Adrift in Macao (2007),
Musik: Peter Melnick
Sångtexter & libretto: Christopher Durang
Föreställningen utspelar sig i Macao 1952.
Alla som kommer till Macao väntar på något, och även om ingen av dem vet exakt vad det är de väntar på så stannar de kvar ifall det skulle dyka upp…
Vi möter Lureena, den kurviga blondinen, som av en slump (?) stöter ihop med Rick Shaw, den cyniske och snygge kasinoägare, under sin första natt i stan. Hon får ett jobb som sångerska på hans nattklubb – kanske utan någon annan anledning annat än att hon ser bra ut i en slampigt tajt klänning.
Sen har vi Mitch, en amerikan på flykt, falskt anklagad för mordet på sin flickvän. Ett mord egentligen utfört av den mystiska skurken McGuffin.
Möt Corinna, sångerskan på Ricks nattklubb som ser sin stjärnstatus hotas av Lureenas ankomst. Är Corinna beroende av opium eller är det verkligen, som hon påstår, ett akut pannkaksberoende hon lider av?
Och vem är den mystiske kinesen Tempura, som berättar att han fått sitt namn för att han blivit ”battered by life.”
Det här är tyvärr rätt så trist och tråkigt…
Det är kul med parodier och musikpasticher men de behöver vara betydligt bättre utförda än de är här för att lyckas med sitt parodierande.
Först så har vi sångtexter som hela tiden medvetet blinkar till publiken och ofta handlar om att de är sånger i en dålig musikal. Rimmen har de tänkt ska vara så dåliga att de ska bli roliga, men tyvärr blir de bara pinsamma.
Musiken är bättre, den lyckas med att ge oss ekon av musiken från eran, här finns lite Weill influenser, lite storband, en skön jazztrio, nån mambo, nån torch song etc etc. Inte dåliga melodier men till största delen mediokra. Undantag finns och finalnumret är otroligt catchig och det finns några få nummer till.
Men på det stora hela… Hur är det man säger… Close, but no cigar?
Favvisar:
In a Foreign City, Sparks, Adrift In Macao, Ticky Ticky Tock
Kuriosa:
Det här är en kärleksfull pastisch på 40- och 50-talets amerikanska ”noir” filmer.
Kompositören Peter Melnick är barnbarn till Richard Rodgers. Det här var hans första försök till att skriva musikalmusik. Han har främst skrivit musik för tv och filmer.
Christopher Durang som skrev librettot och sångtexterna har precis haft premiär på sin nya komedi på Broadway: Vanya and Sonia and Masha and Spike med Sigourney Weaver och David Hyde Pierce i huvudrollerna.
Att skurken heter McGuffin är ingen slump. MacGuffin är ett begrepp som främst använts i filmer, gärna deckare eller spionrullar.
Så här sa Hitchcock om begreppet: : ”[We] have a name in the studio, and we call it the ‘MacGuffin’. It is the mechanical element that usually crops up in any story. In crook stories it is almost always the necklace and in spy stories it is most always the papers”.
Interviewed in 1966 by François Truffaut, Alfred Hitchcock illustrated the term ”MacGuffin” with this story:
It might be a Scottish name, taken from a story about two men in a train. One man says ”What’s that package up there in the baggage rack?”, and the other answers, ”Oh, that’s a McGuffin”. The first one asks ”What’s a McGuffin?” ”Well”, the other man says, ”It’s an apparatus for trapping lions in the Scottish Highlands”. The first man says, ”But there are no lions in the Scottish Highlands”, and the other one answers, ”Well, then that’s no McGuffin!” So you see, a McGuffin is nothing at all.
Hänger ni med? Om inte så står det så här om begreppet i Wikipedia:
In fiction, a MacGuffin (sometimes McGuffin or maguffin) is a plot device in the form of some goal, desired object, or other motivator that the protagonist (and sometimes the antagonist) is willing to do and sacrifice almost anything to pursue, protect or control, often with little or no narrative explanation as to why it is considered so important.
The specific nature of a MacGuffin may be ambiguous, undefined, generic, left open to interpretation, or otherwise completely unimportant to the overall plot. The most common type of MacGuffin is an object, place or person, the exact details of which are not integral to the narrative. However, a MacGuffin can sometimes take a more abstract form, such as money, victory, glory, survival, power, love, or even something that is entirely unexplained, as long as it strongly motivates key characters within the structure of the plot. Whether the audience should care about or identify with a MacGuffin in a story is open to debate among producers of fiction.
The MacGuffin technique is common in films, especially thrillers. Usually the MacGuffin is the central focus of the film in the first act, and then declines in importance as the struggles and motivations of characters play out. It may come back into play at the climax of the story, but sometimes the MacGuffin is actually forgotten by the end of the story. Multiple MacGuffins are sometimes derisively referred to as plot coupons.
Pressklipp:
Moments that are eye-rollingly obvious or merely timeworn emanate a faint aroma of freshness in a show that recognizes the importance of good taste in any successful parody. Even when Mitch and Lureena muse in song about the existential nature of their own existentialism, Adrift in Macao seldom ceases being a family-friendly cartoon of a show offering no trenchant insights but doing anything and everything to give you a good time.
This overeagerness results in a fair number of jokes that don’t land, and a considerable number more that land with a thud. Yet with an elaborate design, a bounty of nonsensical, feel-good choreography, and performances from one of the finest troupes of musical comedians you’ll see all season, the show’s lapses are forgivable in light of the enjoyment you do get in return.
– Matthew Murray, TalkingBroadway.com
For all its charms, however, Adrift in Macao lacks a needed edge. It’s not just Durang-Lite, it’s Durang-Late; this kind of parody has been done before. Think of much of Charles Busch’s work — except that the leading lady in Macao is actually a woman.
– Barbara and Scott Siegel, Theatermania-com
More or less everything about Adrift in Macao is modest, including its entertainment value. The jokes are more silly than inspired; the plot could be scrawled on a cocktail napkin; the songs work over a few easy, cheesy rhymes. (Mr. Durang is not going to put Stephen Sondheim out of business.) The show often feels like an expensively produced college revue.
But for all that, it’s a pretty good time. Mr. Durang’s goofing hits the bull’s-eye frequently enough to keep the smiles from fading permanently, and the hard-working cast vamps, camps and mugs with enough panache to put over even the dopier material respectably.
– Charles Ischerwood, The New York Times
Videosar:
Snuttar från Off-Broadway premiären
Rick’s Song från nån sommaruppsättning
Musikalipedia - musikalblogg 