Nr 428: The Pirates of Penzance

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.
Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…
Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.
…
There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.
…
What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.
…
Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post

The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times

Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.
…
This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 411: Sweet Smell of Success

Sweet Smell of Success (2002)
Broadway, 109 föreställningar

Music: Marvin Hamlisch
Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 
The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway

Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.
Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Nr 406: A Year with Frog and Toad

A Year with Frog and Toad (2002)
Off-Broadway 2002
Broadway 2003, 73 föreställningar

Music: Robert Reale
Book & Lyrics: Willie Reale, baserad barnböckerna om Frog and Toad av Arnold Lobel.

Through a year that begins and ends with hibernation, Toad becomes an impatient gardener; Frog sends him a letter delivered by a snail; the two go for a swim; Frog goes off to be alone on a rock and a concerned Toad takes him a picnic lunch; Toad bakes some irresistible cookies; the friends go kite flying; they rake each other’s autumn leaves; Frog tells a scary story; they go sledding; and they celebrate Christmas at Toad’s place.
The amphibian odd couple celebrate and rejoice in their differences that make them the best-est of friends while joined by a colorful cast of birds, mice, turtles, and that slo-o-ow snail with the mail. 

Alltså det här är så charmigt att man smäller av. Det må vara en barnmusikal men jag garanterar att man som vuxen också blir helt förtrollad och betuttad i alla figurer på scen och deras ack så mänskliga brister, rädslor och nojjor. Och kärlek och vänskap till varandra förstås. För till syvende och sist handlar den här musikalen om vänskap, att ställa upp för varandra,  finnas där om man behövs, stötta och acceptera varandra och alla man möter oavsett brister. Och detta helt utan pekpinnar och moralkakor. Bara det är ett mirakel i sig självt.
Jag älskar verkligen den här lilla showen.
Och musiken är fantastisk, så där lite 20/30-talsaktigt jazzig och med melodier och texter som etsar sig fast i hjärnan och vägrar att släppa taget – s k ear-worms på engelska.  Jag går mest hela dagarna och sjunger små fraser ur Cookies, Getta Loada Toad, Merry Almost Christmas och flera andra sånger.
Den finns på Spotify så om du känner dig lite låg gå ut och lyssna, för det här är musik som får dig att må bra. Funkar för mig i alla fall!

Föreställningen är perfekt i längd för målgruppen den är riktad till (3 – 10 år) med en första akt på ca 40 minuter och en andra på 30. Och bara 5 skådisar på scen. Som gjord för Teater Pero, Teater Tre eller nån annan teatergrupp som specialiserat sig på barnteater att sätta upp.
Rekommenderas!

Kuriosa:
När Arnold Lobel (1933-1987) gick i andra klass så var han ofta sjuk och hemma från skolan och det var då han började rita och skapa sina första sagor.
Han skrev sin första bok om Frog and Toad 1970. Frog är lång, grön i huden och den vänligare och mer avspända av de två. Toad är kort och satt, med en brun nyans i hyn och mer allvarlig och stel.  Författaren sa att de representerade 2 sidor av honom själv.

Det kom ut 4 böcker om de två vännerna under författarens livstid och två som gavs ut på 90-talet efter att man hittat utkast till dem bland hans kvarlåtenskaper.

Det var författarens dotter Adrianne Lobel som beställde en musikal om Padda och Groda. Hon designade scenografin baserat på pappans teckningar. Hennes man skådespelaren Mark Linn-Baker gjorde det första manusutkastet, han kom sen att spela Padda både Off-Broadway och på Broadway.

Föreställningen var en stor framgång Off-Broadway men floppade när man flyttade den till en stor Broadwayteater. Anledningen till det berodde nog dels på att föreställningen passar bättre på en mindre och mer intim teater än på de enorma teatrarna som finns på Broadway och dels på att biljetterna gick från $30 till $90 styck och det senare priset blir kanske lite väl högt för en barnfamilj att betala.

Föreställningen fick tre nomineringar för Tony Awards men vann ingen.

Press:
Another winner.
Yes, the New Victory Theater has done it again, and anyone who cherishes musical theater and can beg or borrow a child from 4 up might be well advised to make a beeline for Times Square in search of tickets for ”A Year With Frog and Toad.” This bright, bouncy, altogether lovable show, packed with talent on the stage and behind the scenes…
…
… the treatment by the actors and the creative team makes the material magical. (By intermission, adults are singing the curtain number, ”Cookies,” on the way to the refreshment stand.)
– Lawrence van Gelder, The New York Times

As much an homage to the music of Cole Porter and the hoofing of Bing Crosby as it is to the beloved Arnold Lobel children’s books upon which it’s based, “A Year With Frog and Toad” makes a winning companion to Lobel’s original. 
…
Sanguine and breezy, without much of a plot to weigh it down, “Frog and Toad” is undeniably geared toward the younger set. Still, eager as this production may be to ingratiate itself, Willie Reale’s book is never cloying, and parents likely will catch allusions to Porter, Sondheim and other great tunesmiths in Robert Reale’s sophisticated, eminently hummable score.
– Peter Ritter, Variety

Videosar
Från The Tony Awards
Getta Loada Toad
Cookies
Opening number

Nr 374: The Nervous Set

The Nervous Set (1959), 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad på scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.
…
Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
– Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Dag 364: Dames At Sea

Dames at Sea (1966), Off-Off-Broadway 148 föreställningar
Off-Broadway 1968, 575 föreställningar
Jag har lyssnat på Off-Broadway cast inspelningen från 1969
Musik: Jim Wise
Sångtexter & libretto: George Haimsohn & Robin Miller

– Just think Ruby, this morning you were on a bus with nothing but a pair of tap shoes in your suitecase and a prayer in your heart.  And now, you’re not only a big Broadway star, the toast of Manhattan, why you’re the sweetheart of the US Navy. How does it feel?
– Nice.

Det här är en ljuvlig, kärleksfull pastisch på typiska Warner Brothers musikalfilmer från det tidiga 30-talet. Jag tänker på filmer som 42nd Street, Footlight Parade och Dames. Ofta utspelade de sig bakom scenen på en Broadwayteater, hade hysteriska shownummer koreograferade av Busby Berkeley och Ruby Keeler i huvudrollen som den unga okända flickan som i ett slag både räddar showen och blir en stjärna.
Så naturligtvis heter huvudrollen här Ruby. Hon är en lantlolla från Småstad, USA som anländer till New York för hon drömmer om att bli en dansare på Broadway.
Självklart så charmar hon den sura regissören på en teater som ska ha premiär på sin nya show samma kväll. Hon får jobb i baletten.
En ung sjöman/aspirerande kompositör ser henne och blir omedelbart förälskad. Men på teatern finns ”divan”, stjärnan i showen som ser potential i den unga sjömannen och gör sitt bästa för att förföra honom. Ruby känner sig sviken och vill aldrig mer se honom.
På grund av diverse olyckliga omständigheter så börjar man riva teatern och kvällens premiär är hotad. Sjömannen hittar en lösning på dilemmat: de kan ha premiär på showen på hans båts akterdäck.
Av en slump visar det sig att kaptenen på skutan är divans ungdomsförälskelse.
Man börjar repetera men divan visar sig ha anlag för att bli sjösjuk och klarar inte av att uppträda på en båt. Vad göra?
Jo, självklart frågar man Ruby om hon tror att hon kan lära sig divans roll, sånger och alla dansrutiner på en timme.
Hon lovar att försöka.
Men när det är dags att gå ut på scenen så får hon kalla fötter och tror inte längre att hon ska klara det.
Divan går då fram till henne, peppar henne och säger: Gå ut och var så bra att jag börjar hata dig.
Hon tar detta råd, ger sig ut på scenen och blir en sensation. En stjärna är född.
Divan är inte bitter, för hon har fått ihop det med kaptenen och Ruby förlåter sin sjöman och showen slutar lyckligt med att alla gifter sig.

Det här låter verkligen som en äkta 30-tals musikal. Det känns inte så mycket som en ny musikal man lyssnar på utan mer som en gammal man redan hört ett antal gånger och älskar. Och jag menar det som en komplimang. För just det där att man känner igen soundet och stilen på sångerna gör att, åtminstone jag, omedelbart connect-ar med materialet.
Här kan man höra influenser av George Gershwin, en nypa Cole Porter men mest hör man Harry Warren och Al Dubin. Och det är ingen slump för det var just dessa två sistnämnda herrar som stod bakom de flesta av låtarna i dessa klassiska back-stagemusikaler från Warners.
Det kryllar av ”inside jokes” och ju mer man kan om den här typen av filmmusikal desto roligare har man när man lyssnar på plattan. Men man behöver inte kunna nått för att njuta av musiken och sångerna för de står stadigt på egna mycket charmiga ben.
Otroligt kul liten show och en fullkomlig njutning att lyssna på. Så gå omedelbart till Spotify och leta upp den, låt den jaga bort vintermörkret och känn hur den släpper in och låter solen stråla och lätta upp ditt vintersinne!

Favvisar:
It’s You, Wall Street, Raining In My Heart, Good Times Are Here To Stay, Choo-Choo Honeymoon

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Drama Desk Awards: Bäste rollprestation (Bernadette Peters), regi och sångtexter.
Den vann också en Outer Critics Circle Award för bästa Off-Broadway musikal.

Showen innebar det stora genombrottet för en blott 18-årig Bernadette Peters.

Man gjorde en tv-version av showen 1971. Det var en kraftigt förkortad version på bara 50 minuter. Ann-Margret spelade Ruby och Ann Miller divan. Trots att så mycket av manuset och många av sångerna är strukna så är det här ändå en charmig om så väldigt kort version av musikalen och den håller än i dag.

Pressklipp:
Dames At Sea is a real winner, a little gem of a musical. The show is wonderfully helped by its cast. The star I suppose is Bernadette Peters as the wholly sweetly silly small-town chorine who taps her way from the bus station to stardom in 24 hours.
– Clive Barnes, The New York Times

Ideally, a parody should be: 1) funny about its subject matter, 2) funny in its own right, and 3) funny but not unfriendly. Dames At Sea manages to be all three – with bonus of three thoroughly engaging stars and some of the most ingenious staging currently on or off Broadway.
– Time Magazine

Om 2004 års revival:
Director David Fuller has filled this production with such subtle touches, which make the show seem intriguingly contemporary, and far from the saccharine and serious treatments this chestnut usually receives, he’s restored the true Off-Broadway spirit that used the establishment’s own forms to tweak its foibles. First staged during the Vietnam War era, the musical seems more relevant than ever as it takes precise aim at the sunny outlook that comes from near-psychotic denial of reality.
– Gay City News

Videosar:
Wall Street med Ann Miller
Sailor Of My Dreams
Raining In My Heart med Bernadette Peters
Star Tar
It’s You

Dag 351: Everyone Says I Love You

Everyone Says I Love You (1996), filmmusikal
Musik & sångtexter:  Walter Donaldson, Gus Kahn, Lew Brown, B.G. DeSylva, Otto Harbach, Cole Porter, Bert Kalmar, Harry Ruby m fl
Manus: Woody Allen

Woody Allens musikfilm utspelar sig på Manhattan (naturligtvis), i Paris och i Venedig. På dessa tre platserna utspelar det sig olika kärleksrelationer som alla på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra.
Joe försöker vinna Vons hjärta medan hans före detta fru Steffi och hennes nuvarande man Bob har problem med sina barn som alla är inne i tonårensupprorens tid och dess snabba emotionella växlingar, samtidigt som deras äldsta dotter Skylar har svårt att bestämma sig för vilken av sina två pojkvänner hon vill ha.

En musikal fylld av skådespelare som inte direkt är kända för sina sånginsatser. Fast ett par av dem, Alan Alda och Goldie Hawn, har faktiskt erfarenhet från Broadway musikaler. Alan spelade till och med huvudrollen i The Apple Tree (se Dag 323).
Valet av icke-sjungande skådisar var ett medvetet val av Allen för han ville inte att det här skulle låta som en traditionell musikal utan det skulle vara ”vanliga” människor som blir så uppfyllda av sina känslor att de inte kan annat än att brista ut i sång. Resultatet är en charmig samling sånger som låter som om de spelats in på den lokala karaokebaren.
Det är inte dåliga insatser de gör utan mer väldigt mediokra. Lite falsksång förekommer och man känner deras osäkerhet inför uppgiften, men det bidrar till charmen. Så här skulle det säkert låta om vi alla fick brista ut i sång i vardagen för att förmedla vår kärlek eller lycka eller frustration.
Det är kanske lite för många ballader, vilket inte gör uppgiften lättare för de inblandade eftersom man så mycket tydligare hör de sångliga bristerna där. Men i up-temposångerna så låter det helt ok.
Allen har också lagt till stora körer som låter precis som bakgrundskörerna gjorde i de trettiotalsmusikaler som så tydligt inspirerat honom här.
På det stora hela charmigt men kanske mer kul som kuriosa än som en njutningsbar soundtrackplatta.

Favvisar:
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think), Everyone Says I Love You, Chiquita Banana, Makin’ Whoopee, I’m Through With Love

Kuriosa:
Alla skådespelarna, utom Drew Barrymore, står själva för sina sånginsatser. Drew är den enda som blev dubbad för hon kunde verkligen inte sjunga överhuvudtaget.
Goldie Hawn sjöng för bra för Allens smak så hon fick lära sig att sjunga sämre så att hon skulle låta mer som en vanlig dödlig. Men trots det så hör man tydligt på skivan att hon kan sjunga och hon gör kanske den bästa vokala insatsen.

Pressklipp:
Here is a movie that had me with a goofy grin plastered on my face for most of its length. A movie that remembers the innocence of the old Hollywood musicals and combines it with one of Allen’s funniest and most labyrinthine plots, in which complicated New Yorkers try to recapture the simplicity of first love. It would take a heart of stone to resist this movie.
– Roger Ebert, Chicago Sun-Times

This creepy Woody Allen musical has got to be the best argument ever against becoming a millionaire. It unwittingly reveals so many dark facets of the filmmaker’s cloistered mind that one emerges from it as from a crypt, despite the undeniable poignance of some of the musical numbers. This isn’t only a matter of how Allen regards the poor, nonwhite, sick, elderly, and incarcerated segments of our society, how he feels about the ethics of privacy, or what he imagines his rich upper-east-side neighbors are like. In this characterless world of Manhattan-Venice-Paris, where love consists only of self-validation and political convictions of any kind are attributable to either hypocrisy or a brain condition, the me-first nihilism of Allen’s frightened worldview is finally given full exposure, and it’s a grisly thing to behold.
– Jonathan Rosenbaum, Chicago Reader

Videosar:
Trailer
My baby just cares for me
I’m Through With Love
Enjoy Yourself (It’s Later than You Think)
Makin’ Whoopee

Dag 327: Something For The Boys

Something For The Boys (1943), 422 föreställningar
Jag har lyssnat på 1997-års San Francisco Cast
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields & Dorothy Fields

Tre kusiner ärver en ranch i Texas, den ligger precis bredvid en militärbas.
Blossom Hart jobbar på krigsdepartementet, Chiquita Hart är en nattklubbsdansare/sångare och Harry Hart är en marknadskrämare. De tre kusinerna känner inte varandra men bestämmer sig för att gemensamt förvandla ranchen till ett pensionat för soldathustrur.
Överstelöjtnant Grubbs tycker att verksamheten i ranchen verkar misstänksam, han tror det är en förtäckt bordell, och han försöker stänga stället.
Blossom blir en hjälte mot slutet av föreställningen då en av lagningarna i hennes tänder börja ta emot radiosändningar och hon hör en nödsignal från ett regeringsplan och tack vara detta så lyckas de rädda alla ombord.

Ja, manuset är väl kanske inte det djupaste och sångerna är inte herr Porters bästa men lite småkul är den allt. Och med Ethel Merman i ensemblen så var den en given hit under andra världskriget. Nu har jag inte lyssnat på  originalversionen för det är inte en komplett inspelning utan den består bara av brottstycken från en radiosändning.
Den enda kompletta inspelningen av musikalen är denna revival från 1997, endast ett piano kompar en samling väldigt entusiastiska sångare och det är en kul liten inspelning. Fast inga sånger fastnar riktigt ordentligt vilket känns konstig med tanke på att det är en Porter musikal men även en skicklig sångskapare som han hade sina svagare perioder. Och jag måste erkänna att jag saknar en röst som den Merman hade för hon kunde sälja även den mest mediokra av sånger och det kan inte riktigt denna ensemble och det gör att man tydligare hör bristerna i materialet än man annars kanske hade gjort.
Här finns dock en klassiker, By The Mississinewah, och det är kul att få höra den med helt ocensurerad text för som vanligt så var Porters texter lite för insinuanta för att få spelas på radio på den tiden.
Mer intressant än bra men Porter är alltid Porter även när det bara är halvdan Porter.

Favvisar:
I’m In Love With A Soldier Boy, Hey Good Lookin’, When My Baby Goes To Town, Something For The Boys

Pressklipp:
Men growing old ungracefully wept to see what they never hoped to see again – the staging of a musical show as glamorous, kinetic, balanced, and seductive as the still lamented Ziegfeld in his hey-day used to stage them.
– Burton Rascoe, World-Telegram

Ethel Merman gives a performance that suggests all Merman performances before last night were simple practice.
– Lewis Nichols, Times

My best advice to you this morning is that you had better run, not walk, to the nearest agency, if you can’t get to the theatre, and reserve for the near future. For here we have another one of those happy overnight hits that will run out the season and be greatly in demand.
– Burns Mantle, Daily News

Mr. Porter has lost his old ”Begin-the-Beguine” and ”I-Get-a-Kick-Out-of-You” magic, and has apparently abandoned his old ”You’re-the-Top” nimble smartness with words. If Something For The Boys doesn’t come close to Anything Goes, it’s because Mr. Porter isn’t the composer he once was. For Miss Merman is no less of a wow.
– Louis Kronenberger, Post

Video:
I’m in Love with a Soldier Boy

Ljudis:
Something for the Boys – Ethel Merman (disco version)

Dag 282: Kiss Me, Kate

Kiss Me, Kate (1948), 1077 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av Broadway revivaln från 1999
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Bella & Samuel Spewack, i manuset har man även inkorporerat delar av William Shakespeares Så tuktas en argbigga

Föreställningen handlar om en teatergrupp som ska spela en musikalversion av Shakespeares Så tuktas en argbigga.
Vi får vara med om alla konflikter som sker båda på och bakom scenen  mellan Fred Graham, showens regissör, producent och stjärna, och hans primadonna tillika ex-fru Lilli Vanessi.
Här finns också en sekundär intrig som handlar om Lois Lane, skådespelerskan spelar Bianca och hennes hasardspelande pojkvän, Bill. Han har lyckats skuldsätta sig å det kraftigaste hos en lokal gangster, men han har uppgett att hans namn är Fred Graham.  Gangstern skickar några underhuggare till teatern för att kräva in pengarna och en massa missförstånd och roliga situationer uppstår.

Kanske en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats, med ett otroligt välskrivet och hysteriskt roligt manus av Bella & Samuel Spewack och några av de bästa sångerna Cole Porter skrev under hela sin karriär.
Det här var en succé från den första try-outföreställningen.
En av de få föreställningarna som anlände till New York i samma skick som den var i när den började sin ”prov” turné. Allt klaffade från första början så det var inget som behövdes rättas till.
Den är magisk att se på scen och även magisk att bara lyssna på.
Denna revivalinspelning är ljuvlig med en fantastiska ensemble med starka röster och härlig komisk tajmning.
Tempot på sångerna är lite högre än de var på 40-talet och det kan säkert störa puritaner men jag tycker det ger en stuns och fräschet till denna version.
Sen så bjuder de på nya orkestreringar också och de är härliga, smarta och även de fyllda av komik – inte ofta man får höra en orkester med komisktajmning.
Allt som allt så känns det nästan som att jag lyssnar på  showen för första gången och inte för den hundranåntinge gången.
Me like! A lot!
Den här musikalen är en av de bästa musikalerna ever och om man inte lyssnat på den eller känner till den så har man inte rätt att kalla sig musikalälskare! So ere bara!

Favvisar:
Allt!

Kuriosa:
Det här är nog Cole Porters största succé och den enda av hans musikaler som kom att spelas över 1000 gånger på Broadway i sin originaluppsättning.
1999 år revival spelades 881 gånger.

Kiss Me, Kate var den första musikalen som vann en Tony Award (priset skapades 1947) för bästa musikal.
Förutom den så vann den Tony’s för bästa libretto, partitur, kostym och bästa musikalproducent.

Revivaln 1999 vann Tony’s för bästa revival, manliga huvudroll, orkestreringar, regi och kostym.
Den fick dessutom 4 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, orkestreringar och scenografi.

Svensk premiär hade Kiss me, Kate på Oscarsteatern 1951 med Ulla Sallert och Per Grundén i huvudrollerna.

Filmversionen kom 1953 och skiljer sig bara lite från scenversionen. Den största skillnaden är att man lagt in en scen i inledningen som utgör en slags förtydligande av Freds & Lillis gemensamma bakgrund.
För en gångs skull så kom nästan alla av sångerna från scenversionen med, fast man var tvungen att tona ned de snuskigare insinuationerna i Porters texter.
Fast man fick igenom en liten snuskighet, det är i sången Tom, Dick or Harry där Ann Miller sjunger a-dick-a-dick-a-dick-a-dick och censorerna inte förstod att det namnet kan betyda nått helt annat beroende på sammanhang…
Man la till en extra sång till filmen, From This Moment On, som kom från Porters mindre framgångsrika musikal Out Of This World från 1950.
Bob Fosse spelade en av Biancas tre friare. Det är han som bland annat hänger från en pelare i From This Moment On.
Filmen släpptes från början som en 3-D film.

Pressklipp:
Occasionelly by some baffling miracle, everything seems to drop gracefully into its appointed place in the composition of a song show, and that is the case here.
– Brooks Atkinson, The New York Times

If Kiss Me, Kate isn’t the best musical-comedy I ever saw, I don’t remember what the best musical-comedy I ever saw was called. It has everything.
– Robert Garland, Journal-American

Kiss Me, Kate struck gold last night. This new and festive musical comedy is the best song-and-dance show of the season and one of the best Broadway has had in ten years.
– Ward Morehouse, Sun

From the opening number it was obvious to everybody that the first-nighters were seeing a smash hit of epic proportions, and nothing occurred throughout the evening to let them down.
– Richard Watts Jr. , Post

Videosar:
Too Darn Hot från London Revivaln 2001
So in Love från The Tony Awards
Another Op’ning, Another Show från Macy’s Thanksgiving Parade
Tom, Dick or Harry från filmversionen
From This Moment On
Brush Up Your Shakespeare från live inspelningen av Londonrevivaln
Trailer till filmen

Dag 194: At Long Last Love

At Long Last Love (1975), filmmusikal
Musik & sångtexter: Cole Porter
Manus: Peter Bogdanovich

Arvtagerskan Brooke Carter stöter på spelaren Johnny Spanish på galoppbanan.
Playboyen (och miljonären) Michael O. Pritchard håller nästan på att köra över skådespelerskan Kitty O’Kelly med sin Rolls.
Kitty och Brook är gamla klasskompisar.
Brook får ihop det med Johnny och Kitty med Michael. De två paren umgås och trivs ihop men det är inte tal om himlastormande förälskelser.
På en fest bestämmer sig Brook och Michael att de ska låtsas få ihop det för att göra sina respektive svartsjuka.
Kitty och Johnny söker då tröst hos varandra och de blir förälskade – på riktigt.  Det samma gäller Brook och Michael.
Men för att inte förstöra vänskapen de har så försöker bägge paren hålla sina nya förhållanden hemliga för de andra. Vilket leder till missförstånd och allehanda komiska scener.
På slutet så förstår dock alla hur det egentligen ligger till och Brook och Michael och Kitty och Johnny blir nya par och alla är lyckliga.

Det här är en jukeboxmusikal med bara Cole Portersånger. En uppsjö av helt fantastiskt bra låtar.
För er som pratar om att filmversionen av Les Misérables är den första musikalfilmen sen trettiotalet som spelats in där folk sjunger ”live” och inte mimar till förinspelade låtar kan jag nu berätta att det är: Fel! Fel! Fel!
At Long Last Love var den första filmen sen trettiotalets början med ”live” sånginsatser. Och i motsats till Les Mis där rösterna har autotunats, getts ordentlig reverb och en massa andra studiotekniska finesser för att låta bättre så är den här filmens sånginsatser definitivt helt framförda i stunden. Hade de haft tekniken på sjuttiotalet så hade de nog också fixat lite med insatserna men nu hade de inte det så därför låter det som det låter här.
Och det låter faktiskt väldigt bra. Ja, alltså det är lite falskt här och där och ibland så ligger de fel rent rytmiskt men eftersom de spelade in ljudet samtidigt med scenerna så har det resulterat i ett väldigt dynamiskt, roligt och ”i stunden” framförande av sångerna. Här hörs det ingen skillnad i rösternas ljud när de går från talat till sång och inte heller blir det konstigt när de ad-libbar små kommentarer här eller där eller gör små sångliga improvisationer – inte alltid så väl genomtänkta kanske men väldigt levande blir det ju.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna så är det bara Madeline Kahn som är en riktig, utbildad sångerska.
Cybill Shepherd fick säkert rollen tack vara att hon var gift med regissören vid tillfället, och Burt Reynolds var ju ett bra val med tanke på att han var en av den tidens kanske största filmstjärnor.
Kan Cybill och Burt sjunga då?
Nja, hellre än bra kanske man kan säga. Men de verkar ha roligt i alla fall. Och roligt har man som lyssnare också.
Ljudet, där man tydligt hör när det är inspelat i en studioscenografi eller på en gata – till och med steppandet är inspelat liv- , är inte av bästa kvalitet, det dissar lite ibland och det kan även vara svårt att höra vissa texter.
Men det är nått med den här inspelningen som gör mig glad, jag liksom känner en lycka när jag lyssnar på den. Den känns så ljuvligt naivistisk, oskyldigt gammaldags och samtidigt så otroligt medveten, självironisk och modern.
Det är en magisk platta som bara finns som lp och jag längtar efter att den ska ges ut på cd.
Filmen, som inte funnits att få tag på har nyligen givits ut på Blu-Ray i USA och det är väl bara att hoppas att den kommit hit snart också.

Favvisar:
Find Me a Primitive Man, Just One of Those Things, You’re the Top, Friendship, Well Did You Evah?

Kuriosa:
Filmen är en slags hyllning eller pastisch på tidiga 30-tals musikalfilmer, den så kallade pre-code eran – fram till ca 1934. Detta var alltså innan den amerikanska filmcensuren blev stenhård och förbjöd allt som kunde tolkas som syndigt, okristligt eller på något sätt omoraliskt.
På pre-code-tiden så var filmerna faktiskt betydligt fräckare än vad folk i gemen kanske tror när man talar om 30-tals film. Dessa tidiga filmer var fyllda av tydliga sexuella undertexter och insinuationer och till och med ämnen som homosexualitet (både manlig och kvinnlig) kunde visas med en förvånande stor öppenhet och utan det minsta moraliserande. Det förekom även en viss mängd nakenhet.
En del av de pryda, hysteriska och ibland helt absurda reglerna som kom att gälla efter -34 kan ni höra i en kul sång nedan.

Förutom At Long last Love så spelade man också in filmversionerna av musikalerna The Fantasticks (1995) och Hedwig and the Angry Inch (2001) med ”live” sång.

Filmen hette Leve kärleken i Sverige.

Pressklipp:
It’s impossible not to feel affection for At Long Last Love, Peter Bogdanovich’s much-maligned evocation of the classical 1930s musical. It’s a light, silly, impeccably stylish entertainment
…
The movie’s no masterpiece, but I can’t account for the viciousness of some of the critical attacks against it. It’s almost as if Bogdanovich is being accused of the sin of pride for daring to make a musical in the classical Hollywood style
…
Bogdanovich has too much taste, too sure a feel for the right tone, to go seriously wrong. And if he doesn’t go spectacularly right, at least he provides small pleasures and great music.
– Roger Ebert, The Chicago Sun Times

At Long Last Love, which opened yesterday at Radio City Music Hall, is Peter Bogdanovich’s audacious attempt to make a stylish, nineteen-thirties Hollywood musical comedy with a superb score by Cole Porter but with performers who don’t dance much and whose singing abilities might be best hidden in a very large choir.
It’s a movie compounded of nerve and a lot of cinematic intelligence, which is no substitute for fun. At Long Last Love is almost entirely devoid of the kind of wit, vigor and staggering self-assurance with which real musical comedy performers — people like Fred Astaire, Ginger Rogers, Ethel Merman, Clifton Webb, Nanette Fabray, Charlotte Greenwood, Jack Buchanan—could turn a leaky rowboat of a show into the Ile de France.
At Long Last Love never quite sinks, but then it never leaves the pier. It may be some measure of my own feelings toward it that, at the end, I was exhausted. I’d been wanting it to work and had been straining to enjoy the good things that came along.
…
…casting Cybil Shepherd in a musical comedy is like entering a horse in a cat show. She’s beautiful and lithe and has great lines but she’s the wrong species.
…
Best of all is the Cole Porter score and it’s to the director’s credit that we can at least understand all the lyrics. But this joy is not unalloyed: You keep remembering how they sound when done by Frank Sinatra, Ella Fitzgerald or Ethel Merman.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
Doin’ The Production Code från A Day In Hollywood/ A Night In The Ukraine från The Tony Awards 1980.
At Long Last Love samples
Let’s Misbehave/De-Lovely
Friendship
Most Gentlemen Don’t Like Love
Find Me a Primitive Man
Well Did Ya Evah?
It Ain’t Etiquette

Dag 117: Fifty Million Frenchmen

 
Fifty Million Frenchmen (1929), 254 föreställningar
Mitt omdöme baserad på 1991 års studioinspelning.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields

You’ve got what Adam craved when he
With love for Eve was tortured
She only had an apple tree
But you, you’ve got an orchard

En ung amerikansk miljonär har åkt till Paris tillsammans med några vänner.
Han slår vad med dem om $ 25 000 att han kan klara sig utan alla sina tillgångar under en månads tid och att han samtidigt ska lyckas bli förlovad med Looloo Caroll, kvinnan han precis träffat och dyrkar. Hon är rik och ska alltså tro att han är fattig så han vet att det är äkta kärlek. Han får på sig till midnatt den 4:e juli.
Kommer han att lyckas?
Klart han gör, det här är ju en tjugotals musikal trots allt. Men många missförstånd uppstår innan han, med nån minut tillgodo, friar till Looloo som naturligtvis tackar ja.

Aaaah, klassisk Porter. Sååååå bra!
När denna musikal kom så ansågs den helt ok, men man påpekade att det inte fanns några direkta hits i den. Så här en 84 år senare så vet vi bättre, för det var här en av Porters klassiska standards dök upp: You Do Something to Me.
Det är den med strofen:
”Do do,
that voodoo,
that you do so well…”
Ingen annan sång i denna show är kanske lika känd men här finns en hel drös med sånger som borde vara det.
Absolut nödvändig lyssning. Guld!!!!

Favvisar:
You’ve Got That Thing, The Boyfriend Back Home, The Tale of the Oyster, Paree, What Did You Do to Me?, I’m Unlucky at Gambling

Kuriosa:
Föreställningen hade premiär en dryg månad efter svarta torsdagen (24/10) som var startskottet för den stora börskraschen 1929.

Det här var Porters första framgångsrika musikal. Han skulle fortsätta att skriva framgångsrika scenmusikaler fram till och med 1954.

Föreställningen fick blandade recensioner men biljettförsäljningen tog ordentligt fart när Coles kollega och vän, den otroligt framgångsrike och populäre kompositören Irving Berlin satte in en annons i en dagstidning där han bl a skrev: ”The best musical comedy I have seen in years…”

Verket filmades 1931 men eftersom man ansåg att biobesökarna tröttnat på musikaler så strök man alla sångnumren.

Paree, Paree, en kortfilm på 21 minuter från 1934 med Bob Hope i huvudrollen, var en kondenserad version av verket och innehöll ett flertal av sångerna.

Porters förmåga att skriva väldigt fräcka och för sin tid vågade sångtexter får ni ett exempel på här från ljuvliga I’m Unlucky At Gambling:
”I took the croupier to a picture show,
and though I snuggled close when the lights were low
the croupier impressed me as rather slow,

I said ‘I like John Gilbert a lot, don’t you?’
He didn’t answer but when the show was was through,
I realized that he liked John Gilbert, too.”

Betänk att detta skrevs 1929! Risqué!

En annan av sångerna i föreställningen ansågs direkt osmaklig. Det var The Tale Of The Oyster.
Så här beskrev en kritiker den: Den där osmakliga sången om vomering.
Den ansågs inte lämplig att framföras på radio under många, många år.

Videosar:
Trailer till filmversionen (1931)
Find Me A Primitive Man (med Madeline Kahn från filmen At Long Last Love, sång på engelska, dialog dubbad på ryska. Sången inspelad live.)
I’m Unlucky At Gambling
The Tale Of The Oyster
You’ve Got That Thing
You Do Something To Me