Dag 167: You’re A Good Man, Charlie Brown

You’re A Good Man, Charlie Brown (1967), Off-Broadway, 1597 föreställningar
Fick en revival på Broadway både 1971 (32 föreställningar) 0ch 1999 (142 föreställningar)
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: John Gordon baserad på Charles M. Schulz serie Peanuts (Snobben på svenska)
Till revivaln 1999 skrevs några nya sånger av Andrew Lippa och lite nya dialoger av Michael Mayer

Även om han betraktas som en ”god människa” av sina vänner, så kan Charlie Brown inte vinna den lilla rödhåriga flickans hjärtat. Och hans kompis Lucy har samma problem med den pianospelande  Schroeder.
Här finns också problemet med att få en pappersdrake att flyga, en basebollmatch, Glee Club övningar, en läxa där de ska skriva en redogörelse för boken om Peter Rabbit och mycket, mycket annat som man kan känna igen om man läst serien.
Det är lite som en sketchshow där man framför några av de mest kända dagsstripparna, ibland som talscener, ibland som sånger och ibland som en kombination av de båda.

Det här är väldigt kul, speciellt om man gillar Snobben och hans vänner.
Sångerna har starka melodier och ganska så roliga texter. Och de medverkande gör verkligen det mesta av materialet de fått. Här hittar vi osedvanligt bra sångskådespeleri.
På plattan hittar vi bl a den blivande megamusikalstjärnan Kristin Chenoweth (original Glinda i Wicked), Anthony Rapp (original ”Mark Cohen” från Rent), Roger Bart (original Carmen Ghia från The Producers) och flera andra kända eller blivande kända namn. En riktig stjärnensemble och man hör tydligt hur roligt de har med varandra.
En glad och väldigt njutbar cd.
Rekommenderas.

Favvisar:
The Doctor Is In, The Book Report, My New Philosophy, Little Known Facts

Kuriosa:
Namnet på manusförfattaren anges som John Gordon men det har visat sig att det bara är en kollektiv pseudonym för kompositören, original skådespelarna och original produktionsteamet som alla samarbetade för att få till manuset.

Showen filmades för tv 1973.
Man gjorde även en animerad version av den 1985, i den versionen så fick Snobben för första gången (som animerad figur) repliker.

Originaluppsättningen vann bland annat 2 Drama Desk Awards och 1 Theatre World Award.
Castalbumet blev nominerad för en Grammy.

Revivaln vann 2 Tony Awards,  bästa manliga och kvinnliga biroll.
De vann tre Drama Desk Awards, bästa manliga och kvinnliga biroll samt bästa musikalrevival.
Och även denna castskiva blev Grammynominerad.

Musikalen har spelats i Sverige, den hette då Milda Makter! (Snobben & Co)  och gick på Idéonteatern 1967/68. Povel Ramel och Beppe Wolgers stod för översättningen och ensemblen bestod av Birgitta Andersson, Stig Grybe, Anders Linder, Sune Mangs, Jan Sjödin och Anna Sundqvist.

Pressklipp (för revivaln):
…overblown and underwhelming. The scenic and musical enhancements were especially harmful, it seemed to me; the unassuming, child-size characters were overwhelmed . . . Which is not to say that the 1999 music department did a bad job; it’s simply that the concept of a big, new You’re a Good Man, Charlie Brown worked against the inherent qualities of the materia
– Steven Suskin, Playbill

The real problem is a matter of scale . . . there’s an uncomfortable feeling of dead air that the cast must work much too hard to fill . . . Songs that were created as droll, low-key character portraits have been reconceived as showstoppers, and the frail, winsome little bodies of these numbers just aren’t up to the job. When Linus sings a duet with his famous security blanket, which has been wired to dance on its own, the sequence has a flailing, improvised quality that is the stuff of actors’ nightmares.
…
Kristin Chenoweth’s performance as Sally will be the part that should seal her reputation. This glow cast by a star-in-the-making gives a real Broadway magic to a show that otherwise feels sadly shrunken . . . And Roger Bart, in the plum role of Snoopy, the charismatic beagle, incorporates some delightful doglike mannerisms.
– Ben Brantley, The New York Time

Videosar:
My New Philosphy från The Tony Awards 1999
Book Report från den tecknade versionen
The Doctor Is In!
Suppertime

Dag 137: The Utter Glory of Morrissey Hall

The Utter Glory of Morrissey Hall (1979), 1 föreställning
Musik & sångtexter: Clark Gesner
Libretto: Clark Gesner & Nagle Jackson, inspirerad av filmen Belles of Saint Trinian’s (1954).

Trots att jag läst innerkonvolutet på cd:n flera gånger så har jag svårt att fatta vad det är som händer i denna musikal. Rörigt är det, krystat känns det och på det stora hela rätt så tomt och hysteriskt.
Men vad jag kan säga är att den utspelar sig på Morrisey Hall, ett flickinternat i England.
På grund av missförstånd, halvknasiga lärare, busiga töser och en i en koffert insmugglad älskare (till en lärare, inte till nån elev) så utbryter det i det närmaste krig mellan lärare och elever. Men när en skolinspektor dyker upp så sluter de två stridande grupperna fred för att visa upp en enad fasad. Slut.

Ouch!!!
Det här var sämre än jag trodde.
Jag har haft den stående i 10 år i min cd-samling och av nån anledning har jag aldrig tagit fram den. Och då har den ändå ett ganska så roligt omslag och skämtteckningarna om St Trinidans busiga internatflickor är fortfarande ganska så galna och roliga så varför ville jag inte lyssna på den här?
God instinkt ganska?
För det här är nästan plågsamt att ta sig igenom.
 Man hör hur förtvivlat den försöker vara rolig, fräck och allmänt crazy men den känns bara desperat och särskilt roligt är det inte.
Flera sånger är så lika varandra att jag knappt märkte att skivan bytt spår.
Antingen är det långsamma lite ”Gilbert & Sullivan” inspirerade saker, Nöel Cowardaktiga pasticher, psalmliknande hymner eller så är det kampsångsaktiga nummer. 
Allt känns som nått man redan hört och hört i betydligt bättre versioner.
De bästa partierna är de rena instrumentala bitarna för glada marscher är i alla fall glada marscher.
Nä, det här var inte så kul. 
Den kommer nog få ligga och samla damm i 10 år till innan jag sätter på den igen…

Favvisar:

Overture, Promenade, Interlude And Gallop

Pressklipp:
What was bad can be summed up in eight words – book, lyrics, music, direction, choreography, setting and costumes. I hope I haven’t left out anything.
…
… but it is all rather like improvising a steam engine out of a Lego set in a sinking canoe.
…
… and the rest of the people are all the kind of stereotypes that make stereaotypes stereotyped.
…
…
The performances were terrible, but I do not blame the performers, for there was nothing they could do but scream for help and the director, Nagle himself, was presumably deaf.
– Clive Barnes, Post

De äkta internatflickorna från St Trinian’s