Nr 380: Subways Are For Sleeping

Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
– John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
– Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Dag 1: Saratoga

Saratoga (1959), 80 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Johnny Mercer.
Libretto: Morton DaCosta. Baserad på Edna Ferbers bok Saratoga Trunk.
I ensemblen hittade man namn som Carol Lawrence (original Maria i West Side Story) och filmstjärnan Howard Keel.

Redan från låt ett så förstår jag att det här är en standard musikal. Inte dålig men inte heller bra. Musiken är en blandning av jazziga låtar, lite blues och en del låtar i My Fair Lady-stil. En intressant blandning, speciellt med tanke på att själva showen utspelar sig på 1880-talet. Så man kan väl säga att det är tidstypisk musik men mer från upphovsmännens tid än musikalhandlingens.
Edna Ferber är kanske mest känd för att ha skrivit boken Teaterbåten som förvandlades till musikal 1927. Den blev ju som bekant en megasuccé och ansågs helt nydanande. Med dess stora episka uppbyggnad, med en handling som spänner över närmre 50 år, mod att ta upp ”svåra” ämnen som alkoholism och blandäktenskap, i kombination med svepande, magnifik musik är den en av de riktigt stora klassiska musikalerna. Och den blev startskottet för det som så småningom skulle bli den moderna, berättelsedrivna musikalen. En total motsats till de tidigare mer komiska och lättvindiga, i de närmaste revyliknande, musikaler som gick på Broadway. Jag kan tänka mig att man hoppades få till en lika stor succé med Saratoga. Men det fick de inte. Handlingen om kärlek och hämnd, var inte så inspirerande och på det stora hela ansågs föreställningen väldigt seg. Den ende som fick en Tony för sitt arbete var Cecil Beaton som gjort både scenografin och de över 200 kostymer som användes.
Och musiken, ja, den känns väldigt anonym. Det här kunde varit vilken som helst av ett dussintals olika liknande shower från fyrtio- eller femtiotalet. Spridningen på musikstilarna gör att stycket inte får en egen karaktär och ingen låt fastnar. Inte för mig i alla fall.
Jag älskar ju en god flop men måste erkänna att även på den punkten misslyckas den för musiken är inte konstig, dålig, udda (fast den latinodoftande You or No One ligger på gränsen) eller speciell nog för att väcka intresse. Intressant är att Howard Keel som på film har en så vacker baryton här låter som om han försöker leka bas och det är inte så kul att höra. Carol Lawrence har en vacker och intressant röst, synd bara att hon inte fick roligare saker att sjunga med den.
På det hela taget en ganska så ointressant musikal.
En tvåa får den i betyg och den lär nog inte plockas fram på det närmaste taget. Synd för Arlen och Mercer brukar ju leverera.

Press:

Video:
The Men Who Run The Country