Tag Archives: Charles Spencer

Nr 441: The Bodyguard – The Musical

2 Jul

 

The Bodyguard (2012)
West end 2012

Music/Lyrics: Detta är en jukeboxmusikal som innehåller sånger från Whitney Houstons karriär så det är för många namn.
Book: Alexander Dinelaris baserad på filmen The Bodyguard (1992) med manus av Lawrence Kasdan.

Former Secret Service agent turned bodyguard, Frank Farmer, is hired to protect superstar Rachel Marron from an unknown stalker. Each expects to be in charge – what they don’t expect is to fall in love.

Så enkelt sammanfattar musikalens hemsida showen – och det är väl en bra sammanfattning. Alla som sett filmen vet att man kommer att få följa sångerskan Rachel och hennes livvakt Frank. Han försöker skydda henne från en stalker som blir mer och mer aggressiv och närgången medan hon vill leva som vanligt och uppträda och inte inser allvaret i situationen. De grälar och ogillar varandra under stora delar av akt 1 men inser lagom till pausen att det finns en attraktion emellan dem.
I akt 2 så gör stalkern ett inbrott i Rachels hem och hon inser att hon är i fara och åker till Franks stuga i bergen för att vara i säkerhet tills de fångat stalkern.
Sen blir det lite ond bråd död, lite sorg, lite Oscarsgala, lite heroisk hjälteinsats och så en bitterljuv final.

Den här showen ger publiken exakt det den vill ha – eller det tror upphovsmännen i alla fall. Och ska jag vara ärlig så är det förmodligen så, för showen gick i 2 år på West End, har därefter åkt på turné över hela Storbritannien, och haft återbesök i West End, åkt på världsturné och mellanlandat en gång till i London. Så folk gillar den och vill se den, det är tydligt. 
Så vad får de? Jo, en massa Whitney Houston hits framförda av en duktig coversångerska – väldigt duktig får jag säga för hon missade inte en ton när jag såg showen – plus i stort sätt samma berättelse som i filmen, så man behöver som publik varken tänka eller vara orolig, för man vet exakt vad som ska hända. Och det verkar ju vara precis det som folk vill ha när de går på musikal numera: en story man känner till, fylld med musik eller covers på hits man redan kan utan och innan. Tryggt liksom. Själv tycker jag det är otroligt trist. Och det handlar inte om att jag är en snobb som ratar jukeboxmusikaler (fast kanske lite) utan jag vill ha en story som överraskar mig och om man nu ska återanvända musik så se till att göra det på ett innovativt sätt och inte som här där man med våld försöker få sångerna att platsa i handlingen eller dialogen. Let me tell you: it doesn’t work!
Så vad jag såg var en illa spelad, bitvis välsjungen, amatörmässigt konstruerad, billig version av en gammal storfilm och jag satt och skämdes och längtade efter en skämskudde under stora delar av showen – så dåligt och pinsamt tyckte jag det var.
Nä, såna här shower går fetbort för mig. Och vill jag höra Whitney hits (och det vill jag gärna) så lyssnar jag hellre på originalets fantastiska röst än på castplattans halvdana coverversioner.
Men det är jag det, uppenbarligen så har jag fel för showen spelas och spelas och spelas…

Kuriosa:
Lawrence Kasdan, som skrev manuset till filmversionen, tänkte sig Steve McQueen och Diana Ross i huvudrollerna när han skrev manuset 1976. Men produktionen drog ut på tiden och lades till sist ner. Nytt försök 1979, nu med Ryan O’Neal och Diana Ross i rollerna men återigen så lades projektet ner.
Det påstås att han försökte få filmbolagen att nappa på hans manus 36 gånger innan den till sist blev film 1992 med Whitney Houston och Kevin Costner.
Filmen sågades av kritikerna men spelade in över $411 miljoner och blev det årets näst mest inkomstbringande film i världen.
Filmens soundtrack är en av det mest sålda skivorna i historien med över 45 miljoner sålda exemplar. 

Press:
”It is performed…with such an infectious zest and wholehearted commitment that the evening is tremendously enjoyable.”
– Paul Taylor, The Independent

”Although the show is staged with enormous technical efficiency, it is one more example of the necrophiliac musical morbidly attracted to a cinematic corpse…”
– Michael Billington, The Guardian

“… proof that if you can’t make a silk purse out of a sow’s ear, you can sometimes come surprisingly close…”

Spectacularly and ingeniously designed by Tim Hatley, is far more enjoyable than the movie. And there is a thrilling star performance from the Trinidad-born, American-based singer and actress Heather Headley…But that is largely where the good news ends. Though Alexander Dinelaris has tweaked Lawrence Kasdan’s screenplay, the show remains trite and sentimental.

By no stretch of the imagination is The Bodyguard a great musical, but Houston’s hits, expertly performed, makes me suspect the show is destined for a long and lucrative run.”
– Charles Spencer, The Daily Telegraph

”Corny but entertaining.

It’s loud, it’s soupy, it is as predictable as the tides – yet it makes for a pumpy, undemanding evening,”
– Quentin Letts, The Daily Mail

”It’s spectacular, stylish and delivered with panache.”
– Ian Shuttleworth, The Financial Times

Terrible script, negligible performances, but great atmosphere – this one will run and run.”
– Rachel Halliburton, Time Out

“I found Thea Sharrock’s production incredibly slick in terms of the design and functionality, and the singing and songs are great. But overall, I felt a little disappointed with the lack of character and story detail.”
– Peter Brown, London Theatre

Videos:
Trailer
Nightclub Medley
Queen Of The Night m fl sing-along
Finale
Musical Awards Gala Nederland
Queen Of The Night
I’m Every Woman
I Have Nothing

 

 

Annonser

Nr 419: Legally Blonde

4 Jan

Legally Blonde – The Musical (2007)
Broadway, 2007, 595 föreställningar
West End, 2009, 974 föreställningar
Skandinavienpremiär på Nöjesteatern i Malmö, 2011
Viktor Rydbergs Gymnasium 2014

Music & Lyrics: Nell Benjamin & Laurence O’Keefe
Book: Heather Hach, baserad på filmen med samma namn från 2001 (manus Karen McCullah och Kristen Lutz) som i sin tur var baserad på romanen Legally Blonde (2001) av Amanda Brown

Malibu-born-and-bred Elle is the stereotypical perfect product of her environment, an apparent bubblehead with the body, hair, wardrobe and money to make most guys say, “Who cares if it has a brain?” But in fact, she’s a 4.0 UCLA student — albeit in fashion merchandising.
One evening Elle believes that her perfect boyfriend Warner Huntington III is going to propose to her. Instead of popping the question, however, he pops her balloon. Heading to Harvard Law in the fall, with plans to be “a senator by 30,” Warner can’t afford anymore to have a living Barbie as consort. It’s time to get “Serious,” he sings.
Devastated, Elle pulls herself out of a “shame spiral”, figuring she can win Warner back if she proves she’s “serious” after all. With help from her sorority sisters Elle studies for the LSAT. And she actually gains admission to Harvard. 
So, clutching her little chihuahua, she moves to Cambridge, Massachusetts where once ensconced, she is dismayed to discover Warner already has a very “serious” new girlfriend in ambitious Vivienne, and that her own superfemme ”El Lay” ways appear ludicrous to classmates, let alone to tough Prof. Callahan, legal eagle of a billion-dollar firm.
But, after reading a book or two, she’s accepted as an intern by Prof. Callahan who’s defending a fitness guru in a murder trial. Using her fashion expertise Elle is able to crack and win the case.
And she get’s her man – though it isn’t the man she was initially chasing.

Jag såg filmen som denna musikal är baserad på för 16 år sedan och gillade den – mycket.
Jag har lyssnat på både Broadway och London castskivorna samt sett MTVs inspelning av  Broadwayshowen och jag gillar dem – mycket.
Det här är lite av musikalernas motsvarighet till en ”Big Mac”, gott för stunden men lämnar inte så mycket avtryck. Men precis som med en ”Big” så blir man lätt sugen på en omgång till.
Musiken klistrar sig fast i hjärnan. Manuset är fyllt av humor, självironi och bra ”one liners”, tempot är furiöst både vad gäller att driva handlingen framåt och tempot på sångerna och dansnumren.
Skådespelarna är som ett gäng Duracellkaniner, deras energi  är på 100%, typ hela tiden. Man blir utmattad bara av att se på dem. Numret där tränings-gurun sjunger, dansar och samtidigt gör ett hysteriskt aerobicspass med hopprep måste ses, fattar inte att hon inte ligger i en blöt pöl på scenen efteråt helt oförmögen att röra sig.

Det här är full patte rakt in i kaklet från början till slut. Man hinner inte stanna upp och tänka efter eller störa sig på alla inkonsekvenser, nödlösningar eller osannolika vändningar föreställningen tar. Vilket är tur, för det är inte direkt en trovärdig story. Men vem bryr sig!

Tom underhållning? Absolut men också fruktat underhållande. Jag satt mest med ett fånigt flin på läpparna under hela showen (jag satt på samma sätt på bio när jag såg filmen) och blir smålycklig av att lyssna på castplattorna.
Det här är en riktig ”feel good” show och den är bara ute för att underhålla oss – och ibland är det precis vad jag vill ha.

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
1 Actors’ Equity Association pris för Outstanding Broadway Chorus

Londonproduktionen vann:
3 Laurence Olivier Awards för bästa nya musikal, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll.
4 Theatregoers’ Choice Awards för bästa nya musikal, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och koreografi.

2008 visade MTV talangjaktssåpan The Search For Elle Woods, där man sökte efter en ersättare för Laura Bell Bundy som skulle sluta i rollen på Broadway. 15 tjejer tävlade och efter 8 veckor så stod Bailey Hanks som vinnare.
På tofte plats kom Lena Hall (min favvo) som efter tävlingen haft en bra karriär på Broadway, bl a vann hon en Tony för bästa kvinnliga biroll när hon spelade Yitzhak i Hedwig and the Angry Inch 2014.

MTV filmade Legally Blonde – the musical när den gick på Broadway och sände den hösten 2008.

Press:
Broadwayproduktionen:

Flossing between songs is recommended for anyone who attends “Legally Blonde,” the nonstop sugar rush of a show that opened last night at the Palace Theater, joining the ranks of such nearby temples to candy worship as the M&M and Hershey’s theme stores.
This high-energy, empty-calories and expensive-looking hymn to the glories of girlishness, based on the 2001 film of the same title, approximates the experience of eating a jumbo box of Gummi Bears in one sitting. This may be common fare for the show’s apparent target audience — female ’tweens and teenagers who still believe in Barbie. But unless you’re used to such a diet, you wind up feeling jittery, glazed and determined to swear off sweets for at least a month.
– Ben Brantley, The New York Times

So much of “Legally Blonde” is so smartly engineered, good looking, high energy and hilarious that it’s easy to forgive those few moments sporting an earnestness this material can’t easily support.
Among the show’s many appealing aspects is how it manages to swim in broadly amusing shallows most of the time while avoiding heartlessness. The “be true to yourself” message is utterly by-the-numbers — but such is the evening’s charm that it doesn’t seem fake.
– Dennis Harvey, Variety

För Londonversionen:
It is, of course, preposterous: an LA fashion student conquers Harvard law school and becomes a courtroom star. But, for all its absurdity, I found this Broadway musical infinitely more enjoyable than the 2001 Hollywood movie on which it is based.
It is a piece of pure pop-kitsch that, in Jerry Mitchell’s production, exists on a level of bubble-headed fantasy that has no connection with reality.

I can only report that the ­predominantly female audience with whom I saw the show seemed to be ­having a whale of a time and did not give a damn about the fact that the musical is little more than a nonsensical fairytale.
Michael Billington, The Guardian

OMIGOD! I tried, I really tried to hate this show, but resistance is futile. It’s going to be a huge hit and if you’re a chap, your wife or girlfriend is almost certain to drag you along. You might as well give in gracefully now.
I must admit that I was looking forwards to putting the boot into Legally Blonde. Haven’t we had more than enough stage musicals lazily hitching a ride on already successful movies? And the first 25 minutes of the film which I somehow endured was so girly, so inane, so pink that I felt as if I were being force-fed candyfloss.
But the theatre has worked a strange alchemy. The stage show has its tongue in its cheek throughout, it knows it is ridiculous and infantile, and celebrates the fact with knowing wit.
Then there’s the bonhomie of the audience, clearly up for a good time on a freezing cold evening and responding to the action like a bunch of overgrown school-kids, delivering “oohs” of astonishment at the plot twists and appreciative gurgles of delight when a buff bloke arrives on stage. This is rom-com with a welcome touch of irony.
Charles Spencer, The Telegraph

Nr 373: Daddy Cool

17 Okt

51sgGIyPXSL
Daddy Cool (2006), West End, spelades ett drygt halvår
Musik & sångtexter: Frank Farian och många andra bl a Bobby Hebb och George Reyam
Libretto: Stephen Plaice & Amani Naphtali. Baserad på en idé av Mary S. Applegate & Michael Stark

She’s crazy like a fool!
What about Daddy Cool?
I’m crazy like a fool.
What about Daddy Cool?

Daddy, Daddy Cool!
Daddy, Daddy Cool!

Essentially, the story is about ‘Sunny’ whose mother has sent for him from England, and we follow the young boy from his Grandmother’s home in the West Indies, through his arrival in England, to the time when his love of music has led him to be a member of a ‘crew’ called ‘The Subsonics’, who face intense rivalry from another crew called ‘The Blade Squad’.
Sunny meets and falls in love with Rose, daughter of the East End’s notorious club owner Ma Baker. Echoing Romeo and Juliet, the lovers’ relationship fuels the hostility between the two gangs.
It’s pretty obvious from the start that Sunny will end up in hot water, and sure enough, he’s set-up for a shooting he didn’t commit.
In a sub-plot, Sunny’s mother has to confront her own rival and deal with her feelings about Sunny’s father, the real ‘Daddy Cool’.

Så var intrigen i den engelska originalversionen. Men storyn ändrades en hel del till showens nederländska premiär och det är den senare versionen som numera spelas lite här och där i Europa. Den är betydligt mer familjevänlig och utan de mord och våldsamheter som figurerade i London.

Ja, vad ska man säga. Det här är en jukeboxmusikal med allt vad det innebär av krystade intrigvändningar och där namnen på huvudrollerna anpassas för att få så många kopplingar till låtskatten som möjligt. Här hittar vi Club Rasputin som drivs av Ma Baker men egentligen tillhör Sunny som döper om den till Daddy Cool efter sin pappa Johnny Cool, se där, fyra sångtitlar i en mening. Kanske borde jag satsa på att skriva Jukeboxmusikalintriger?

Eftersom inramningens enda funktion är att agera förevändning för att klämma in så många välkända hits som möjligt så ska jag inte vara så hård på intrigen utan koncentrera mig på plattan.
37 låtar har de lyckats pressa in, fast då har jag räknat med både repriser och megamixarna och jag måste erkänna att jag gillar det här. Alltså som en ren partyplatta. För att döma av videosnuttarna jag hittat så var det här en bedrövlig och bedrövligt ful show. Men plattan svänger.
Ok, det hjälper nog att jag växte upp med Boney M och klubbade som värst när La Bouche och Milli Vanilli styrde på dansgolven, för det här är bitvis en ren nostalgiresa för mig.
Och för en gångs skull så svänger det minst lika bra om dessa coverversioner som det en gång gjorde om originalen. Man har moderniserat soundet en aning och vid ett par tillfällen lagt in lite rap och beat-boxande (mindre lyckade inslag) och sånginsatserna är överlag helt okej, ibland mer än så.
Och vilken samling med låtar: Be My Lover, I Can’t Stand The Rain, Sunny, Girl I’m gonna Miss You, Daddy Cool, Ma Baker, By The Rivers Of Babylon och många, många mer.

Den nederländska varianten av showen har en fördel mot Londonversionen eftersom man där har översatt texterna. I Holland har man kunnat bortse från de extremt simplistiska, banala och barnsligt töntiga och repetetiva texterna som engelsmännen behövt hålla till godo med.

Men vem bryr sig om sångtexternas innehåll när man går på en sån här show, man vill bara höra låtarna man kan, sjunga med i dem och känna sig ung på nytt. Som en av de nederländska skådespelarna uttryckte det: Det här är egentligen inte så mycket en musikal som det är en konsert.
Och det ligger mycket i det.
Jäklar börjar känna att jag vill ”Bumpa”, ”Hustle-a” och discodansa like it was 1979!

Kuriosa:
Showen säljs som en Boney M jukebox musikal men egentligen så är det en Frank Farian jukeboxare för det var han som producerade och i vissa fall skrev låtarna och skapade grupperna som framförde dem. Eller framförde och framförde, ofta var det studiosångare som sjöng in sångerna och så var det snygga dansare som mimade och ”framförde” dem på scen – Milli Vanilli är väl det mest välkända exemplet.
Boney M hade faktiskt tre sångerskor som kunde sjunga och det var bara killen i gruppen som mimade. I början så var det Frank Farians röst han mimade till. Vill ni höra hur Frank lät så sätt på Daddy Cool, originalet, för det är han som står för den djupa karakteristiska rösten som inleder hela låten.

Frank Farian Productions har tagit emot 850 guldskivor. Fram till 2002 så hade de sålt 800 millioner plattor (inklusive samlingsplattor).

Mellan 1975 och 1988 hade Boney M inte mindre än 38 Top Tio singlar. Det såldes 55 millioner Boney M album och 45 millioner singlar.

Milli Vanilli sålde 14 miljoner album och 8 miljoner singlar innan de avslöjades som bluff. Detta skedde 21 juli 1989 på en MTV konsert i Bristol, Connecticut. Under deras framförande av sången Girl You Know It’s True så hakade deras förinspelade  sånginsatser upp sig och började upprepa ”Girl you know it’s… Girl you know it’s…” om och om igen. De fortsatte att låtsas sjunga några sekunder innan de sprang av scenen. I och med detta så var gruppens karriär mer eller mindre över och de blev av med den Grammy de vunnit. Allt filmades och här nedanför finns en länk till ett MTV reportage om det hela.

En av producenterna till denna musikal var Robert Mackintosh, bror till den mer berömde och framgångsrike musikalproducenten (Cats, Phantom, Les Miz, Cats etc) Sir Cameron Mackintosh.

Pressklipp:
… But for much of the show, the response, from an audience desperate to hear those tunes that could send spine-tingling shivers of nostalgia oozing down their spines, was rather muted. Only after the curtain call did the show manage to shift into full gear, and bring the entire audience to their feet. In a sense, it showed that the storyline had little impact, because only when it was over could the audience and cast really start to enjoy themselves.
– Peter Brown, londontheatre.co.uk

If only somebody had taken the time and trouble to sort out the book, which is short on craft and never finds a way to integrate the back story, this could be an evening with real zing.
Lyn Gardner, The guardian

One can’t feel affection for anyone here, for the music isn’t out to charm us or gain our sympathy, merely impress us with a series of song-and-dance numbers.
– Rhoda Koenig, The Independent

The Shaftesbury, for so long a graveyard of dreadful musicals, might just have a hit on its hands for once.
Charles Spencer, The Daily Telegraph

Videosar:
Highlights från Londonversionen
Highlights från den nederländska turnéversionen
Aan de oevers bij Babylon (By the rivers of Babylon)
Reportage (och megamixen) från den nederländska premiären
Bara Megamixen
Milli Vanilli fiaskot

Nr 366: Stephen Ward

18 Feb

71RAcGHiQjL._SL1423_
Stephen Ward (2013)
, West End, still running
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics & book: Don Black & Christopher Hampton, based on the Profumo Affair.

The show deals with the victim of the Profumo Affair – not John Profumo himself, the disgraced Minister for War, but the society osteopath by the name of Stephen Ward whose private libertarian experiments blew up in his own and everyone else’s face.
The show centers on his involvement with the young and beautiful Christine Keeler and their chance meeting in a West End night club, which led to one of the biggest political scandals and most famous trials of the 20th century.

There is always a little excitement in the air when it’s time for a new Lloyd Webber musical. Will it be the new Phantom or will it go the same way his latest musicals have gone, that is to say down Flop Avenue?
Well, judging by the reviews things don’t look to good for the lords latest show.
But the music is nice – not terrific, but nice enough. Some good tunes, a lot of 60’s flavor but I get a feeling that I’ve already heard most of it before. I can detect strong influences from shows like Evita, Joseph and Tell Me on a Sunday, some songs even sound a bit like reworked tunes from those shows.
The songs are for the most part in a medium tempo and sound a bit like lounge music and although they are nice to listen to they don’t really engage the listener – or at least not me.
There are no real up tempo songs, the closest we get is a 60’s pop pastiche called Super Duper Hula Hooper.
Of course we get a couple of typical Webber ballads which are good but they sound so ”Webber-y” that they almost become parodies of his style and also, it’s very obvious that he has written them in the hopes to get a new Music of the Night or Think of Me. And although they’re written in the same mold as the  songs mentioned they are in no way in the same league. They’re just (here’s that word again) nice and rather forgettable.
I don’t get a real ”hit” feeling for this album. You’ll find a couple of good songs, some nice ones and the album is enjoyable enough but don’t expect a classic. But at least it doesn’t feel or sound as pretentious as some of his earlier shows and that in itself is a very good thing.

My favorites:
1963, When You Get To Know Me, Manipulation

A little bit of this and a little bit of that:
The Profumo Affair of 1963 was a British political scandal that originated with a brief sexual liaison between John Profumo, the War Minister in Harold Macmillan’s government, and Christine Keeler, a 19-year-old model and dancer.
In March 1963 Profumo denied any impropriety in a personal statement to the House of Commons, but was forced to admit the truth a few weeks later. He resigned from the government and from parliament.
The sensation surrounding the affair was heightened by the revelation that Keeler had seemingly been simultaneously involved with Captain Yevgeny (Eugene) Ivanov, the Russian naval attaché.
Keeler had met both Profumo and Ivanov through her friendship with Stephen Ward, an osteopath and socialite who had taken her under his wing when she was a 17-year-old nightclub dancer.
The suggestions of a widespread immorality in high places and security concerns arising from the Profumo-Ivanov conjunction drew official attention to the activities of Ward, who was widely depicted as an amoral manipulator. In the highly-charged atmosphere following Profumo’s resignation Ward was tried on a series of immorality offences concerning Keeler, her friend Mandy Rice-Davis, and other women. Perceiving himself as a scapegoat, Ward died, apparently by his own hand, during the final stages of the trial, at which he was found guilty on two counts of living off immoral earnings (that means he was considered being their pimp).

Press clippings:
My hunch is that those who like Lloyd Webber best when he’s doomy-gloomy won’t warm to this show, but that those who have previously found him overwrought will find this sharp, funny – and, at times, genuinely touching – musical highly enjoyable.
Charles Spencer,Telegraph

Videos:
This Side of the Sky
You’ve Never Had It So Good
Human Sacrifice
I’m Hopeless When It Comes to You

screen_shot_2013-11-12_at_13.51.38

Dag 318: Charlie And The Chocolate Factory

1 Nov

71pmBRPjQSL._SL1425_
Charlie And The Chocolate Factory (2013)
, West End, spelas fortfarande
Musik & sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: David Graig baserad på Roald Dahls bok med samma namn från 1964.

Charlie Bucket bor med sina föräldrar i stadens fattigaste kvarter. Hans favoritgodis är chokladen från fabriken i samma stad men det är inte ofta han har råd att köpa någon. En dag får de veta att chokladfabrikens ägare Willy Wonka har lagt guldbiljetter i fem av chokladkakorna. Den som hittar en biljett bjuds på en rundvandring i den hemlighetsfulla fabriken och får gratis choklad för resten av livet.
En vecka innan Charlie fyller år får han en chokladkaka men tyvärr innehåller den ingen vinst. Men så hittar Charlie en 10 dollars-sedel på gatan, köper en ny chokladbit och i den ligger en av vinsterna.
Tillsammans med de fyra andra pristagarna får Charlie och hans farfar nu vara med om rundvandringen i fabriken. De övriga vinnarna är en tjock pojke som älskar choklad, en bortskämd flicka som får allt hon pekar på av sin rika pappa, en målinriktad rappande flicka som är bäst i världen på att tugga samma tuggummi längst tid och en TVspels-beroende, aggressiv pojke.
Under rundvandringen så råkar barnen ut för en mängd olyckor och till sist finns bara en kvar och hen kommer att få sitt livs överaskning…

Jag såg den här showen i somras och jag blev imponerad och lätt överväldigad av de makalösa scenografierna, kläderna och alla sanslösa special effekter men minns att jag tyckte musiken var ointressant och att showen aldrig berörde eller riktigt engagerade mig. Kändes mest som ett påkostat men tomt spektakel.
Till min förvåning upptäcker jag när jag satte på cd:n att musiken faktiskt är ganska så bra. Fattar inte riktigt hur jag kunde missa så många kul låtar när jag såg showen, men det blir kanske så när man fläskar på för mycket på scen, man kan liksom inte ta in allt och i detta fall blev musiken lidande.
Det känns som en väldigt engelsk musikal med starka influenser från music hall traditionen plus små inslag av soulmusik, rapp, techno, folkmusik och så en skvätt Broadway. Musiken stretar alltså åt många olika håll och får aldrig en riktig egen profil. Men den är kul att lyssna på.
Värd att ge en genomlyssning och om man vill se ett riktigt påkostat teaterspektakel så är även showen värd ett besök. Var dock beredd på att första akten är ganska så seg, det är i andra akten det roliga börjar.

Rekommenderade sånger:
The Amazing Fantastical History Of Mr. Willy Wonka, More Of Him To Love, It Must Be Believed To Be Seen, A Little Me, Strike That Reverse It

Kuriosa:
Man har av nån anledning lånat in en av sångerna från 1971 års filmversion till musikalen. Det är numret Pure Imagination som skrevs av Anthony Newley och Leslie Bricusse.

Marc Shaiman & Scott Wittman som skrev musiken och sångtexterna är också männen bakom Broadwaysuccén Hairspray.

Pressklipp:
Very engaging but rarely elating, this show is a skillful confection that doesn’t quite produce the inspired sugar-rush of magic that’s required.
Paul Taylor, The Independent

The real problem is I didn’t feel moved.
The original story is pretty heartless – greedy children are killed off without mourning or chance of redemption and sickly sweet virtue is rewarded not with happiness but with riches beyond the dreams of avarice.
That’s not a context where you’ll find much emotional truth, and it may be too much to expect a celebration of chocolate to provide all-round nourishment.
But it explains why this sumptuous evening feels a couple of strawberry creams short of the full box.
Simon Edge, Daily Express

The first half is as slow as cold treacle and most of the songs – which include an ironic techno-beat number – are duds. On the positive side we can enter clever special effects (a good gag with a shrunken child) and a much better second half. But a really good musical gives you a sugar rush of emotional involvement. You care about the characters. That is absent.
Quentin Letts, Daily Mail

The various calamities are staged with panache, and the special effects involving killer squirrels and those fearsome pygmies the Oompa-Loompas are highly ingenious.
But there is no disguising the fact that the show is repetitive and, with the exception of Charlie and his game old Grandpa Joe, heartless.
Charles Spencer, Daily Telegraph

For a show that celebrates fantasy, Charlie and the Chocolate Factory doesn’t put much trust in its audience’s imagination. This blindingly flashy new musical is as jammed with games and gadgets as a Toys “R” Us warehouse. Behemoth playthings are forced upon you in such relentless abundance that you wind up feeling like a spoiled, benumbed child on Christmas morning, drowning in a sea of presents and yearning to flee back to bed.
Giant Rube Goldberg-like contraptions, landscapes that suggest Disney doing Dalí, elaborate video simulations, costumes that inflate and glow in the dark, automaton squirrels and Jetsons-style robots: the visual spectacle never stops in the second act of this cluttered adaptation of Roald Dahl’s 1964 novel for children. Like the greedy little youngsters it portrays, who meet dire fates in a candy factory run by one Willy Wonka, this production is devoured by people-eating gimmicks.
Ben Brantley, The New York Times

Video:
Show reel
The cast recording
Rehearsals Sneak Peek

Charlie and the Chocolate Factory, with Douglas Hodge as Willy Wonka

Dag 246: Sister Act

8 Aug

81LfxginObL._SL1430_
Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
West End 2009 – ca 512 föreställningar, Broadway 2011- 561 föreställningar
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.

%d bloggare gillar detta: