Tag Archives: calypso

Nr 466: Inner City (1971)

13 Mar

Inner City – A street cantata
1971: Broadway, 97 perf.

Music: Helen Miller
Lyrics: Eva Merriam based on her book The Inner City Mother Goose (1969)

Boys and girls come out to play
The moon doth shine as bright as day
Leave your supper and leave your sleep
And join your playfellows on the street
Come with a whoop come with a a call
Up, motherfuckers, against the wall

– The first 6 lines from the book.

This is the musical that rocked Broadway with its distinctly untraditional take on modern urban life. A series of nursery-rhyme parodies highlighting the diminishing quality of life in the center of America’s cities are presented in song. 
As Inner City lacked a proper book, it was dominated, revue-style, by wall-to-wall music. The songs brought to life the contemporary vignettes taking place in locales from a welfare center to an overcrowded urban school.

The subtitle to Inner City, “A Street Cantata,” pretty much describes what the revue that opened was all about – a celebration of urban life as seen through the eyes of its ghetto citizens, but with a twist. Based on Eve Merriam’s The Inner City Mother Goose, it dealt with the classic nursery rhymes repertory, suffused with social protest attitudes that were not in the original, the whole thing set to music by Helen Miller.

The show won 2 awards: Both The Tony Award for best featured actress in a musical and The Drama Desk Award for outstanding performance went to Linda Hopkins.

This is a score that I’ve always liked a lot ever since I found the lovely gate-fold album in a thrift shop in the early eighties. The music doesn’t belong to the kind that is soothing to the ear but rather to the kind that shakes you up because it feels quite hard, angry and ”street” and therefore the perfect match to the rhymes. It’s an angry album but also one filled with hope and dreams. The music is very diverse and just becomes better with every listening. The only track that I really don’t like is the Street Sermon that comes as the next to last track. It’s an spoken word piece that feels very dated and doesn’t become better with repeated listening. Nowadays I always skip that track when I put on the record. But the rest of the score is really great .

It’s unfortunate that the single-LP cast recording trimmed the expansive, eclectic score from over 50 songs to a mere 29, spread over 15 tracks, 6 of them are medleys with a about 3 songs a piece. I wish they’d given us a double-LP instead or perhaps reinstated the lost tracks when they issued the cd – if those tracks were ever recorded.
The score consists of pop music, soul, gospel, R & B, calypso, the tried-and-true showtune and rock.

Inner City contains what is believed to be the first score written solely by women for the Broadway stage.

The show was musically updated in 1982 and got a new title: Street Dreams: The Inner City Musical.

Miller was a Brill Building tunesmith who had composed such hit songs as Gene Pitney’s It Hurts to Be in Love and the Shirelles’ Foolish Little Girl.

Brill Building (also known as Brill Building pop or the Brill Building sound) is a subgenre of pop music that took its name from the Brill Building in New York City, where numerous teams of professional songwriters penned material for girl groups and teen idols during the early 1960s.

The show’s Associate Producer was Harvey Milk, who went on to become the San Francisco political icon who was tragically murdered in 1978.

The song Deep in the Night, got covered by Barbra Streisand on her Songbird album from 1978. The song was also recorded by Etta James, Sarah Vaughan and The Shirelles.

If Wishes Were Horses
From a backer’s audition for Inner City
Etta James’ cover of Deep in the Night

The cover of the 1969 book.

Nr 396: Once on This Island

9 Jan


Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance


Nr 383: Jamaica

15 Jun

Jamaica (1957)
, 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.

Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.

Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.

The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Dag 255: The Black Mikado

17 Aug

The Black Mikado (1975), West End, 472 föreställningar
Musik: Arthur Sullivan
Sångtexter: W. S. Gilbert
Libretto: Janos Bajtala, George Larnyoh & Eddie Quansah baserad på Gilbert and Sullivanoperetten The Mikado från 1885.

En fattig trubadur vid namn Nanki-Poo kommer till den lilla staden Titipu. Han är förälskad i den vackra Yum-Yum som i sin tur är trolovad till den lokale bödeln Ko-Ko.
Nanki-Poo avslöjar för Yum-Yum att han egentligen är Mikadons son och att han förklätt sig till trubadur för att slippa ifrån de amorösa närmanden som Katisha, en äldre kvinna vid hans fars hov, utsatt honom för.
Bödeln Ko-Ko står samtidigt inför ett dilemma. Han blev utnämnd till bödel eftersom han stod på tur för att avrättas och folket som var emot avrättningar ansåg att han som bödel omöjligen kunde avrätta sig själv och därför skulle ingen mer behöva nackas. Men nu har Mikadon bestämt att det måste ske en avrättning inom 1 månad annars så kommer staden att mista sin stadstitel och reduceras till by.
Eftersom Nanki-Poo nu insett att med Yum-Yum trolovad till Ko-Ko så kommer han aldrig att få gifta sig med henne så vill han ta sitt liv. Ko-Ko erbjuder då honom att istället låta sig bli avrättad. På så sätt löser man ju två problem på en och samma gång. Som ersättning för att han offrar sitt liv så får han gifta sig med Yum-Yum och leva med henne i en månad innan han mister huvudet. Nanki-Poo tycker detta är en strålande idé.
Folket förbereder sig för bröllop då plötsligt Katisha dyker upp. Hon gör allt för att både stoppa bröllopet och avslöja vem Nanki-Poo egentligen är.
Lägg ett gäng underintriger till det här och ni förstår att det här är äkta, ljuvlig nonsens av absolut bästa klass.

Gilbert & Sullivans originaloperett utspelade sig i Japan, som var det stora modelandet när föreställningen skrevs. Men det var ett Japan som till största delen påminde om och uppförde sig som 1880-talets viktorianska England, fast i kimono.
1970-talets bearbetning har flyttat handlingen till en slags karibisk/afrikansk engelsk koloniaktig miljö, men man har bibehållit de japanskklingande namnen och även alla referenser till Japan.

Mikadon är nog utan tvekan Gilbert &  Sullivans populäraste operett. Den är rolig och har fantastisk bra musik. Men eftersom deras verk har en tendens att kännas lite mossiga idag vad gäller handling och persongalleri så är det vanligt att man uppdaterar och bearbetar dem.
Just Mikadon har bland annat visats som The Swing Mikado (1938), The Hot Mikado (1939) och Mikado Inc (1990)- den senare utspelar sig i New Jersey i modern storföretagsmiljö.
Och så har vi då denna ”svarta” version från 70-talet.
Den här showen var tydligen en ganska så ”het” biljett när den kom och man skickade ut den på en lång landsomfattande turné efteråt och även den turnén var framgångsrik. Trots detta så verkar showen har försvunnit totalt efter denna korta sejour i rampljuset. Jag pratar alltså om denna version för original versionen av Mikadon spelas fortfarande.

Jag kan lika gärna erkänna det direkt: jag gillar inte den här versionen. Jag tycker den är ”övermåttan gräslig” för att citera Lilla My.
Sullivans ljuvliga musik försvinner totalt i denna bearbetning. Att försöka blanda in rock, funk, reggae, blues och calypso i den visar sig vara ett recept för musikalisk katastrof. Det blir liksom varken eller och jag kan inte finna nått njutbart i den.
Ska jag vara ärlig så är det här bland det värsta – om inte det värsta – jag hört sen jag började denna blogg.
De lyckas inte få de modernare tonerna att gifta sig med de klassiska och resultatet är att melodierna i det närmaste försvunnit och ”funken” bara pågår utan att veta vart den ska ta vägen.
Om jag fattat det hela rätt så var det här en väldigt visuell show och att låta de tre skolflickorna utföra en strip till sin klassiska Three Little Maids sång där de går från strikt engelsk skoluniform till karibiska utstyrslar var säkert en hit på scen men på en skiva så blir det mest förvirrande. Och då är ändå just den låten en av de få som jag gillar.

Jag kanske är lite hård i min bedömning för LPn är en singelplatta med ”high lights” och kanske var helheten bättre än de enskilda delarna men som showen presenteras på plattan så är den inget att ha.

Jag är inte generellt emot att försöka uppdatera gamla verk och Broadwayversionen av Gilbert & Sullivans The Pirates of Penzance, från 1981, är ett bevis på att det går att moderisera utan att samtidigt ta död på originalet.
Jag kommer att fortsätta att älska G&S-operetter och även de flesta bearbetningarna av deras verk men den här lär det dröja lääääänge innan jag sätter på igen.

Recension från The Gilbert and Sullivan Newsletter Archive:
I thoroughly enjoyed The Black Mikado, which at face value was a jolly romp, for the most part faithful to Gilbert’s text, and converting Sullivan’s music to a mixture of rock, blues and calypso.
The cast was all black except for Pooh-Bah who was white, and dressed in a white tropical suit and solar toupee; while the rest of the cast were in what was basically African & Caribbean costume, some of which were made to look pseudo-Japanese (”surmounted by something Japanese, it matters not what”).
I was a little uncertain as to whether the production was meant to be a satire on British imperialism, or whether these undertones were co-incidental. I will assume that it was intentional, as there seemed no other good reason to make Pooh-Bah white, and during Act 1, the dominant person in the town (which of course he is, as Gilbert wrote the part) – to be subjected, in Act 2, to the authority of an African Mikado, much more powerful and autocratic than himself (shades of General Amin).
It was difficult to get used to the idea of negroes talking about being Japanese and one wished they had changed the text and location; but on reflection it is presumably no odder for undisguised Africans than for thinly-disguised Englishmen to talk about being Japanese.
The settings were quaintly Japanese, of the chocolate-box type.
A large guillotine occupied the centre of the stage, with the block dripping with old blood, and a laundry basket marked ”HEADS” beside it. One wondered if this was a comment on the barbarism of African tribal customs or the barbarism of British colonialism.
Aside from Pooh-Bah, the British resident in the colony, the characterisation of the other parts seemed rather pointless, Pish-Tush, romping around with a cricket bat, seemed to be intended as a caricature of Learie Constantine, but I couldn’t quite see why. The cricket bat (used as a symbolic chopper in Pish-Tush’s first song) was not particularly funny.
Most of Katisha’s music was written into blues style, and she herself was played as a sort of Ella Fitzgerald type. She was not unattractive – and to my white and untrained eyes seemed to be as eminently desirable as Yum-Yum.
The Mikado, unsubtle but authoritative, produced the ultimate in Mikado-laughs, which reduced the rest of the cast to paroxysms of fear and the audience to paroxysms of laughter.
I suppose the next thing will be the National Youth Theatre doing a white Othello?
– Michael Walters, January 1976

Black Mikado bildspel till musik

%d bloggare gillar detta: