Tag Archives: Cirkus

Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

27 Jan

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966

Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…

Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

 

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.

Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.

– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

 

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

 

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.

What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 

But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

 

 

Annonser

Dag 185: Pippin

8 Jun

51uNxVOHuRL
Pippin (1972), 1 944 föreställningar
Baserar mitt omdömme på 2013 års Broadway revivalinspelning. Den spelas fortfarande.
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Roger O. Hirson, delvis inspirerad av händelser i Pépin le Bossus (767 – 811) liv.

Det här är lite av en metateater/musikalföreställning.
Föreställningen startar med att en samling skådespelare, under ledning av ”den ledande skådespelaren”, hälsar publiken välkommen och därefter börjar ensemblen gemensamt berätta historien om Pippin. De bryter hela tiden ”den fjärde väggen” och kommunicerar ofta direkt till publiken.
Berättelsen de återger är den om unge prins Pippin, son till Kung Karl den Store, som ger sig ut på en resa för att finna meningen med sin tillvaro. Under vägen kommer han att uppleva svek, krig, mord och kärlek (i alla dess former) för att till sist ställas inför valet: ett enkelt men lyckligt liv eller riskera allt för ett kort ögonblick av ära och berömmelse?

Har alltid haft ett lite ambivalent förhållande till denna musikal. Jag gillar, och gillar verkligen mycket, musiken i första akten medan jag tycker att andra aktens musik till största delen är ointressant.
Eller första och andra akten förresten. Från början framfördes föreställningen i en akt, utan paus. Men numera så har man lagt in en paus vilken gör att det finns en Entr’acte på denna inspelning som inte fanns med på originalet.
I övrigt är det ingen skillnad på låtar på den här jämfört med originalcastplattan. Versionerna här är i regel en aning längre och lite modernare i sitt sound men i övrigt ganska så identiska. För att fylla ut cd:n så har man lagt dit kareokeversioner på fyra av sångerna. Just det känns kanske inte som ett försäljningsargument.
Vilken version man ska ta är en smaksak. Har man sett den här nya cirkusinspirerade versionen så är denna nyinspelning det självklara valet, i övrigt… Bägge är bra, gedigna inspelningar och kul att lyssna på. I den gamla får man Ben Vereen som den ledande skådespelaren och på denna får man Patina Miller, det vill säga en kvinnlig version av samma roll.  Hon är en bättre sångare än han men han har kanske mer känsla i sin röst.
Jag gillar den här popmusikalen i bägge versionerna och anser att den absolut hör till kategorin ”musikaler man bör känna till och ha hört”.

Favvisar:
Magic to Do, Corner of the Sky, War Is a Science, Simple Joys, No Time at All, Extraordinary

Kuriosa:
Original uppsättningen fick 5 Tony Awards 1973: bästa manlig huvudroll i en musikal (Ben Vereen som The Lead Player), bästa regi och bästa koreografi (Bob Fosse fick bägge), bästa scenografi och bästa ljus.
Den fick också 4 Drama Desk Award: bästa regi, koreografi, scenografi och ljus.

2013 års revival har vunnit 4 Tonys: bästa revival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa regi.
Den fick en Drama League Award för bästa revival.
4 st Drama Desk Awards: bästa revival av en musikal, bästa regi, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa koreografi.
Den har också fått 7 Outer Critics Circle Awards: bästa musikalrevival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.

Det här var den första musikal som effektivt använde sig av tv-reklam i sin marknadsföring. Istället för att koncentrera sig på att sälja en stjärna (som brukligt var) så valde man att sälja själva föreställningen. Sättet man gjorde det på var att man bjöd tv-tittarna på ett litet smakprov från showen.
Den 60 sekunder långa reklamspotten började med en speaker som sa: ”Here’s a free minute from Pippin, Broadways musical comedy sensation, directed by Bob Fosse”. Sen visade man en snutt ur ”The Manson Trio” dansnumret och taglinen efter var: ”You can see the other 119 minutes of Pippin live at the Imperial Theatre, without commercial interruption”.
Spotten blev enormt uppmärksammad och medverkade till att göra showen till en megahit.

Musikalen Pippin försöker inte på något vis återberätta en historiskt akurat berättelse, det mesta är skrönor och påhitt men flera av personerna som finns med har funnits i verkligheten. Karl den Store var en av de stora härskarna under medeltiden och hans rike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Han fick minst tre barn där den första döptes till Pépin le Bossus eller Pippin puckelryggen. Han skulle komma att konspirera mot sin far (nått som finns med i musikalen) vilket ledde till att han skickades i exil till ett kloster i Prüm som straff.
Namnet Pippin gav då Karl till sin yngste son istället som från början döpts till Karloman.
Namnet Pippin var även Karl den Stores fars namn.

Det här är faktiskt inte den första showen som har fått namnet Pippin. Redan 1870 gick en pjäs med samma namn i New York. Den hade underrubriken ”The King Of The Gold Mines” och beskrevs som en “burlesque, extravaganza, spectacle.”
Hmmm, låter ju lite som en beskrivning av denna show…

Pressklipp om originalet:
It is, I felt, a trite and uninteresting story with aspirations to a seriousness it never for one moment fulfills; a commonplace set to rock music. I must say I found most of the music somewhat characterless. It contains a few rock ballads that could prove memorable. What will certainly be memorable is the staging by Bob Fosse. This is fantastic. It takes a painfully ordinary little show and launches it into space.
– Clive Barnes, The New York Times

Pippin is a musical of enormous style and I hail it. Staged by Bob Fosse within an inch of its life, last nights arrival at the Imperial survives – nay, triumphs – by reason of its grace, humor, imagination and, yes, its very cleverness.
– Douglas Watt, Daily News

Pressklipp om revivaln:
As for the 99-pound musical that’s at the center of this muscle-bound circus — the one about the starry-eyed son of Charlemagne who has a bad case of a Middle Ages identity crisis — it’s there, too, if you choose to look for it. And if you choose not to, that’s fine. You can just sit back and let this exhaustingly energetic team work you over until you’re either all tingly or all numb.

Ms. Paulus’s Pippin is in its way a natural extension of Fosse’s, pushing the musical from seduction into sensory assault. This is a Pippin for the 21st century, when it takes more than style to hold the attention of a restless, sensation-hungry audience.
…the show has been given a busy big-top setting and costumes that emphasize muscle tone. This is also a Pippin for the age of the gym bunny.
Fosse’s original dancing is evoked, largely stripped of its sensuality, by the choreographer Chet Walker. Even when it’s executed by a body as supple and sexy as that of Charlotte d’Amboise, it’s not the main event. And the connection between storytelling and style, between performer and self-expression, is only occasionally in evidence.

And I would argue that in courting its audience, this Pippin is ultimately more cynical than Fosse’s.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Pippin TV Commercial (från 1972)
Pippin 2013 – Highlights
Magic to Do ” Corner of the Sky – tv-versionen fr 1981
War Is a Science
No Time At All
Glory + Manson Trio
Pippin 2013 från Letterman

Dag 126: Barnum

10 Apr

Barnum
Barnum (1980), 854 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: Michael Stewart
Libretto: Mark Bramble

Det här är berättelsen om P.T.Barnum, underhållningsentreprenör, affärsman, lurendrejare och grundare till cirkusen som så småningom skulle bli den världsberömda The Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus.
Det är en biografimusikal som passande nog är helt uppbyggd på olika korta scener ur hans liv som förutom sång och dans också ofta innehåller cirkusnummer. Det är clowner, det cyklas på enhjulingar, det jongleras, här finns akrobater, lindansare och trapetsartister. Det är stor show och hade förmodligen gillats av herr Barnum själv, speciellt med tanke på att det nog fabuleras rätt friskt.
Musiken har även den tagit fasta på cirkustematiken och låter så som en riktig cirkusorkester ska låta. De är till och med med och marcherar, spelades och i cirkusuniformer, bland publiken vid ett tillfälle.

Musiken är sprudlande, lycklig, glad, smittande  och entusiasmerande.
Cy Coleman är en av mina absoluta favorit kompositörer och här är han i riktigt god form.
Här finns underbara ballader, patter songs, komiska nummer, shownummer och allt är välskrivet (både musiken och sångtexterna), välsjunget och välarrat.
Och som nämnts tidigare så går cirkustemat igen i musiken, så till den milda grad att två av sångerna, Come Follow The Band och Join The Circus, ofta finns med i riktiga cirkusorkestrars repertoar.
En musikal att sätta på om man känner sig lite deppig för, åtminstone jag, blir på gott humör direkt av det här!

Favvisar:
There Is A Sucker Born Ev’ry Minute, I Like Your Style, Come Follow The Band, Out There, The Prince Of Humbug, Join The Circus

Kuriosa:
Jim Dale fick både en Tony och en Drama Desk Award för bästa huvudroll i en musikal för sin insats i Barnum.

Musikalen vann även en Tony för bäste scenografi och en för bästa kostymer.

Glen Close spelar Barnums fru.

Det var Barnum som tog vår berömda svenska sopran Jenny Lind till Amerika. Hon finns även med i musikalen och sjunger en sång på typ, svenska eller nått. Hon tjänade ihop mer än $350 000 på sin amerikaturné.

I England spelades Barnum av ingen mindre än Michael Crawford, mannen som ett par år senare skulle bli den förste operafantomen i Lloyd Webber megasuccé.

Pressklipp:
Jim Dale is a one-man, tree-ring, four-star cirkus in Barnum. Barnum is boisterous, brash and bright, it has a catchy, clever and occasionally very beautiful score by Cy Coleman and some tongue-twistingly adroit lyrics by Michael Stewart.

I loved Barnum, but even its fondest lover can see the story is flawed.

However, this said and faced, it scarcely matters.

Grab this one.
– Clive Barnes, Post

Alla recensenter hade ungefär samma åsikt. De älskade konceptet, musiken, texterna och inte minst Jim Dale. De ansåg att manuset var svagt men att det var inget att bry sig om med tanke på att det var en så grymt underhållande show.

Videosar från Londonversionen:
Museum Song
Come Follow The Band
Jenny Lind sekvensen

Dag 42: Hard Times

16 Jan

MI0002386052

Hard Times (2000) Inga uppgifter på antalet men ca 72 skulle jag tro. Detta är baserat på att den spelades i ca nio veckor och normalt har man 8 föreställningar i veckan.
Musik, sångtexter & libretto: Christopher Tookey & Hugh Thomas. Baserad på Charles Dickens roman Hårda tider från 1854.

Handling:
Föreställningen utspelar sig i mitten av 1800-talet. Herr Samuel Slearys kringresande cirkus har anlänt till stan för att underhålla massorna. Herr Dickens övertalar dem till att framföra hans berättelse Hard Times.
Eftersom Dickens berättelser alltid har ett myller av människor och sidohandlingar så tänker jag inte försöka mig på att återge handlingen. Men som ofta med Dickens så handlar den om sociala och ekonomiska missförhållanden, här med betoning på den tidens fruktansvärde fabriksmiljöer.

Om jag igår skrev om en av de längsta cast-cderna jag har så blir det om en av de kortaste idag.
Det här är en sampler cd med fem låtar ur föreställningen. Jag har ett par sådana och de gavs ofta ut i samband med att föreställningen skulle ha premiär, med förhoppningen om att det senare skulle komma ut en fullängds cd. I de andra fallen blev det så men inte här. Fem låtar är allt jag har.

Första sången The Greatest Show On Earth är en glad cirkusmusikinspirerad sak som kunde ha varit med i cirkusmusikalen Barnum. Glad och medryckande.
Tvåan är en ballad, en standard uppbyggd sådan, låter som hundratals liknande som kan hittas i var och varannan musikal. Här heter den One of These Days.
Nummer tre heter When I Was A Boy är rätt så trist och jag tolkar det som att den sjungs av Dickens själv som här har Brian Blesseds (Old Deuteronomy / Bustopher Jones i originaluppsättningen av Cats) djupa baryton röst.
Spring, är en up tempo sång av klassiskt musikal stuk. Trallvänlig och lätt att nynna med i och samtidigt ganska så anonym. Men småcharmig är den och nog den bästa sången här.
Cd:n avslutas med Another Town Tomorrow,  lite vemodig och sentimental och känns som finallåten.

Favvisar: The Greatest Show On Earth, Spring

Kuriosa:
Föreställningen spelades på Theatre Royal Haymarket i London, en teater där faktiskt Dickens själv en gång, för 150 år sedan, stod på scenen.

Den ena av upphovsmännen, Christopher Tookey, både regisserade och producerade showen. Detta är hans enda äventyr bland tiljorna, han var filmrecensent på The Sunday Telegraph och The Daily Mail egentligen. Bland sina recensentkolleger är han kanske mest känd för sin upprördhet över att David Cronenbergs film Crash (som handlar om folk som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor) inte blev totalförbjuden i England. Han ansåg att filmen var omoralisk och skrev många och långa artiklar i pressen där han varande om att filmen kunde inspirera folk till att härma händelserna i filmen och ”also have a far more insidious longterm effect by eroticising sado-masochism and orthopaedic fetishism for people previously unaware of being turned on by acts of mutilation.”

Pressklipp:
I have to say that I thoroughly enjoyed this comedy musical which is full of delightful characters and charming songs. It does not have many memorable tunes, but nevertheless the tunes are still catchy and certainly capture the era. The show lasts nearly three hours but the pace and enjoyment never wavers. It has an excellent cast that simply shine with enthusiasm.
– Darren Dalgliesh, London Theatre Guide

” I particularly relished the moment when Mrs Gradgrind got up and performed an energetic tap dance after her big death scene – dramatic energy burns at a dismally low wattage.”
-The Daily Telegraph

”What we see is an engaging but overlong mixture of music hall, circus and the kind of British musical that fell out of fashion in the seventies.”
– Peter Hepple,  The Stage

”This show has an intimate scale, a sense of humour and a respect for such old-fashioned virtues as a narrative you can follow and tunes you could, in theory hum.”
– Dominic Cavendish, Time Out

”This three-hour Hard Times could do with major surgery”.
Nicholas De Jongh, Evening Standard

”The story of Stephen Blackpool’s goodness against the terrible factory conditions is reduced to a highly embarrassing sub-plot, sung and acted by leading ladies who have found time to varnish their nails beautifully. When Hard Times moves into serious mode the effect is completely bogus, with music that is totally anonymous and lacking in colour or melody. My companion and I could not recollect a single line of the score we had endured for three hours. It’s an unforgivable achievement.
– Musical-Theatre.net

%d bloggare gillar detta: