Legs Diamond (1988) 64 föreställningar, plus inte mindre än 72 provföreställningar inför en betalande publik! Normalt brukar Broadwayföreställningar nöja sig med mellan 16 – 24 stycken.
Musik och sångtexter: Peter Allen
Libretto: Harvey Fierstein och Charles Suppon, mycket löst baserad på filmen The Rise and Fall of Legs Diamond (1960).
Föreställningen handlar om en dansare i förbudstidens New York som blir gangster bara för att han på så sätt hoppas kunna slå igenom i showbiz…
Ursäkta? Liiite krystad intrig, kanske? Att sen dessutom tro att Peter Allen skulle kunna övertyga som en riktig supermanlig förförare till kvinnokarl…
Det här måste ha varit två av de dummaste idéerna ever! Och vi kan skylla dem helt och hållet på Harvey Fierstein för det var han som kom upp med dem i sin revidering av Suppons manus. Original manuset, som hölls sig närmare filmens manus, var betydligt svartare och det närmaste showbiz man kom där var en dansskola.
Peter Allen fick ta hela smällen för denna flopp, som kallades ”a star vehicle without a star”. Hans sångröst, hans dansande, hans agerande, hans musik och sångtexterna han skrivit, allt sågades totalt.
Så hur är musiken då? Tja, inte så illa. Finns en del kul låtar. Kanske ingen stor musikal men inte den katastrof jag förväntat mig heller. Det är i stort rätt så standardiserad musikalmusik men med lite 20-tals stuk och moderna popinfluenser som extra kryddning. Lite av en musikalisk pytt-i-panna och precis som en pytt så är den helt okej för stunden men snabbt glömd.
Texterna är adekvata med en del väldigt, väldigt dåliga försök till humor och dubbeltydigheter.
Den innehåller också ett par låtar som åtminstone jag kände igen: When I Get My Name In Lights, Sure Thing Baby och Only An Older Woman. Och så gillade jag låten The Man Nobody Could Love.
Man kan i alla fall konstatera att han hade humor för när han i starten av andra akten stiger upp ur den kista han är begravd i så utbrister han: ”I’m in showbiz and not even the critics can kill me!” Ni kan se det i klippet nedan. Det är från den sista föreställningen.
Hittade en osannolikt rolig elak recension av Frank Rich i The New York Times och ger er några exempel på mottagandet denna flopp fick:
”Legs Diamond,” the Peter Allen floor show that held its official opening at the Mark Hellinger last night, wistfully bills itself as ”a big new Broadway musical.” That it’s not, since it isn’t particularly big or new or musical. But was it too much to hope for the next best thing – a big new Broadway bomb along the demented lines of ”Kelly” or ”Dude” or ”Carrie”?
Apparently so. After nine weeks of previews subsidized by roughly 90,000 customers paying full price, the creators of ”Legs Diamond” could not even come up with the riotous larger-than-life fiasco of which theatrical legends are made. Far from being a source of ridiculous slap-happiness, ‘‘Legs Diamond” is a sobering interlude of minimum-security imprisonment that may inspire you to pull out a pen and attend to long-neglected tasks, like finishing last Sunday’s crossword puzzle or balancing a checkbook.
”Legs Diamond” is a show about nothing except its star’s ambition to preside over a musical … the evening’s most persistent source of drama is Mr. Allen’s unceasing struggle to figure out what to do with his hands.
The script, so confusing I lost its thread before the end of the first number
Here is a performer with a single expression – a pop-eyed, I-dare-you-not-to-love-me grin – and a harsh singing voice as taut as his face. He delivers jokes as if he were a ”Hollywood Squares” second banana struggling with his cue cards, and his dancing amounts to a few Rockette-style high kicks and a lot of wiggling at the joints. As for Mr. Allen’s songs, they are so derivative they make Andrew Lloyd Webber’s scores sound idiosyncratic.
Kuriosa:
1. Efter att ”Legs Diamond” las ner så såldes teatern den spelats på (The Mark Hellinger Theatre) till The Times Square Church som fortfarande huserar där.
2. Anledningen till att det var så många provföreställningar har att göra med att scenografin var så otymplig att de inte kunde åka ut och provspela med föreställningen innan det var premiärdags. Det i sin tur resulterade i att ryktet om hur kass föreställningen var spred sig i New York, så folkets dom – ”Den suger!” – var redan lagd innan den ens haft premiär.
3. Peters kvalitéer som skådespelare var så icke-existerande att man tvingades skriva om stora delar av dialogen och förvandla dem till monologer istället så han kunde ta dem direkt till publiken på samma sätt som han brukade göra under sina nattklubbsshower.
4. Peter Allens liv blev faktiskt en musikal. Den hette The Boy From Oz, han var australiensare, och hade sin urpremiär i Australien 1998. Den spelades också med stor framgång på Broadway 2003 med Hugh Jackman i rollen som Peter. Så man kan väl säga att Hr Allen fick sin efterlängtade Broadway succé till sist.
5. Ba’ måste ses: Peter Allen tillsammans med The Rockettes!
6. Peter Allen var Liza Minnellis första man. Han kom ut som gay efter skilsmässan. Han dog av en AIDSrelaterad sjukdom 1992.
Musikalipedia - musikalblogg 