okt

71lq5FW822L
A Funny Thing Happened on the Way to the Forum (1962)
, 964 föreställningar
Jag har lyssnat på den engelska original castinspelningen från 1963
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Burt Shevelove & Larry Gelbart, inspirerad av den romerska pjäsförfattaren Plautus (251 – 183 f kr) farser, speciellt pjäserna Pseudolus, Miles Gloriosus och Mostellaria.

Föreställningen handlar om slaven Pseudolus och hans försök att vinna sin frihet genom att hjälpa sin herre, den unge Hero, att uppvakta den unga flickan som bor i grannhuset. Philia, som hon heter, är en kurtisan vars enda talang är att vara vacker. Tyvärr för Hero och Pseudolus så har hon redan blivit lovad till den stora krigaren Milos Gloriosus som är på väg för att hämta henne.
Det här är bara den enkla ramberättelsen för nått som snabbt förvandlas till en hysteriskt rolig fars med personförväxlingar, spring i dörrar, ”dåliga” vitsar, blinkningar till publiken och en intrig som bara blir mer och mer tilltrasslad.

Det här är utan tvekan en av mina favoritmusikaler. Galet rolig.
Sondheims musik är sprudlande, vacker och varierad och hans texter inget annat än rent geniala.
Den engelska inspelningen är kul som komplement till det amerikanska originalet. Sånginsatserna är generellt lite svagare och osäkrare men å andra sidan ger det typiska korthuggna och lite torra engelska uttalet en ny dimension till texterna.
Frankie Howerd sjunger sämre än Zero Mostel (original Pseudolus) men har en charm och en tajming som är hans egen och är ganska så rolig.
Så även om Broadwayoriginalet är en bättre castskiva så är den här definitivt värd en genomlyssning eller tre.
Musikalen i sig hör till kategorin: Skall finnas i varje musikalnörds samling! Så ere bara!

Favvisar:
Comedy Tonight, Pretty Little Picture, Love I Hear, Everybody Ought To Have A Maid

Kuriosa:
Titeln alluderar till en klassisk fras som komiker använde sig av inom vaudeville när de skulle börja berätta en rolig historia: A funny thing happened on the way to the theater…

Showen hade stora problem under sin try out turné. Publikern uppskattade den inte och man hade svårt att sälja biljetter.
Jerome Robbins kallades då in för att se om han kunde lösa problemet. Han ansåg att det största problemet låg i inledningsnumret Love Is In The Air. Det var en komisk romantisk ballad som fick folk att tro att det var en romantisk komedi de skulle få se och inte den burleska fars det egentligen är. Så Robbins förslag var att skriva en ny inledning som bättre marknadsförde den show som skulle följa. Resultatet blev ett av de bästa och mest hysteriskt roliga inledningsnummer som någonsin har figurerat i nån musikal: Comedy Tonight.
Och det visade sig att det var just detta nummer som showen behövde för att gå hem hos publiken – över 900 föreställningar och ett flertal framgångsrika revivlar på Broadway och massor av uppsättningar i olika länder världen runt är väl bevis nog för detta.

När showen fick sin premiär 1962 så uppskattades själva farsen men Sondheims musik ignorerades av de flesta kritikerna, flera ansåg till och med att den var direkt dålig – fast de gillade hans sångtexter.
På det årets Tony Awards gala så var hans partitur inte ens nominerad.

Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, manliga biroll, libretto, regi och producent.

Musikalen filmades 1966. Det är en rätt så usel film och de flesta musiknumren har strukits.

I england så var det den älskade komikern Frankie Howerd som spelade Pseudolus. Han kom senare att spela en annan slav, baserad på Pseudolus karaktären, i den engelska komediserien Up Pompeii (1969).

Pressklipp:
A boy entering the Alvin Theatre last night called loudly to his companion (three feet away): ”If this isn’t a hit, I’m going to lynch your brother.” I just hope the lad had some second thoughts about his attitude today, while he is lynching his friend’s brother. Maybe he will learn to be grateful for small favors. Small indeed are the favors afforded by this new musical, except perhaps for Zero Mostel.

Stephen Sondheim’s music would have been a second-rate score even in 1940, but he has come up with some catchy lyrics.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

I think Mr. Sondheim has a fair ballad in ”Lovely”; otherwise I thought his lyrics far surpassed his music.
– Johan McClain, Journal-American

Videosar:
A Funny Thing Happened on the Way to the Forum Montage
Comedy Tonight med Nathan Lane
Everybody Ought To Have A Maid from the Proms
Lovely
Ett avsnitt av Up Pomeii med Frankie Howerd

Dag 177: Onward Victoria

31 Maj

f0a1c0a398a0d8914f4bf110.L._SY300_
Onward Victoria (1980), 1 föreställning.
Musik: Keith Herrmann
Sångtexter & libretto: Charlotte Anker & Irene Rosenberg baserad på Victoria Woodhulls liv.

En biografimusikal om Victoria Woodhull (1838- 1927) som bland annat var en den första kvinnliga aktiemäklaren på Wall Street, hon var också den första kvinnan som startade en egen tidning (Woodhull & Claflin’s Weekly), hon var en förespråkare för ”fri kärlek” och lika rättigheter mellan män och kvinnor (i allt, från affärsvärlden till sänghalmens aktiviteter), dessutom den första kvinnliga presidentkandidaten och en förkämpe för arbetarnas rättigheter mot den, som hon såg det, korrumperade kapitalistiska eliten.
Man kan väl lugnt påstå att hennes åsikter var extremt kontroversiella för sin tid.
Men även en så här aktiv person behöver lite kärlek för att det ska bli en riktig musikal så man har hittat på att hon hade en romans med en gift präst vid namn Henry Ward Beecher. Även han har funnits i verkligheten och var en abolitionist och stöttade även olika sociala reformrörelser som den kvinnliga suffragerörelsen och nykterhetsrörelsen. Han anklagades för otrohet i en otroligt uppmärksammad rättegång 1875. Denna rättegång finns med i musikalen och ger Victoria en chans att framföra ett slags burlesknummer där hon berättar att Henrys församling borde vara glada för att de har en så viril präst som är beredd att dela med sig av sin kärlek till hela församlingen och att ”vara bra i sängen” inte är orsak till att dra nån inför rätta. Som bonus lägger hon till:

Here is a man who has a gift
He offers us divine uplift
Plymouth Church should be very proud
To have a preacher so well endowed

Jag hade förväntat mig en katastrofalt dålig musikal, speciellt med tanke på att den las ned samma kväll som den hade sin premiär, men jag är bitvis ganska road faktiskt.
Musiken pendlar mellan mjuk Barry Manilow-aktig pop och stora körnummer som försöker låta som om de hörde hemma i ett slags 1940-tals Broadway-iansk version av hur det kunde låta på 1800-talet. Om ni förstår vad jag menar… Ibland är musiken modern, ibland gammaldags i sin stil, ibland typisk Broadway (ouvertyren låter som om den kom från en Charles Strouse musikal exempelvis) och ibland mer 1980-tals pop.
Jag förstår inte riktigt hur kompositören tänkte men det ger i alla fall en platta med stor variation i musikspråket och jag är sällan uttråkad även om jag inte heller blir helt road.
Jag har ingen aning om hur det kommer sig att man spelade in den här musikalen på skiva (och även gav ut den på cd för en massa år sedan) med tanke på hur hårt den floppade men jag är glad att de gjorde det och tar tacksamt emot den. För här finns ett par riktigt bra nummer och verket är i vart fall värt att lyssna på åtminstone ett par gånger – om inte annat så för numret som jag citerat ovan.

Favvisar:
Unescorted Women, Every Day I Do A Little Something For The Lord, Respectable, Beecher’s Defense

Kuriosa:
Det var två hemmafruar från Washington, DC som bestämde sig för att skriva en Broadwaymusikal.
De framförde den som en ”reading” på Manhattan Theatre Club vilket ledde till att den sattes upp och spelades off-off-Broadway under tre veckor 1979. Då hette den Unescorted Women.
På nått sätt lyckades producenten få ihop tillräckligt med pengar för att flytta showen till Broadway. Där spelade man 23 provföreställningar innan den hade sin premiär tillika sista föreställning den 14:e december 1980.

Under provföreställningarna så upptäckte man att showen var för lång, men istället för att stryka i sånger och scener (som brukligt är) så ökade man tempot ganska så ordentligt i vissa sångnummer för att på så sätt korta föreställningen. Detta var troligen anledningen till att en kritiker undrade om showen var på väg att få ett nervsammanbrott…

Det här var inte den första musikalen om Victoria Woodhul.
Redan 1972 så annonserade man om att det skulle komma en musikal med namnet Vicky for President med Carol Channing i rollen som Victoria, med musik av Arthur Schwartz, sångtexter av ”Yip” Harburg och ett libretto av Burt Shevelove och Herb Sargent men den blev aldrig färdigskriven.

Henry Ward Beechers syster hette Harriet Beecher Stowe och skrev den klassiska romanen Oncle Toms Stuga (1852) som väckte stor opinion mot slaveriet.

Pressklipp:
What’s going on? It’s hard to say for sure, but Onward Victoria just may be the first Broadway musical to suffer a nervous breakdown. If so, that’s the evening’s only distinction. This show casts a pall over the audience from the moment the curtain rises on William Ritman’s gray, threadbare set, and the whole enterprice slides effortlessly downhill from there. The book and lyrics battle to a standoff as they attempt to top each other in witlessness. The scrip is full of hoary double-entendre jokes and sweaty liaisons that are apparently intended to dramatize Victoria’s then-pioneering view of female sexuality. Such is the flat, smirky tone of the writing that the heroine comes off as a pioneering vulgarian instead.

Julianne Boyd’s direction and Michael Shawn’s choreography are, respectively, laughable and lame. Almost every scene looks the same – like a static tea party populated by mannekins – and an uncommon number of them end with characters embracing.
– Frank Rich, Times

Onward Victoria loses ground så steadily that after awhile it seems to be going backward.

… several of the members of Friday’s preview audience opted for the freedom of the streets at intermission.
– Douglas Watt, Daily News

Video:
Om showen, sångerna Changes och Unescorted Women

180px-VWoodhull
Victoria Wood Hull, c 1860

220px-Victoria_Woodhull_caricature_by_Thomas_Nast_1872
Wife, carrying heavy burden of children and drunk husband, admonishing Mrs Satan (Victoria Woodhull), ”I’d rather travel the hardest path of matrimony than follow your footsteps.” Mrs. Satan’s sign reads, ”Be saved by free love.”
Karikatyr av Thomas Nast, 1872

Dag 130: Twang!!

14 Apr

31QJA52ALXL
Twang (1965), 43 föreställningar
Musik & sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Lionel Bart & Harvey Orkin med lite hjälp av Burt Shevelove, baserad på Robin Hood legenden

Robin Hood och hans ”Merry Men” klär ut sig i olika hysteriska förklädnader under sina många försök att bryta sig in i Nottingham Castle. Deras mål: att stoppa giftermålet mellan den nymfomaniska hovslampan Delphina och den håriga skottska lorden Roger The Ugly. Äktenskapen är villkoret för att den elake Prince John ska få tillgång till de skotska trupperna och det vill ju inte Robin och de andra att han ska få.
En drift med legenden om den fredlöse Robin Hood.

Man hör direkt att det är Lionel Bart som är kompositör till detta verk. Samma typ av glada, trallvänliga och lätt music hall inspirerade melodier som han använde sig av när han skapade sin megasuccé Oliver! ett par år tidigare.
Det här är musik att bli glad av och många låtar är direkt oemotståndliga. Jag gillar’t.
Men det är inte bara music hall traditionen han använder sig av, musiken är också typisk för sin tid med mycket jazzpopiga toner (tänk Henry Mancini, John Barry etc).
Det är definitivt en mycket engelsk musikal, det märks inte minst på sångtexterna som alla är lite ”naughty”, fyllda av dubbeltydigheter och insinuationer. Om man känner till den klassiska engelska ”Carry On” serien av filmer så fattar man vad jag menar.
Hade showen blivit en hit så kan jag tänka mig att åtminstone ett par av låtarna hade fått ett längre liv och kanske blivit pophits. Några av dem låter som om de var skrivna med Petula Clark i tankarna.
En riktigt kul överraskning.

Favvisar:
To The Woods, With Bells On, Dreamchild, Unseen Hands, Wander

Kuriosa:
Här har vi en show som nog inte borde ha nått the West End.
Redan från början så hade man problem med manuset.
Ingen gillade det.
Inte producenterna, inte de medverkande och inte ens författarna själva som mest bråkade och skyllde så mycket på varandra att de inte hade tid att fixa det.
Så spelperioden i Birmingham ställdes in.
Showen fick sin premiär i Manchester i stället, men med ett ofärdigt manus.
Föreställningen fick förödande dålig kritik.
Amerikanen Bert Shevelove (En kul grej hände på väg till Forum, The Frogs m fl manus) kallades in för att fixa till manuset. Men hans förändringar gjorde bara ett spretande manus ännu mera förvirrande.
Men det var hans version som fick sin kaotiska Londonpremiär en dryg månad senare.
På premiärkvällen så kollapsade den utarbetade orkestreraren utan att ha hunnit arrrangera musiken till andra aktens sånger.
Ännu timmarna innan premiären så hoppades man kunna rädda showen, bland annat ströks två sånger.
Men vad hjälpte det, föreställningen som man valt att spela i typisk engelsk ”panto” stil var förvirrande och ofokuserad.
Det hjälpte knappast heller att man med jämna mellanrum kunde höra högljudda gräl bakom kulisserna.
Recensionerna var förödande och showen ansågs vara en av de största teatrala katastroferna som spelats i London i modern tid.
Lionel Bart som satsat sin förmögenhet i denna produktion förlorade allt och blev ruinerad.

Ljudis:
Twang!!

%d bloggare gillar detta: