Dag 235: Hit The Deck

Hit The Deck (1927), 352 föreställningar
Baserar mitt omdöme på filmversionen som kom 1955
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Clifford Grey & Leo Robin
Libretto: Herbert Fields, baserad på pjäsen Shore Leave av Hubert Osborne.

Loulou har en liten krog i hamnen.
Hon har fallit för Bilge, en av sjömännen som brukar äta hos henne när de är i hamn. Men Bilge är tveksam till att gifta sig med henne.
När Bilge ger sig av igen så följer Loulou efter honom hela vägen till Kina. Väl där så ser hon till att han faller ordentligt för henne. Allt verkar bra tills han upptäcker att Loulou är en förmögen kvinna. Bilge vill inte känna sig som en hållen karl så han tvekar igen. Men när Loulou lovar att skriva över hela sin förmögenhet på deras förstfödda så ger han med sig i alla fall.

Intrigen ovan är vad jag lyckats snoka upp om ursprungsmusikalen. Filmversionen har en helt annan story.
Det här är ett av de många problem som finns med de tidiga musikalerna när man försöker hitta material från eller om dem.
Om de inte var megasuccéer så finns det relativt lite material att hitta om dem.
Man spelade inte in castskivor.
Om man gjorde en filmversion av showen så var den antingen en stumfilmsversion eller om den blev en ljudfilm så valde man ofta att ta bort musikinslagen.
Och har man otur så är titeln på showen det enda man behållit till filmversionen, allt annat är nytt.

Hit The Deck filmades första gången 1930 och den versionen är troligtvis närmre originalet än den kärleksförväxlingsfars som 50-talsfilmen är. Tyvärr så gjordes den förstnämnda av RKO och MGM (som gjorde 50-talsversionen) köpte upp rättigheterna till den och la den i sitt arkiv. Den har inte visats på över 70 år…

Vad jag kan se när jag jämför sånglistorna från filmen och scenversionen så kom typ 3/4  av showens låtar med i 50-talsversionen och därför så anser jag att jag kan bedöma musikalen rent musikaliskt utifrån den i alla fall.

Det här är en kul show med bra låtar. En sån där musikal som gör mig glad.
Här så kan man njuta av MGMs stora orkester som  i denna digitalt restaurerade version låter helt fantastiskt, lägg till det bra vokala insatser från Tony Martin, Ann Miller, Vic Damone, Debbie Reynolds och Jane Powell och vi pratar rena himmelriket för musikalfilmsfanatiker.
På cd-utgåvan så har man dessutom lagt med borttagna sånger, alternativa tagningar och sånt som inte fick plats på lp-versionen, som ouvertyren.
Rekommenderas

Favvisar:
Hallelujah, What’s A Kiss Among Friends?, Why, Oh Why, Sometimes I’m Happy (Sometimes I’m Blue)

Kuriosa:
Hit the deck är amerikansk militärslang som betyder att förbereda sig för strid (i generella termer) eller att kasta sig på marken och inta stridsposition (som ett försvar gentemot fientlig beskjutning).

Pressklipp: 
Hittade denna recension av 30-tals filmen:

With all the hard work that has evidently gone into the transferring of the musical comedy ”Hit the Deck” to the audible screen, this picture, which was presented last night at the Earl Carroll Theatre by Radio Pictures Corporation, is anything but an inspired entertainment. Except for one or two sequences, the mixing of the story and spectacle doesn’t jell. The fun is labored and the romance is more painful than sympathetic. It is a production that has its serious interludes, but whether audiences are going to take them in the spirit in which they are intended is decidedly problematical.

Luther Reed, director of the pictorial version of ”Rio Rita,” is responsible for this offering. He has also shouldered the burden of the adaptation and therefore he as the director may perhaps frown upon himself as the adapter, for there are passages that are singularly well directed, particularly one depicting negroes offering up their melodious prayers and the singing of ”Hallelujah.” This is quite impressive, but it seems to have been dragged into this yarn of battleships and a crew of Smiths.

In the Technicolor features, Mr. Reed presents some effective stretches of a mermaids’ dance, which he has filmed from a variety of angles with the background of a battleship. The tints in other portions of this ship scene are pleasing, for besides the blue of the men’s uniforms there are the many shades of all colors of the girls’ gowns.

But when Mr. Reed turns his pen to the concocting of romantic lines the result is very apt to arouse mirth. Looloo, the dainty creature who serves ”java” to the bluejackets, falls a speedy victim to ”Bilge” Smith’s manly smile. She is quite attractive, and her sudden love affair is the excuse for songs, some of which are moderately tuneful. Looloo is impersonated by Polly Walker, and this is her vocalized film début. ”Bilge” is portrayed by Jack Oakie, whose only excuse for being in a musical comedy is his pleasing smile. His voice can hardly be described as melodious, but now and again he and Miss Walker are helped out by a chorus.

Ethel Clayton officiates as a Mrs. Payne, who has peculiar ideas about Uncle Sam’s Admirals and while one may take her utterances whence they come, these silly assertions don’t in the least embellish the story any more than does the constant reiteration of the colloquialism, ”Oh, yeah?” The charming scenes aboard the battleship are by no means enhanced when the principals speak, for it is one long flow of slang that grates on one’s ears.

The usual liberties are taken with the demeanor of petty officers, Lieutenants and Admirals, and while these might have been all very well before the footlights, once they come from the screen they are much more out of place. There is the Admiral who would pardon ”Bilge” if Looloo wishes, but who orders ”Bilge” to the brig when the sailor repeatedly avers that he won’t accept any favors from Looloo because she is wealthy.

It is so trite and one realizes that it needs a gale of telling wit, which would atone for all sorts of absurdities. The hifalutin Mrs. Payne’s willingness to pay a fortune for an heirloom bequeathed to Looloo by her mariner father might easily have been made really amusing, and the same applies to Looloo’s heartfelt desire to gratify her sailor sweetheart by buying a freighter for him.

Roger Gray, Franker Woods and Harry Sweet do their best to bring a note of cheer to some of the episodes, as does also Marguerita Padula, who figures as the negress Levina.
– Mordaunt Hall, The New York Times

Ljudis:
Hallelujah, inspelning från 1927

Videosar, alla från filmen från 1955
Trailer
A Kiss Or Two
Why Oh Why
Lucky Bird
Sometimes I’m Happy
Hallelujah

Dag 35: Mr Cinders

Mr Cinders (1929), UK, 528 föreställningar
Jag utgår från 1983 års London Revival inspelning (spelades 527 gånger).
Musik & sångtexter: Vivian Ellis & Richard Myers
Libretto: Clifford Grey & Greatorex Newman

Som ni kanske förstår av titeln så är det här en variant av Askungesagan. I den här versionen är ”Askungen” en man som heter Jim. Han har en elak styvmamma och två elaka styvbröder och tvingas jobba som en enkel betjänt i hushållet.
I denna version finns det inte bara en stor bal utan också en miljonärska, Jill, som klätt ut sig till husa.
Jill hjälper Jim att smita in på balen. Ett halsband stjäls och Jim anklagas för stölden. Men Jill hjälper honom att undkomma polisen och tillsammans fångar de den verkliga skurken. De avslöjar dock  inte för nån att det är dom som fångat honom. Det enda som hittas bredvid den fastbundne banditen är en hatt. En hatt, som ska det visa sig, bara passar den person som fångade banditen – och det är ju Jim. Jill avslöjar samtidigt att hon inte är husa utan superrik. Jim friar till henne och får ”ja”.
Lycka, glädje, gamman och finalsång!

Kände för lite gammal hederlig musikal ”fluff” och det är precis vad det här är. En bagatell som bara existerar för att sprida glädje. Den skapades under de sista skälvande månaderna av ”det glada 20-talet” precis innan den ”stora depressionen” slog till.
Eftersom det bara finns några få stenkakor bevarade med musik från originalet så får jag förlita mig på en inspelning av reviveln.
Det är betydligt fler sånger i den nyare versionen än i originalet och vad det beror på vet jag faktiskt inte.
Om man har hört Sandy Wilsons underbara pastisch på 20-tals musikaler The Boy Friend (1953) eller sett tv-serien Pennies From Heaven så vet man vad för typ av musik vi talar om här. För er som inte känner till dem så kan jag tala om att det här är enkel, glad, trallvänlig och synnerligen optimistisk musik. Inget som direkt fastnar men kul för stunden. Och alla dessa engelska ”public school” accenter – ljuvliga. Det är ”jolly good show”, ”old sport” och ”raaather” för hela slanten. Helt klart drömmen för en anglofil och Downton Abbey fan.
Den stora hiten heter Spread A Little Happiness och den håller fortfarande. Blev en hit även på 80-talet i en coverversion som Sting gjorde.

Favvisar: Spread a Little Happiness, One-Man Girl, On The Amazon, Every Little Moment, On With Dance

Kuriosa:
Mr Cinders var på sin tid en stor succé och spelades över hela Europa, även i Sverige. Bl a gick den i en folkparksturné 1934 och en av de medverkande då hette Nils Poppe.

Denis Lawson spelade Jim i reviveln 1983. För Star Wars-nördar är han nog mest känd för att han spelade Wedge Antilles, rebellarméns främste X-vingepilot i episoderna 4 – 6 (de tre originalfilmerna, alltså).

En 19-årig Julie Andrews spelade huvudrollen i 1954 års Broadwayuppsättning av pastischen The Boy Friend. Det var i den hon blev ”upptäckt” och som ledde till rollen som Eliza i My Fair Lady. Hon regisserade förresten en version av The Boy Friend 2006.

Videosar:

Rörliga bilder från 1929 års uppsättning!

At The Ball från 1983 års revival

Spread A Little Happiness med Sting