Nr 424: Waitress

Waitress (2015)
Broadway 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Sara Bareilles
Book: Jessie Nelson, baserad på filmen med samma namn från 2007 skriven och regisserad av Adrienne Shelly

Jenna is unhappily married, squirreling away money, and hoping to win a pie-baking contest so, with the prize money, she’ll have enough cash to leave her husband Earl.
She finds herself pregnant, which throws her plans awry.
She bakes phenomenal pies at Joe’s diner, listens to old Joe’s wisdom, tolerates her sour boss Cal, is friends with Dawn and Becky (her fellow waitresses), and finds a mutual attraction with the new doctor in town. As the pregnancy advances, life with Earl seems less tolerable, a way out less clear, and the affair with the doctor complicated by his marriage. What options does a waitress have?

Det här var inte direkt en musikal som jag längtade efter att höra eller se. Jag menar, den utspelar sig i den amerikanska södern, på en ”diner”, bland servitriser som bakar pajar och sjunger sånger och det till countryinfluerad rock/pop musik. Typ det mesta som jag inte gillar.
Men, det är en musikal och jag försöker ju att vara öppen för alla typer av musikal så…
Det här var otroligt bra. Jag menar, jag älskar det! Just en sån där typ av ”feel good” musikal som använder sig av lite sentimentalitet för att fördjupa storyn utan att dränka den i det och som verkligen gör att man fylls av glädje och blir så där lyckligt varm inombords.
Och rolig är den. Det får jag inte glömma. Bitvis hysteriskt rolig och det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Den kanske inte är djup eller nyskapande eller revolutionerande på nått sätt men den är varm, mänsklig och får åtminstone mig på fall och även fälla både en och annan tår mot slutet.
Det är tur att jag inte låter mina förutfattade meningar styra mig. 

Musiken är som sagt country influerad och innehåller några riktigt, riktigt starka låtar, några komiska showstoppers och en hel del mer anonyma men i sammanhanget fungerande nummer.
Alla sånger är karaktärsdrivna och för handlingen framåt eller fördjupar rollerna.
Flera av  låtar använder sig fullt ut av de män och kvinnor som agerar kör och spelar småroller och låter dem sjunga assnygga bakgrundsstämmor som förhöjer hela verket. Det låter också perfekt om det lilla sexmannabandet som kompar och som får musiken att verkligen svänga.
Och för den som söker en sång att sjunga på en kabaret eller ”open mic” har en hel del bra att hämta som komiska When He Sees Me, emotionellt starka och otroligt vackra She Used To Be Mine eller härliga duetten  Bad Idea.

Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award samt en Outer Critics Circle Award för bästa manliga biroll till Christopher Fitzgerald.

Föreställningen hade sin urpremiär på American Repertory Theater i Cambridge Massachusetts 2015.

Adrienne Shelly-  hette egentligen Adrienne Levine, hon använde sig av efternamnet Shelly när hon jobbade som skådis, namnet är baserad på hennes pappas förnamn Sheldon –   skrev, regisserade och spelade rollen som Dawn i filmen Waitress (2007).
Hon fick aldrig möjligheten att vara med om filmens premiär för 3 månader innan den skulle visas på Sundance Film Festival hittades hon hängd i sitt badrum.
Polisen avskrev fallet ganska så snabbt som ett självmord men Adriennes man gav sig inte. Han sa att hon aldrig skulle ta sitt eget liv, speciellt inte med en 2,5 årig dotter att ta hand om och en film som snart skulle ha premiär. Han gav sig inte förrän polisen återvände till brottsplatsen och gjorde en noggrannare undersökning. Denna gång hittade de ett avtryck från en gymnastiksko.
Man höll på med omfattande renoveringar i bostadshuset hon bodde i och när man kollade byggarbetarnas skor så hittade man den skyldige. En 19årig byggare som erkände att han mördat Adrianne och försökt få det att se ut som ett självmord.

Press:
Much of the score, by the pop singer-songwriter Sara Bareilles, is appealing, drawing on the sounds of country music reflecting the Southern setting, but also containing more traditional Broadway-pop balladry. But the book by Jessie Nelson, based on the movie written and directed by (and co-starring) Adrienne Shelly, tends to flatten most of the characters into comic cartoons. (To be fair, they do not have much more depth in the movie, from which some of the musical’s dialogue is borrowed.)
Only Jenna seems fully drawn from life, and the emotional arc of her character conforms to familiar stories about oppressed women finding their inner strength. This, of course, is a journey that many women have indeed traveled, and has a built-in (or should I say baked-in?) emotional appeal. Still, “Waitress,” directed by Diane Paulus, taps into its wellsprings of universal feeling with a slick surface professionalism rather than anything approaching real depth.
– Charles Isherwood, The New York Times

“Waitress” owes its sweetness to the mouth-watering goodness of Jessie Mueller. As a diner waitress named Jenna, Mueller is such a honey bun, she melts us like the mounds of butter that make Jenna’s homemade pies so luscious.
The musical resorts to comic overkill to create characters based on Adrienne Shelly’s 2007 indie rom-com. But Sara Bareilles has written a charming score that suits the quirky material and Mueller’s dazzling voice and endearing personality.
– Marilyn Stasio, Variety

Echoing a weakness in the original screen source, director Diane Paulus and choreographer Lorin Latarro could be criticized for overplaying the whimsy — there’s so much going on in scene transitions, with ensemble members gliding around delivering pies, aprons and baking ingredients, that it all becomes a tad cutesy and distracting. But the material is anchored at every step by Bareilles’ melodious pop score and Mueller’s supremely natural performance as Jenna. While the stock characters that surround her may be familiar, they’re a winsome bunch played by sterling performers. As her fellow waitresses — feisty, sass-mouthed Becky and mousy, borderline-OCD Dawn — Keala Settle and Kimiko Glenn are treasures, the dynamic among the three of them revealing the material’s debt to Alice Doesn’t Live Here Anymore.
– David Rooney, The Hollywood reporter

Waitress can still be an uncomfortable genre mix: domestic-violence drama and workplace rom-com. That’s in the source material, and the musicalization exaggerates it. What I certainly didn’t expect, though, is that the musicalization could also help to justify the mismatch. As the story rushed toward its multiple conclusions — a typical Broadway problem the creative team was unable to solve — I began to understand that for these characters, life itself is an uncomfortable genre mix. Seeing that and sharing it is the start of their mastering it. Perhaps it really did take an all-female creative team to understand how such a story could be true, and how it could sing. If so, well, hand me a slice of that humble pie.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
Trailer för musikalen
Bad Idea
Soft Place To Land
When He Sees Me
Never Ever Getting Rid Of Me
Opening up + She Used To Be Me, Tony Awards

Dag 337: The Will Rogers Follies: A Life In Revue

The Will Rogers Follies: A Life In Revue (1991), 981 föreställningar Musik: Cy Coleman Sångtexter:  Betty Comden & Adolph Green Libretto: Peter Stone, baserad på Will Rogers (1879-1935) liv och karriär. Will Rogers var en av sin tids mest populära och välbetalda underhållare. Han började som cowboy, jobbade på cirkus, avancerade till Vaudeville innan han så småningom blev stjärnan i ett flertal av Ziegfeld Follies. Till detta kan man lägga att han spelade in 71 filmer (50 stum- och 21 talfilmer), skrev över 4000 tidningskrönikor som publicerades i ett flertal tidningar, han framträdde ofta på radio, han åkte landet runt och höll otroligt populära föreläsningar, han var en globetrotter som åkte runt jorden 3 gånger och han var även politiskt aktiv – så aktiv att han  en gång blev tillfrågad att ställa upp i presidentvalet. Han var en av de populäraste och mest folkkära av USAs artister på 20-0ch 30-talen. Han dog i en flygolycka 1935. Föreställningen handlar om hans liv och hans karriär och varje viktig händelse spelas upp som om de var olika storslagna nummer i en Ziegfeld Follies. Det blir en blandning av dansnummer, djurnummer och påkostade extravaganser. Will presenterar själv de flesta numren och han talar ofta direkt till publiken när han återberättar sitt liv. Mr Ziegfeld, eller snarare hans röst, finns också med på ett hörn. Rösten kommer med invändningar eller förslag när han tycker att Will inte riktigt uppfyller kraven för en riktig Folliesföreställning. Och han kan också ändra lite på fakta så att det bättre ska stämma överens med hur han vill att kvällenb ska fortlöpa, exempelvis så ser han till att Will gifter sig med sin fru senare än han gjorde i verkligheten bara för att man ska kunna sluta första akten med ett bröllopsnummer. Jag gillar det här. Charmiga skådespelarerinsatser, charmig och svängig musik, bra sångtexter och en känsla av fest  genomsyrar hela denna show. Jag blir glad av den. Musiken är en skön blandnings av Broadway och country som fungerar alldeles försträffligt. Cy Coleman visar än en gång vilken skicklig och rent kameleontisk kompositör han är. Han kan verkligen skriva musik som passar varje verk han arbetar på perfekt, hans jazzkänsla finns alltid med i botten men sen så kan den vara popinfluerad, eller cirkusmusikinspirerad eller som här Broadwaycountry. Musiken är aldrig tråkig eller repetitiv utan sprudlande, melodisk och ”toe tappin'”. Comden & Green är ett par som man kan lita på för bra och snygga sångtexter och de levererar även denna gång. Skådepelaren Keith Carradine spelar Will och han har kanske ingen stor röst men den är behaglig och har en skön country twang. Jag är lite småsåld på detta lilla charmstycke. Favvisar: The Big Time, Will-A-Mania, Our Favorite Son, Give A Man Enough Rope, It’s A Boy Kuriosa: Ziegfelds röst i föreställningen spelades in av Gregory Peck. Föreaställningen vann: 6 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, partitur, ljus och kostym. 3 Drama Desk Awards: Bästa musikal, musik och koreografi Klassiska Rogers citat: ”I am not a member of an organized political party. I am a Democrat.” ”I don’t make jokes. I just watch the government and report the facts.” ”When I die, my epitaph, or whatever you call those signs on gravestones, is going to read: ”I joked about every prominent man of my time, but I never met a man I didn’t like.” I am so proud of that, I can hardly wait to die so it can be carved.” Pressklipp: Will Rogers never met a man he didn’t like. Tommy Tune never met a costume he didn’t like. Just how these two great but antithetical American archetypes — the humble cowboy philosopher, the top-hatted impresario of glitz — came to be roped together in a multi-million-dollar Broadway extravaganza is the real drama of The Will Rogers Follies, the most disjointed musical of this or any other season. … What the inspirational Rogers story and the blissfully campy Tune numbers are doing on the same stage is hard to explain and harder to justify, for they fight each other all evening, until finally the book wins and The Will Rogers Follies crash-lands with a whopping thud a good half act or so before Rogers has his fatal airplane crash in Alaska. … If The Will Rogers Follies could only be whittled down to the Tommy Tune Follies, grateful audiences would find a musical twice as buoyant and less than half as long. – Frank Rich, The New York Times It would be nice to say that Rogers is back in town, in spirit if not in body, as the hero of the musical bearing his name. But The Will Rogers Follies … is so lacking in humanity and warmth that it betrays the man it means to celebrate. Smarmy where he was sly, coy where he was genuinely humble, the show feels as if the authors didn’t trust Rogers to appeal to a contemporary audience unless he were tarted up with an unhealthy dose of world-weary cynicism. … Lacking the luxurious spectacle of a real Ziegfeld show or the wit of a good revue, Tommy Tune’s staging comes across as a garish Vegas lounge act (complete with a trained dog that’s more entertaining than much of the rest of the show). – Albert Williams, The Chicago Reader Videosar: At The Tony Awards (speciellt andra delen är sanslöst otrolig) My Unknown Someone Never Met A Man I Didn’t Like En trailer för Will Rogers Follies (ej Broadwayversionen) Steamboat Round The Bend en trailer från 1935 med Will Rodgers Will Rogers

Dag 202: Pump Boys and Dinettes

Pump Boys and Dinettes (1982), 573 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: John Foley, Mark Hardwick, Debra Monk, Cass Morgan, John Schimmel & Jim Wann

På riksväg 57, någonstans mellan Frog Level och Smyrna i North Carolina, ligger en bensinstation.
Bredvid ligger Double Cupp Diner ett matställen som drivs av två systrar.
De fyra killarna på stationen lagar och tankar väl nån bil då och då men mest fördriver de tiden med att berätta skrönor, sjunga och dricka öl.
Systrarna i sin tur tar mest hand om de fyra grabbarna och ser till att de får sitt kaffe och sina pajbitar.
Inga kunder kommer till nått av ställena under hela showen och det är väl egentligen nästan fel att kalla det för en musikal för det finns ingen direkt handling att tala om.
Det smågnabbas lite, det sjungs, det flirtas lite, det sjungs, man äter en bit, det sjungs etc etc. Det liknar mest en konsert eller en revy, och kan ses som en musikaliska hyllning till livet vid sidan av motorvägen.
Showen framförs av sex personer som både spelar rollerna och är styckets kompband, de har själva skrivit allt material och dessutom så står de kollektivt för regin.

Det här är en platta som innehåller lite country, lite rock’n’roll, lite rockabilly, bluegrass, gospel, blues och annat som man kan förknippa med den amerikanska södern.
Allt är välspelat och välsjunget, välartat och lite, lite trist.
En del låtar är catchiga som bara den och och ibland så svänger det rätt bra men på det stora hela känns det här lite som den bakgrundsmusik man kan höra just på en mack eller en diner.
Inte dåligt men jag kommer nog inte att besöka det här stället allt för ofta.

Favvisar:
Highway 57, Taking It Slow, Serve Yourself, Menu Song, Pump Boys, No Holds Barred

Videosar:
Pump Boys & Dinettes, Tony Awards 1982: Vacation/No Holds Barred/Highway 57 (med svensk översättning! Vi sände tydligen Tony Awards på scvensk tv förr…)
Pump Boys
Pump Boys And Dinettes musical selections
Menu Song
Mona
Pump Boys & Dinettes trailer

Dag 116: Das Barbecü

Das Barbecü (1994), 30 föreställningar
Musik:  Scott Warrender
Sångtexter & libretto: Jim Luigs lööööööst baserad på Wagners Götterdämmerung, fjärde delen i hans operatetralogi Nibelungens ring, i sin tur baserad på eposet Nibelungensången och delar av den nordiska mytologin.

Brünnhilde : I was dreaming as I lay asleep for twenty years
On a rock ringed with fire…
Don’t ask…

Wagners ringsvit är en invecklad och lång historia och jag tänker inte ens försöka redogöra för den komplexa intrigen här. Vill ni veta storyn till den här musikalen, som mest är baserad på den sista delen av operasviten, så klicka på länken här: Ragnarök.
Det är knappt nån skillnad mellan de två verken. Man har t ex behållit namnen på alla karaktärerna.
Det enda lilla som skiljer musikalen från operan är längden, musiken, antalet medverkande, orkesterns storlek, intrigens komplexitet (den är liiiite förenklad i musikalen), librettot och ja, just det, att man har flyttat handlingen till Texas!

Jag kan min Wagner för dåligt för att riktigt uppskatta eller hänga med i den här musikalens drift med det klassiska verket. Men vad gör det. Man behöver inte kunna så mycket för att uppskatta det här.
Fast det hjälper om man gillar countrymusik för det är det som gäller rent musikaliskt. Är kanske inte så förtjust i just den stilen av musik normalt men jag gillar’t denna gång.
Här bjuds det på fartfyllda hoedowns, sentimentala countryvalser, svulstiga ballader, komiska nummer och till och med lite cowboyjoddlande.
Tror väl inte att nån som lyssnar på detta verk kommer att söka sig till Wagners tetralogi men kanske att Ringenfantaster kan gilla det här?
Kan detta bli starten på en ny genre:  country’n’wagner?

Favvisar:
A Ring Of Gold In Texas, Rodeo Romeo, Makin Guacamole, Barbecue For Two

Kuriosa:
Julie Johnson som spelade Fricka, Erda och ett gäng roller till, fick en Theatre World Award 1995 för sin insats.

Den här musikalen beställdes av chefen för Seatleoperan 1991 som en slags lättviktlig motpol till deras uppsättning av Wagners Nibelungens ring.

Det är bara fem skådespelare med i showen och de ska sammanlagt spela över 30 roller.

Pressklipp:
This left the show’s creators with one conceptual joke: the idea of translating the labyrinthine plot of ”Gotterdammerung” to a Texas setting while capitalizing on that state’s penchant for tall tales and grandiose self-mythologizing. Accordingly, the one-eyed god Wotan is turned into a randy billionaire with an eye patch; his wife, Fricka, is a sharp-tongued, muumuu-wearing matron who holds a grudge against Wotan for letting her sister Freia be carried off by the giant contractors who built Valhalla, their garish family estate.

And when Siegfried rescues Brunnhilde from the ring of fire, she looks at the trouble-making piece of jewelry from which Wagner’s cycle takes its title, and asks, ”Where’d ya get that ring? From a Mexican border town?”

Actually, ”Das Barbecu” isn’t much of a satire. The only thing it really makes fun of is the absurd intricacies of Wagnerian plots. … Basically, it’s a protracted exercise in translating stylistic excesses from one culture into another.

Some of these translations are charming in their silliness: the Rhinemaidens become sniffle-plagued acrobatic swimmers on eternal display, and the Valkyries are sweetly crooning, ghostly ranger types with horned hats and flashlights.
…
The text and the score hold few surprises, though. The jokes are often based in the kind of insult humor currently popular on sitcoms and cute similes like, ”He’s as dead as a deep-fried chigger.”
…
Neither they nor the show itself, however, ever goes over the top, as you may wish, into their own Valhalla of sublime excess. No, ”Das Barbecu” sticks, with considerable skill and polish, to its predetermined course: right down the middle of the road.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar (inga från off-broadwayversionen):
Slide A Little Closer
Wanderin’ Man
Das Barbecu 1998 – Rivermaidens
Snuttar från JPAC’s production, DAS BARBECÜ
BIG ARTS Herb Strauss Theater version, snuttar + publikkommentarer
ACT Theatre: Das Barbecü – Opening Night
Das Barbecü high school produktion 2003