Tag Archives: Cheyenne Jackson

Dag 301: Damn Yankees

2 Okt

3652431378a0e28920958110.L
Damn Yankees (1955)
, 1019 föreställningar
Har lyssnat på inspelningen av 1994 års Broadway revival (718 föreställningar)
Musik & sångtexter: Richard Adler & Jerry Ross
Libretto: George Abbott & Douglass Wallop, baserad på Wallops roman The Year the Yankees Lost the Pennant.

En modern version av Faustlegenden.
Joe Boyd, en medelålders fastighetsmäklare, är en stor fan till Washington Senators basebollag. Problemet är bara att laget hela tiden förlorar sina matcher. Joe är övertygad att om de bara kunde få en riktigt bra spelare (en ”long ball hitter”) så skulle lagets lycka kunna vändas. Han blir så frustrerad över matchresultaten att han en dag bara slänger ur sig att han skulle kunna sälja sin själ för att de ska få sin braiga spelare.
Som av en slump så dyker i samma stund en sofistikerad affärsman som heter Mr Applegate upp.  Mr Applegate, som i själva verket är djävulen, erbjuder Joe att förvandlas till ”Joe Hardy” lagets nya 22 åriga stjärnspelare – i utbyte mot hans själ naturligtvis. Joe går med på erbjudandet, även om det betyder att han måste lämna sin fru, men han lyckas få till en inhiberingsklausul som innebär att han kan annullera kontraktet om han gör det senast kl 21 kvällen innan den stora finalmatchen.
Med Joes hjälp så tar sig the Washington Senators hela vägen till final. Men Joe har under resans gång upptäckt att han saknar sin fru och börjar överväga att hoppa av sitt kontrakt. Då skickar Mr Appelgate efter världens främsta förförerska, Lola, med hennes hjälp ska han se till att Joes själ blir hans…

Jag bara älskar denna musikal. Musiken är fantastisk, sångtexterna smarta och roliga och om man tittar på filmversionen så får man dessutom se Gwen Verdons underbara, av Bob Fosse, koreograferade dansnummer.
Det här är en liten pärla till musikal.
1994 års version är lite annorlunda mot originlet, dels är det nya arr och så finns här, förutom alla sångerna, också en del av balettmusiken med samt ett flertal korta scener som gör att det blir enkelt att följa med i handlingen.
Rekommenderas å det varmaste.

Favvisar:
Heart, Two Lost Souls, Whatever Lola Wants, Who’s Got The Pain?, The Game

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann 8 Tony Awards: Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, partitur, dirigent/musikalisk ledning, koreografi och scenarbetare.
Revivaln vann en Tony för bästa manliga biroll, plus en Drama Desk Award för bästa manliga biroll samt 2 Theatre World Awards.

Musikalen har filmats två gånger.
Först kom en bioversion 1958 som behöll stora delar av Broadwaycasten (fast rollen som Joe Hardy gavs till tonårsidolen Tab Hunter) samt var väldigt trogen scenversionen.
1967 gjordes en tv-version med Phil Silvers som Applegate och Lee Remick som Lola.

Jerry Lewis spelade Applegate i revivaln.
Vincent Price spelade Applegate i flera sommarproduktioner under 70-talet.

Sången Heart översattes i Sverige till Låt Hjärtat Va’ Me’ och blev signatursången för den älskade tv-serien Jubel i busken.

Pressklipp:
In short, Damn Yankees has an appealing idea, a couple of first-rate performers, and an intermittent flair for raising the roof. What it hasn’t got is staying power, a knack for hanging onto its gains and snowballing them into hilarity.
 Walter Kerr, Herald Tribune

The new song-and-dance sockeroo. Baseball is the great national pastime, and we predict that Damn Yankees will become a great national entertainment. It’s packed with power all down the line, from lead-off man to the pitcher. There isn’t a weak spot in the lineup. Here’s a pennant winner if we ever saw one. A real champ!
 Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Whatever Lola Wants med Gwen Verdon
Whatever Lola Wants med bl a  Jerry Lewis och en hysteriskt rolig Susan Ann Taylor
Who’s Got The Pain? med Bob Fosse & Gwen Verdon
Heart
Two Lost Souls – Jane Krakowski & Cheyenne Jackson
At the Tony Awards: Shoeless Joe
Damn Yankees at Paper Mill Playhouse

Dag 257: Xanadu

19 Aug

51pMLtwNR3L
Xanadu (2007), 513 föreställningar
Musik & sångtexter: Jeff Lynne & John Farrar
Libretto: Douglas Carter Beane, baserad på filmen Xanadu från 1980 som i sin tur var inspirerad av filmen Down To Earth (1947) som var fortsättningen på Here Comes Mr Jordan (1941) som var baserad på pjäsen Heaven Can Wait av Harry Segall.

The muses are in retreat. Creativity shall remain stymied for decades. The theater? They’ll just take some stinkeroo movie or some songwriter’s catalog, throw it onstage and call it a show. – Zeus i Xanadu

Året är 1980.
Platsen Venice Beach, Kalifornien.
Den unge gatukonstnären Sonny Malone är så missnöjd med sin senaste mural, föreställande det antika greklands 9 gudomliga musor (muser?), att han bestämmer sig för att ta livet av sig.
På berget Olympus, Gudarnas hemvist, ser den yngsta musan Clio detta. Hon övertygar sina systrar om att de måste ta sig till ner till honom och ge honom inspiration.
Eftersom vi dödliga aldrig får känna igen en musa så bestämmer sig Clio för att maskera sig genom att sätta på sig benvärmare, rullskridskor och prata med en australiensisk dialekt.
Bara genom att möta Sonny så lyckas hon inspirera honom till att vilja skapa nått som kan förena konst och atletism till en spektakulärt underhållande enhet.
Vad kan det vara undrar ni?
Svaret är väl uppenbart: ett rullskridskodisco!
Två av Clios systrar är avundsjuka på henne eftersom hon är Zeus favorit dotter. Det finns en sak en musa aldrig, aldrig får bli och det är förälskad i en dödlig och det är just det som systrarna tänker se till att Clio blir – och det i Sonny. På så sätt kommer hon nämligen att drabbas av Zeus vrede.
Sonny har samtidigt hittat den perfekta platsen för sitt disco: en gammal nedlagd teater som heter Xanadu.
Genom Clios inspirerande råd (”se efter om han står i telefonkatalogen”) så får Sonny tag på ägaren, Danny, en fastighetsmagnat som i sin ungdom spelade klarinett i ett storband.
Danny säger till Sonny att om han kan fixa till och öppna discot på en dag så är det okej och att han då dessutom kan få 25% av intäkterna. Sonny blir alldeles till sig av upphetsning.
Clio är dock inte lika nöjd med dealen, men när hon ska ta itu med Danny så sätter systrarna igång sin elak plan. De har tagit ner Eros och han skjuter sina kärlekspilar så att de träffar Clio och Sonny och de blir förälskade. Men inte bara det, systrarna erbjuder även Danny en hisklig massa pengar om han river teatern och bygger bostadsrätter där istället. Danny går med på det och säger till Sonny att deras deal inte längre gäller…
Ja, sen börjar det verkligen bli komplicerat och det kommer att visa sig att Clio även var Dannys musa på 40-talet men att han valde bort henne på grund av girighet.
Sonny kommer att bestiga berget Olympus för att vinna tillbaka sin käresta.
Den flygande hästen Pegasus kommer att figurera och till sist så kommer Zeus att avslöja att Xanadu betyder: True love and the ability to create and share art.

Alltså, det här tar begreppen ”camp”, ”kitsch” och överspel till helt nya höjder. Sällan har väl en scen fyllts med så mycket rullskridskor, fula kostymer, benvärmare, paljetter och dålig smak – det närmaste jag kan komma på är väl Starlight Express från 1984, fast den föreställningen saknade ju humor och humor är nått det finns ett överflöd av här. För det här är inte bara roligt utan hysteriskt kul.

Musiken består av låtar från filmen samt lite ur ELO’s sångkatalog. För er ungdomar som inte vet vilka ELO var så kan jag säga att bokstäverna stod för Electric Light Orchestra och de var hur stora som helst under slutet av 70-talet/början av 80-talet.

Xanadu, filmen, floppade och hatades av de flesta när den kom 1980. Fast inte av mig, jag gillade den och gillade den jätte mycket. Fast jag har ju å andra sidan alltid älskat såna här camp-iga filmer. Jag menar, finns det nån mer än jag som njöt av och med glädje minns Village People filmen Can’t Stop The Music?

Nåväl. I scenshowen så tar man fasta på alla de camp-iga, absurda och fåniga inslagen i filmen och så kör man det gånger 10. Resultatet är en skrattfest som heter duga. Lägg sen till ELO’s makalösa musik som fortfarande är bra och vi pratar om en ”helkväll2, fast på 90 minuter, för det här är bara en enaktare.

I ensemblen har man otroligt bra sångare och artister som fattat det hela och levererar så härligt ”over the top”-iga insatser så att, åtminstone jag, fnittrar och sjunger med om vartannat. Speciellt powerhous-sångerskan Mary Testa och underbara komikern Jackie Hoffman är klockrena i sina roller som de elaka systrarna. Men även Cheyenne Jackson som den fullständigt totalblåsta ”beefcaken” alltid iförd tajt t-shirt och avklippta jeans och Kerry Butler som Olivia Newton-John clone gör bra ifrån sig.

Det här är nog inte för alla smaker men om man är på humör för det så är detta makalöst bra.
Och om man aldrig hört ELO’s musik så är det här en bra introduktion… Typ.

Föreställningen vann en Drama Desk Award för bästa libretto.

Favvisar:
Evil Woman, Xanadu, Whenever You’re Away From Me, Dancin’, I’m Alive

Pressklipp:
…probably the most fun you’ll have on Broadway this season, one reason being that everything about it is so resolutely anti-Broadway. In its wildness and ecstasy, Xanadu is a welcome relief from the synthetic creations that some Broadway producers have been peddling for years. Here you can’t count the disco balls fast enough—not to mention the roller skates, the frosted-pink lips, and the glittering spandex that the director, Christopher Ashley, hurls at you like a PCP flashback. Xanadu is far sleazier and cheesier than conventional musical theatre, and it points out just how tame most other musicals are.
– Hilton Als, The New Yorker

Can a musical be simultaneously indefensible and irresistible? Why, yes it can. Witness “Xanadu,” the outlandishly enjoyable stage spoof of the outrageously bad movie from 1980 about a painter and his muse who find love at a roller disco in Los Angeles.

This is like children’s theater for 40-year-old gay people! cracks Ms. Hoffman’s Calliope at one point, and she is only half-kidding. But that acidic epithet could be used to describe far too many more earnest Broadway duds of recent vintage. At least “Xanadu” is in on the joke. The show’s winking attitude toward its own aesthetic abjectness can be summed up thus: If you can’t beat ’em, slap on some roller skates and join ’em.
Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
Tony Awards
Sizzle från Broadwayshowen
High Lights från Broadway
High Lights från Maine State Music Theatre’s version
I’m Alive
Evil Woman
Olivia Newton John & ELO – Xanadu från filmen

XanaduBroadwayPoster

%d bloggare gillar detta: