Tag Archives: Charlie Chaplin

Nr 380: Subways Are For Sleeping

22 Maj

41Q883G2EEL
Subways Are For Sleeping (1961), 205 föreställningar
Music: Jule Styne
Lyrics & book: Betty Comden, Adolph Green baserad på en artikel av Edmund G Love som publicerades i Harper’s Bazaar och som även blev en roman med samma titel 1957.

Angie McKay is a magazine writer assigned to write a story about a group of well-dressed homeless people sleeping in the New York subway system. Their leader is Tom Bailey, a one-man employment agency who finds other drifters odd jobs and sleeping quarters.
To help research her story, Angie goes undercover and pretends to be a stranded girl from out-of-town.
Trouble ensues when Tom discovers her real identity.

Okej, det här är kanske en flopp men det kan man inte ana när man lyssnar på den för musiken är underbar och har hört till mina favoriter länge. Men så är den också skriven av Jule Styne, en av Broadways mest pålitliga kompositörer vad gäller bra musikalmusik.
Inget för älskaren av moderna mer poppiga musikaler men för oss ”klassiska” musikalnördar är det här härligt. Och har ni inte hört den så har ni en högtidsstund framför er.
Här hittar man ”hits” som aldrig blev standards och små komiska pärlor som  I Was a Shoo-in som glorifierar usla talangjaktsframföranden på ett obetalbart sätt och I Just Can’t Wait (to see you with clothes on) som även om den är en one-joke sång är så där fånigt rolig att jag inte kan låta bli att falla för den.

Favvisar: 
Comes Once In a Lifetime, I’m Just Taking My Time, I Said It And I’m Glad, Strange Duet

Kuriosa:
Föreställningen vann 1 Tony Award till Phyllis Newman som bästa kvinnliga biroll (det är hon som är Shoo-in artisten).

Producenten David Merrick visste att han hade problem med sin nya musikal redan när den provspelades i Philadelphia och Boston. Varken pressen eller publiken var förtjusta i verket.
Orolig för vad New Yorkkritikerna skulle säga så kom Merrick på den briljanta idén att låta 7 vanliga New Yorkbor, som råkade ha samma namn som stadens ledande teaterkritiker, få se föreställningen innan den hade premiär. Dessa sju bjöds på de bästa platserna teatern hade att erbjuda, en gourmetmåltid på en riktigt flott restaurang och allt de behövde göra som mottjänst var att skriva under ett papper där de sa att det här var det bästa de sett i teaterväg. Med dessa ”citat” skapade Merrick en annons som han lät publicera i stans största dagstidningar. Tanken var att han skulle få folk att tro att det här var citat från de riktiga kritikernas recensioner.
Tidningarna såg dock igenom hans trick och vägrade publicera annonsen. Fast den lyckades komma med i 1:a upplagan av Herald-Tribune innan bluffen uppdagades.
Nyheten om Merricks PR-kuppförsök blev en världsnyhet och tidningar på alla kontinenter rapporterade om den. Detta ledde till att showen fick den extra publiciteten den så väl behövde men trots det så lyckades den bara hålla sig kvar på Broadway i ett drygt halvår.
Citaten som man”lånade” var egentligen citat från recensioner av musikaler som Oklahoma!, South Pacific och My Fair Lady.

Huvudrollerna spelades av Sydney Chaplin och Carol Lawrence. Han var son till Charlie Chaplin och hon var original Maria i West Side Story.

Press:
(Comden & Green) … are ”hep” creatures jabbing vaguely at something fey, sentimental, two blocks away from the Christmas show at the Music Hall. The discrepancy shows, and the show moves as fitfully as the holiday traffic outside.
Walter Kerr, Herald Tribune

Subways is a disappointing musical and this is due, I believe, to the fact that it is based on a feeble idea.
… there is nothing highly hilarious or entertaining or remotely believable in this hoked-up kingdom of vagrants who infest the city. They are a dreary and rancid lot…
John McClain, Journal-American

The new musical stumbles as if suffering from somnambulism. It’s book is dull and vapid, and its characters barely breathe.
Howard Taubman, Times

Videosar:
I Just Can’t Wait
I Said It And I’m Glad
Overture

1962_subways_lg
Den ökända marknadsföringsbluffen med ”recensent”citaten.

Annonser

Dag 296: Bells Are Ringing

27 Sep

61R4tYGARnL
Bells Are Ringing (1956)
, 924 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2001 års Broadwayrevival, 68 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green

Ella Peterson jobbar på Susanswerphone, en telefonsvarar service.
Där engagerar hon sig i de olika klienternas liv, hon antar olika röster och identiteter för olika kunder allt för att hjälpa dem och samtidigt få lite innehåll i sitt ganska så trista liv.
Bland hennes kunder finns en ”method” skådis, en tandläkare som vill bli kompositör trots att han är fullständigt musikalisk talanglös och så har vi Jeff Moss en dramatiker som plötsligt drabbats av ”writer’s block”.
Jeff och Ella träffas i ”verkligheten”, hon inspirerar honom och de blir förälskade.
Hon känner dock att hon inte passar in bland hans fina och snobbiga vänner.
Lägg till detta att polisen plötsligt får för sig att telefonsvararservicen bara är täckmantel för en escortservice och att ägarinnans pojkvän dessutom använder sig av servicen för att ta emot vad för illegala spel på hästar.

Det här är en härlig, rolig musikal med skön musik och kvicka texter.
Den har visserligen åldrats ganska så rejält innehållsmässigt (jag menar, vet folk ens vad en telefonsvararservice var för nått) men musiken är fortfarande väldigt bra. Fast det förstår man nog redan när man ser att det är Jule Styne som ligger bakom den.
Faith Prince är en skicklig komedien och en härlig sångerska och hon jobbar hårt på denna platta och når nästan fram men när man jämför hennes insats mot den makalösa Judy Holliday som gjorde originalet så är det bara att inse att den nivån kan ingen inte komma upp till. Men det är ett gott försök och gör att plattan är väl värd en genomlyssning eller två.
Som alltid när det gäller en revivalinspelning från de senaste decennierna så finns det mycket musik här som inte fick plats på originalcastplattan.

Favvisar:
Independent, I Met a Girl, Mu-Cha-Cha, I’m Going Back

Kuriosa:
Original showen vann 2 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll.
Sidney Chaplin vann en Theatre World Award.

Sidney Chaplin var son till Charlie Chaplin.

Pressklipp:
Faith Prince doesn’t have an arch bone in her body, God bless her. Planted at the center of the mothball-scented revival of Bells Are Ringing, which creaked open last night at the Plymouth Theater, she exhales the hopeful freshness of a newly sprung tulip.
There’s not an ounce of self-protective distance, no knowing winks as she scrambles through an obstacle course of shtick and kitsch that was considered dated even in 1956. Actually, antiquated was the word Brooks Atkinson used in his opening night review. The great comic actress Judy Holliday made Bells worth seeing, Atkinson wrote in The New York Times, but it was a mighty big burden to place on one woman’s shoulders.

Everything in the production, its leading lady aside, feels second- or thirdhand. The tone isn’t nostalgic; it’s not even ironic. It’s simply affectless.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Perfect Relationship med Judie Holliday från filmversionen
I’m Going Back från Tony Awards med Faith Prince
Bells Are Ringing at Encores!
Just In Time med Julie Andrews och Gene Kelly

Dag 32: Chaplin – The Musical

6 Jan

51gfPkH5EwL._SS500_

Chaplin – The Musical (2012), 136 föreställningar
Musik & Sångtexter: Christopher Curtis
Libretto: Christopher Curtis & Thomas Meehan

En biografimusikal där vi får följa Charlie Chaplin genom motgångar, framgångar och motgångar. Från hans fattiga barndom i London, via Hollywood och framgång till hans självvalda exil i Schweiz.

Det här var inte så kul…
Alltså, jag trodde att jag kanske hade fått tag på en riktig pärla, om man ska gå efter klippet på YouTube, men… Det här är nog den tråkigaste och mest ointressanta musikal-cd jag lyssnat på sen jag startade denna blogg för en dryg månad sen.

Jag har lyssnat på skivan om och om igen i flera timmar i hopp om att upptäcka nått som utmärker den, nån låt som fastnar eller vad fan som helst. Jag letar efter nått som gör att den skiljer sig från den stora floden av anonyma, menlösa och Muzak-aktiga musikaler som flyter omkring därute. Men det enda som gör att den sticker ut från dem är det faktum att den lyckats få premiär på Broadway.

De första takterna på ouvertyren gillar jag, de gjorde mig förväntansfull men, it’s all downhill from there… Visst, det finns ett par hyfsat catchiga låtar men det mesta låter som sånger som strukits ur Oliver eller nått Jerry Herman ratat. Och dessutom så är det grymt svårt att skilja den ena låten från de andra, för allt låter så lika. Och balladerna och de stora ”emotionella” sångerna, slinker förbi utan att göra det minsta lilla avtryck.
Det här är vad jag brukar kalla för ”bruksmusik”. Den fungerar kanske på scen, i ett sammanhang och med snygg koreografi men förvänta dig inte att höra de enskilda sångerna från en konsertscen. Det är de för bleka för.
Något av ett bottennapp.

Favvisar (eller nått…): Tramp Shuffle, Sennett Song, Just Another Day In Hollywood, All Falls Down

Kuriosa:
Den här musikalen hade en lång resa innan den nådde Broadway.
Först var den med i New York Musical Theatre Festival 2006. Det är en musikteaterfestival dit okända kompositörer och librettister kan skicka in sina musikaler och kanske få med dem och där många små shower tar sina första stapplande steg. Den hette Behind The Limelight då och ansågs tillräckligt intressant för att sättas upp vid La Jolla Playhouse i Kalifornien 4 år senare.
Den sågades där.
Så man bearbetade den, skrev om den och bytte titel och sen så fick den sin premiär på Broadway 10 sept 2012.

La Jolla Playhouse startades av Gregory Peck, Dorothy McGuire och Mel Ferrer 1947. Många musikalsuccéer har startat sin framgångssaga där bl a Jersey Boys, The Who’s Tommy och Thoroughly Modern Millie.

Det finns minst två Chaplin musikaler till.
Den ena heter Chaplin och skrevs 1993 av Roger Anderson (musik), Lee Goldsmith (sångtexter) och Ernest Kinoy (libretto). Den nådde aldrig Broadway.
Den andra heter The Little Tramp och har musik, libretto och sångtexter av David Pomeranz. Den har spelats på en teaterfestival i USA 1995 och även framförts i en konsertversion i S:t Petersburg 1996.

Pressklipp:
In form, structure, and substance, Chaplin is a kind of Wikimusical, earnest and on-the-nose and exhaustively idiot-proofed.
Scott Brown, Vulture

… a by-the-book rags-to-riches-to-loneliness saga, underscored by vaporous music (which includes, I swear, celestial choruses of “aahs”) and vaguely period dances that go on forever without going anywhere.
Ben Brantley, New York Times

This dutiful bio-musical is like Mack & Mabel without any good songs, like a Chaplin film but without most of the gags, like too many other shows where they chart a great man’s life  …  with all the excitement of an A&E Biography.
Michael Giltz, Huffington Post

Video:
Highlights

%d bloggare gillar detta: