Tag Archives: Carol Burnett

Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

22 Jan

annie-2-cd-omslag

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.

Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.

Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.

”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.

Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”


Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

23 Aug

51BHhNoGpTL

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company
– Markland Taylor, Variety

Dag 240: I do! I do!

2 Aug

41GEV4DC27L
I do! I do! (1966), 560 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen från 1996 års Off-Broadway revival
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på pjäsen The Fourposter (1951) av Jan de Hartog

Det här är en intim liten två-mans musikal.
Vi får följa paret Agnes och Michael Snow under 50 år, från 1895 till 1945.
Allt utspelar sig i deras sovrum och scenen domineras av en stor himmelsäng.
Vi får följa dem från bröllopsnatten fram till den dag de bestämmer sig för att flytta till en mindre bostad.
Bland de händelser vi får vara med om finns födseln av deras barn, Michaels framgångar som författare, ett utomäktenskapligt förhållande, ett gräl som nästan leder till skillsmässa och dotterns bröllop.

Det här är en liten charmig historia. Och en härlig utmaning för två skådespelare.
I den version jag lyssnat på så är det bara ett piano som ackompanjerar paret och det känns otroligt passande.
Sångerna är inte tidstypiska och de använder inte olika musikstilar för att markera tidens gång utan det är en samling Broadwaymelodier av det mer generella slaget. Det är en ganska så trevlig samling sånger utan att innehålla nått nummer som riktigt sticker ut.
Både Karen Ziemba och David Garrison levererar otroligt bra sånginsatser vilket gör den här plattan väldigt njutbar.

Favvisar:
All The Dearly Beloved/Together Forever/I Do I Do (The Wedding) (Medley), Love Isn’t Everything, Nobody’s Perfect, The Honeymoon Is Over, When The Kids Get Married

Kuriosa:
Robert Preston vann en Tony 1967 som bästa manliga skådespelare i en musikal.

En tv-version av föreställningen gjordes 1982 med Lee Remick och Hal Linden i de två rollerna.

Filmstjärnan Rock Hudson spelade mot Carol Burnett i en nationell turnéversion som gick 1973/74.

Det fanns planer på att göra en filmversion 1969. I den skulle stjärnorna från filmen Mary Poppins, Julie Andrews och Dick Van Dyke, återförenas. Men på grund av att klimatet för filmmusikaler inte var det bästa just då så la man ner projektet.

Pressklipp:
A varm and very original musical that has the handsome, if glossy, looks of an expensive greeting card and occasionally the sentiments of a cheaper one.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

The stars, they’re great. What about the material? It’s in the whole barely passable, a sort of carefully condensed time capsule of all the clichés that have ever been spawned by poeple married and/or single. Not that the familiarity would matter so much if the lines were fresh from the mint and the lyrics gleaming with new wit.

Generally you can do the rhyming right along with the folks on stage. But, of course, there are those folks on stage to reckon with. They make a handsome couple. I even see what he sees in her.
Walter Kerr, Times

First, praise must go to Jan de Hartog. About 80 per cent of the success of I Do! I Do! is his, and the sentimental marital comedy which was a hit some years ago simply had become a hit all over again. … Everything that has been added, in the way of music, lyrics and scenic devises, is bonus, but the source and the substance are de Hartog’s.

What makes I Do! I Do! unique is the fact that you are always watching two of the most talented and entertaining performers in the American musical theatre. There is no distraction; the stage is theirs all evening. It is a happy show, generous, with charm and lavish with love.
– Norman Nadel, World Journal Tribune

Videosar:
Från the Tony Awards med Robert Preston & Mary Martin
High lights från en produktion från 2011
Good Night
When The Kids Get Married

Dag 205: Annie

28 Jun

51ZM8atIJ+L
Annie (1977), 2 377 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2012 års Broadwayrevival (spelas fortfarande)
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Thomas Meehan, baserad på Harold Grays dagsstripserie Little Orphan Annie (debuterade i New York Daily News 5/8 1924 och lades ned 13/6 2010).

Why any kid would want to be an orphan I’ll never know! – Miss Hannigan

Annie utspelar sig under den stora depressionen i 30-talets Amerika och handlar om en liten föräldralös flicka som försöker hitta sina föräldrar och därför med jämna mellanrum försöker fly från barnhemmet. Men hon fångas alltid in och förs tillbaka.
På barnhemmet styr den vulgära, karltörstande och gintutande barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigen och hon hatar alla småflickorna, speciellt Annie.
Till hennes stora förtret så får Annie tillbringa jullovet hos den buttre multibiljardären Oliver Warbucks – som varje år låter en föräldralös bo hos sig under en vecka som ett slags välgörenhet. Annie lyckas smälta Warbucks hårda hjärta och så småningom kommer han att adoptera Annie men innan dess så sker en massa äventyr där Annie både hjälper till att sprida glädje och framtidstro hos USAs president och så småningom får reda på vad som hänt hennes föräldrar.
Lägg till det att miss Hannigan naturligtvis gör sitt bästa för att hela tiden sätta käppar i hjulen för Annie.
Och så finns där hunden Sandy också för utan honom så skulle inte bilden av den lilla föräldralösa Annie vara komplett.

En av de roliga sakerna med att lyssna på en revival inspelning numera är att det ofta finns med så mycket mer musik än det rymdes på original lp:n.
Så även denna gång, här får man plats med repriser, dialogpartier och längre versioner av flera av sångerna. Härligt.
Sen så är det helt nya orkestreringar också vilket är kul.
Får väl erkänna att jag kanske är lite för färgad av originalinspelningens orkesterringar (skivan gick non-stop hemma hos mig i slutet av sjuttiotalet, den är helt utsliten…) för att dessa versioner ska kännas som de ultimata. Men jag tycker att det svänger om plattan, det är mer blås på denna version och det mår musiken bra av.
De flesta skådespelarna här gör bra insatser både vad gäller sång och skådespeleri. Fast originalets aktörer gör fortfarande de vassaste versionerna…
Denna versions Annie sjunger förresten med en hysterisk Brooklyn dialekt i första numret (Maybe) men inte i de övriga numren (ja inte helt sant men hon har inte en lika hysteriskt överdriven dialekt i alla fall).
Originalet kommer nog alltid vara min favoritversion inte minst för att Dorothy Loudons tolkning av Miss Hannigen nog får anses som den ultimata och jag föredrar Andrea McArdles Annie men den här är definitivt njutbar den med.

Jag älskar denna musikal och har gjort det ända sen jag såg den i London för ca 35 år sedan och den hör definitivt till kategorin musikaler man bör ha hört.
Annie har en otroligt skön samling med glada, optimistiska och bra låtar och den gör dig garanterat på gott humör om du sätter på den.

Som bonus på denna utgåva får man tre låtar med Jane Lynch, hon som spelar den elaka coachen i tv-serien Glee, som Miss Hannigen, för hon spelar den rollen just nu på Broadway. Mer kul som kuriosa än bra kanske men bonusar tas alltid emot tacksamt!

Favvisar:
It’s The Hard Knock Life, Little Girls, N.Y.C, Easy Street, You’re Never Fully Dressed Without A Smile,

Kuriosa:
1982 kom en riktigt hemsk filmversion med bl a Albert Finney som Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigen.
Disney gjorde en tv-version av musikalen 1999. Den var lite sanerad à la Disney så Miss Hannigen var till exempel inte alkoholist längre.

Originalversionen vann 7 Tony Awards: bästa musikal, bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll (Dorothy Loudon), bästa koreografi (Peter Gennaro), bästa scenografi och bästa kostym.
Den vann även 7 Drama Desk Awards: bästa musikal, bästa sångtexter, bästa libretto, bästa kvinnliga skådespelare (Dorothy Loudon igen), bästa regi, bästa koreografi och bästa kostym.

Den svenska premiären av denna musikal skedde redan 1979 på Folkan. Sigge Fürst spelade då Daddy Warbucks och en en ung Pernilla Wahhlgren delade titelrollen med två andra flickor bland annat Vendela Duclos.
Den har sen dess spelats på många olika ställen i Sverige.

Man har försökt göra två olika uppföljningsmusikaler.
Den första hette Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge, kom 1989 och den sågades jäms med fotknölarna av kritikerna vid sin try-out premiär. Oavsett hur mycket man bearbetade showen eller skrev nya sånger så fortsatte den att sågas och till sist lade man ner eländet. Långt innan den nått Broadway.
Det andra försöket skedde 1993 och då hette den Annie Warbucks. Denna version lyckades  i alla fall ta sig till Off-Broadway och klarade att stanna kvar där för 200 föreställningar.

Videosar:
Je dag is zonder lach niet compleet (ur den sneaste Nederländska revivaln 2012)
I Think I’m Gonna Like It Here ur filmversionen
The original cast performs a medley on the Tony Awards 1977
Jane Lynch: Little Girls på Tony Awards 2013
Easy Street med bl a Dorothy Louden

Dag 150: Once Upon A Mattress

4 Maj

88bc53a09da00c116ea36110.L  Once Upon a Mattress
Once Upon A Mattress (1959), spelades först Off-Broadway men flyttades till Broadway där den spelades 460 gånger. Fick en revival på Broadway 1996 och då spelades den 188 gånger.
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Marshall Barer
Libretto: Jay Thompson, Marshall Barer & Dean Fuller, baserad på H C Andersens saga Prinsessan på ärten.

We have an opening for a princess
for a genuine certified princess…

Sagan om prinsessan på ärten i en Broadwayversion.
Drottning Aggravian regerar över ett litet kungadöme eftersom hennes man, kungen, har drabbats av en förbannelse som gjort att han blivit stum.
Drottningen har ingen lust att lämna ifrån sig makten så hon har bestämt sig för att se till att prins Dauntless skall förbli singel. Detta gör hon genom att se till att varje prinsessa som vill vinna hans kärlek måste klara av ett antal (omöjliga) prov som hon hittat på. Hittills har ingen prinsessa lyckats.
Men en dag såg dyker prinsessan Winnifred the Woebegone upp. Hon är en väldigt viljestark och självständig tjej som inte låter nån sätta sig på henne och hon klarar galant av varenda prov som drottningen hittar på. I ren desperation så kommer drottningen på att bara genom ett ”känslighetsprov” kan Winnifred bevisa att hon är en äkta prinsessa. Provet består av att en ärta läggs under 20 madrasser och om prinsessan inte kan sova på grund av att hon känner av ärtan så har hon bevisat att hon är en äkta prinsessa.
Winnifred kan inte sova på hela natten. Drottningen försöker då hitta på nya hinder men nu har prinsen fått nog och säger ifrån. I och med att han vågar stå upp mot sin mor så bryts förbannelsen som lagts på kungen. Så kungen återtar sin rättmätiga plats och Dauntless och Winnifred får varandra.
Undrar ni hur det kom sig att hon kunde känna av ärtan genom alla madrasser? Det gjorde hon inte. Det som hindrade henne att somna var en massa olika hårda föremål hovnarren gömt under den första madrassen.

Det här är en väldigt charmig liten musikal. Fylld av roliga och väldigt melodiösa sånger.
Den är lite ojämn och jag tycker nog att sångerna fram till Winnifreds sömnlösa natt är roligare än de som kommer efter. Men ingen sång är direkt tråkig och man kan nästan höra Richard Rodgers ande sväva över verket. Vilket ju inte är så konstigt eftersom det är hans dotter som komponerat musiken.
Jag har lyssnat på två olika versioner av den här. Dels origanalversionen från 1959 och så revivaln som kom 1996. Det finns mer sånger på den senare vilket är rätt så självklart med tanke på att en cd har plats med så mycket mer än en lp hade.
Jag gillar att höra Carol Burnett på originalet (jisses vad hon kan belta, helt sanslöst) och där finns många roliga insatser men det finns också en väldigt störande sak: den är inspelad i tidig stereo och ljudteknikern har lekt med det nya formatet så rösterna förflyttar sig hela tiden mellan högtalarna vilket blir väldigt tjatigt och känns helt omotiverat.
Helt ärligt så tycker jag bäst om den nyare versionen. Sarah Jessica Parker är ingen stor sångerska men hela plattan känns fräschare, fräckare, jazzigare och roligare.
Men bägge är värda att lyssna på för det är en liten pärla det här. Ingen stor eller nyskapande musikal kanske men klart mys för stunden.

Favvisar:
An Opening for a Princess, Shy, Normandy, Song of Love, Happily Ever After

Kuriosa:
Det här var den legendariska komikern Carol Burnetts Broadway debut. Då spelade hon prinsessan Winnifred. I 2005 års tv-version så hade hon bytt till att spela den elaka drottningen.

Sarah Jessica Parker, som spelade Winnifred i revivaln, debuterade på Broadway 1977 som en av de alternerande Anniesarna i originaluppsättningen av musikalen Annie.

Musikalen spelades på  Fredriksdalsteatern i Helsingborg sommaren 1998.
Eva Rydberg spelade prinsessan som här döpts om till Knud Hilde. Lasse Brandeby spelade prinsen och Ewa Roos drottningen. Föreställningen som översattes av Åke Cato och Mikael Neumann fick namnet Sicken Ärta.

Videosar:
Shy med Sarah Jessica från Tony Awards 1996
Carol Burnett sjunger Shy i tv-versionen från 1964 (det är en live-inspelning)
Happily Ever After med Carol från 1972 års tv-version
Sensitivity från tv-versionen från 2005 nu med Caroll som drottningen
Tracy Ullman som princessan i Song of Love (2005 års version)
Spanish Panic
Matthew ”Glee” Morrison and Zooey Deschanel – In a Little While

%d bloggare gillar detta: