Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Dag 361: How The Grinch Stole Christmas! The Musical

Dr. Seuss’ How The Grinch Stole Christmas! The Musical (1994)
Premiär i Minneapolis 1994, fick sin Broadwaypremiär 2006
Musik: Mel Marvin (scensångerna) & Albert Hague (tv-sångerna)
Sångtexter: Timothy Mason & Dr. Seuss
Libretto: Timothy Mason, baserad på Dr. Seuss (egentliga namn Theodor Geisel) bok med samma namn från 1957.

The Grinch hated Christmas! The whole Christmas season!
Now, please don’t ask why. No one quite knows the reason.
It could be that his head wasn’t screwed on quite right.
It could be, perhaps, that his shoes were too tight.
But I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.

Lika mycket som befolkningen i Who-ville älskar julen lika mycket hatar Grinchen den.
Grinchen, som bor i en grotta ovanför staden, har i åratal retat sig på Who-bornas lycka inför julen.
I år har han bestämt sig för att förstöra julen för alla i staden. Han klär ut sig till jultomten och sätter horn på sin hund som får föreställa en ren och sen så beger han sig ner till stan.
I skydd av natten så själ han allas presenter, allas julgranar och all julmat.
Mycket nöjd med sin insats så flyger han iväg för att förstöra allt men precis innan han gör det så hör han ljud nerifrån stan. Till sin förvåning förstår han att folket därnere sjunger, är glada och inte verkar bry sig om att de blivit rånade på alla sina julsaker.
Grinchen inser plötsligt att julen handlar om mer än saker, den handlar om familj, vänskap och gemenskap. Med denna insikt så bestämmer han sig för att lämna tillbaka allt han stulit. Folket välkomnar honom och tar honom till sina hjärtan och för första gången förstår Grinchen varför folket älskar julen och han känner hur han fylls lycka och allt hat han känt försvinner som genom ett trollslag.
Och alla får en underbar jul.

En härlig saga har förvandlats till en härlig liten musikal. Denna moderna släkting till Dickens A Christmas Carol är otroligt älskad i USA. Den är kanske inte lika känd i Sverige (mer än som film med Jim Carrey i titelrollen) men det är en ljuvlig liten berättelse som definitivt hör julen till.
Boken är föredömligt kort och berättar sin historia effektivt, snabbt och utan att moralisera. Musikalen tar ganska lång tid på sig att berätta historien och även om här finns mycket kul musik så går många av sångtexterna på tomgång och berättar samma sak om och om igen. Dessutom är showen ganska så sentimental, lätt moraliserande och tjatar så mycket om vikten av att ha familj att jag blir ganska så trött efter ett tag.
Sångerna från den tecknade tv-versionen finns med i showen. Det var nog lite av en nödvändighet eftersom Grinchen visats på tv i USA sen 40 år tillbaka och är för många lika viktig som Kalle Anka på julafton är för oss.
Mellan sångerna finns små scener från showen och dessutom delar av originaltexten vilket gör att det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte hört berättelsen förut.
Grinchen är bäst, naturligtvis, för de elaka är ju oftast roligast i såna här shower. När den lilla flickhjältinnan ska sjunga om lyckan med att fira jul tillsammans med familjen så muttrar Grinchen sarkastiskt under orkesterns upptakt:”Oh, it’s a ballad!” Jag älskar sånt.
Bortsett från ett par drypande, sockersöta ballader så är det här en ganska så trevlig liten bekantskap.

Favvisar:
One Of A Kind, You’re A Mean One Mr Grinch, Watchamawho, Welcome Christmas, Who Likes Christmas?

 

Pressklipp:
At about 90 minutes the stage version suffers from a milder case of bloat. A tale that fit neatly into 26 televised minutes — to say nothing of a couple hundred lines of rhymed verse — inevitably feels protracted at thrice the length. It is considerably more faithful to the spirit and letter of the original material than the movie was, however, and so more pleasing.
…
The lively whole seemed to please the legions of critics in the audience who really matter here, the 10-and-unders, who hardly stirred in their seats during those 90 minutes. That can confidently be taken as a sign of satisfaction, or at least contented distraction.
One exception was a the little girl who let out a long, soulful wail shortly after the Grinch, played with gargoyle-ish glee by Patrick Page, slunk onstage. In her defense I must say I shared a little of her discomfort. Covered as he was in skanky green fur, with Kabuki makeup turning his features vaguely feline, this Grinch brought to my mind an unhappy encounter with a road company of Cats in San Francisco I thought I’d expunged from memory. I almost started wailing myself.
…
When Cindy Lou followed it up with a confidence-building pep talk with the Grinch that began to resemble an actual therapy session in both length and tone, my patience began to weaken.
But oh dear. I’d better stop right there. It may be my imagination, but as I type these words I seem to see green fur sprouting from the backs of my hands.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
You’re a mean on, Mr Grinch från scenversionen
High Lights från scenversionen
You’re a Mean One, Mr Grinch från tv-filmen
Trailer till bioversionen

”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
”Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more!”

Dag 291: Oliver (1960)

Oliver! (1960), uppsättningar i urval:
West End 1960, 2618 föreställningar
Oscarsteatern, Stockholm, 1961, 34 föreställningar
Broadway 1962, 774 föreställningar
West End revival 1994
West End revival 2009
GöteborgsOperan 2019

Baserar mitt omdöme på liveinspelningen från premiären av 2009 års London revival
Musik, sångtexter & libretto: Lionel Bart, baserad på romanen Oliver Twist av Charles Dickens

Oliver Twist bor på ett fruktansvärt barnhem.
När han en dag ber att få mer av den blaskiga gröt som är det enda barnen får att äta blir barnhemsföreståndaren så förbannad att han säljer Oliver för en spottstyver till en begravningsentreprenör.
På begravningsbyrån så hamnar Oliver i bråk med en annan pojke och rymmer.
Efter flera dagar på rymmen så anländer han till London. Den första han stöter på är en ung kille som heter The Artful Dodger. Denne tar med Oliver till sitt hem, en slags skola för blivande ficktjuvar som leds av Fagin. Där träffar han också på Nancy en barflicka som har ihop det med den sadistiske inbrottstjuven Bill Sikes.
På sitt första uppdrag som ficktjuv så åker Oliver fast. Den snälle äldre mannen han försökt råna, Mr. Brownlow, ser nått oskyldigt och rent hos honom och istället för att anmäla honom så tar han Oliver under sitt beskydd.
Bill och Fagin är oroliga över att Oliver kanske ska avslöja dem och deras förehavanden och bestämmer sig för att  kidnappa honom från den äldre mannen.
Samtidigt så har barnhemsägaren hittat en berlock som tillhörde Olivers mor, som dog när hon födde honom, och genom den så framkommer det att Oliver faktiskt är Mr. Brownlow systerdotters son.
Oliver kidnappas.
Nancy mördas av Bill när hon försöker hjälpa Oliver.
Det blir en jakt genom Londons gator som slutar på London Bridge där Bill dödas av polisen och Oliver kan få komma hem till sin släkting Mr. Brownlow.

En av de största engelska musikalframgångarna, den största innan Sir Andrew dök upp på scenen.
Den har sin musikaliska grund i engelsk music-hall tradition men här finns också en hel del inslag av klezmer.
Det är otroligt catch-iga sånger med bitvis riktigt roliga texter. Jag gillar det här enormt.
Till den nya versionen så har man ändat tempot i vissa låtar, man har lagt till en hel del dansmusik (det dansades inte så mycket i engelska musikaler förr i tiden), gjort nya arr och Lionell Bart har till och med skrivit lite ny musik. Ja, egentligen gjordes de flesta av dessa ändringar redan till 1994 års Londonrevival men eftersom jag inte hört den plattan så blev det här första gången jag hör dem.
Det är kul med de nya texterna men all under-scoring som de lagt med – musiken som spelas under slutjakten till exempel – känns ganska onödig.
Det är en liveinspelning och det älskar jag eftersom det ger ett extra lyft till alla insatser, och ett extra speciellt lyft blir det eftersom det dessutom är premiären vi får lyssna på.
Är inte helt förtjust i alla insatser, han som spelar Bill är exempelvis bara jobbig att lyssna på och det nya arret av Who Will Buy? är betydligt sämre än originalet.
Inte min favoritversion men musikalen i sig känns känns fortfarande fräsch, ny och relativt modern trots sin höga ålder.
Rekommenderas.

Favvisar:
As Long As He Needs Me, It’s A Fine Life, Consider Yourself, I’d Do Anything

Kuriosa:
Michael Caine sökte rollen som Bill Sikes i originaluppsättningen men åkte ut i sista gallringen.

På Broadway så spelades rollen The Artful Dodger av Davy Jones en blivande medlem i popgruppen The Monkees.

Två sångnummer ur musikalen framfördes på The Ed Sullivan Show den 9:e februari 1964. I samma show gjorde The Beatles sin amerikanska tv debut.

1962 års Broadwayversion vann 3 Tony Awards: bästa partitur, bästa musikaliska ledning coh bästa scenografi.
1994 års London revival vann en Laurence Olivier Award för bästa manliga huvudroll.

Musikalen fick sin svenska premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1961. Jarl Kulle spelade rollen som Fagin. Framgången var inte så stor, 34 gånger framfördes den bara.

Musikalen filmades 1968. Filmen vann inte mindre än 6 Oscars: bl a för årets bästa film.

Både Oliver och Nancy i 2009 års version hittades genom en tv-sänd talangjakt.

Lionel Bart gjorde en del felinvesteringar (bland annat i sin egen musikal Twang! se Dag 130) förutom att han blev gravt drogberoende och det ledde till att han hamnade i ekonomiska svårigheter. När han hade det som värst så sålde han alla rättigheterna till musikalen Oliver! till underhållaren Max Bygraves för £350. Max sålde i sin tur rättigheterna vidare för £250 000.

Pressklipp för Broadwayversionen:
This importation from England has enormous energy but it is energy of a peculiarly mechanical kind … a sense of ”keep banging the shutters, boys, a pause or a silence might kill us.”
…
Oliver! is like looking at a comic-book condensation of a Dickens classic with the radio on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

One of the most impressive Brittish products to be imported here since the first Rolls Royce.
– John Chapman, Daily News

Simply scrumptious. It represents a breakthrough for the Brittish in a filed which has so long been dominated by Americans.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Trailer för 2009 års revival
Oliver! medley
Consider yourself
I’d Do Anything
Movie Trailer

Dag 84: The Mystery of Edwin Drood

The Mystery of Edwin Drood (1985), 608 föreställningar. Reviveln kom 2012 och går fortfarande. Jag har utgått från revivalinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Rupert Holmes

Den här föreställningen har en redigt krånglig och spretande intrig så allt jag nämner är att den handlar om John Jasper och hans kusin Edwin Drood.
John är förälskad i sin sångelev Rosa Bud som är förlovad med Edwin.
Nevill Landless, en ung man med mycket hetsigt temperament, har också blivit förtjust i Rosa.
Edwin och Nevill blir omedelbart ovänner.
Edwin och Rosa har kommit fram till att de nog inte vill gifta sig med varandra trots allt och bryter sin förlovning. Men de bestämmer sig för att inte berätta detta för någon förrän efter julhelgen.
På julaftonsmiddagen så utbryter det ett gräl mellan Edwin och Nevill. I julens anda så bestämmer de sig för att gå ut på en promenad och försöka lösa sina problem.
På juldagen så upptäcker man att Edwin har försvunnit. Allt man hittar är hans sönderrivna och blodiga ytterrock. Man misstänker att han mördats och Nevill blir anklagad för dådet, men eftersom ingen kropp hittas så släpps han fri.
Detta är början på en deckargåta som skall lösas under andra akten.
Lägg till detta opiumhålor, dödgrävare, en mystisk främling, personlighetsklyvning, hårt snörda korsetter, krinoliner, divor, en hel trupp med Music Hall artister och mycket publikkontakt och ni har receptet för en härligt rolig, bullrande och underhållande musikal.

Jag har varit förtjust i den här musikalen ända sen jag första gången hörde den i mitten på 80-talet. Ja, inte all musik utan bara den music hall inspirerade delen. Det finns också en del som går mer  mot operetthållet men de spåren hoppade jag alltid över.
Det finns flera olika utgivningar av original casten (lp, kassett och två olika cd versioner) och alla har de olika innehåll, det finns nämligen väldigt mycket musik i den här showen och man valde att stryka olika sånger till de olika utgåvorna.
Men nu har en i det närmaste komplett version kommit: det är inspelningen av förra årets revival. Det är en dubbel cd med inte mindre än 32 spår.
Mycket musik för pengarna.
Och i den här nya versionen har man också tagit med ett par av de sånger som ströks innan originalversionen av musikalen fick sin premiär.
Fast det fattas fortfarande ett par av ”Limerick” sångerna och nån sång till men sen så nu finns nog allt utgivet. Kanske…

Nåväl.
Hur står sig musiken på den nya versionen mot den gamla? Mycket bra. Orkestreringarna är i det närmaste identiska så de kan vi lämna därhän (de är underbara, by the way), störst skillnad hittas på det vokala planet.
Rent vokalt så är originalet oerhört mycket bättre än denna nya version. George Rose som The Chairman och Cleo Laine som en skönt jazzig Princess Puffer gjorde nog de ultimata versionerna (även om jag också njuter mycket av Chita Riveras mer kraxande Puffer i den nya versionen), även Howard McGillin som Jasper och Betty Buckley som Edwin var makalösa. Inte så att det är dåliga huvudrollssångare i reviveln, inte alls, utan de är bara ointressantare om man jämför dem med originalen.
Vad gäller de övriga i ensemblen så föredrar jag nästan den här versionen för den drar mindre åt operetten och mer åt Broadwayhållet och det gillar jag. På den här utgåvan tycker jag alla spåren är njutbara och jag känner även att den har en spänst i vissa sånger som den gamla versionen saknade.

Så vilken version man ska ta är lite av en smaksak och kanske mera en fråga om tillgänglighet, för original casten kan vara väldigt svår att få tag på medan den här finns att köpa på Amazon eller en liknande sajt. För den här musikalen skall man ha i sitt bibliotek!
Härliga texter, ljuvlig och varierad musik och massor av glimtar i ögonen. Musikalen glittrar och förför mig och jag är såååå glad för den här versionen.

Favvisar:
There You Are, A Man Could Go Quite Mad, Both Sides of the Coin, Off to the Races, Don’t Quit While You’re Ahead,

Kuriosa:
Detta är både en deckare och typisk engelsk Music Hallunderhållning från slutet av 1800-talet, ihopslagna till en musikal.
Den är baserad på Charles Dickens sista verk The Mystery Of Edwin Drood. Ett verk som aldrig avslutades eftersom Dickens dog av ett slaganfall när han skrivit drygt halva och han lämnade inga anteckningar som beskrev hur den skulle sluta.
I denna musikalversion så låter man därför publiken bestämma vad som hände Edwin och om det är så att man anser att han mördats så får publiken också rösta på vem de anser är mördaren. En riktig interaktiv musikal, alltså.
För att få det här konceptet att fungera så var Rupert Holmes tvungen att skriva tillräckligt många motiv- och bekännelsesånger så att alla som kunde tänkas bli utpekade skulle ha en sång att sjunga och dessutom se till att intrigen skulle fungera oavsett hur publiken röstade.
Det är bland annat alla dessa olika varianter på mördarsånger som finns med på den nya utgåvan. De är i grunden samma sång men med annorlunda texter och lite annorlunda arrangemang beroende på vem som blir vald. Till original-lp:n så spelade man bara in de sånger som sjöngs av dem som premiärpubliken röstat fram som skyldiga.

Edwin Drood är troligtvis den enda Broadway musikal som har samma upphovsman till musiken, sångtexterna, librettot och orkestreringen.

Musikalen fick 5 Tonys 1986: Bästa musikal, bästa libretto till en musikal, bästa partitur, bästa manliga huvudroll och bästa regi.

Rupert Holmes skrev poplåtar innan hans skrev Edwin Drood, hans största hit var Escape (The Piña Colada Song)

Pressklipp (för reviveln):
In an era when Broadway revivals of beloved musicals can seem dispiritingly skimpy, this handsome production offers a generous feast for the eyes, trimmed in holiday cheer for an added spritz of currency.
—
The machinations of the mystery plot dance in dizzying rhythmic counterpoint to the story framing the musical, of a veteran troupe of music hall players performing a stage version of Dickens’s tale, even as they bicker and mug and tell hoary jokes to cajole the audience into a state of happy delirium.
…
Despite its varied charms, “The Mystery of Edwin Drood” remains a musical that ultimately adds up to less than the sum of its hard-working parts. The overelaborate finale — which includes not only the choosing of the murderer but also the selection of a detective and a happy couple to be paired off — somewhat taxes our delight in taking part. And at times the plot of the mystery itself is obscured by the restless antics of the framing device.
But then, who has not felt a bit deflated upon completing a page-turning detective story? Most of the fun is in the clue following, the red herring spotting and the seat-clutching tension as the suspects gather in the drawing room for the moment of exposure. The musical “Edwin Drood” at least leaves behind moments of shimmering musical pleasure to savor, long after the miscreant of the night has been booed off the stage.
Charles Isherwood, The New York Times

Holmes’ show scores points for ingenuity, but it often feels like being stuck for too long in front of an olde-worlde department-store window display. A vehicle running 2½ hours needs more memorable songs than these mostly interchangeable parlor ditties, and more engaging characters than this bunch, which by design, are cardboard cutouts enlivened by melodramatic flourishes. A genuinely intriguing mystery rather than a half-baked whodunit devoid of psychological complexity wouldn’t hurt either.
…
This electoral element is undeniably a fun gimmick that livens up Act II while solving the quandary of Dickens’ incomplete story.
However, the rest of the show, though frequently jolly, is just as often twee and boring.
-David Rooney, Hollywood Reporter

”The Mystery of Edwin Drood,” inspired by an unfinished Charles Dickens novel, is one of the most inventive, inspired and rousing musicals ever devised. And it is a pleasure to report that the Roundabout Theatre Company’s revival is thoroughly well-cast and extremely enjoyable.
…
As atmospherically staged by Scott Ellis, with sprightly choreography by Warren Carlyle and excellent music direction by Paul Gemignani, this production is a reminder that well-known musicals do not need to be reconstructed or darkened for their revivals. If the show is strong, have faith in it and all will fall into place.
-Matt Windman, AM New York

…this is one of those Martian experiences in which either everyone in the theater is from another planet or I am.
…
Instead of trusting the characters and the mystery to build the suspense, however, Holmes aims for the campy, tiresome and childish. To vote, one presumably cares about who does what to whom. Considering Dickens’ storytelling genius, the real mystery is why this isn’t fun.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
High lights från reviveln
Original casten på 1986 års Tony Awards
Bustle Fluffah, ljuvlig musikvideo med revivelcasten
Escape (The Piña Colada Song) med Rupert Holmes

Dag 42: Hard Times

Hard Times (2000) Inga uppgifter på antalet men ca 72 skulle jag tro. Detta är baserat på att den spelades i ca nio veckor och normalt har man 8 föreställningar i veckan.
Musik, sångtexter & libretto: Christopher Tookey & Hugh Thomas. Baserad på Charles Dickens roman Hårda tider från 1854.

Handling:
Föreställningen utspelar sig i mitten av 1800-talet. Herr Samuel Slearys kringresande cirkus har anlänt till stan för att underhålla massorna. Herr Dickens övertalar dem till att framföra hans berättelse Hard Times.
Eftersom Dickens berättelser alltid har ett myller av människor och sidohandlingar så tänker jag inte försöka mig på att återge handlingen. Men som ofta med Dickens så handlar den om sociala och ekonomiska missförhållanden, här med betoning på den tidens fruktansvärde fabriksmiljöer.

Om jag igår skrev om en av de längsta cast-cderna jag har så blir det om en av de kortaste idag.
Det här är en sampler cd med fem låtar ur föreställningen. Jag har ett par sådana och de gavs ofta ut i samband med att föreställningen skulle ha premiär, med förhoppningen om att det senare skulle komma ut en fullängds cd. I de andra fallen blev det så men inte här. Fem låtar är allt jag har.

Första sången The Greatest Show On Earth är en glad cirkusmusikinspirerad sak som kunde ha varit med i cirkusmusikalen Barnum. Glad och medryckande.
Tvåan är en ballad, en standard uppbyggd sådan, låter som hundratals liknande som kan hittas i var och varannan musikal. Här heter den One of These Days.
Nummer tre heter When I Was A Boy är rätt så trist och jag tolkar det som att den sjungs av Dickens själv som här har Brian Blesseds (Old Deuteronomy / Bustopher Jones i originaluppsättningen av Cats) djupa baryton röst.
Spring, är en up tempo sång av klassiskt musikal stuk. Trallvänlig och lätt att nynna med i och samtidigt ganska så anonym. Men småcharmig är den och nog den bästa sången här.
Cd:n avslutas med Another Town Tomorrow,  lite vemodig och sentimental och känns som finallåten.

Favvisar: The Greatest Show On Earth, Spring

Kuriosa:
Föreställningen spelades på Theatre Royal Haymarket i London, en teater där faktiskt Dickens själv en gång, för 150 år sedan, stod på scenen.

Den ena av upphovsmännen, Christopher Tookey, både regisserade och producerade showen. Detta är hans enda äventyr bland tiljorna, han var filmrecensent på The Sunday Telegraph och The Daily Mail egentligen. Bland sina recensentkolleger är han kanske mest känd för sin upprördhet över att David Cronenbergs film Crash (som handlar om folk som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor) inte blev totalförbjuden i England. Han ansåg att filmen var omoralisk och skrev många och långa artiklar i pressen där han varande om att filmen kunde inspirera folk till att härma händelserna i filmen och ”also have a far more insidious longterm effect by eroticising sado-masochism and orthopaedic fetishism for people previously unaware of being turned on by acts of mutilation.”

Pressklipp:
I have to say that I thoroughly enjoyed this comedy musical which is full of delightful characters and charming songs. It does not have many memorable tunes, but nevertheless the tunes are still catchy and certainly capture the era. The show lasts nearly three hours but the pace and enjoyment never wavers. It has an excellent cast that simply shine with enthusiasm.
– Darren Dalgliesh, London Theatre Guide

” I particularly relished the moment when Mrs Gradgrind got up and performed an energetic tap dance after her big death scene – dramatic energy burns at a dismally low wattage.”
-The Daily Telegraph

”What we see is an engaging but overlong mixture of music hall, circus and the kind of British musical that fell out of fashion in the seventies.”
– Peter Hepple,  The Stage

”This show has an intimate scale, a sense of humour and a respect for such old-fashioned virtues as a narrative you can follow and tunes you could, in theory hum.”
– Dominic Cavendish, Time Out

”This three-hour Hard Times could do with major surgery”.
Nicholas De Jongh, Evening Standard

”The story of Stephen Blackpool’s goodness against the terrible factory conditions is reduced to a highly embarrassing sub-plot, sung and acted by leading ladies who have found time to varnish their nails beautifully. When Hard Times moves into serious mode the effect is completely bogus, with music that is totally anonymous and lacking in colour or melody. My companion and I could not recollect a single line of the score we had endured for three hours. It’s an unforgivable achievement.”
– Musical-Theatre.net