Tag Archives: Cleo Laine

Nr 443: Side by Side by Sondheim

20 Jul

0000093880
Side by Side by Sondheim, 1976
West End 1976, 806 föreställningar
Broadway 1977, 384 föreställningar

Music: Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Mary Rodgers, Richard Rodgers, Jule Styne
Lyrics: Stephen Sondheim
Narration written by Ned Sherrin

The musical is in the form of a revue, with various sections tied together by being from a particular Sondheim musical, or having a common theme, and all of it tied together by the Narrator. He explains what show the songs are from, and in some cases provides background on why a song was written. He also notes comparing and contrasting Sondheim themes for the audience.

Upprinnelsen till denna revy skedde när jazzsångerskan Cleo Laine frågade skådespelaren och sångaren David Kernan om han kunde tänka sig att göra en välgörenhetskonsert för att stödja en teater som hon ägde. Han sa ja och kontaktade regissören Ned Sherrin och förslog att de skulle göra ett program med bara Sondheimsånger.
De anlitade Millicent Martin, Julia McKenzie och tillsammans med dem genomförde de konserten.
David, Julia och Millicent sjöng och Ned var berättaren/konferencieren.
Cameron Mackintosh fick nys om produktionen och satte upp den på en liten teater i London med samma besättning. Den blev en stor framgång och flyttade så småningom till West End där den gick under ett par år.
Produktionen, med hela original casten, flyttade till Broadway 1977.

Den här musikalrevyn har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom prologen till mitt musikalnörderi.
I mitten på sjuttiotalet så var jag en glad, osäker, finnig tonåring som precis hade börjat upptäcka musikal. Ja, filmmusikal i alla fall. På tv visade man ofta klassiska 50-tals musikaler på tv och på LP så gav man ut de gamla soundtracksen på nytt i en speciell serie som hette M-G-M’s Classic Soundtracks och man fick 2 olika per platta. Jag gillade dessa skivor enormt.
Så en dag så läste jag en skivrecension i en dagstidning. Recensionen handlade om nån skiva som bara var ett måste för varje sant musikalintresserad person. Det här var första gången jag läste en recension om en musikalplatta (och fortfarande så hör det till ovanligheterna att man recenserar musikalinspelningar, undrar varför) och bara det var ju stort men att de dessutom sa att denna var ett måste, det gjorde ju att jag bara var tvungen att köpa den!
Jag kastade mig ut och sprang på snabba ben till SkivAkademin på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag gick in och frågade en expedit om de hade Side by Side by Sondheim. Han tittade förvånat på mig och sa: ”Är du säker på att det verkligen är den skivan du söker efter?” Ska kanske påpeka att jag i självklar 70-tals anda hade på mig en jeansjacka, batik tischa, utsvängda ”puss & kram” eller ”gul å blå” jeans, hade långt hår och pilotglasögon och såg nog mer ut som en smånördig hårdrocksdiggare – vilket jag också delvis var – än en seriös musikalkännare.
”Japp”, sa jag och kände mig av nån anledning både vuxen och betydelsefull.
”Ja, vi har den. Den är helt otroligt bra men hur har du hört talas om den?”
”Man har väl koll”, sa jag och lade snabbt till, ”och så har jag nog sett en Sondheim en gång…”  Jag kände att det kanske inte var rätt svar för jag fick den konstigaste av blickar men han hämtade plattan och jag gick jäkligt nöjd hem.
Väl hemma så la jag skivan på spelaren, satte ner nålen och… Möttes av ett pianoackord! Ett ackord som upprepades och upprepades och så kom en ensam mansröst och började sjunga stillsamt: “something familiar, something peculiar…”
Det här var definitivt inte vad jag hade väntat mig. Var var orkestern? Var var de stora körerna? Var var, liksom, musikalen? Jag var grymt besviken. Tänkte nästan kasta skivan. Men nu hade jag betalt dyra pengar för den så jag kände jag var tvungen att lyssna igenom den en gång i alla fall. Hittade väl några låtar jag gillade men… jag var tveksam.

Men gav den en chans till och så en chans till och så en till och sakta men säkert så kom jag att älska den.
Och inte bara hade jag plötsligt upptäckt att musikal kunde vara mer än en stor flådig Hollywoodproduktion, jag hade dessutom hittat min första favoritmusikalkompositör.
Jag hade fortfarande inte fattat att musikal kunde vara nått man såg på teatrar och att man gav ut Original Cast albums med musiken, det skulle dröja ett par år till innan jag gjorde det men detta var de första stegen i en livslång kärleksaffär.
Och som man säger, man glömmer aldrig sin första…

Kuriosa:
Side By Side är en av få musikaler där hela ensemblen blivit nominerade för en Tony Award. David och Ned för bästa manliga biroll och Julia och Millicent för bästa kvinnliga biroll.
Ingen vann men det är stort ändå!

Eftersom revyn kom 1976 så har den bara med Sondheims musikaler fram till och med Pacific Overtures som hade sin premiär det året.

Revyn blev lite av ett genombrott rent publikt för Sondheims musik. Innan denna show så var han mer ett namn bland kännare och branschfolk än hos den breda allmänheten.

Press:
… here is a tiny, many-faceted gem that lights up Broadway. As a musical this is a revue, and as a revue this is a recital – but what a recital! It is Stephen Sondheim revealed as Stephen Sondheim has never been revealed before. It is – and please don’t be frightened – Stephen Sondheim as a composer of lieder. Very cheerful lieder – but, well face it, lieder.

This show is happy, funny, witty and so compassionate. It makes you feel good. Turn cartwheels to the box office for this Brittish celebration of a rare american.
– Clive Barnes, Times

It’s difficult to see the sense in an all-Stephen Sondheim revue being done in a Broadway theatre by an all-Brittish cast, and it was even more difficult after seeing Side by Side by Sondheim.

There is simply no vitality to the production, no imagination in its concept. The three singers sing and the narrator off at the side narrates. At the very end, vertical rows of lightbulbs put on a spectacular show but by then it’s too late.
– Martin Gottfried, Post

Video:
Tony Awards
High Lights
En annan High Lights

 

SideBySide2
Broadway affischen

Annonser

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

%d bloggare gillar detta: