Nr 414: The Nightmare Before Christmas

The Nightmare Before Christmas (1993), filmmusikal
Musik & sångtexter: Danny Elfman
Manus: Caroline Thompson & Michael McDowell baserad på en dikt av Tim Burton från 1982.

Filmen utspelar sig i en fantasivärld där varje högtid har en egen stad.
I Halloween Town härskar pumpakungen Jack Skellington, ett skräckinjagande benrangel som i hemlighet tröttnar mer och mer på Halloween för varje år som går. Till sist vandrar han iväg och hamnar av en tillfällighet i Christmas Town. Han blir genast förtjust i stämningen och blir inspirerad av denna underliga stad.
När Jack återvänder hem gör han en hel del experiment för att ta reda på vad julen egentligen är. När han funnit svaret, bestämmer han att Halloween Towns invånare ska ta hand om den kommande julen.
De ondskefulla barnen Lock, Shock och Barrel får den viktigaste uppgiften – att föra jultomten till Halloween Town på ”ledighet” över julen medan Jack tar över hans uppgifter.
Samtidigt oroar sig trasdockan Sally över Jacks påhitt, och försöker övertyga honom om att låta bli.
Som väntat blir Jacks idé inte särskilt lyckad bland människorna när julklapparna delas ut eftersom julklapparna består av avhuggna dockhuvuden och fladdermöss. Jack förstår då att det var dumt att försöka ta jultomtens plats och att han istället ska fortsätta med det han är bäst på: att skapa ruggigheter till Halloween.
Lock, Shock och Barrel har under tiden tagit jultomten till det spelberoende monstret Oogie Boogie, som älskar att höra tärningar slå, men anser att det är ännu roligare att spela med liv och nu är det tomtens liv han ska spela med.
Kommer Jack att hinna tillbaka till Halloween Town i tid för att rädda jultomten och på så sätt se till att julen kan återställas och bli den högtid folk är vana vid?

En animerad skräckmusikal, hur ovanligt är inte det. Och bra dessutom. Fantastiskt bra till och med.
Animationen är s k stop-motion så det är dockor och riktigt tillverkade dekorer istället för vanlig tecknad eller datoranimerad film. Filmen är otroligt  läcker att titta på och fantasin flödar verkligen vad gäller att skapa och visa ruggigheter och monster – och ändå få allt och alla att vara charmiga trots huggtänder, lösa kroppsdelar m m.
Danny Elfmans musik är melodiös, snygg, poppig men ändå tydligt Broadwaysk och med olika små roliga referenser att upptäcka som exempelvis den Cab Calloway-inspirerade Oogie Boogie Song.
Humor är nått som genomsyrar hela filmen.
Jag blev totalcharmad när jag såg den 1993 och blir fortfarande lika förtjust varje år när den åker in i DVD-spelaren lagom till Allhelgonahelgen.
En Halloweenklassiker helt enkelt! Rekommenderas!

Kuriosa:
Danny Elfman har komponerat musiken till mängder av filmer och tv-shower. Det är han som skrivit The Simpsons temat exempelvis och till de flesta av Tim Burtons filmer. Själv upptäckte jag hans musik första gången när jag såg Beetlejuice (1988) och undrade vem som skrivit den otroligt roliga och catchig-a musiken till filmen.
Danny är också Jacks sångröst i filmen.

Videosar:
This is Halloween
Oogie Boogie Song
What’s This?
Town Meeting Song
Kidnap the Sandy Claws
Making Christmas
Trailer

 

Nr 405: Annie Warbucks

Annie Warbucks (1993)
Off-Broadway, 200 föreställningar
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsserien Little Orphan Annie av Harold Gray och musikalen Annie från 1977.

”Annie Warbucks” begins where ”Annie” left off, with the adoption proceedings and the song–”A New Deal for Christmas”–that officially gave Annie a last name. But the festivities are interrupted by New York City child welfare commissioner Harriet Doyle. She directs Daddy to find a wife within 60 days or it’s back to the orphanage for Annie.
The obvious choice is right under Warbucks’ nose, in the person of his young, attractive secretary Grace. Daddy, however, is convinced he’s too old for Grace. Eventually, he falls — or thinks he falls — for the more seasoned Sheila Kelly. But Sheila is in reality Harriet’s daughter and this whole ”find a mommy for Annie” thing is just part of a plot to get Warbucks to marry Sheila so she and her mom can get their hands on the Warbucks fortune.
But Annie and Grace expose the villainous duo, Warbucks proposes to Grace, she accepts, they get married and Annie gets a mommy.
The end.

Så här är den då, uppföljaren till Annie (1977) som faktiskt fick premiär, förvisso Off-Broadway, men ändå!
För er som undrar vad jag menar med meningen innan gå till Annie 2, inlägg Nr 399.

Det stora problemet med den här showen är att den är på tok för lik originalet. Eftersom det första försöket på en uppföljare ansågs för satirisk, hård, svart och dessutom floppade, så valde man att denna gång ha med alla ingredienser som gjorde ettan till en sån makalös framgång.
Så återigen finns här en komisk, kvinnlig skurk som vill åt Daddy Warbucks stora förmögenhet.
I bägge showerna anlitar skurken en släkting för att lura till sig Daddy Warbucks pengar, i ettan sin bror med flickvän och i tvåan sin dotter.
I ettan så besökte Annie president Franklin D Roosevelt och inspirerade honom till att skapa ”The New Deal”. I tvåan besöker hon honom en gång till och den här gången inspireras han till att skapa  The Tennessee Valley Authority (TVA).
I ettan rymmer Annie från barnhemmet och hittar kärleken i det Warbuckska huset. I tvåan rymmer hon från det huset (hon vill inte vara anledningen till att Daddy tvingas gifta sig med en kvinna som han egentligen inte älskar) och lär sig istället allt om hur viktigt ett barns kärlek till sina föräldrar är (och vice versa) på en gård i Tennesse. Den sången som sjungs där, Love, var tänkt att bli en av de stora hitsen i den här showen.
I bägge showerna finns det en massa små föräldralösa flickor som mest finns till för att heja på Annie och sjunga ett par gulliga/roliga sånger.
I bägge showerna sjunger hon en sång till sin hund Sandy när hon är ledsen och bägge är sånger om optimism och den ena blev en världshit (Tomorrow) och den andra har glömts.
Osv osv osv…
Alla dessa likheter gör att shown blir otroligt förutsägbar och eftersom publiken vet att det kommer att sluta lyckligt redan från början så finns det inget i den här showen som kan hålla ens intresse vid liv. Intrigen upplevs inte bara som krystad utan är dessutom så utdragen att det bitvis känns som att det inte händer nått på scen överhuvudtaget. 
Föreställningen är inte dålig per se men den känns rätt så menlös, ointressant och onödig, liksom.
Det samma gäller musiken. Återigen har Strouse och Charnin skapat roliga, trallvänliga och smittande sånger men även de påminner nått otroligt om sångerna i den första showen vilket gör att man jämför dem och det är nästan alltid till tvåans nackdel.

Vad jag gillade i Annie 2 var att sångtexterna var lite fräckare, elakare och vassare än de var i den garanterat 100% familjevänliga original musikalen. I Annie Warbucks har man rensat och sett till att texterna är helt barntillåtna och det är lite synd.
Fyra sånger hängde med från Annie 2 till denna show och det är främst i texten till But You Go On som skillnaderna blir uppenbara. Just den sången är en av showens bästa och originaltexten är svart och grym och gripande och framförs av en kvinna som säger att oavsett vad hon drabbas av så ger hon inte upp. Den nya versionen är fortfarande lite svart men alltför fylld av offermentalitet och en ”tyck synd om mig” inställning. Det är fortfarande en grymt bra låt men den tappar vassheten och bettet som originalet hade.
Det gäller föresten hela föreställningen.

Kuriosa:
Eftersom showen blev en framgång Off-Broadway så fanns det planer på att flytta den till en teater på Broadway. Detta var viktigt för endast musikaler som går på en riktig Broadwayteater kan nomineras för en Tony Award. Men det visade sig att de inte skulle hinna göra denna flytt inom den av Tonykommittén stipulerade tiden som man har på sig efter en Off-Broadwaypremiär (30 veckor) för att vara nominerbar för en Tony. Så man lade ner de planerna.

Martin Charnin som skrev sångtexterna till och även regisserade både Annie och Annie W, bland många andra musikaler, började sin professionella karriär som dansare och han kreerade rollen som ”Big Deal” (en i Jetsgänget) i originaluppsättningen av West Side Story (1957). Han kom att spela den rollen över 1000 gånger.

I rollen som Sheila Kelly hittar vi Donna McKechnie som kreerade rollen som”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line 1975 – en roll som gav henne en Tony Award. 

Press:
At long last, “Annie Warbucks” alights in Manhattan, a small miracle given the fact that this famously troubled show has been killed once, orphaned twice and has boasted three Annies since its debut in January 1990 as “Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge,” a musical fondly remembered for its legendary badness.
“Annie Warbucks” is an infinitely better show than “Miss Hannigan’s Revenge.” It has charm (though not nearly as much as the original “Annie” in 1977), several good songs from Martin Charnin and Charles Strouse and — the real miracle in this production, which has been downsized from a $ 5.5 million Broadway promise to a $ 1 million Off Broadway reality — simply beautiful, elegant settings by Ming Cho Lee that unfold like origami.
…
The show still seems unfinished — among other quibbles, one could complain that there’s not enough Annie Warbucks in “Annie Warbucks”– but it’s a competent and frequently pleasant show.
…
The show will never make Charnin, Strouse and Meehan the millions they earned from “Annie,” but it will finally let them get on with their lives, for which we can all be grateful.
– Jeremy Gerard, Variety

Kathryn Zaremba (Annie), can deliver a punch line and tug a heartstring with the best of them. Her face is that of the littlest angel; her resilience that of a dead-end kid. If no one else in the cast of ”Annie Warbucks” lifted a finger, Miss Zaremba would still carry the show over the finish line on her tiny shoulders of steel.
…
Happily, the evidence of busy fingers is everywhere. Charles Strouse’s score—full of peppy melodies and bright banjo rhythms—is one of the composer’s best.
…
There are plenty of laughs in the book by Thomas Meehan and the lyrics by Martin Charnin, who also functions as the remarkably clear-eyed director.
…
Bravely blinking back tears, Ms. (Donna) McKechnie explains that life deals you a lousy hand, ”But You Go On,” and proceeds to build the first-act torch song to a blaze. . Ms. McKechnie is in great form.
…
”Annie Warbucks” provides enough of the familiar fun to qualify as more than a postscript. The predisposed shouldn’t be disappointed, while the wary may well be won over.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Annie Ain’t Just Annie Anymore
Above The Law
All Dolled Up
That’s The Kind of Woman
The Other Woman
Love
But You Go On

Dag 21: Mrs Santa Claus

Mrs Santa Claus (1996) Tv-musikal
Musik & Sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Mark Saltzman

Året är 1910. Det är dagarna innan jul och jultomten håller som bäst på med att läsa alla barns önskebrev. Hans fru har funderat ut en ny och effektivare resväg åt honom eftersom det finns fler barn än nånsin som ska hinna besökas och få julklappar på julafton. Hon bestämmer sig för att testflyga rutten men råkar ut för en snöstorm och tvingas landa i New York. En av renarna  skadas vid landningen och behöver vila ett par dagar. Mrs North (som Fru Jultomte kallar sig själv för att vara inkognito) hyr ett rum i det fattiga och mångkulturella området kring Avenue A. Under de följande dagarna så får hon många nya vänner bland barnen och folket som bor i kvarteren och hon hjälper dem att få bättre arbetsförhållanden, hitta kärlek och engagera sig i den nya kvinnorörelsen.
När hon efter ett par dagar kommer tillbaka till nordpolen så har paret Claus upptäckt hur mycket de har saknat varandra och för första gången nånsin så får fru Claus följa med tomten på hans resa runt jorden på julafton.

Det finns knappast nån kompositör som är så bra på att skriva ”catchy” sånger som Jerry Herman, tänk bara på Hello, Dolly (fr Hello, Dolly) eller Vår Bästa Tid är Nu (fr La Cage Aux Folles) så förstår ni vad jag menar. Här har han åter skapat en musikal fylld av attraktiva och härliga melodier. Musiken är så typisk ”Jerry Hermansk” att det nästan är parodiskt. Inte är det en särskilt nyskapande eller originell musikal han skapat men när den får mig att genast börja stampa takten, svänga med i kroppen och dessutom ger mig ett leende på läpparna, ja vem bryr sig då om att den kanske är lite väl standardiserad.
En glad och kul bagatell

Favvisar: Mrs Santa Claus, Avenue A, Almost Young, We Don’t Go Together At All och Whistle

Kuriosa:

Programmet vann en Emmy för bästa frisyrer.

Det här var tredje gången kompositören Jerry Herman och skådespelerskan Angela Lansbury samarbetade. Först var hon med i Mame (1966,) och fick en Tony Award för sin insats och sen kom Dear World (1969) som hon också fick en Tony för.

Koreografin stod bl a Rob Marshall för. Han skulle 6 år senare både regissera och koreografera den Oscarvinnande filmversionen av musikalen Chicago.

Dag 20: Scrooge

Scrooge (2012) Spelas för närvarande i London på The Palladium Theatre
Musik, sångtexter, libretto: Leslie Bricusse. Baserad på Charles Dickens A Christmas Carol (En Spökhistoria Vid Jul)

Dickens berömda berättelse om den gamle, girige och elaka Ebenezer Scrooge.  Under julnatten får han besök av sin döde kompanjon Jacob Marleys vålnad som varnar honom för att om han inte ändrar sitt beteende kommer han, i livet efter detta, att få bära tunga kedjor i all evighet. Sedan får han besök av ”Gångna Julars Ande”, ”Nuvarande Julens Ande” och till sist ”Kommande Julars Ande”.
När Scrooge vaknar på morgonen så blir han överlycklig över att allt bara var en dröm och att han fått en chans att bättra sig.

Från början var det här en Osvarvinnande filmmusikal med Albert Finney som Scrooge och Alec Guinness som Marleys ande. Den kom 1970. Jag minns att jag såg den på bio och den brukar dyka upp på tv kring jultid. Jag har aldrig varit så förtjust i den men i England så är den älskad och det var väl klart att den skulle dyka upp på en teaterscen. Scenversionen hade sin premiär 1992 och innehåller alla sångerna från filmen plus ett flertal nyskrivna.
Föreställningen som går just nu är en revival och är baserad på 2005 års Palladiumversion, även den med Tommy Steele i titelrollen.

Tyvärr så tycker jag inte om scenversionen heller. Musiken är inspirerad av den engelska Music-Hall traditionen och det medför att den är enkelt uppbyggd, upprepande och som gjord för att sjunga med i. Tycker dock att den blir tråkig, så repetitiv i sin stil att det är svårt att skilja de olika låtarna åt och kort sagt rent sövande i sin anonymitet. Dessutom så använder man sig för mycket av syntar i denna version, vilket gör att musiken blir burkig och kall.

Känner mig som en Ebenezer Scrooge när jag skriver det här.  Jag försöker verkligen hitta nått jag gillar men det är svårt. Inte ens Tommy funkar. Jag har gillat honom i tidigare musikaler men här känns han bara fjäskigt insmickrande och krystad.
Kanske är det här en musikal som man måste se för att uppskatta den, för som cd funkar den inte alls för mig.

Bah! Humbug!

Favvisar:
I Like Life, December The Twenty-Fifth, Thank You Very Much

Kuriosa:
Tommy Steele var en stor engelsk popidol på femtiotalet och hade 20 hitsinglar. I Sverige var han den störste konkurrenten till Elvis Presley vad gäller popularitet. Efter sin popkarriär har han varit en framgångsrik musikalartist både på film och på teaterscenerna. Själv såg jag honom i Singin’ In The Rain på The Palladium 1983 i den första scenversionen nånsin av den berömda filmen.

I den amerikanska scenversionen spelade Richard Chamberlain (Dr Kildare, Shogun, Törnfåglarna m fl) rollen som Scrooge.

Video:
Thank You Very Much

Dag 19: Here’s Love

Here’s Love (1963) 334 föreställningar
Musik, sångtexter och libretto: Meredith Willson. Baserad på filmen Miracle on 34th Street (1947)

Meredith Willsons första Broadway musikal var en total triumf, den hette The Music Man, hade premiär 1957 och spelades 1375 gånger. Den vann fem Tony’s, bland annat som årets bästa musikal. Castskivan fick en Grammy och toppade Billboard listan i 12 veckor och låg bland Top 100 i  245 veckor!

Merediths andra musikal var också en succé, den hette The Unsinkable Molly Brown (1960), den spelades över femhundra gånger och vann en Tony för sin kvinnliga huvudrollsinnehaverska.

Hans fjärde och sista musikal hette 1491, kom 1969 och handlade om hur Columbus gjorde för att finansiera sin resa över Atlanten. Den nådde aldrig Broadway.

Merediths tredje musikal är den jag tar upp här. . .
Den handlar om en flicka som inte tror på att jultomten finns. Av en slump anställs den riktiga tomten (som kallar sig Kris Kringle) för att spela jultomte i Macy’s Thanksgiving Day parad. Han lyckas övertyga flickan om att han verkligen är den alldeles äkta, riktiga tomten. Hon tror honom men det är många som tror att han bara är en galning. I andra akten så står Kris inför Högsta Domstolen anklagad för att vara en lögnare och tok men han lyckas övertyga alla om att jultomten verkligen existerar och att hans namn är just Kris Kringle.

Det här är definitivt den svagaste av de tre musikalerna som tog sig till Broadway. Jämfört med de två tidigare så är det här riktigt svag musik. Och dessutom så har han ”lånat” av sig själv för titellåten är som en andra klassens Seventy-six Trombones (ur Music Man) och She Hadda Go Back är som en otroligt mycket sämre version av Ya Got Trouble (även den från Music Man).
Här finns strålande marscher och en del glada och snygga låtar men som helhet… Njä, inte så kul.
Den mest kända låter är It’s Beginning to Look a Lot Like Christmas och det är en återanvändning. För just den låten skrev han redan 1951 och den var en hit då (bl a för Perry Como) och var en standard på sextiotalet.
Kul att ha hört men inget att skriva hem om.

Favvisar: Arm in Arm, That Man Over There, Here’s Love
Kuriosa:

Det var Meredith Willson som skrev musiken till Chaplins film Diktatorn.

Han skrev också ett flertal klassiska symfonier.

Paul McCartney äger rättigheterna till hela Willsons sångkatalog.

Beatles gjorde en cover på en Willson låt (Till There Was You från The Music Man) på sin LP With The Beatles. Willsons änka har berättat att de fått mer royaltys från den inspelningen än de fått för själva pjäsen.

Mannen som skapade A Chorus Line, koreografen Michael Bennett, var med som en av dansarna i Here’s Love. Har hittat ett exempel på hans koreografi, ett underbart, helt hysteriskt och super 60-talsaktigt dansnummer. Så för er som behöver smälta julmaten lite, här är en dans ni kan lära er: Turkey Lurkey Time från Promises, Promises (1968, musik Burt Bacharach). Låt denna dans i fortsättningen ersätta den traditionella ringdansen i alla svenska hushåll.
Jingle bells jingle bells…

Dag 18: Elf

Elf (2010) 57 föreställningar. Den spelas även just nu på Broadway och det är nog tänkt att den ska återkomma varje år och spelas under julsäsongen.
Musik: Matthew Sklar
Sångtexter: Chad Beguelin
Libretto: Bob Martin och Thomas Meehan. Baserad på filmen med samma namn från 2003

Handling: Som spädbarn kryper Buddy Hobbs av misstag in i tomtens julklappssäck och får följa med hela vägen tillbaka till tomteverkstaden på Nordpolen. Där upptäcks han och blir adopterad av nissarna och växer upp bland dem.
Så småningom får han reda på att Nordpolen inte är hans riktiga hem och att han har en biologisk familj någonstans i New York. Han ger sig iväg för att söka upp dem. Han hittar dem men upptäcker att hans pappa (och de flesta New Yorkborna) inte längre tror på ”the Christmas spirit” och att hans lillebror inte ens tror på jultomten. Han bestämmer sig då för att lära sin familj och alla andra i New York att åter tro på tomten och på ”the true meaning of Christmas”.

Det här är en osannolikt glad och positiv musikal med peppig, sprallig och trallvänlig musik. Problemet är bara att jag tycker mig ha hört allt förut. Varje låt innehåller tydliga ekon av nått jag känner igen sen gammalt. Främst verkar herr Sklar ha blivit influerad av The Sherman Brothers, bröderna som skrev det mesta och det bästa av Disneys filmsånger under sextiotalet bl a till Djungerboken, Aristocats och Mary Popins. Dessutom så hör jag lite Danny Elfman musik (främst från The Nightmare Before Christmas) och lite Charles Strouse.

Jag blir glad av musiken och gillar den men samtidigt så är den anonym. Om nån satte på den och jag inte hörde ordet jul, tomte eller alv så skulle jag inte ha en aning om vilken musikal det var jag lyssnade på… Det gör att jag känner mig lite kluven inför den men det är ju nästan jul så den får väl snurra på repeat ett litet tag till. Och det är perfekt musik att städa till för den får mig att känna mig så där härligt Disneykäck, effektiv och duktig.

Favvisar: Worlds Greatest Dad, A Christmas Song, Never Fall In Love (with An Elf)

Kuriosa:

Sherman bröderna var kända för att hitta på nya fantasifulla ord i sina sånger, det mest kända är nog Supercalifragilisticexpialidocious från Mary Poppins. Andra är Fortuosity från The Happiest Millionaire och Substitutiary Locomotion från Sängknoppar och Kvastskaft.   I Elf så finns det en låt som heter Sparklejollytwinklejingley som väl får ses som en hommage till bröderna.

Matthew Sklars och Chad Beguelins första Broadwaymusikal var The Wedding Singer som gick på Värmlands Operan 2007.