Tag Archives: Craig Carnelia

Nr 411: Sweet Smell of Success

11 Apr

81nawWi12lL._SL1500_
Sweet Smell of Success (2002)

Broadway, 109 föreställningar

Music:
Marvin Hamlisch

Lyrics: Craig Carnelia
Book: John Guare, baserad på filmen med samma namn från 1957 som hade ett manus skrivet av Clifford Odets och Ernest Lehman i sin tur baserad på Lehmans novell Tell Me About It Tomorrow! från 1950.

A certain actress is learning that girls get minks the same way minks get minks…
– J. J. Hunsecker

It’s New York, 1952.
Welcome to Broadway, the glamour and power capital of the universe. J.J. Hunsecker rules it all with his daily gossip column in the New York Globe, syndicated to sixty million readers across America. J.J. has the goods on everyone, from the President to the latest starlet. And everyone feeds J.J. scandal, from J. Edgar Hoover and Senator Joe McCarthy down to a battalion of hungry press agents who attach their news to a client that J.J. might plug.
The show concerns sleazy press agent Sidney Falcone and his willingness to do anything to get ahead. Sidney manages to capture the attention and patronage of  J.J. Hunsecker.
With JJ’s help, Sidney becomes one of the hottest agents in New York.
However, catering to JJ’s egotistical desires is dangerous business. When Sidney fails to keep JJ’s sister Susan from running off with a jazz musician, JJ arranges for Sidney to be murdered.

En otroligt svängig, jazzig musikal. Det här är den sortens musik som jag kan gå igång på på direkten. Hård, vass, melodiös och totalt medryckande. Fötterna kan inte hålla sig stilla utan stampar takten som små galningar och hela kroppen rör på sig och digger med den också.
Jag tycker att det här är Hamlich bästa musik sen A Chorus Line.
Det känns 50-tal om musiken och det gjorde det om danserna också, även de hårda, sexiga och explosiva och inte så lite inspirerade av Jerome Robbins koreografier till West Side Story.
Det är inte så många roller i den här showen, de viktiga är JJ, hans syster Susan, hennes älskare pianisten Dallas, den framgångshungrige Sidney, hans flickvän Rita och så finns där ensemblen som nästan måste räknas som en roll för de är med på scenen under stora delar av föreställningen och agerar som nått som närmast kan beskrivas som en grekisk kör. De kommenterar skeenden, verbaliserar rollfigurers tankar, argumenterar för och emot val som görs etc etc. De sjunger tajta harmonier och så dansar de, mycket och ofta.

Jag är väldigt förtjust i den här showen även om jag kan tycka att den tappade en hel del fart under andra akten. Men helheten är jazzig, svettig, rolig och underhållande.
Enda sången/scenen jag faktiskt tyckte blev helt fel var JJ’s sång/vaudevillnummer under en insamlingsgala. John Lithgow är inte den bästa sångaren eller dansaren och här framkom det med all tydlighet, förutom det faktum att låten var trist. I övrigt var Lithgow helt lysande.

Kuriosa:
Föreställningen blev nominerad till 7 Tony Awards men vann bara 1, den för bästa manliga huvudroll som tillföll John Lithgow.
Showen fick även 11 Drama Desk Award nomineringar och här blev det enda priset Outstanding Actor in a Musical som gick till John Lithgow.

Novellen Tell Me About It Tomorrow! som både filmen och musikalen är baserade på skulle hetat The Sweet Smell of Success redan när den publicerades i Cosmopolitan 1950 men chefsredaktören ansåg att ordet ”smell” inte var ett lämpligt ord att publicera i tidningen och därför ändrades namnet.

J. J. Hunsecker sägs vara baserad på skvallerjournalisten Walter Winchell (1887-1972) en man som var känd för att förstöra livet och karriären för personer han ogillade. Och precis som JJ i musikalen så erbjöd han folk att bli omnämnda (och därmed uppmärksammade) i hans krönika i utbyte mot information, skvaller och annan ”ammunition” som han kunde använda mot sina fiender.
Han blev väldigt fruktad men även kritiserad för sina metoder.
Han sympatiserade med Senator Joseph McCarthy och hans kommunistjakt och var snabb på att anklaga folk för att vara ”commies”, speciellt om de försökte attackera honom på nått sätt.
Hans populäritet dalade fort i och med att McCarthy tappade inflytande.

Två klassiska Winchell citat: ”Nothing recedes like success” och ”I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.”
Winchell anses vara den som först etablerade ordet frienemy.
Hans karriär varade länge och redan 1930 skrev Cole Porter så här i sången Let’s Fly Away i musikalen The New Yorkers:
Let’s fly away And find a land that’s so provincial, We’ll never hear what Walter Winchell Might be forced to say

Press:
Sweet Smell of Success, which opened tonight at the Martin Beck Theatre, will go down in the record books as a real heartbreaker; one of those fabulous sounding new musicals with an impeccable pedigree which never quite comes together and ultimately only disappoints. John Guare’s book is intelligently adapted from the film of the same name, but never manages to make the right points at the right time. The music, by Marvin Hamlisch, oozes period swank and jazzy themes, but is sabotaged at every turn by Craig Carnelia’s less than perfect lyrics. Nicholas Hynter, with the dubious help of moribund choreography by Christopher Wheeldon, seems never in control of the events on stage long enough to make anything captivating and entertaining from the incongruous elements. 

The evening would be a total loss were it not for the amazing performances of John Lithgow and Brian d’Arcy James.
– Thomas Burke, Talking Broadway


Listen, all ye sinners, to the Lorelei call of Manhattan after dark, a world of glitter and grime, of illicit, electrified promise. Harken to the whispers of the famous and the infamous as they do the dirty things they do when the lights are low. Hear the cries of the . . . zzzzzzzz.

Sorry. Did I nod off there? It’s true that Sweet Smell of Success, the new musical at the Martin Beck Theater, works really hard at conveying that titillating, biblical sense of nocturnal New York as a hive of glamorous nastiness.
But somehow this siren song insists on translating itself into the rhythms of a sideshow hypnotist, the kind who keeps saying, ”Your eyelids are getting heavy . . .” The bitch-goddess Success may be the presiding deity of record in the production that opened last night. But its real spirit-in-residence is Morpheus, the yawning god of dream time.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
From the Tony Awards
At the Fountain från Rosie O’Donnell Show
Opening Night on Broadway
High Lights från en Konsertversion
One Track Mind
Rita’s Tune
Trailer till filmen

Annonser

Dag 131: Is There Life After High School?

15 Apr

f37f62e89da01801bba15110.L
Is there life after high school? (1982), 17 föreställningar
Musik & sångtexter: Craig Carnelia
Libretto: Jeffrey Kindley inspirerad av Ralph Keyes bok med samma namn.

Tio år efter sin ”graduation” ser nio vuxna tillbaka på sin tid i high school.
Genom sånger, monologer och scener så minns de glädjeämnen, rädslor, avundsjuka, hat, frustrationer, kärlek och allt annat som de flesta tonåringar upplever under sin gymnasietid.

Det här är en sångcykel. Det är så jag upplever skivan.
För varje sång är en egen liten berättelse och det är bara temat – high school – som håller ihop dem.
Det är mjuka rocklåtar, några komiska ensemblenummer och många finstämda ballader.
Mycket material att söka bland för den som vill hitta nya konsertsånger.
Kvalitén på materialet är väldigt skiftande, här finns några riktiga topplåtar men också en hel del klichéfyllda sånger och några riktiga bottennapp.
Jag blir charmad av en del och uttråkad av annat.
Ingen riktig hit men värd att undersöka.

Favvisar:
The Kid Inside, Second Thoughts, Beer, Diary of a Homecoming Queen, Thousands of Trumpets

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt skådespelaren James Widdoes

Pressklipp:
Is There Life After High School? wants to bring back its audience’s teen-age salad days, and in at least one way it succeeds. This musical, which had its much-delayed opening at the Barrymore last night, is an almost perfect simulation of high-school detention hall.

One stares at it for two hours with little distraction – not even a fire drill. True, a few members of the audience depart early – a no-no in the detention halls of my experience – but perhaps those lucky souls had brought notes from home.

Mr. Kindley apparently wants to duplicate the confessional technique of A Chorus Line – at least one joke from that show recurs here – but because the interchangeable speakers are faceless and their lines are bland, the brief monologues have all the spontaneity and pizazz of Dial-A-Joke.

Without any characters to work with, all of the writer’s collaborators are left in the lurch. It’s impossible to design costumes for nonpeople, so the cast of High School must wear nondescript outfits often suggestive of funeral-home attendants. Mr. Beatty’s set, belonging to no particular place, is a dull nowhere land (unenlivened by Beverly Emmons’s lighting) in which platforms occasionally move up and down without reason, unless it’s to prevent the stagehands from falling asleep. The direction, by Robert Nigro, mainly consists of having people walk front and center or, for idle variety’s sake, up and down stairs.

Mr. Carnelia may well have talent as a pop tunesmith, if not as a lyricist, but it’s buried by Bruce Coughlin’s colorless electronic arrangements, played by a wan onstage combo that sounds as if it were piped in from a motel cocktail lounge.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Beer
The Kid Inside (från en professionell uppsättning i Texas)
Fran and Janie
Second Thoughts
Nothing Really Happened

%d bloggare gillar detta: