Tag Archives: country’n’western

Dag 266: Million Dollar Quartet

28 Aug

81nR-FMO2nL._SL1411_
Million Dollar Quartet, hade sin urpremiär i Florida 2006 men arbetade sig så sakteliga till Broadway där den fick sin premiär 2010 och spelades 489 föreställningar.
Har lyssnat på både Chicago och London Castinspelningarna, den senare är en liveinspelning.
Musik & sångtexter: ett antal olika upphovsmän
Libretto: Floyd Mutrux & Colin Escott baserad på en verklig händelse

Föreställningen skildrar mötet mellan Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och Elvis Presley på Sun Records inspelningsstudio i Memphis, Tennessee den 4 december 1956.
Detta mötet har alltså skett på riktigt och det ledde till en jam-session mellan de olika artisterna. En jam-session som spelades in och så småningom gavs ut på skiva.
Starten till det hela är att Carl Perkins ska spela in några låtar med en ny artist, Jerry Lee Lewis. Elvis kommer förbi studion och tittar in tillsammans med sin flickvän, en sångerska som heter Dyanne, som kommer att stå för körandet under hela showen – på den verkliga sessionen var Elvis flickvän en dansare som hette Marilyn.
Johnny Cash kommer förbi för han ska ha sig ett litet snack med impressarion Sam Philips.
Sam fungerar som ciceron och det är hans återberättande om mötet som håller ihop showen.
När varje ny storartist dyker upp så inleder de med att sjunga en vers av en av sina största hits (Carl Perkins sjunger exempelvis inledningsvis Blue Suede Shoes och Elvis kör med That’s All Right), sen ”fryser” alla på scen och Sam berättar om hur han upptäckte artisten, detta vävs ihop med en kort scen mellan artisten och Sam innan alla på scen åter börjar röra sig och artisten sjunger färdigt sin hit.

Detta är en jukebox musikal och det är väl bara att konstatera att om man gillar den eller inte beror nog mest på om man gillar covers på tidiga rocksånger.
Jag gör det så jag gillar det här.
Artisterna gör bra versioner av sångerna och flera av dem låter verkligen som sina förlagor.
Hur showen var på scen har jag ingen aning om men som CD fungerar det här utmärkt.

Favvisar:
Real Wild Child, Matchbox, Rock Island Line, Sixteen Tons / My Babe, Whole Lotta Shakin’ Goin’ On

Kuriosa:
Musikalen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.

De sista månaderna som den gick på Broadway så hade de bara en beläggning på ca 30% och det ledde till att man flyttade showen till en mindre Off-Broadwayteater där den sen fortsatte att spelas i närmare ett år till.

Pressklipp:
Those teeming hordes of the middle-aged wandering without purpose in the theater district, having seen Jersey Boys for the 27th time and been forbidden a 28th by their addiction therapists, can come to rest at last. The new destination: the Nederlander Theater, where Million Dollar Quartet, a buoyant new jukebox musical about a hallowed day in the history of rock ’n’ roll, rollicked open on Sunday night.
There’s a lot to like about this relatively scrappy variation on a familiar theme. Million Dollar Quartet has a pleasing modesty, taking place as it does on a single afternoon, Dec. 4, 1956, in the rattletrap recording studio of Sun Records in Memphis.

The actors portraying these pioneers don’t just play the roles but play the music too. Gifted musicians and likable performers, they tackle with no apparent discomfort the unenviable chore of impersonating some of the most revered names in pop music, from their slick pompadours right down to their frisky, agile fingertips.

But for me the most rewarding moments in the show were the more casual ones, when the four singers joined together to harmonize on those spirituals. These were among the songs actually played at this impromptu gig — most of the playlist in the show was not — and they give the strongest indication of the magic that must have taken place, as four great musicians with troubled lives and complicated careers came together to forget everything but what they loved to do most: express the riotous joy, beauty and sadness of life in songs that shoot straight for the soul.
– Charles Isherwood, The New York Times

Based in part on an actual event, the show has no delusions of grandeur: It presents itself as a straight-up portrait of an extraordinary jam session.
The lack of pretense is a particular virtue, because the four non-household names who play the singers have the vocal chops, the skills with piano and gee-tar and the folksy charm to carry the evening off. Although the loose biographical stitching doesn’t add up to much, the show kicks up an exhilarating fuss each time one of the stars takes the mike.
– Peter Marks, The Washington Post

Videosar:
Från the Tony’s
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
At The Late Show with David Letterman
Trailer
Preview

Dag 91: Shenandoah

6 Mar

61Wr0Ahr3ML
Shenandoah (1975), 1050 föreställningar
Musik: Gary Geld
Sångtexter: Peter Udell
Libretto: Peter Udell, Philip Rose & James Lee Barrett baserad på Barretts manus till filmen Shenandoah (1965)

1862 i Shenandoahdalen lever farmarfamiljen Anderson ett fredligt liv medan det amerikanska inbördeskriget rasar.
Pappa Charlie, som är änkeman, har bestämt sig för att hålla sin familj utanför konflikten: ”I’m not about to go out and hunt strangers down to kill ’em! And that’s what war is, boy! Open season on strangers!”
Men familjen dras in i alla fall när den yngste sonen, Robert, blir tillfångatagen av nordstatssoldater. Charlie och ett par av barnen (han har sex söner och en dotter) ger sig av för att hitta och befria honom. De misslyckas dock med sitt uppdrag och inte bara det, Charlies äldste son skjuts ihjäl och Charlie själv dödar den som sköt.
Missmodiga ger de sig av hemåt bara för att upptäcka att medan de var borta så fick gården besök av några desertörer som inte bara stal vad de kunde utan även mördade både Charlies svärdotter och hans näst äldste son.
Charlie konstaterar att ”de enda som tjänar på krig är begravningsentreprenörerna”.
När de ger sig av till söndagsgudstjänsten så möter de en haltande Robert på vägen, han har lyckats fly och tagit sig hem.

Jag blir förvirrad av denna skiva för det känns lite som att lyssna på två olika shower samtidigt.
Å ena sidan har vi en massa solistiska insatser av John Cullum, det är han som spelar Charlie. Det är vackra, ibland meditativa och introverta sånger, framförda med en otrolig styrka och innerlighet.
Å andra sidan finns här ett antal typiska Broadwayaktiga sånger – fast med lite country-and-western kryddning. De sångerna är upbeat, glada, med ”roliga” texter och kanske en aning ytliga. De är dessutom mest duetter och ensemblenummer. Det i sig är inget ovanligt, musikaler brukar ju ha både ballader och uptempo men i det här fallet så sjunger John bara sina solistiska sånger, han är inte med i några ensembler (utom finalen) eller duetter. Så det blir liksom hans föreställning kontra de andras.
Så blir det på cd:n i alla fall.
Låtarna är helt okej om så inte nått speciellt men det är två distinkt skilda stilar av musik och det blir lite av en krock mellan dem.
Jag gillar nog Cullums sånger bäst, de ”känns” mer, de andra kunde ha kommit från ett otal andra musikaler, så anonyma och generiska är dom.

Favvisar:
Raise The Flag Of Dixie, Meditation, The Pickers Are Comin’, Violets And Silverbells, It’s A Boy

Kuriosa:
Som det kan slumpa sig… Igår så skrev jag om en musikal i vilken Hunter Foster medverkade. Dagen innan hade jag skrivit om en musikal i vilken hans syster, Sutton Foster, spelade huvudrollen och idag så skriver jag om en musikal i vilken John Cullum är med och han spelade mot Hunter i Urinetown-the musical (2001).
Hmm, undrar vilken koppling jag kommer att hitta till morgondagens blogg…

Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll (John Cullum) och för bästa musikallibretto.

Den vann också ett par Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll i en musikal (John Cullum) och bästa kvinnliga biroll i en musikal (Donna Theodore).

John Cullum har vunnit två Tony’s för bästa huvudroll. Förutom Shenendoah även för On The Twentieth Century (1978).

Pressklipp:

… But it is nice to have a show around that not only dares to be tuneful but is even willing to throw in a morsel of moral uplift along with the country-style jokes. So even if some people may find the sweetness of that Southern molasses somewhat cloying (it even has a wet-eye ending), a lot of people will have a good time. It is a very likable musical.
– Clive Barnes, Times

With its homespun wisdom and sentimental Americana, Shenandoah should be sold at Disneyland souvenir shops.

The book is told in sketches of dialogue, patched togethet for a shorthand story.

… is so strictly according to the old Rodgers and Hammerstein formula you can almost see the director, onstage, with a mixed-up instruction manual in his hand.

Almsot everything is played to the audience and aside from looking chintzy, the show appears like a pop-up kiddie picture book only less active.
– Martin Gottfried, Post

Videosar:
Reklamfilmer för musikalen (obs hemskt osyncad)
It’s a Boy
Meditation

%d bloggare gillar detta: