Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.

The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.
Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.
Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…
…
The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.
…
… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …
…
The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have
…
By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.
…
It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.
…
While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.
Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.
…
…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…
…
The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Dag 258: Bajour

Bajour (1964), 232 föreställningar
Music & sångtexter: Walter Marks
Libretto: Ernest Kinoy. Baserad på The Gypsy Women och The King of the Gypsies av Joseph Mitchell som publicerades i the New Yorker

Emily Kirsten är en ung antropolog som studerar de urbaniserade romernas livsstil i New York.
Hon blir god vän med Johnny Dembo, hövdingen för Dembeschtistammen, som satt upp sitt högkvarter i en liten butik på Manhattan.
Han vill köpa Anyanka, dottern till Newarkstammens hövding, som hustru till sin son Steve. Men hon kostar $9 000 och Johnny har svårt att få tag på en så stor summa.
Anyanka som gärna vill gifta sig med Steve bestämmer sig för att hjälpa till att få tag på pengarna genom att göra en bajour, det vill säga att svindla en äldre ensam kvinna på hennes pengar. Komplikationer uppstår när det visar sig att det tilltänkta offret är Emilys mamma…

Det här är en musikal som kanske inte känns så pk idag med sin ganska fördomsfulla och klichéartade syn på zigenare eller romer.
Med pk eller inte, musiken är toppen.
Det är fart, fläkt och härligt medryckande låtar med Broadway-romska influenser.
Texterna är ovanligt smarta med mycket ordvitsar och roliga kluriga vändningar.
Det här är en sån där musikal som funkade en säsong och sen försvann utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Det är svårt att fatta att man på den tiden såg en så här hög kvalitetsnivå på materialet som nått självklart, idag så är det sällan jag hör nått nyskrivet som är så kul, melodiöst och medryckande som det här är.
Och så finns Chita Rivera (som dottern Anyanka) med, bara det gör den här plattan till ett måste att ha i sin samling.
Rekommenderas!

Favvisar:
Mean, Honest Man, Move Over New York, Bajour, I Can

Kuriosa:
Blivande superkoreografen och regissören Michael Bennett var med i ensemblen.

I rollen som Emilys mamma hittade jag Mae Questel som nog är mest känd som rösten till Betty Boop.

Pressklipp:
”Bajour”, a Gypsy word meaning swindle, doesn’t come off. It is especially regrettable because this musical … has a number of entertaining ingredients that could have been developed into a sort of Romany version of Guys and Dolls. As it stands, though, it is just a mildly diverting entry that offers occasional pleasures, but not too many or too often.
– Mike Gross, Billboard 5 dec 1964

Videosar:
Bajour med makalösa Chita Rivera, koreografi Peter Gennaro
Honest Man
Words, Words, Words
Where is the Tribe For Me?

Chita Rivera

Mae Questel

Dag 122: Mr Wonderful

Mr Wonderful (1956), 383 föreställningar
Musik & sångtexter: Jerry Bock, Larry Holofcener & George David Weiss
Libretto: Joseph Stein & Will Glickman

Akt 1:
Charlie Welch är en svart entertainer som harvar runt på små scener.
Både hans flickvän och hans goda vän Fred anser att han förtjänar bättre eftersom de ser i honom en riktig stjärna.
De övertygar honom om att testa sitt material på Palm Club i Miami Beach.
Han följer deras råd och det visar sig att inte bara går hans material hem, det blir dundersuccé!
Akt 2:
Består mer eller mindre bara av Sammy’s och The Will Mastin Trios nattklubs rutin.

Det här var en rätt så kul liten platta.
Här finns klassiska stora showiga Broadwaynummer, ett tidigt rock’n’roll nummer (i bästa Chuck Berry och Rock Around The Clock stil), ett par snygga ballader, Sammys härliga röst, Chita Rivera i en av sina tidigaste roller, ett par komiska nummer varav en är stendöd rent humoristiskt och lite annat smått och gott.
Plattan stretar åt olika håll och den känns lite schizofren, som om den inte riktigt vet om den vill vara en pop- eller showplatta eller kanske nått helt annat…
Här finns mycket att glädja sig åt men också en hel del ganska så småfåniga, ibland rent pinsamma nummer. Men den är definitivt värd att lyssna på om inte annat så för att höra Sammys Broadway debut.

Favvisar:
Without You I’m Nothing, I’m Available (Rita’s Audition), Too Close For Comfort, Miami, Sing You Sinners

Kuriosa:
Det är ganska intressant när man ser på sånglistan som finns i programmet till den här showen och jämför den med sånglistan på plattan. Listan i programmet är nästan dubbelt så lång. Det beror på att man hade med en massa standards av andra kompositörer än de som jag nämnt ovan och man valde att inte ha med dem på castskivan.
Tanken var  att den här musikalen skulle presentera Sammy Davis Jr, en framgångsrik nattklubsentertainer vid denna tid, som legitim skådis.
Men showen kom att mest bestå av den nattklubbsshow han redan kört i många år tillsammans med sin pappa, Sammy Sr, och Will Mastin.
De kallade sig för The Will Mastin Trio.

Sammy var precis på väg att slå igenom i eget namn vid den här tiden men producenterna kände att det var säkrast att skriva att The Will Mastin Trio medverkade, överst på affischen, för att garantera att showen skulle locka publik.

Pressklipp:
The intention was to demonstrate that Mr. Davis is an expert performer, and I think the new musical comedy proves its point. He unquestionably is. But a book show, even a disappearing one, demands a bit of acting too, and in this he is less happy.
– Richard Watts Jr., Post

Davis dances as well as Bill Robinson, he can sing like a lark, he plays a perfectly adequate trumpet or taps, and he can flatten you with his impressions. It is a remarkable and rewarding turn, but it’s still a nightclub act.
…
The plot devised by Joseph Stein and Will Glickman has all the subtlety and surprise of a Sanitation Department truck.
– John McClain, Journal-American

But, allowing for the skill that goes into a ten-thirty jamboree in a night-club floor, Mr Wonderful is itself only an impersonation – an impersonation of a musical comedy.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Without question, Mr Wonderful is the loudest show ever to be presented in a New York playhouse. The management has got the theatre’s stage miked up to within a fraction of an inch of chaos. If your hearing is normal, the best way to attend Mr Wonderful would be to bring two hearing aids, plug one in each ear and turn everything off.
…
The plot of this show needn’t bother anybody now, because it couldn’t have bothered its authors.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
En väääldigt ung Sammy Davis Jr – You Rascal You
Sammy Davies entertainern och röstimitatören – One For My Baby. Good stuff!

Ljudis:
Sammy: Too Close For Comfort

Dag 84: The Mystery of Edwin Drood

The Mystery of Edwin Drood (1985), 608 föreställningar. Reviveln kom 2012 och går fortfarande. Jag har utgått från revivalinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Rupert Holmes

Den här föreställningen har en redigt krånglig och spretande intrig så allt jag nämner är att den handlar om John Jasper och hans kusin Edwin Drood.
John är förälskad i sin sångelev Rosa Bud som är förlovad med Edwin.
Nevill Landless, en ung man med mycket hetsigt temperament, har också blivit förtjust i Rosa.
Edwin och Nevill blir omedelbart ovänner.
Edwin och Rosa har kommit fram till att de nog inte vill gifta sig med varandra trots allt och bryter sin förlovning. Men de bestämmer sig för att inte berätta detta för någon förrän efter julhelgen.
På julaftonsmiddagen så utbryter det ett gräl mellan Edwin och Nevill. I julens anda så bestämmer de sig för att gå ut på en promenad och försöka lösa sina problem.
På juldagen så upptäcker man att Edwin har försvunnit. Allt man hittar är hans sönderrivna och blodiga ytterrock. Man misstänker att han mördats och Nevill blir anklagad för dådet, men eftersom ingen kropp hittas så släpps han fri.
Detta är början på en deckargåta som skall lösas under andra akten.
Lägg till detta opiumhålor, dödgrävare, en mystisk främling, personlighetsklyvning, hårt snörda korsetter, krinoliner, divor, en hel trupp med Music Hall artister och mycket publikkontakt och ni har receptet för en härligt rolig, bullrande och underhållande musikal.

Jag har varit förtjust i den här musikalen ända sen jag första gången hörde den i mitten på 80-talet. Ja, inte all musik utan bara den music hall inspirerade delen. Det finns också en del som går mer  mot operetthållet men de spåren hoppade jag alltid över.
Det finns flera olika utgivningar av original casten (lp, kassett och två olika cd versioner) och alla har de olika innehåll, det finns nämligen väldigt mycket musik i den här showen och man valde att stryka olika sånger till de olika utgåvorna.
Men nu har en i det närmaste komplett version kommit: det är inspelningen av förra årets revival. Det är en dubbel cd med inte mindre än 32 spår.
Mycket musik för pengarna.
Och i den här nya versionen har man också tagit med ett par av de sånger som ströks innan originalversionen av musikalen fick sin premiär.
Fast det fattas fortfarande ett par av ”Limerick” sångerna och nån sång till men sen så nu finns nog allt utgivet. Kanske…

Nåväl.
Hur står sig musiken på den nya versionen mot den gamla? Mycket bra. Orkestreringarna är i det närmaste identiska så de kan vi lämna därhän (de är underbara, by the way), störst skillnad hittas på det vokala planet.
Rent vokalt så är originalet oerhört mycket bättre än denna nya version. George Rose som The Chairman och Cleo Laine som en skönt jazzig Princess Puffer gjorde nog de ultimata versionerna (även om jag också njuter mycket av Chita Riveras mer kraxande Puffer i den nya versionen), även Howard McGillin som Jasper och Betty Buckley som Edwin var makalösa. Inte så att det är dåliga huvudrollssångare i reviveln, inte alls, utan de är bara ointressantare om man jämför dem med originalen.
Vad gäller de övriga i ensemblen så föredrar jag nästan den här versionen för den drar mindre åt operetten och mer åt Broadwayhållet och det gillar jag. På den här utgåvan tycker jag alla spåren är njutbara och jag känner även att den har en spänst i vissa sånger som den gamla versionen saknade.

Så vilken version man ska ta är lite av en smaksak och kanske mera en fråga om tillgänglighet, för original casten kan vara väldigt svår att få tag på medan den här finns att köpa på Amazon eller en liknande sajt. För den här musikalen skall man ha i sitt bibliotek!
Härliga texter, ljuvlig och varierad musik och massor av glimtar i ögonen. Musikalen glittrar och förför mig och jag är såååå glad för den här versionen.

Favvisar:
There You Are, A Man Could Go Quite Mad, Both Sides of the Coin, Off to the Races, Don’t Quit While You’re Ahead,

Kuriosa:
Detta är både en deckare och typisk engelsk Music Hallunderhållning från slutet av 1800-talet, ihopslagna till en musikal.
Den är baserad på Charles Dickens sista verk The Mystery Of Edwin Drood. Ett verk som aldrig avslutades eftersom Dickens dog av ett slaganfall när han skrivit drygt halva och han lämnade inga anteckningar som beskrev hur den skulle sluta.
I denna musikalversion så låter man därför publiken bestämma vad som hände Edwin och om det är så att man anser att han mördats så får publiken också rösta på vem de anser är mördaren. En riktig interaktiv musikal, alltså.
För att få det här konceptet att fungera så var Rupert Holmes tvungen att skriva tillräckligt många motiv- och bekännelsesånger så att alla som kunde tänkas bli utpekade skulle ha en sång att sjunga och dessutom se till att intrigen skulle fungera oavsett hur publiken röstade.
Det är bland annat alla dessa olika varianter på mördarsånger som finns med på den nya utgåvan. De är i grunden samma sång men med annorlunda texter och lite annorlunda arrangemang beroende på vem som blir vald. Till original-lp:n så spelade man bara in de sånger som sjöngs av dem som premiärpubliken röstat fram som skyldiga.

Edwin Drood är troligtvis den enda Broadway musikal som har samma upphovsman till musiken, sångtexterna, librettot och orkestreringen.

Musikalen fick 5 Tonys 1986: Bästa musikal, bästa libretto till en musikal, bästa partitur, bästa manliga huvudroll och bästa regi.

Rupert Holmes skrev poplåtar innan hans skrev Edwin Drood, hans största hit var Escape (The Piña Colada Song)

Pressklipp (för reviveln):
In an era when Broadway revivals of beloved musicals can seem dispiritingly skimpy, this handsome production offers a generous feast for the eyes, trimmed in holiday cheer for an added spritz of currency.
—
The machinations of the mystery plot dance in dizzying rhythmic counterpoint to the story framing the musical, of a veteran troupe of music hall players performing a stage version of Dickens’s tale, even as they bicker and mug and tell hoary jokes to cajole the audience into a state of happy delirium.
…
Despite its varied charms, “The Mystery of Edwin Drood” remains a musical that ultimately adds up to less than the sum of its hard-working parts. The overelaborate finale — which includes not only the choosing of the murderer but also the selection of a detective and a happy couple to be paired off — somewhat taxes our delight in taking part. And at times the plot of the mystery itself is obscured by the restless antics of the framing device.
But then, who has not felt a bit deflated upon completing a page-turning detective story? Most of the fun is in the clue following, the red herring spotting and the seat-clutching tension as the suspects gather in the drawing room for the moment of exposure. The musical “Edwin Drood” at least leaves behind moments of shimmering musical pleasure to savor, long after the miscreant of the night has been booed off the stage.
Charles Isherwood, The New York Times

Holmes’ show scores points for ingenuity, but it often feels like being stuck for too long in front of an olde-worlde department-store window display. A vehicle running 2½ hours needs more memorable songs than these mostly interchangeable parlor ditties, and more engaging characters than this bunch, which by design, are cardboard cutouts enlivened by melodramatic flourishes. A genuinely intriguing mystery rather than a half-baked whodunit devoid of psychological complexity wouldn’t hurt either.
…
This electoral element is undeniably a fun gimmick that livens up Act II while solving the quandary of Dickens’ incomplete story.
However, the rest of the show, though frequently jolly, is just as often twee and boring.
-David Rooney, Hollywood Reporter

”The Mystery of Edwin Drood,” inspired by an unfinished Charles Dickens novel, is one of the most inventive, inspired and rousing musicals ever devised. And it is a pleasure to report that the Roundabout Theatre Company’s revival is thoroughly well-cast and extremely enjoyable.
…
As atmospherically staged by Scott Ellis, with sprightly choreography by Warren Carlyle and excellent music direction by Paul Gemignani, this production is a reminder that well-known musicals do not need to be reconstructed or darkened for their revivals. If the show is strong, have faith in it and all will fall into place.
-Matt Windman, AM New York

…this is one of those Martian experiences in which either everyone in the theater is from another planet or I am.
…
Instead of trusting the characters and the mystery to build the suspense, however, Holmes aims for the campy, tiresome and childish. To vote, one presumably cares about who does what to whom. Considering Dickens’ storytelling genius, the real mystery is why this isn’t fun.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
High lights från reviveln
Original casten på 1986 års Tony Awards
Bustle Fluffah, ljuvlig musikvideo med revivelcasten
Escape (The Piña Colada Song) med Rupert Holmes

Dag 49: Bring Back Birdie (1981)

Bring Back Birdie
1981: Broadway, 4 föreställningar

Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Michael Stewart

1960 kom en charmig liten show som anses vara den första rock’n’rollmusikalen på Broadway. Den hette Bye Bye Birdie och är en av mina absoluta favoriter.
Den handlar om Albert Petersen, en kompositör och artistagent med bara en enda klient, den omåttligt populära rocksångaren Conrad Birdie (klart modellerad efter Elvis) och hur han i samband med att Conrad ska rycka in i lumpen genomför ett sista stort publicitetstrick. Showen slutade med att Conrad rycker in och att Albert lämnar showbiz, blir engelsklärare och gifter sig med sin sekreterare och fästmö sen många, många år, Rose.

Bring Back Birdie utspelar sig 20 år efter den första showen.
Albert blir erbjuden $ 20 000 om han kan hitta Conrad som varit försvunnen sen sin militärtjänstgöring och kan få honom att uppträda i en tv-show. Albert tar tjänstledigt och börjar sitt sökande. Ganska snart så finner han en kraftigt överviktig Conrad som har blivit borgmästare i en liten håla i Arizona.
Lägg till det sidointriger om Alberts 2 tonåriga barn som gör uppror och där den ena går med i en kult ”The Sunnies” och den andra startar en punkrockgrupp och så Rose som numera är en frustrerad hemmafru och har enorma problem med sin svärmor.

Varför gjorde man en uppföljare?
Ja, i det här fallet så var det faktiskt så att man ville ha nått att erbjuda amatörteaterföreningar för där var Bye Bye en älskad och ofta spelad show och de ville ha en fortsättning. Tyvärr var det nån som tyckte att om det duger för high schools och små teaterföreningar så duger det för Broadway. Bad idea!
På bio fungerar det ofta men på Broadway så är en pt 2 lika med ögonblicklig flopp. Och det här är inget undantag. Flera av sångerna är bara sämre kopior av sånger från Bye Bye och de som inte är det… Om jag säger så här, som sista låt har man lagt in avslutningssången från original showen, Rosie – och den är definitivt en av de bästa sångerna i denna show också!

I originalet så var det nytt och fräscht med popmusik i en musikal men här känns det bara fel när dom lägger in lite reggaetakter, lite country, gospel, Phillysound  eller disco för att försöka få fram ett ”modernt” sound. De misslyckas totalt. De bästa sångerna (och det finns faktiskt några riktigt bra) är de som låter som klassisk Broadway och allra helst ska de dessutom vara framförda av Chita Rivera. Jisses, ingen kan rädda dåligt material som hon.

Det bästa med en cd är ju att man kan hoppa över allt som inte passar ens smak och det är ju nått som man inte kan på teatern. Så cd:n klarar sig nog bättre än vad showen gjorde och det är kul att musiken blev bevarad, för flopp eller inte, russin finns det alltid att  plocka – så även här. Och det är alltid ett nöje att höra Chita!

Favvisar: Twenty Happy Years, I Like What I Do, Baby, You Can Count On Me, Rosie

Kuriosa:

När originalets regissör, Gower Champion, fick höra talas om planerna och även höra en del av låtarna så var hans direkta respons: Varför?

Man fick Chita Rivera som spelade Rosie i Bye Bye Birdie att komma tillbaka och spela samma roll i Bring Back men Dick Van Dyke valde att avstå. Istället tog man in Donald O’Connor i den rollen. Donald är nog mest känd för sin insats som Cosmo i filmen Singin’ in the Rain från 1952. Det är han som framför det klassiska Make ‘Em Laugh numret.

Scenografin bestod bland annat av en vägg i vilken man hade monterat in ett stort antal tv-apparater och det gjorde den så otymplig att man valde att inte åka på nån out-of-town-try-out utan körde extra många publikrepetioner i New York istället. Ryktet om hur usel showen var spred sig och även de inblandade insåg att den här var ett sjunkande skepp som inte gick att rädda. Det var så illa att regissören och manusförfattaren valde att inte närvara på premiären.

På en av de sista föreställningarna (lördags matinén) tappade Donald O’Connor texten till Middle Age Blues. Han ställde sig då på alla fyra och bad att få sufflering från orkestern, sen la han sig raklång på golvet och skrek till dirigenten: ”You sing it, I always hated this song, anyway!” Yikes.

Pressklipp:

The kind of show that teaches one to be grateful for small mercies. Such as the final curtain.
…
And there is nothing much wrong with the rest that couldn’t be put right by World War III.
The new Micheal Stewart story is about as engaging as a wet flounder on a dry night – stale, flat and unprofitable. It’s human interest would hardly appeal to a dwarf pygmy, it’s jokes must have been left somewhere on the way to the theatre, and the very real spirit of the original show is here simply the specter of famine.
– Clive Barnes, New York Post

Videosar:
Chita i Well, I’m Not!
Chita i den klassiska Shriners Ballet från Bye Bye Birdie