Tag Archives: country

Dag 283: Hands On A Hardbody

14 Sep

61nCsmhi1FL
Hands on a Hardbody (2012)
, Broadwaypremiär 2013, 28 föreställningar
Musik: Trey Anastasio & Amanda Green
Sångtexter: Amanda Green
Libretto: Doug Wright, baserad på dokumentärfilmen Hands on a Hardbody från 1997

We’ve had our little meet ‘n greet
We’ve had our little fun
But it’s like the movie ”Highlander”
”There can only be on.”

Longview, Texas.
Tio personer tävlar om att vinna en Nissan ”hardbody” truck.
Tävlingen, som är en uthållighetstävling, går ut på att de ska ha minst en hand på kärran hela tiden och sen ser man vem som orkar ha kvar den längst. Den sista personen som har sin hand på plats vinner trucken.
Tävlingen som pågår dygnet runt – de har 15 minuter rast var 6:e timma – drar ut över flera dagar och de tävlande får stå under den brännande Texas solen och med alla medel försöka hålla orken, motivationen och modet uppe. En efter en så kollapsar de av utmattning eller ger upp tills slutligen bara vinnaren återstår.

Musikalen utspelar sig i Texas så det är ju föga överraskande att musiken består av country, blues, country rock, folk rock och gospel, kort sagt så kallad ”Americana”. Och den är bitvis ganska så svängig och catchig på det där radiomässiga sättet, ni vet när man hör en låt på radio och man tänker den där var inte så dum men den var  samtidigt inte tillräckligt bra för att man ska orka ta reda på vad den heter eller vem som framför den. Så är det mest hela tiden här, inte dumt men inte tillräckligt bra för att jag ska bli engagerad.
Människorna som är med i tävlingen är alla fattiga med en snäv världssyn, med stora drömmar men med små möjligheter att nånsin genomföra dem och för dem så är denna truck inte bara en vinst utan mer en symbol för en möjlig bättre framtid. I sångerna så sjunger folket om sina drömmar, de berättar om sina forna misslyckanden, sina glädjeämnen och tankar om tillvaron. Det återspeglas i texterna som är väldigt talspråkliga, enkla och repetitiva till sin form.
En enkel liten musikal som försökte erövra stora Broadway och misslyckades.
Värd att ge en genomlyssning eller två.

Favvisar:
Joy of the Lord, Keep Your Hands On It, My Problem Right There, Alone With Me, Burn That Bridge

Kuriosa:
Keala Settle, som spelar en religiös kvinna som vill vinna bilen så hon kan skjutsa folk till kyrkan, vann en Theatre World Award för bästa kvinnliga biroll.

Pressklipp:
Loaded with a cabful of fine performers, this song-laced lament about surviving hard times offers a decent ride. So much so that you wish it were better, tighter and carried a more affecting payoff. As is, it’s a bit of a missed opportunity.

Running 2 1/2 hours, the show’s pattern becomes who sings next and who falls next. For a story about the last man (or is it woman?) standing, there’s zero tension.

If only the makers had gotten under the characters’ hoods, where their emotions rev. Instead of tuning out, I would have been more inclined to buckle up and, well, hold on.
Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Although it’s far from fully loaded in a conventional sense, this scrappy, sincere new musical brings a fresh, handmade feeling to Broadway, which mostly traffics in the machine tooled. Burrowing into the troubled hearts of its characters, it draws a cleareyed portrait of an America that’s a far cry from the fantasyland of most commercial musicals. “Hands on a Hardbody” simply sings forth a story of endurance, hardship and the dimming American dream, which increasingly seems to hover on the distant horizon like some last-ditch motel whose neon lights are blinking out one by one.

The biggest challenge the musical faces is the inevitably static nature of the story line. It’s not a problem the show really overcomes. The narrative remains stuck in a groove as we wait for the contestants to begin wilting in the heat, one by one. … Hands on a Hardbody can’t always surmount the energy drain resulting from the characters’ inability to move for long stretches.
Charles Isherwood, The New York Times

Combine this anonymous heartland vibe with a drab set dominated by a faded brown billboard and you’ve got a show that isn’t nearly Broadway enough for theater fans, country enough for music fans or quirky enough for fans of the movie. Here the risk-taking started and ended with the choice of project. No creative choices after that one were nearly bold enough.
-Michael Giltz, Huffington Post

Videosar:
TV Commercial 
Sneak Peek
Song Preview
Trailer till dokumentärfilmen musikalen är baserad på

hands22f-1-web

Dag 269: Starlight Express

31 Aug

The New Starlight Express
Starlight Express (1984), West End, 7 406 föreställningar
Musik: Andrew Lloyd Webber med lite bidrag från David Yazbek och Alistair Lloyd Webber
Sångtexter: Richard Stilgoe med bidrag från Don Black, David Yazbek & Nick Coler
Baserar min bedömning på den reviderade CDversionen kallad The New Starlight Express från 1992

Föreställningen handlar om ett gäng lok (ång-, diesel- och eldrivna) och ett antal tågvagnar, typ restaurangvagn, sovvagn mm. Alla gestaltade av extremt sminkade och stajlade skådespelare på rullskridskor.
Det enda som egentligen händer är att loken tävlar i ett antal tävlingar mot varandra och de drar olika vagnar i de olika tävlingarna. Vagnarna sjunger sånger om vilka de är och om de är kvinnliga vagnar, som ex restaurangvagnen, första klassvagnen och sovvagnen är, så blir de dessutom förälskade i de manliga loken. De manliga vagnarna är naturligtvis främst godsvagnar.
För loken gäller det att ta reda på vem av dem som är det bästa och snabbaste loket i världen.
*OBS!!! SPOILER ALERT!*
Det gamla slitna ångloket vinner sluttävlingen.

I den ”nya” versionen förstår vi att alla lok och vagnar är leksaker och att det är en liten pojkes lek med dem som vi som åskådare får bevittna.

Den största förändringen mellan originalinspelningen och den här versionen hör man direkt för de har lagt till den nya ramberättelsen. Det första som hörs är en mamma som säger till sin son att sluta leka och gå och lägga sig. Men så fort mamman har gått så hör vi hur pojken, viskande, fortsätter sin lek.
Att förklara denna väldigt udda musikal som en lek inne i en liten pojkes huvud är nog ett smart grepp för som jag minns det (har både original cast dubbelalbumet och såg showen nån gång på 80-talet) så hade man ingen förklaring till det som skedde från början utan man skulle bara köpa att man satt och såg på tvåbenta talande och sjungande tåg. Showen kändes som en Cats på hjul, dvs en massa individuella nummer med en väldigt lös ramhandling.
Fast jag kanske minns fel, kanske var det bara så att jag inte fattade att det var en lek och jag var ensam i publiken om att ta denna show som ett allvarligt menat verk?

Starlight Express är nog en av de absolut fånigaste shower jag nånsin sett. Men sånt är ju en smaksak och med tanke på att den spelades under 18 år i London… Vet inte riktigt vad det säger om musikalpublikens smak…

Men musiken då?
Jag tycker inte det är nått fel på själva låtarna. Det är nog Lloyd Webbers mest popinspirerade och 80-talsklingande musikal med mycket syntar, ylande gitarrer och synttrummor, sprinklat med lite rock och en skvätt country.
Sen så finns det ett antal nya låtar på den här plattan, skrivna just till denna ”nya” version. Alla är inte bra men de är ändå intressanta bidrag eftersom de är skrivna typ 8 år efter det övriga materialet och det gör att de innehåller lite annorlunda musikaliska influenser.
Vilket inte skadar för materialet har åldrats rätt så ordentligt men det finns en viss nostalgisk charm att hämta och flera av låtarna tycker jag är riktigt, riktigt bra i all sin 80-talshet – speciellt eftersom man slipper se de kitchiga tåglekarna.
Så ur ett rent musikaliskt perspektiv så är det här mer än ok.
Tyvärr så låter man pojken fortsätta att kommentera en hel del under plattans gång, främst refererar han de olika deltävlingarna, och jag vet sen gammalt att jag ganska snabbt blir trött på att höra samma kommentarer varje gång jag sätter på en platta och det brukar innebära att jag hoppar över just de låtarna. Dessutom så har fått honom att låta nästan parodiskt amerikansk, nått som är extra förvånande med tanke på att detta är den engelska castskivan…

Favvisar:
Rolling Stock, Pumping Iron, Right Place Right Time, One Rock ‘N’ Roll To Many, Starlight Megamix

Kuriosa:
På 70-talet ville Lloyd Webber förvandla Reverend W. Awdrys Railway böcker, med huvudpersonen loket Thomas the Tank Engine, till musikal. Men Awdry vägrade att ge honom rättigheterna eftersom han kände att Lloyd Webber ville ta sig för stora friheter med de olika figurerna.
Då bestämde sig Sir Andrew att istället skapa en egen Askunge-inspirerad historia med  tåg i huvudrollerna. Han tänkte sig Rusty (ångloket) som askungefiguren och Greaseball (dieselloket) och Electra (elloket) som de elaka styvsystrarna och Stalight Express som den goda fén.

I Bochum i Tyskland byggde man en speciell arena enbart för denna show, Starlighthalle.
Där har musikalen spelats sen 1988 och den spelas fortfarande!!!!!
Den firande sitt 25 års jubileum i år.
Över 13 millioner personer har sett den där.

Showen har också haft en isshow variant: Starlight On Ice.
Den åkte runt som en turnéföreställning i USA mot slutet av 90-talet.
Eftersom man inte kunde tävla på de rullskridskoramper som man gör i scenversionen så gjorde man avancerade isdansrörelser mot en förinspelad tävlingsbakgrund som projicerades på stora skärmar.
Föreställningen blev ingen hit och den lades ned efter halvvägs genom turnén.

Broadwayversionen vann en Tony Award för bästa kostymer och 2 Drama Desk Awards för bästa scenografi och kostymer.

Alistair Lloyd Webber är son till sir Andrews och har fått cred för den nya sången I Do som las till 2012.

Showen har fått flera nya sånger och bearbetningar under de år som gått sen urpremiären.
Och bland tågen och vagnarna så kan den uppmärksamme upptäcka att man numera tagit bort rökvagnen.

Videosar:
Starlight Express Bochum Promo Video 2011
Starlight Express Cast on BBC Pebble Mill
Starlight at The Tony’s
I Do

200px-Starlight-poster02
Thomas_Tank_Engine_1
Thomas the Tank Engine

Dag 164: The Burnt Part Boys

18 Maj

The Burnt Part Boys - Original Cast Recording
The Burnt Part Boys (2010), Off-Broadway
Musik: Chris Miller
Sångtexter: Nathan Tysen
Libretto: Mariana Elder

Den här musikalen handlar om några tonåringar som bor djupt inne i West Viginias kolgruvedistrikt 1962.
För tio år sedan dog deras fäder i en svår gruvolycka.  Nu har killarna beslutat sig för att vandra till olycksgruvan som ligger långt från deras hem. Väl där är tanken att de ska göra upp med det förgångna, få mod till att möta framtiden och få ett avslut med sina fäder.

Musiken till denna show består främst av bluegrass, plus en liten nypa country och en del blues. Det är uppfriskande att höra en musikaliskt lite annorlunda show.
Jag hade lite svårt för musiken till en början, inte för att den var dålig utan att för jag tyckte att många låtar var så otroligt lika varandra att jag hade svårt att skilja dem åt. Men musiken växer för varje genomlyssning och det som jag uppfattade som repetitivt visar sig innehålla betydligt mer nyanser och färger än jag först anat.
Det är inte riktigt min typ av min musik och den kommer knappast hamna på min favvislista men kul för stunden är det och en del låtar är grymt catchiga  – medan man lyssnar på dem i alla fall, för de hör knappast till typen som man går och nynnar på.

Favvisar:
Climbing Song, Disappear, I Made That, Good Morning Gun

Pressklipp:
Moody and character-driven, the songs by Chris Miller (music) and Nathan Tysen (lyrics) are well-sung by a talented cast that mines the melodies and rich harmonies for all they’re worth.
Mariana Elder’s story covers dark territory, but humor shines through, often courtesy of Dusty’s comical observations. In a whimsical stroke, she has Pete imagine the ghost of his father (Michael Park), who appears in his fantasies as movie heroes.
The story eventually gets bogged down by repetitiousness and being lesson-heavy as it digs into themes about acceptance and the bonds between brothers and fathers and sons.
”The Burnt Part Boys” manages to be tense and touching. While it strives for a happy ending, it can’t quite pull it off because of the explosive consequences of Pete’s actions.
– Joe Dziemianowicz, Daily News

Titles are not everything, but they are not nothing, either. “A Streetcar Named Desire” would be a great play even if Tennessee Williams had stuck with the original handle, but “The Poker Night” doesn’t really sing, does it?
Neither does “The Burnt Part Boys,” the clunky downer of a name affixed to the new musical that opened on Tuesday night at Playwrights Horizons in a co-production with the Vineyard Theater. This small flaw is not, unfortunately, the only one made by the creators of this warm-spirited and family-friendly but dramatically static new show about the surviving sons of a coal miner killed in a West Virginia mining accident.

For much of the show’s running time — a little over 90 minutes, with no intermission — we simply watch Pete and Dusty hike around the stage, followed by the older boys, all trading songs of youthful camaraderie.

The director, Joe Calarco, pushes the action beyond the frame of the stage in what is clearly an attempt to inject some theatrical dynamics, but having the characters scamper up the aisles now and then doesn’t do much to liven things up.

Why not call it “The Adventures of the Burnt Part Boys”? It’s a slight improvement, at least.
Charles Isherwood, The New York Times

Video:
The Burnt Part Boys – high lights

%d bloggare gillar detta: